Öka inte på andras skam i onödan
Ibland känns det som om jag lever i en fuskvärld. Jag har hus, bil (men inget körkort, inget tjat om det tack), barn och en full frys. Jag ser mig själv som medelklass och det är jag också, pga alla de sakerna men till skillnad från de som är trygga i sin medelklasstillvaro har jag/vi fått ge upp mycket för att ha dem. Vi reser inte, kan inte göra de investeringar som huset behöver när det behöver det utan vi måste vänta och spara. Pengar till tapeter, färg och lull-lull känns alltid så långt bort. Jag skriver inte det här för att få sympatier utan för att uppmärksamma något som jag själv lärde mig för några dagar sedan.
Jag inser mina privilegier, mina medelklass privilegier, och samtidigt upptäckte jag en konstig reaktion hos mig själv: Jag skäms för att jag har "lite" pengar!
Jag kände det redan innan jag stod i kön och kortläsaren pep försmädligt och blinkade "medgives ej". Jag kände det medan jag damsög affären på de billigaste varorna, jag kände det när jag räknade för mig själv i huvudet för att sedan lägga tillbaka laxfilén och jag kände det när bank-appen inte fungerade och jag inte mindes hur mycket jag hade på kontot. Jag rensade ur ytterligare onödiga saker innan jag chansade och ställde mig i kön. När maskinen pep "medges ej" ville jag sjunka genom jorden och här kommer kickern: Efter att jag ringt maken och bett honom föra över en extra hundring, betalat och packat mina saker skämdes jag fortfarande... för att jag inte hade så gott om pengar att jag kunde chansa utan att se saldot. Jag skämdes inte längre för att jag hade inga, eller lite, pengar. Nej, jag skämdes över att jag inte hade mycket pengar. Så mycket att jag kunde strunta i saldot...
Man har femtio kronor kvar på kontot och väljer att gå till en automat och plocka ut cash för att det minsta som kan plockas ut är hundra kronor och då har du drygat ut kassan på bekostnad av nästa månad eftersom kontot då står på minus femtio kronor. Men just då spelar femtio kronor all roll i världen och man skäms för det. Vi lever i ett samhälle som lär oss att skämmas om vi inte har pengar som vi obekymrat kan använda till "bra köp" av "bra kvalite". Folk uttalar sig om att alla kan äta ekologiskt och alla kan välja rättvisemärkt. Kanske är det sant... om man helt bortser från att vi är människor med livspussel, sorger och triumfer. Alla kan inte ta sig tiden att planera för varje krona och kan man det så kan man ge sig faan på att bilen går sönder och smular sönder hela planeringen.
Jag insåg häromdagen att jag skämdes för min tighta ekonomi, hur ska det inte vara om man tvingas få socialbidrag, låna av vänner eller tigga. INGEN VÄLJER att tigga. Ingen väljer att sitta på sina knän och be om pengar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Vad de änvänder din gåva till är inte ditt problem, gå inte på snacket om "rika tiggare" eller att din gåva inte gör skillnad. Rasister och facister vill gärna få oss att tro att de som lider egentligen inte lider. Då lättar samvetet och vi kan gå förbi dem utan att se dem och fortsätta utarma välfärden för att själva få mer i plånboken. Jag är priviligerad för att jag får det att gå ihop varje månad, det finns så många som aldrig har en ärlig chans att bo i ett hus, åka i en bil och vända på de sista slantarna. Vi skäms när vi måste lämna tillbaka något i affären eller stanna upp kön för att parkera ett köp, och föra över pengar, hur ska det inte kännas att misslyckas med ekonomipusslet?? De få gånger det har hänt mig har jag haft något att sälja eller fått hjälp av närstående, men de som inte har ett skyddsnät...
Jag skiter i om de pengar jag ger till människor som sitter och ber om dem på stan förändrar deras liv. Det är mycket begärt av en hundring eller femtiolapp. Jag hoppas att det ska förändra deras närmaste tolv timmar och är nöjd om det förändrar den närmaste timmen.
Vart leder då dessa tankar, förutom längst ut på vänsterkanten politiskt??
Jag vet inte men det faktum att jag känner skam när jag måste lämna tillbaka något i affären säger något om både samhället och mig själv. Är det bara jag som har de här erfarenheterna eller är det någon som känner igen sig?? Med program som lyxfällan (som jag tittar på... tyvärr) och andra program som ska "hjälpa" arbetslösa med tough love, får vi lätt uppfattningen att vi har rätt att tycka, bedömma, dömma och lägga oss i andras prioriteringar. Gå inte på den. Det är så mycket vi inte vet om våra medmänniskor och deras livsvillkor. Öka inte på någon annans skam i onödan.
Nej, det är INTE bara du!
Modigt av dig att ta upp ämnet. Jag har varit precis i den situationen under en mycket lång tid. Efter det är detta min egen definition av fattigdom: När man får ÅNGEST för att någon fyller år för att man inte har råd ens med en vinflaska till present. Man måste således komma på en bra ursäkt att utebli från firandet, vilket ju är taskigt. För den där gamla klychan "Kom bara, inte behöver jag något!" Den vill man inte gå på.
Man vill ju fira dem man tycker om.. och så har man genast lite till ångest.
Svar:
aliaslillamy
Linette