Denna dagen ett liv...
Detta är den första bra dagen på länge. Sorgen har fått ge vika för gammalt hederligt kroppsarbete i solen!! Sedan nio i morse har vi burit, grävt och rensat!! Vårt trädgårdsland har inte fått någon kärlek sedan hedenhös och brännässlorna var midjehöga med en matta av rotsystem som krävde en sekatör för att få tag i något att slita i!! Den förre ägaren har oxå haft godheten att beströ landet med stenar och tegelpannor innan hon lät det gro igen vilket försvårat arbetet.
Nu står pallkragar i fina rader med kryddor i, och kanske sallad framöver. Jag har planterat två buskar med amerikanska blåbär och jordgubbarna i prydliga rader slipper fajtas med maskrosor och brännässlor. De får väl en chock då de överlevt mitt i ett hav av ogräs så länge...
Ikväll när jag lite småfull på vin vandrar i min trädgård och borstar tänderna så är det inte grannens trädgårdsland jag kommer att beundra utan något som jag själv skapat!!
Jag känner tacksamhet och en gnutta glädje för första gången på länge!!
Kanske jag dristar mig till att nynna i duschen t.o.m!
Ett tecken på deppighet brukar nämligen vara att jag slutar sjunga.
Innan IVF-cirkusen började sjöng jag jämt, allt från radiohits till egenpåhittade melodistumpar om vad jag gör eller tänker. Säkerligen enormt irriterande för omgivningen!!
När jag nynnade lite under arbetets gång insåg jag att jag inte sjungit på evigheter...
Nu finns längtan efter melodier, toner och stämmor!!
Nu står pallkragar i fina rader med kryddor i, och kanske sallad framöver. Jag har planterat två buskar med amerikanska blåbär och jordgubbarna i prydliga rader slipper fajtas med maskrosor och brännässlor. De får väl en chock då de överlevt mitt i ett hav av ogräs så länge...
Ikväll när jag lite småfull på vin vandrar i min trädgård och borstar tänderna så är det inte grannens trädgårdsland jag kommer att beundra utan något som jag själv skapat!!
Jag känner tacksamhet och en gnutta glädje för första gången på länge!!
Kanske jag dristar mig till att nynna i duschen t.o.m!
Ett tecken på deppighet brukar nämligen vara att jag slutar sjunga.
Innan IVF-cirkusen började sjöng jag jämt, allt från radiohits till egenpåhittade melodistumpar om vad jag gör eller tänker. Säkerligen enormt irriterande för omgivningen!!
När jag nynnade lite under arbetets gång insåg jag att jag inte sjungit på evigheter...
Nu finns längtan efter melodier, toner och stämmor!!
Nej, Julia. Din sång är aldrig irreterande! Fortsätt sjunga. Din sång sprider ju glädje för omgivningen! Kram till dig, Sångfågel!
Sofie