Jag är ju mitt i min egen djävla kris!
Det är bara att erkänna: saker blev inte som jag tänkt. Punkt.
I tre år har jag kontaktat vården för min värk samt andra besvär
och egentligen inte blivit undersökt eller fått några frågor om hur
det känns. Inga remisser, inga tester - njet, nada, inte ett piss.
Jag vet att jag inte är ensam. Låååångt ifrån. Jag känner fler än jag kan räkna som råkat ut för samma sak innan de råkar på en ovanlig doktor som ser förbi vissa saker och gör sitt jobb utan fördommar. Dessa människor har två saker gemensamt: De är kvinnor och de har ont. Och är det ändå inte ofta så att det är psykiskt då?? Eller stress? Eller psykosomatiskt? Dessa tre meningar hindrar många från att få en fullvärdig vård och jag känner folk som kämpat i 10,20 och 30år för att tillslut diagnosticeras. Jag kämpade i tre år och det höll på att driva mig till vansinne (på riktigt: Ångest grande). Huvudanledningen till att detta pågår är en ILLA dold ojämställdhet och en tradition av att det inte forskas på s.k. kvinnosjukdommar till vilka värksjukdommarna hör. Men vi är också många som har den synen på oss själva - jag hade det: Min kropp är nog stressad sedan graviditeten (3år senare?). Jag måste lugna ned nervsystemet (visst, men grundproblemet kvarstod). Jag sover för lite (för att jag har ont för BÖVELEN). Jag ville heller inte ta upp de psykiska aspekterna av att gå med värk (hela mitt liv men) i högre grad sedan graviditeten för jag var rädd att inte få mer hjälp, inga remisser, att ingen skulle bry sig som de fick svart på vitt att jag hade ångest. För det första var jag stämplad från den första gången jag sökte hjälp som en kvinna med värk och alla fördommar det innebär, för det andra så gjordes ju inget ändå!!! Vissa har dessa fördommar fullt ut och uttalar dem men de finns i form av spår hos oss alla. Hur vi tänker om grannfrun som är sjukpensionär men ändå rensar rabatterna, hur vi ser på arbetskamraten som har mycket sjukfrånvaro och snacket eller tankarna går till stresskänslighet när det står värk på sjukintyget, hur vi reagerar när någon i rullstol ställer sig upp för att plocka upp sin väska.
- Grannfrun: Kanske använder all sin energi på lite trädgårdsarbete för att det
gör henne glad. Du/vi ser ju inte om hon får sota hela kvällen, natten eller veckan
efter ett sådant tilltag. Sjuka människor måste också få göra roliga saker med sura
efterslängar för annars är ju livet inte mycket värt... Fråga dig själv: Är hen kvinna och
är hen sjukskriven/pensionerad pga smärta? Då är risken stor att du matar dina
egna fördommar. Ingen kan sätta sig in i någon annans smärta.
- Arbetskamraten: Samma som ovan - du kan inte VETA hur hon har det och varför. Är
det bara män som drabbas av "riktiga" sjukdommar och som slipper höra ordet stress
så fort de blir sjukskrivna???
- Personen i rullstol kan vara jag om några veckor. Jag KAN gå men jag kommer att välja
hur mycket jag ska slita på mina leder, när det är värt det att gå och inte. Rullstol är ett
djävla hjälpmedel. Vissa av oss behöver det bara ibland och kan gå om vi måste.
Jag har väldigt svårt att vänja mig vid tanken på alla dessa hjälpmedel och pryttlar. Jag har undermedvetet undvikit att ta upp det så länge som möjligt med arbetsterapeuten, dragit mig för att beställa enkla små hjälpmedel till köket och nu går jag runt och svär åt dusch-stolen som inte gjort någon något ont. Den hjälper mig men jag vägrar bli vänner. Vi kommer nog dit, stolen och jag, men just nu känns det fördjävla svårt att acceptera den. Ändå kan jag konstatera att jag duschade igår, utan att bli svimmfärdig, sedan jag var barn... Jag borde nog ha välkomnat den bättre....
Men just nu är jag inte mognare än så här. Jag är ledsen, besviken och förbannad. Jag försöker koncentrera mig på det goda bemötande jag nu får inom vården men det är inte lätt när jag ständigt konfronteras med kvinnor som har ont och avfärdas utan undersökning på grund av att de är kvinnor som har ont i sina kroppar!! Jag önskar att jag spelat in alla konstiga kommentarer och rekomendationer jag fått de senaste åren och sedan skulle jag intervjua alla jag känner med samma problem för att slutligen kontakta någon tv-kanal eller nyhetsblaska!! Men här sitter jag och misstänker att mer än skrivna blogginlägg kommer det nog inte att bli. Jag är ju mitt i min egen djävla kris!
-
Jag har hittat en blogg skriven av en tjej som också har EDS - http://krigszonen.blogg.se/ - kanske kan vara något för dig att läsa? Bara det inte ger dig mer ångest.
PUSS
Svar:
aliaslillamy
Matilda