Förnimelser
Idag fick jag en förnimelse av hur det är att ha ett barn.
Maken tog med sig Ville till affären. Jag och Otto åt lunch som
han fick bestämma. Det blev blodpudding...suprise! Han fick
hacka den själv i ojämna, knubbiga bitar, lägga dem i stekpannan
och röra med stekspaden. Sedan fick han lägga för sig sylt och
välja dryck. Eftersom jag njöt så av att kunna ge ett av mina barn
full uppmärksamhet så gick jag med på att drycken blev "brun läsk" (läs:coca cola).
Sedan åt han blodpudding och jag fil. Jag kände hur trevligt det var och hur
stressnivån gick ned. Jag kom tom ihåg att säga det till Otto:
"Åh, vad trevligt det är att äta lunch med dig". Det var så lugnt och skönt
och jag glömde nästan bort mina dunkande leder. Jag HADE verkligen trevligt!
Inte för att det är otrevligt att vara med båda barnen men det finns inte på kartan att
hinna äta själv då. Jag brukar köra på en protein-shake för att kunna äta medan jag lagar
och sedan kan jag hålla koll på att lunchen inte urartar (vilket den gör ibland iaf).
Ingen är gladare än jag att just jag fick tvillingarna som jag kämpat så för, men en stund med bara ett barn ger lite perspektiv. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att jämföra svårigheter. Att ett barn kan Kännas lika jobbigt som två och den känslan/upplevelsen ska respekteras. Men stunder som idag fyller på med energi och stressnivån sjunker. Jag får en inblick i hur det är att slippa dela min uppmärksamhet utan att ha dåligt samvete.
Ångesten bor granne med smärta och kaos
Varje kväll när jag segrat, när barnen somnat och kampen är över sitter jag vid datorn och vill skriva till er. Ända till idag har alla försök hamnat i "utkast"-mappen, kanske hamnar även detta där. Bland oputsade texter, texter som låter gnälliga, som har en tung offerkofta över sig eller som är klämkäcka och överdrivet hejjiga. Inget av det vill jag dela med er. Jag vill dela sanningen med er men tycker att adjektiven är så fula. Sanningen är ful och så blir också beskrivningen. Jag har fått en fysisk diagnos för min värk. Ett steg på vägen för nu vet jag vad jag slåss mot. Men ordet känns konstigt i min mun. Jag försöker forma läpparna men de vill inte, värk-diagnoser innebär alltid en form av stigma. För de syns inte utanpå men känns desto värre.
Men nu har jag kommit en bit. Jag har beskrivit något utan att bära stigmat. Många kan säkert lista ut vilken diagnos jag skriver om men jag är helt enkelt inte redo att använda ordet än....
Men min plan är att sparka värk-diagnosens röv!
Nu vet jag vem du är och jag kommer att röka ut dig, minska ditt område och din makt och i sista hand uthärda dig. Acceptera dig. Ibland när jag är trött kommer jag att stryka dig medhårs och när jag orkar kommer jag att dundra på med alla mina kanoner. Du får existera i min kropp men du får inte bestämma vem jag är. Du må begränsa mig men jag är trotsig som en fjortonåring. Jag kommer aldrig att låta dig härja fritt i min kropp.
Ångesten bor granne med smärta och kaos. Just nu känns det som att utkämpa ett krig på två fronter. För värken ger ångest och ångest driver värken. Varje oväntat intryck är som en välriktad örfil. Paniken väcks och jag kämpar för att hålla den tillbaka. Varje känsla blir ett blåmärke, något värken kan driva vidare i de mest absurda former. Just nu släcker jag övertända hus istället för att förebygga. Jag måste komma åt en av faktorerna, ångesten eller värken, för krig är jag van men jag orkar inte slåss mot mitt eget nervsystem. Jag är så trött.
Men snart vänder det. Mina dåliga perioder varar inte för alltid. En morgon, inte lång ifrån nu, vaknar jag utan en förlamande värk. Jag kan gå mina promenader, jag kan träna på crosstrainern och jag kan lyfta mina hantlar om så bara i några minuter.
Jag räknar med att ångesten minskar när maktlösheten minskar. Jag har släppt in ångesten, kännt den på pulsen, förstått var den har sin grund. Nu djävlar ska den få på nöten!!
Detta inlägg må vara långt och flummigt men det är min känsla i skrivande stund. Kanske hamnar det i "utkast"-mappen, kanske inte...
uppdatering
En lite uppdatering bara. Jag mår bättre, något bättre. Men med ett lugnare inre kommer tröttheten. Hur klarade jag av att plugga 125% OCH vara hemma med barnen?? Den personen som tog det beslutet måste ha varit craaaaaaaazy! Ångest i den form som gjort mig sjukskriven nu är i en ny form som jag inte kan slåss ot med enbart mina gamla strategier. Därför tar det tid att bli bättre. Dessutom har jag ju utmattningssyndrom vilket jag vetat i flera år men jag har inte sett någon väg ut ur det utom tid, att barnen blir större och att sömnen blir bättre. Men det har inte blivit så. Istället har jag, den senaste tiden, inte kunnat nyttja den tid jag fått till mig själv eller mina studier. Den tiden har jag använt till att ha ångest. Ångest som gjort mig oförmögen att ens sitta ned än mindre läsa kurslitteratur och sömnen ska vi inte prata om. Kort sagt: Jag behövde ett break och nu har jag fått det. Inget långt men förhoppningsvis tillräckligt för att jag ska börja känna igen mig själv. Mitt i allt det här, som handlar om att titta innåt och jobba med sig själv, saknar jag inom vården perspektivet att vända blicken utåt. En analys av vad ett ojämlikt samhälle gör med människor som lever i det och den stress/sorg/frustration det föder att se men inte kunna förändra inom en överskådlig framtid... Det har sin plats likväl som stresstålighet, signalsubstanser i hjärnan och en utmattad kropp. Analysen behöver breddas.
Men jag jobbar vidare!! Puss på er!