Better safe than sorry, right?? OM du nu är en snäll snubbe...

Jag minns hur jag satt där på hotellrummet, full och eländig. Jag tackade gudarna för att jag inte var fullare. Hur skulle det då ha gått? Rummet var litet, bara en ytterdörr in i ett rektangulärt rum med en säng och en dörr till toan. Jag satt på sängen med fötterna uppdragna. Krampaktigt höll jag armarna om knäna för att inga skuggor av rörelse skulle synas under ytterdörren. Knackandet pågick envetet i vad som kändes som en evighet. Jag hade velat öppna och säga att jag inte var intresserad av mer sprit eller "sällskap". Knackandet fortsatte. Jag visste vem det var. Om jag öppnade dörren och inte klarade att övertala honom om att jag inte var intresserad på ett sätt som lät honom behålla ansiktet skulle min arbetssituation bli mer än obekväm. Han var ett välkänt ansikte i butiken. MEN om jag öppnade dörren och han inte kände för att diskutera saken visste jag att allt skulle skyllas på mig av den enkla anledningen att jag ÖPPNAT DÖRREN. Så jag satt där i någon timme medan knackandet pågick och det slog mig att allt detta var mitt fel i samhällets ögon. Han, familjefadern hade inget ansvar.
 
Jag hade åkt på konferens med en leverantör på jobbet. Kvinnor är i minoritet i den branch jag jobbade. Att jag var den enda under 30år bidrog säkert till uppvaktningen. En aldrig sinande rad av shots, vin och öl åkte förbi, det trugades och visst blev jag full men inte så full som det var tänkt... Jag tippade nämligen ut större delen av alkoholen på golvet innan skålen och fejkade drickandet så ofta jag kunde.
Folk såg mig dricka som en man i dubbla min storlek men egentligen ville jag inte stöta mig men samtidigt inte bli för full. Lösningen blev att bjudna shottar hamnade på golvet. Vi dansade allihopa. Jag kände mig vacker och åtrådd men ville hålla koll på läget - inte tappa kontrollen, för vi vet ju hur det går för sådana kvinnor... eller hur?? Nöjd med kvällen avslutade jag före alla andra, gick till hotellrummet och duschade. Tänkte att det fanns några/många män som skulle ha ångest dagen efter, men inte jag. Jag hade balanserat den sköra tråden som det är att vara kvinna.
 
Så började det knacka. Någon kan ju ha gått fel... men är det den jag tror så vore det idiotiskt att öppna dörren. Jag ville heller inte förutsätta vem det var genom att ge mig till känna och kanske åka på en övertalningskampanj genom den låsta dörren. Så jag satt där på sängen utan att röra mig. Efter någon timme slutade knackandet men jag kunde inte sova... Var knackaren den jag trodde? Hade jag uppmuntrat det? Vad besatte honom att söka upp mitt hotellrum? Jag kunde inte tro att något hemskt skulle ha hänt om jag öppnat men något sa mig att OM något hände mot min vilja efter att jag festat, dansat OCH öppnat dörren så var jag chanslös både fysiskt och i samhällets ögon. Skammen skulle ha varit min att bära. Skulden min, bara min.
 
Jag sov inget utan tog en promenad när det ljusnade, drack vatten, funderade och dök upp på frukosten betydligt frächare än de flesta. Ingen kunde fatta hur den lilla tjejen kunde dricka de mängderna och vara fräch dagen efter, en hemlighet de ännu inte vet, men jag hörde viskanden.
"Hur mycket tål hon??"
 
Jag tyckte att jag kände flera av männen innan, jag åkte dit med en känsla av trygghet. Hem åkte jag cynisk, rädd och smärtsamt medveten om spelets regler. Det fanns inga. Inte efter att jag druckit min första drink, åtminstone inga som gällde mig. Dörren kändes tunn där jag satt på sängen och önskade honom hela vägen till antarktis. Tänk om han tog sig in??
 
Ni män som känner er diskriminerade när kvinnor blir rädda för er på en mörk gata eller på krogen, betänk hur vi ska kunna chansa på att just du är en okej snubbe när tesen motbevisats av sådana vi trott att vi kände. När vi är rättslösa när något händer och vi måste vara nyktra, i grupp och endast ute soliga dagar för att brott mot oss ska leda till åtal. Och även om vi gör allt rätt - hur ska han veta att jag MENAR nej??? En ettåring vet vad "nej" betyder men när det kommer till rätten till min egen kropp verkar språkförståelsen flyga ut genom fönstret för vuxna män.
"Ska man behöva skriftligt samtycke för att kunna gå hem med en tjej?" raljerar någon...
Jaa, om du har så djävla svårt att fatta det enkla ordet "nej" och läsa kroppsspråk så kanske du skulle bära med dig ett kontrakt. Better safe than sorry, right?? OM du nu är en snäll snubbe...


honungsbi

Usch vilken hemsk situation, men tyvärr kan nog de flesta tjejer känna igen sig i den. Vi ska inte behöva vara på vår vakt på det där sättet, inte behöva sitta bakom en låst dörr och räkna ut konsekvenserna av våra handlingar.

Svar: Precis, det ÄR hemskt och ändå kan de flesta tjejer jag känner relatera till balansgången man går som kvinna och känslan av att inte KUNNA göra rätt. Damned if you do, damned if you don´t, liksom. Jag är så trött på balansgången som finns inbyggd vare sig man är singeltjej på krogen, mamma eller bara vill kunna promenera hem i mörkret. Överallt finns fällor då skuld skjuts över på oss oavsett hur vi väljer. Orättvist!! Tack för att du kommenterat och stöttat - jag uppskattar det oerhört! Kram på dig!!
aliaslillamy



URL: http://honungsbi.wordpress.com





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?