Det slår mig ibland att det måste vara sjukt svårt att sätta sig in i hur det är att vara ofrivilligt barnlös och kampen om en egen familj. Om man, liksom, är en fertil människa i sina bästa dagar...
Ofta tror jag att normal begåvade, empatiska människor, kommer långt med lite sunt förnuft. Men det finns några fällor som man som anhörig ska passa sig (djävligt) noga för att trampa i. I de flesta fall räcker det med att ni lyssnar, kramar och delar med er av hopp. Vad ni ska undvika är TIPS...

Så länge du inte har disputerat i fertilitetsfrågor och/eller psykologi så vill vi (läs: jag) inte ha tips på ställningar, droger, bantning eller andra hokuspokus-tips såsom:

"Hoppa baklänges över en enbuske medan du fiser nationalsången och tuggar harlortar, innan du går till sängs"

Jag är även, tämligen, säker på att jag kan undvara klyschor av typen:

* Var glad så länge du slipper, barn kan vara fördjävliga....
(Tacka faan för det men vad är poängen??)

* Det finns andra glädjeämnen, och uppgifter i livet, än barn...
(Jajjamen!! Och...?)

* Det är när ni ger upp som ni kommer att lyckas. Min kusins,
väninnas rörmockare hade svårt att få barn och så fort de gav
upp blev hon gravid med sexlingar...

Den senaste komentaren kräver ett längre svar eftersom den är den vanligaste. Det hade, till att börja med, varit lättare att ta till sig ovan kommentar om detta faktiskt hänt någon i första ledet. Inte nån djävla pysslings, tandläkares, syrra. Vad värre är, kommentarer som denna lägger tillbaka ansvar och skuld på den infertila.
"Om vi bara gett upp lite tidigare",  "Om jag bara varit bättre på att ge upp"
Jaa, ni fattar. Det är en omöjlig situation och uttalanden som detta kan vara spiken i kistan. Fatta om du säger det till någon som HAR ett fysiskt fel. Ett fel som går att rätta till!! Åsså har du gått å sagt:

"Ge bara upp så ska du se att det ordnar sig..."

Djävla dumheter att gå å tro att man vet bättre än läkarna!? Djävla dumheter att gå och tro att man vet bättre än de som ÄR i situationen!!? Bara för att jag är barnlös har jag inte förlorat förmågan att googla och tillgodogöra mig information. Ge upp kan man, mig veterligen, bara göra när man provat alla vägar och uttömt alla möjligheter.

Med empati kan ni aldrig gå fel. Svårare än så är det inte.
Hoppas att ni vågat skratta åt ovan nämnda exempel. Jag skrev det med ett överseende leende på läpparna.
När man inte vet om man ska gråta eller skratta så är skratt ett säkert kort (utom när gamla damer trampar på en isfläck och halkar, då är inte skratt att rekomendera). Sov gott på er!