Kan vi städa upp i den djävla matcho-sport-kulturen en gång för alla!?!
fredag    15 mars    12.58

I min familj finns en hel del "Vinnarskallar" och periodvis i mitt liv har jag nog sällat mig till dem. Det är en egenskap som, på gott och ont, gör att man lägger i en extraväxel men också en egenskap som gör en till en (dålig) förlorare ibland och som kan blåsa upp tävling i nästan allt. Att tävla, vara en tävlingsmänniska, behöver inte vara fel per definition men jag är skeptisk mot att fostra mina barn i tävlan och avog mot att självklart introducera sport/lagsport som det självklara sättet att motionera och lära sig fungera i grupp.

 

Varje gång jag slår på Tv´n tycker jag att det tävlas i någon form. Det tävlas i skolan, på arbetet, innom familjen och i den sociala gemenskapen. Barn fostras till tävlande individer. Vi tävlar i sport, i försäljning, i bantning, i snabbhet, vi jämför betyg, tentor, löner och livsstil. VI TÄVLAR. Punkt.

 

När jag jobbade på fritidsgård och det skulle verksamhetsplaneras var det svårt att hitta andra aktiviteter än tävling i någon sorts form. Vem vågar mest, vem äter mest, vem är snabbast och vem är smartast. Till jul tävlas det fortfarande, på många skolor, om vem som ska vara lucia. Inofficiella tävlingar om vems rumpa som är snyggast pågår på högstadieskolor och så har vi sporten. Den högsta formen av tävlande. Jag är ytterst tveksam till attityderna innom de typiska "Herrsporterna" och jag får det bekräftat när jag läser sånt HÄR.

Bilden målades upp för att "Peppa" ishockeyspelare och de uppmanades att "välja sida".

 

Att detta är fel på så många plan kan vilken jubelidiot som helst förstå men jag menar att liknande attityder finns att hitta innom flera sporter och långt ned i åldrarna. Otäcka strukturella problem som barn och ungdommar, och kvinnor i allmänhet, får lida för.

 

"Men, men... jag giller ju att tävla" tänker någon, "Ska man inte få det?"

Givetvis! Om du vill. Vi är så invanda att tävla att vi knapt kan tänka utanför tävlingsramarna. Vad ska vi göra istället, liksom? Och varför inte, klart det finns fördelar med att vara en tävlingsmänniska. Det jag vill är att en då och då tittar över och begrundar hur mycket som får handla om tävling i olika former. Hur kan vi tänka annars? Kan vi hitta på något annat sätt att sporra och underhålla oss? Kan vi hitta en balans mellan stress/tävling och lugnt bara-varande? Kan vi tillåta oss att ha tråkigt?

 

Och framför allt: Kan vi städa upp i den djävla matcho-sport-kulturen en gång för alla!?!

 

 

 

 

 

 

 

   1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., Feminism, Gorm,vrål,tjut &gnäll | Startsidan

Jag har nästan noll vinnarskalle. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om att ens försöka när någon försöker trigga mig att "tagga till". Detta gäller dock bara i relation till andra. Att sätta upp mål för mig själv gillar jag dock, även om det innebär att ständigt "förlora" mot mig själv. Fördelen är att det bara är jag som vet om det...:-) Jag har hur som helst två barn som tävlar i sina respektive sporter. Och visst är det knepigt ibland att med en dåres envishet hävda att "det är huvudsaken att man har roligt". För det är inte roligt att förlora. Men jag är nöjd så länge de kan reflektera över varför det inte gick så bra, vad de kan göra annorlunda en annan gång och framförallt inte skylla allt på domaren, hästen, bollen eller underlaget...:-) Trevlig helg!