Om att inte vilja vs inte kunna SKAFFA barn

Jag tänkte skriva om ett både känsligt ämne men ett som ligger nära mitt hjärta: Barnlöshet.
Det går sällan en dag som jag inte tänker på någon av aspekterna. För det finns ju så många.
En del väljer det, vilket jag har den största respekten för, de bryter en norm i vårt samhälle
som säger att vill du inte (speciellt om du är kvinna, ve dig!) så är det något fel på dig. Jag tänker att det finns otaliga, bra skäl att inte skaffa barn, men det bästa måste väl ändå vara att man inte vill.
Och att inte vilja har förmodligen lika många orsaker som det finns människor som inte vill ha barn.
 
Men tänk vad svårt folk/vi har att acceptera att andra inte vill ha barn. Vi tänker att de ska ändra sig, att de inte fattat hur härligt det är eller att de är skyldiga sina föräldrar det. Allt det jag räknat upp är ju egentligen skitsnack. Sånt folk säger när de inte förstår ett beslut som bryter normen. Vi är aldrig riktigt bekväma med de som bryter normen. Ofta ställs två grupper mot varandra som inte alls borde stå mot varandra: Vi som inte KAN få barn och de som INTE vill. Låt mig säga för prottokollet att jag inte provoceras av att människor inte vill ha barn. Att skaffa barn gör man av egoistiska skäl. För sin egen skull. För att uppfylla rollen, drömmen eller bara följa strömmen. Ingen skaffar barn i någon slags missriktad välvilja mot barnen för det kan knappast finnas en mer missriktad välvilja eller ett dåligare skäl att skaffa barn. Vill man inte så ska man inte och ingen, ofrivilligt barnlös eller ej, har rätt att skuldbelägga det beslutet. Ni och jag, barnlösa och ofrivilligt barnlösa står inte mot varandra. Vi borde kunna förstå varandra bara genom lite vanlig hederlig empati.
 
"Men barn SKAFFAR man inte, de får man. De är en gåååååva...!" (FNYS!)
 
Tillåt mig anföra motsatt åsikt. Vissa får barn. De ligger med varandra och VIPS, utan att någon vet vad som hände så får de barn. Men vi som är/var barnlösa eller som har svårt att få barn vi SKAFFAR dem. Vi ligger med varandra med ett mål i sikte, vi provar med ägglossningsstickor och vi surfar runt efter huskurer a´la "drick hostmedicin och stå på huvudet efter samlag". Vi betalar doktorer pengar för att de ska odla våra ägg, plocka ut dem, ta vår sperma, sammanföra dem för befruktning och återinsätta det befruktade embryot i livmodern. Om inte det är att skaffa barn så vet jag inte hur definitionen skulle se ut. Men en sak är säker: Ingen har GETT mig mina barn som gåva. Jag har gått igenom blod, svett, tårar, nålar långa som underarmar och fruktansvärd ångest i väntan på resultat. Lägg till det att det kostat oss våra besparingar och lite till. Vi har skaffat våra barn.
 
Jag kommer säker att skriva mer i ämnet. Det finns ju så många vinklar. Men låt mig vara en smula personlig. Jag VAR ofrivilligt barnlös. Nu har jag barn men jag kan fortfarande inte få fler. Inte utan att ruinera oss och slita på min kropp ohyggligt mycket. DET ÄR EN SORG. Jag har det bättre än de ofrivilligt barnlösa som inte blivit föräldrar än. Jag har solarna i mitt liv. Men för en som drömt om en stor familj hela sitt liv är det en sorg att vara infertil. Det är en sorg att inte bli gravid efter en vinflaska och lite tända ljus. Det är också en skamm. Jag skäms för min kropps tillkortakommanden. Jag biter mig i kinden när folk är tanklösa, håller tillbaka tårarna när folk tror att de är roliga och sörjer att mina barn kanske inte får syskon. Men jag kommer aldrig att ta illa upp för att någon annan inte VILL ha barn. För mig har de två grupperna frivilligt- och ofrivilligt barnlösa aldrig stått emot varandra. Jag förstår affekten som kommmer när någon som KAN få barn inte vill, när jag som VILL inte kan. Men det är två fristående beslut, scenarior, händelseförlopp som vi inte bör ställa mot varandra.
Lika lite provoceras jag av andras aborter. Vill man inte så ska man inte behöva och INGEN får använda mig, som infertil, som ett slagträ för att begränsa aborter!! Men det är en fråga för ett eget inlägg. 
 
Puss på er!


Moster

Puss och kram!



URL:


Hanna

Nu var det väldigt längesen jag kommenterade någonting, har haft häcken full. Men jag har läst och är glad att du har börjat skriva igen! Då jag är en av dom som (hittills) haft väldigt tur med nästan allt som har att göra med att skaffa barn har jag ingen aning om hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Men jag kan iaf föreställa mig sorgen och känner hur ont jag får i hjärtat att ens tänka på att inte skulle kunna skaffa något syskon till mina barn. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt mer än att det du berättar om resan till att få era stjärnor och vad du/ni har gått igenom berör mig väldigt mkt och jag har stor respekt.

Stooooora kramar på dig!



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?