Bloggen är vad som finns i mitt huvud

Jag känner att risken är stor att denna blogg blir en "sjuk"-blogg. Hur min resa mot en diagnos och hur jag ska se på mig själv när "kampen" är över, blir bloggen. Men ni har ju varit med under IVF-resan, under graviditeten och hur vi klarade livhanken (jag och barnen) med en hårsmån. Ni har varit med i min rosa bubbla det första året med mina bebisar och de följande åren med tilltagande värk. Mina tankar kring moderskap och sjukdom, min ångest och mitt nervsystem som fått nog. Och ni vet ändå inte hälften av alla symptom, alla mediciner och all sorg det innebär att finna sin begränsning i form av en vägg av ångest. Ni har ju varit med, även om jag inte skrivit rakt ut vad som är fel på mig, och det här har aldrig varit en renodlad föräldra-blogg eller feminist-blogg eller sjuk-blogg utan en blandning av allt som är jag. Allt som gör mig glad, sorgsen, arg och fly förbannad. Jag blandar självömkande inlägg med genus, politik och filosofi. Tids nog ska jag vara tydlig med mina fysiska krämpor. Ni ska få svar ni också. Just nu är läkarna och jag en diagnos på spåren. När jag vet och känner mig bekväm kommer ni också att få veta och följa med på den resan. Bloggen är jag, mitt liv, mina tankar inte vad jag hoppats eller bestämt att den ska vara. Inte vad som drar flest läsare eller lockar kommentarer (även om jag älskar när ni tycker till) utan vad som försigår i mitt huvud.
 
Just nu ligger jag och vilar medan barnen är med farmor och farfar. På senaste tiden har jag börjat tuppa av istället för att somna när det blivit lite för mycket så jag ska avsluta nu, innan mitt ansikte träffar tangenterna, och luta mig bakåt i soffan.
På återseende!!





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?