Vill ni bli peppade och försäkrade om att allt kommer att bli bra? Fly för era fucking liv!
Jag är ingen gråtare. MYCKET få av mina närmaste har sett mig gråta och även när jag längtar eller behöver gråta så är det väldigt svårt. Jag kanske skulle ha fått bättre hjälp av vården om jag grinat framför doktorer men jag kan inte utan måste be folk lyssna på VAD jag säger inte HUR. Jag kan inte visa när jag mår dåligt, jag berättar. Glädje däremot... det går lätt. Trots att jag blivit nedtagen på jorden och nedtrampad i leran så kommer glädje, eller snarare mening, naturligt för mig. Som igår när jag röstat och glatt ringde min mamma:
Jag: "Mamma du vet hur vi resignerat inför att världen förändras så sakta att vi förmodligen
aldrig kommer att få se ett jämställt samhälle under vår livstid?!"
Mamma: "Eh, jaa..."
Jag: "Det är nu det händer!! Vi kanske aldrig får se det fullt ut men vi får vara med och skriva
Historia - ett feministiskt parti i SVERIGES riksdag. Det är nu det händer. Vi får vara med!!"
Mamma: "Ja! Tror du det? Vad kul...!"
Jag: "Jag känner inte att din entusiasm är proportionerlig med vad som faktiskt kommer att hända!
Vi får vara med, vi får se det och vi får vara en del av förändringen!! Nu, nu, nu!!!"
Mamma justerade genast sin entusiasm (vars låga nivå förmodligen berodde på att jag ringde och väckte henne) och jag skrattade högt. NU händer det.
Ända sedan 21-tiden igår har jag haft en klump i magen och tårar brännande i ögonen. Ja, jag vet att vi åstadkom massor denna vår, sommar och höst. jag vet att kampen inte är över och jag vet att vi är på väg. Men jag orkar inte skriva ett sådant inlägg. Jag är inte den ni ska läsa om ni behöver pepp och framtidstro. Inte idag. Idag ville jag inte kliva upp, studierna kändes meningslösa och nyttig frukost som ett hån (jag åt en påse Zoo-godisar och skrattade sockerdjävulen i ansiktet).
Jag sörjer. Regeringsskiftet var viktigt och det är nog den enda silverkanten på ett annars så mörkt moln. Men jag sörjer. Jag trodde att jag skulle få vara med/en del av en historisk händelse, att jag skulle få en smak av hur ett jämställt samhälle skulle kunna se ut. Jag ville sparka rasist-rumpa, ta kål på heteronormen och minska allt manligt våld. Jag ville att mina barn skulle växa upp i ett humant samhälle där vi tar hand om arbetslösa, ser till något annat värde än det vi alla har på arbetslinjen och där vi inte ÄR våra jobb. Jag vill att sjuka ska kunna leva ett värdigt liv och inte bli utförsäkrade i jakten på "fuskarna". Jag ville att gränserna skulle öppnas för de som behövde det och kvinnors löner äntligen skulle börja närma sig mäns. Vissa av dessa saker kan en röd/grön regering åstadkomma men vissa kommer inte att prioriteras för än vi har färgen rosa med i riksdagen.
Sveriges tredje största parti är ett rasistiskt parti och varken nazi-bindlar, järnrör eller öppen rasism stoppade människor från att rösta på dem - historielösa människor.
Så jag rycker upp mig imorgon. Imorgon fortsätter kampen. Idag sörjer jag.
Igår grät vi. Idag kavlar vi upp ärmarna igen. Kampen går vidare! Tro, hopp och kärlek!
Svar:
aliaslillamy
Calle