Vådan av att vara ärlig... och faran med att balansera utan skyddsnät!
Nu tjatar jag på när jag ändå är igång!!
Satt nämligen å kollade in mitt inlägg om skräp TV häromdagen. Tyckte att jag var såå nyanserad och ärlig... Men kanske för ärlig.
Jag en ung feministisk kvinna, borde jag erkänna att jag ser program som påverkar unga kvinnor negativt, som cementerar fördommar och t.o.m. driver yngre kvinnor in i allt det som jag kämpat med i mitt liv? Problem med dåligt självförtroende, bantning till följd, efter det kom ätstörningar (om än relativt lätta sådanna) och som grädde på moset ångest. Hur många dåliga beslut i mitt liv är baserade på följderna av dessa program? Program som slår fast att man inte duger och att kvinnor ska vara på ett visst sätt. Hur många av oss försöker balansera rollerna?
Vi vill vara sexiga men bli respekterade, vi vill vara smala men hatar idealet som säger att inget annat duger. Vi vill vara mer än konsumerande, sexiga kvinnor men kan inte släppa det faktum som trummas in i oss från media: Vi duger inte om vi inte är allt det där och därtill har lyckade karriärer, vackra hem och väluppfostrade barn.
Jag är feminist och rakar benen! Jag hatar idealen som präntat in i ryggmärgen att vi ska raka benen för att känna oss frächa men det är just det - det sitter i ryggmärgen. Jag är barn av min tid och att sluta med de saker som får mig att må bra och känna mig vacker skulle skapa ångest. Jag skulle känna mig äcklig för att jag lever i en värld där det anses ofrächt att ha tofsar under armarna. Jag vet att jag kan sluta med detta beteende av fri vilja men jag måste oxå kunna leva i denna värld. Jag kan kämpa mot orättvisor, gorma om jämnställdhet och hata att vi fortfarande tjänar mindre och ändå göra de saker som lättar min ångest och får mig att känna mig lite mindre som en ailien.
Var gränsen går är olika för olika kvinnor - jag dömmer ingen men jag kan tycka att det är synd att många har en så stark kännsla av att inte duga att de väljer kirurgi. Där är en stor bov media. Vi ser tom program på TV där människor får helt nya utseenden utifrån vad en panel "experter" tycker ska fixas till.
Jag måste kunna leva med mig själv i denna värld och få vara aningen fixerad vid mitt utseende... men jag måste oxå kunna leva med mig själv. Och jag kan inte leva med att lägga mig under kniven utifrån vad samhället säger är vackert. Om inte jag älskar mig själv tillräckligt som jag är - hur kan jag då ha kärlek över till andra??
Hur kan jag då sitta och slö-glo på dessa TV-program??
Dels så måste jag som tidigare nämnt leva i denna värld och om sanningen ska fram så finns det inga program som helt skulle klara en hård granskning. En annan annledning är att jag inte är tillräckligt stark för att låta bli. När jag sitter och zappar så fastnar jag ibland och syndar. Tomstirrar på burken som visar "The real desperat housewifes" eller någon annan inteligensbefriad serie. Jag erkänner men önskar att samhället var perfekt - eller i brist på perfektion åtminstone bättre.
Härmed har jag (helt onödigt) förklarat mig, hållit ryggen fri och därmed också gjort mig sårbar, visat mina svagheter. Men är inte det en del av poängen när vi pratar dåligt självfötroende?? Är det inte lite lättare för er att förstå varför jag hatar tidningar som Slitz och Café? De påverkar mig, liksom många andra långt osäkrare än jag, och skapar ångest.
Målet är alltså att bli ärligare och erkänna mina brister.
Det ni!!!
Där har ni dagens moralkaka - tugga och svälj... eller spotta ut om ni inte håller med. Jag kräver inte att alla ska hålla med - bara respektera mina åsikter och inte utnyttja mina svagheter.
Kärlek och harmoni!
Satt nämligen å kollade in mitt inlägg om skräp TV häromdagen. Tyckte att jag var såå nyanserad och ärlig... Men kanske för ärlig.
Jag en ung feministisk kvinna, borde jag erkänna att jag ser program som påverkar unga kvinnor negativt, som cementerar fördommar och t.o.m. driver yngre kvinnor in i allt det som jag kämpat med i mitt liv? Problem med dåligt självförtroende, bantning till följd, efter det kom ätstörningar (om än relativt lätta sådanna) och som grädde på moset ångest. Hur många dåliga beslut i mitt liv är baserade på följderna av dessa program? Program som slår fast att man inte duger och att kvinnor ska vara på ett visst sätt. Hur många av oss försöker balansera rollerna?
Vi vill vara sexiga men bli respekterade, vi vill vara smala men hatar idealet som säger att inget annat duger. Vi vill vara mer än konsumerande, sexiga kvinnor men kan inte släppa det faktum som trummas in i oss från media: Vi duger inte om vi inte är allt det där och därtill har lyckade karriärer, vackra hem och väluppfostrade barn.
Jag är feminist och rakar benen! Jag hatar idealen som präntat in i ryggmärgen att vi ska raka benen för att känna oss frächa men det är just det - det sitter i ryggmärgen. Jag är barn av min tid och att sluta med de saker som får mig att må bra och känna mig vacker skulle skapa ångest. Jag skulle känna mig äcklig för att jag lever i en värld där det anses ofrächt att ha tofsar under armarna. Jag vet att jag kan sluta med detta beteende av fri vilja men jag måste oxå kunna leva i denna värld. Jag kan kämpa mot orättvisor, gorma om jämnställdhet och hata att vi fortfarande tjänar mindre och ändå göra de saker som lättar min ångest och får mig att känna mig lite mindre som en ailien.
Var gränsen går är olika för olika kvinnor - jag dömmer ingen men jag kan tycka att det är synd att många har en så stark kännsla av att inte duga att de väljer kirurgi. Där är en stor bov media. Vi ser tom program på TV där människor får helt nya utseenden utifrån vad en panel "experter" tycker ska fixas till.
Jag måste kunna leva med mig själv i denna värld och få vara aningen fixerad vid mitt utseende... men jag måste oxå kunna leva med mig själv. Och jag kan inte leva med att lägga mig under kniven utifrån vad samhället säger är vackert. Om inte jag älskar mig själv tillräckligt som jag är - hur kan jag då ha kärlek över till andra??
Hur kan jag då sitta och slö-glo på dessa TV-program??
Dels så måste jag som tidigare nämnt leva i denna värld och om sanningen ska fram så finns det inga program som helt skulle klara en hård granskning. En annan annledning är att jag inte är tillräckligt stark för att låta bli. När jag sitter och zappar så fastnar jag ibland och syndar. Tomstirrar på burken som visar "The real desperat housewifes" eller någon annan inteligensbefriad serie. Jag erkänner men önskar att samhället var perfekt - eller i brist på perfektion åtminstone bättre.
Härmed har jag (helt onödigt) förklarat mig, hållit ryggen fri och därmed också gjort mig sårbar, visat mina svagheter. Men är inte det en del av poängen när vi pratar dåligt självfötroende?? Är det inte lite lättare för er att förstå varför jag hatar tidningar som Slitz och Café? De påverkar mig, liksom många andra långt osäkrare än jag, och skapar ångest.
Målet är alltså att bli ärligare och erkänna mina brister.
Det ni!!!
Där har ni dagens moralkaka - tugga och svälj... eller spotta ut om ni inte håller med. Jag kräver inte att alla ska hålla med - bara respektera mina åsikter och inte utnyttja mina svagheter.
Kärlek och harmoni!
