Krigsfilm är som pölsa

När det kommer till kultur, dvs film, böcker och musik, kan man
kalla mig allätare. Allätare i den bemärkelsen att jag kan uppskatta
det mesta, i rätt sammanhang och rätt tillagat men framför allt, i rätt
sällskap. Dock har jag vissa preferenser. Min smak har mognat fram och
är idag mer specifik än den var i tonåren. Inte mer förfinad, inte mer
vuxen, men mer specifik.

När det kommer till mat undviker jag inälvsmat och animaliska halvfabrikat
då de framkallar illamående. Inom kultur undviker jag sådant som
får mig att må dåligt. Förr kunde jag känna en fascination för det morbida, äckliga
och grymma. Nu hamnar dokumentärer (eller spelfilm) om verkliga och grymma
brott, krigsfilmer och biografier om övergrepp, i samma fack som pölsa och blodpudding.
Det vill säga i facket med skylten "BÖR EJ KONSUMERAS".

Jag förstår dessa filmer/böckers värde, nytta och dragningskraft. Folk behöver veta och
empatisera med andras öde. En del fascineras av det morbida och jag dömer inte dem.
Men jag orkar inte se eller läsa sådant. Världen är så förtvivlat full av elände att jag inte
klarar av att söka upp elände och tillskansa mig det på fritiden. De få gånger jag försöker
uppdatera mig ångrar jag mig alltid. Jag vill bara grina, snora och skrika.

Motsägelsen i mitt resonemang är följande: Jag läser och ser gärna deckare och thrillers
så länge jag vet att just detta mord inte har utspelats på riktigt. Min favorit genre när det
kommer till böcker är deckare. Att få gosa i soffan med en läskig deckare är paradiset för
mig. Men vet jag att det hänt på riktigt sätter jag genast igång med att gråta.

När det kommer till film och böcker vill jag konsumera äventyr, magi och brott. Då och då
bryter jag av med något matnyttigt som en politisk biografi (kanske kan benämnas som
kulturens brysselkål) eller en film med ett speciellt berättarspråk eller specifika skådespelar
-insatser. (De senare, om vi ska fortsätta matreferenserna, borde då vara Rysk kaviar eller Cremé Brullé.) Men om man ska översätta mitt intag av kultur till tallriksmodellen skulle den ha: En halva äventyr, en fjärdedel deckare och den andra fjärdedelen högkultur. (Om det finns något sådant?)

Jag kan längta efter en lobotomerande film av typen "Dödligt vapen 4" eller en tokrolig film a´la Pubertal komedi. Ibland skickar jag maken till DVD-butiken med instruktionen "Hyr något hjärndött och underhållande". Jag vill ha verklighetsflykt när jag ska underhållas. Uppleva en ny värld eller svepas med i ett äventyr. Jag vill ha lyckliga slut och flerbottnade historier. Den största delen "kultur" jag inmundigar har ofta en karaktär av skräpmat och en fadd eftersmak av transfetter.
Men smaken är varierad, så till vida, att jag ser det mesta som inte har någon verklighetsförankring. Favorit kryddorna är vampyrer, hjältinnor, välgjorda specialeffekter och genomonda skurkar. Krydda med detta och jag kan sätta i mig vilken skräpmat som helst.






NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?