Idag oroar jag mig galen. Föreställer mig värsta scenariot och övertygar mig om att mitt lilla mirakel ska blöda bort. Tänker att jag inte överlever det (...men det gör jag ju, även om det inte känns så...) och gormar att jag vill bli slagen i skallen och ligga i koma de första 12 veckorna!

Jag säger till maken att jag inte kan mer, att jag inte orkar mer oro. Vilket givetvis oroar honom utav bara faan. Jag har blött ca en droppe om dagen sedan en vecka innan det positiva testet och ändå är jag säker på att jag fått missfall när jag ser dagens lilla droppe. Jag har haft "mensvärk"/ont i ländryggen sedan de satte in det lilla embryot men nu när jag känner kramperna så tror jag att jag dött innombords... eller åtminstone en del av mig.

Jag borde sväva på moln av rosaskimrande lycka men simmar i förtvivlans hav med näsan över vattenytan... ...men inte mer. Jag är i sjätte veckan och totalt djävla skräckslagen och förtvivlat trött. Trött på att vara rädd, djävligt rädd eller bara lite orolig.