Jag, en baby-nappare??
Jag fick en fråga, för ganska länge sedan, av en vän som undrade om jag, i mina mest förtvivlade stunder inte får lust att ta ett barn?? Nu tycker jag att det är fel att säga "TA" för det handlar ju trots allt om ett allvarligt brott (ett av de allvarligaste) nämligen kidnappning! Man "snattar" ju liksom inte en bebis! Jag antar att det är alla deckare och skräckfilmer som går på TV som ger bilden av att kvinnor som inte blir gravida skjuter en säkring förr eller senare och går bärsärk tills de hittar en bebis och sedan kidnappar denna i hopp om att kunna skapa en familj...
Jag har lite svårt att förstå logiken. Man vill väl, för sjutton gubbar, inte ha någon annans barn!! (Om man inte adopterar men då blir det ju per definition ens eget barn.) Jag är ingen barnmänniska. Skulle aldrig kunna jobba på dagis eller vara dagmamma. Andras barn är ju som regel inte särskilt trevliga.
Naturligtvis älskar jag mina vänners barn och tycker att de är trevliga varelser men andras barn skulle jag inte vilja dras med i längden. "Mina barn och andras ungar" är så sant som det var sagt.
Jag vill ju bära mitt eget barn, alternativt åka å hämta mitt eget adopterade barn. Inte vill jag planlöst stjäla någon annans!! Vilket resulterar i att jag inte missunnar andra att få barn bara för att jag inte kan få egna!!
Av denna anledning hjälper det alltså inte att jag får vara barnvakt, som "plåster på såren".
Det HJÄLPER inte heller att välmenande mammor förklarar för mig att jag inte ska vara ledsen för "barn är ju fördjävligt jobbiga"!
(Joo, jag har fått den kommentaren!!)
De sparkar liksom in en öppen dörr! Jag VET att barn kan vara jobbiga, vansinnigt påfrestande.
Det är ju därför jag inte vill vara barnvakt (särskilt ofta) alt. stjäla ett barn! Jag vill ha mitt eget med MINA band till och MIN outgrundliga kärlek till. Blir det inga biologiska eller adopterade barn så kommer jag INTE att ta jobb på en förskola eller tigga om att få barnvakta. Då tänker jag gråta förtvivlat, sörja länge och väl för att sedan utnyttja att jag kan leva som jag vill när jag vill. Sova länge, resa långt, shoppa upp alla mina pengar på onödiga saker och ha ett välstädat hem. Jag ska jaga pallande barn med kvasten när de tjyvar äpplen och dricka vin till lunchen när jag är ledig.
Nää, jag kommer inte att förvandlas till någon skräckfilms-klyscha eller hålla till i lekparker och sukta.
Men en sak är säker. Jag ger upp all min frihet, alla mina pengar, alla mina saker för chansen att få mitt eget barn. Det enda jag inte ger upp är min make. Jag skulle aldrig byta det vi har mot ett biologiskt barn.
Jag har lite svårt att förstå logiken. Man vill väl, för sjutton gubbar, inte ha någon annans barn!! (Om man inte adopterar men då blir det ju per definition ens eget barn.) Jag är ingen barnmänniska. Skulle aldrig kunna jobba på dagis eller vara dagmamma. Andras barn är ju som regel inte särskilt trevliga.
Naturligtvis älskar jag mina vänners barn och tycker att de är trevliga varelser men andras barn skulle jag inte vilja dras med i längden. "Mina barn och andras ungar" är så sant som det var sagt.
Jag vill ju bära mitt eget barn, alternativt åka å hämta mitt eget adopterade barn. Inte vill jag planlöst stjäla någon annans!! Vilket resulterar i att jag inte missunnar andra att få barn bara för att jag inte kan få egna!!
Av denna anledning hjälper det alltså inte att jag får vara barnvakt, som "plåster på såren".
Det HJÄLPER inte heller att välmenande mammor förklarar för mig att jag inte ska vara ledsen för "barn är ju fördjävligt jobbiga"!
(Joo, jag har fått den kommentaren!!)
De sparkar liksom in en öppen dörr! Jag VET att barn kan vara jobbiga, vansinnigt påfrestande.
Det är ju därför jag inte vill vara barnvakt (särskilt ofta) alt. stjäla ett barn! Jag vill ha mitt eget med MINA band till och MIN outgrundliga kärlek till. Blir det inga biologiska eller adopterade barn så kommer jag INTE att ta jobb på en förskola eller tigga om att få barnvakta. Då tänker jag gråta förtvivlat, sörja länge och väl för att sedan utnyttja att jag kan leva som jag vill när jag vill. Sova länge, resa långt, shoppa upp alla mina pengar på onödiga saker och ha ett välstädat hem. Jag ska jaga pallande barn med kvasten när de tjyvar äpplen och dricka vin till lunchen när jag är ledig.
Nää, jag kommer inte att förvandlas till någon skräckfilms-klyscha eller hålla till i lekparker och sukta.
Men en sak är säker. Jag ger upp all min frihet, alla mina pengar, alla mina saker för chansen att få mitt eget barn. Det enda jag inte ger upp är min make. Jag skulle aldrig byta det vi har mot ett biologiskt barn.
Massa kramar till dig! Å så fantastiskt underbart att du känner så för din man!! :-) Jag älskar förvisso min man, men nog kan jag tänka mig att offra honom ibland... hi hi!
Maiden