Dåligt vs ljuvligt
Idag blev jag lite ledsen.
Jag vakande och hade ont.
Hade en tenta att skriva.
Frågorna var svåra.
Kroppen ett virrvarr av
symptom så att jag har
svårt att veta vilken tråd
jag ska dra i. Ska jag
lägga mig ned och sova?
Skita i tentan?
Hoppas att det löser sig?
Hela kroppen är ett blåmärke.
Bokstavligen.
Det behövs bara att någon
petar på mig så blir det en blå
bula av ont, ont.
Huden är full av plitor som är
röda, varma och ömma.
Eksem i hårbotten och på
fingrarna.
Mår illa.
Fryser trots varmt hus.
Oroar mig...
...för mig själv.
För mitt usla imunförsvar.
För min infertilitet.
För min ork.
Fötterna stelnar till så fort
jag stannar och jag får hopp/gå
som en skadad kråka.
Inget är gott och hungern infinner sig inte.
Vill äta glass-strut men maken glömde köpa.
On the bright side: barnen har börjat leka att de ÄR olika djur, mest vovvar. De säger att de är "bebbe-vovvar" och kallar mig "mamma-vovvov". De skäller och hoppar kring mina ben. KRÄVER att bli klappade. Mysigt. maken är hemma med sjuk fru. Skönt att ha honom i närheten. jag har köpt en pepparkaksdräkt till Vilgot idag. Och en kofta till mig själv. jag planerar att bjuda in familjen kring lucia och anordna ett luciatåd med barnen. det enda jag kommer att sakna från förskolan. Att få gå på luciatåg. det måste åtgärdas. kanske vill Otto vara lucia, gå i mammas fotspår. han gillar att sjunga. Vilgot gillar mer att dansa. Otto sjunger för sig själv i långa stunder. ingen av dem vill höra mamman sjunga. Då vrålar de "neeeeej" och håller för öronen =) förutom på kvällen. Då vill de lyssna till sång. Varje gång jag slutar hör jag ett sömnigt "meeeej", åsså får jag börja om med "bä,bä, vita lamm" eller egenkomponerade godnatt-sånger. "Meeeej, mamma. meeeej" and so on. Till helgen åker vi till farmor och farfar. jag ska plugga och barnen får gossa med farfar (stor-favoriten) och farmor (nästan lika poppis) samt åka fyrhjuling och bäst av allt: Jaga klappa katten. den ende som kan konkurera ut farfar och fyrhjulingen tillsammans. Stackars katt. han får aldrig vara ifred. "Hej Maaa!" piper de med sina pipigaste röster och så sätter de iväg efter kattskrället. Idyll är ordet jag tänker på... för alla utom katten, måhända. Puss på er!
Jag skrev inlägget om tjockis-hat och övervägde att poppa popcorn
Hehe! Jag hade förväntat mig horder av arga kommentarer efter mitt inlägg om tjockis-hat...
Inte från er gulle-läsare utan av idioter som surfat hit för att de sökt efter en tjockis att hata och därmed googlat just "tjockis att hata". Någonstans skulle då titeln till nämnda inlägg leda dem hit och nödga dem att antingen:
a) Börja räkna upp hälsoriskerna med övervikt och uttrycka sin
sorg över att jag inte tar han om mitt "tempel"....
b) Berätta hur de gick från tjock till smal och hur
mycket bättre de mår (läs: känner sig när
de kan handla byxor i storlek 32) och hur mycket
mer de orkar (läs: hur ångesten lättar när de
kontrollerar sin kropp...
c) Välmenande kommentarer av typen "Sådär
säger du bara för att du är lat och gillar glass,
tjockis!" och då hade jag simply svarat: "Ja,
whats your point?"
Men det enda som trillat in var en kommentar av min mamma som berömde min ordsvada och förmåga att vrida frågan ett varv till. Inte för att det är dåligt (jag blev mycket glad, mamma) men jag hade förväntat mig så mycket annat att jag nästan poppade popcorn inför själva tillfället när kommentarerna trillade in. Jag hade också gruvat mig för jag är i grunden sjukt konflikträdd men nu blev det lite av ett antiklimax.
Pjuh, tur att bloggen är så liten så att provocera blir både mindre ångestfyllt OCH mindre spännande, liksom.
tack för att ni inte kallar mig tjockis och att ni med andra åsikter har vett att hålla inne med dem när det kommer till andras kroppar! *Bugar mig i vördnad för mina utomförträffligt artiga läsare*
Jag älskar er!
Om att trolla fram en tenta ur röven
Det här med pluggandet för mig. Det är en källa till så mycket glädje. Men också
ganska mycket stress. Speciellt sedan vi plockat hem barnen från förskolan.
Jag klarar mig hela tiden på grund av några saker. En är att jag kan diciplinera
och koncentrera mig. Om jag har barnvakt och barnvakten och barnen inte är ute,
vilket de ju inte kan vara hela tiden, så kan jag stänga ute ljud och växla mellan
att fokusera på barnen och studierna. Det är inget som gör mig duktig, det är liksom
bara en förmåga jag har: att fokusera 100% när jag kan och släppa det när barnen
pockar på. En annan sak som gör studierna möjliga är taktik och rejält med is i magen.
Tex i veckan har jag två tentor som ska in. Måndag, tisdag och onsdag lade jag all
energi på den ena utan att så mycket som glutta på den andra. Jag måste låta den vara
tills den första är klar, annars blir det bara pankaka av alltihop. Jag måste våga räkna
med att jag ska få tid till den försummade tentan i helgen. Den tredje fördelen jag har är
att jag läser snabbt och vågar lita till min hjärna. Om jag ger den tillräckligt med utrymme
så knäcker den koden i en bok eller författare. För ett par dagar sedan slet jag med en
bok om kulturhistoria, läsningen gick lite hackigt och den var på engelska så det gör
processen långsammare. Men igår när jag vaknade och började läsa var koden knäckt!
Jag visste hur författaren lagt upp boken och vad jag skulle leta efter. Men jösses vad
jobbigt det var innnan. Men nu är den tentan klar och jag ska börja titta på veckans
andra tenta.
Nackdelen, som jag ser det, är att människor vänjer sig vid att jag alltid kan fisa ut en tenta om det kniper vilket gör att ingen tar min skol-stress på allvar. Det får mig, nästan, att vilka tanka nästa tenta. För ingen kan skriva en tenta utan tid! Men ju fler tentor jag trollar fram ur röven desto mer tror folk att jag inte behöver tiden. Inför de här tentorna handlar det om mellan 3000-5000 sidor + ett antal föreläsningar och avbrott för seminarier. Jag behöver tid även om jag är ganska bra på att förvalta den.
Ibland kan jag önska att jag vore ett sån´t där ubersnille (vad nu det betyder) men oftast är jag ganska nöjd med att mina gåvor faller inom ramen för studieteknik, diciplin och att kunna förvalta tiden på ett optimalt sätt. Det är trots allt enda anledningen till att jag klarat mig så här långt...
Ibland kan jag önska att jag vore ett sån´t där ubersnille (vad nu det betyder) men oftast är jag ganska nöjd med att mina gåvor faller inom ramen för studieteknik, diciplin och att kunna förvalta tiden på ett optimalt sätt. Det är trots allt enda anledningen till att jag klarat mig så här långt...
Tjockis-hat
I kommentarsfält, runt om i bloggvärlden, diskuteras övervikt. Eller hälsohetsarna har lyckats göra om orginalfrågan till att handla om det. För vi överviktiga förstår ju inte deras välmenta klappar på huvudet och vet ju inte vårt eget bästa. När Lady Dahmer ryter ifrån (av någon anledning kan jag inte länka just nu - datortrubbel) och ägnar ett inlägg åt att förklara att tjocka människor inte behöver välmenta råd och att oförmågan att hålla inne med dem tyder på ett tjockis-förrakt strömmar det in kommentarer om just det hon bett folk hålla käft om...
Jag blir alldelens matt. Personer som tydligen inte läst inlägget börjar räkna upp riskerna med övervikt (Jaa, just de risker som hon precis proklamerat är onödiga för de kastas i överviktigas ansikte dagligen), människor kommer med vilkor för att få vara tjock (som att man inte ska skylla ifrån sig eller förvänta sig vård, och människor vill att tjocka i alla fall ska erkänna att det ÄR ohälsosamt.)
I min bok KAN övervikt vara ohälsosamt precis som undervikt KAN vara det. Men det finns inga likhetstecken dem emellan.
Världen svämmar över med ätstörningar åt alla håll. Ingen går oberörd av den flod av bantningstips och träningsformer som sköljer över oss och alla tjocka förväntas vara ohälsosamma, självföraktande och odiciplinerade. Och VE DIG om du är tjock och inte skäms, VE.DIG!
"Vad är din ursäkt?" frågar trebarnsmammor med magrutor eller idrottsmän utan ben.
För är man tjock förväntas man ha en djävligt bra ursäkt för sin kroppsform, att man bara inte är missnöjd räcker inte. Att vara småbarnsförälder räcker inte. Att bara ha ett ben räcker inte.
Men jag ämnar inte söka en ursäkt som räcker, jag anser inte att jag behöver ursäkta mig.
Jag motsätter mig antagandet att jag skulle vilja ursäkta mig och jag anser inte att anledningen till att jag inte rör mig så mycket just nu är en ursäkt. Mitt liv ser bara ut så just nu och jag väljer att inte ha ångest för det. Livet har sin beskärda del av ångest ändå. Jag blir gråtfärdig ibland, inte för att jag är överviktig, utan för att jag ägnat så mycket tid åt vikt-ångest i mitt liv som jag kunde ha använt till något bättre. Jag hade kunnat vara mer kreativ, prata med vänner om intressantare saker och uträttat stordåd. Istället har jag kastat bort så många ögonblick av mitt liv på att hacka på mig själv.
NORMEN är, ta mig faan, att vara ätstörd. för alla som inte är det eller kämpar för att komma ur det triggas ständigt av media, av omgivning och av sig själva att ägna sig åt ätstört beteende. Det finns så många dieter idag att folk ägnar tid åt att bråka om vilken som fungerar och många fler ägnar sitt liv åt att hitta den rätta...dieten alltså. Målet är att gå på en diet, träna dagligen och VARA GLAD ÅT ATT MAN GÖR DET. Så glad att man MÅSTE sprida budskapet vidare via sociala media och peppa andra genom att lyfta sina egna resultat. De som inte orkar lyssna eller helt enkelt är ointresserade är det antingen synd om eller så föraktar man dem. När vi ser folk äta funderar vi allvarligt på deras rätt att äta offentligt om de är överviktiga. "HUR KAN DE HA MAGE ATT SITTA OCH ÄTA ONYTTIGHETER UTAN ATT SKÄMMAS?!" och "titta vad tjockisen har i sin kundvagn, vet hen inte att vitt bröd är farligt?!"
Tjocka människor får inte äta på restaurang, inte handla annat än vetekli och fullkorn och ve tjockisen om denne äter bananer. "De innehåller ju massor av socker och fett". "MÅSTE UPPLYSA TJOCKIS OM NÄRINGSLÄRA" signalerar våra hjärnor och så börjar vi "peppa".
"jaa, men om någon vi älskar håller på att äta ihjäl sig då?! Ska vi bara låta dem dö?"
Well, om vi pratar om ett SJÄLVSKADEBETEENDE a´la skära sig eller svälta sig så finns det anledning att uttrycka oro och erbjuda hjälp med detta psykiska problem. Absolut. Fråga hur denne mår och erbjuda hjälp i form av samtal och kontakt med vården. Men inte faan hjälper det en människa som skadar sig själv med mat att du börjar snacka hälsa och tipsa om dieter..?! Det borde väl ändå vara självklart. Om den person du refererar till är depprimerad och inte orkar röra sig och därmed är ohälsosam gäller samma sak: att prata träning och försöka peppa är inget annat än det media gör mot denna person dagligen. Visa oro och erbjud hjälp för den psykiska biten - allt annat är bara ännu en stress och en kränkning. Personens kropp betyder personens val. Punkt. Är det däremot så att den överviktiga inte bryr sig om sitt utseende på samma sätt som du, inte tar sig tid för träning eller (faktiskt) inte KAN ta sig den tiden ska du hålla käft. Alla kan inte ha samma intresse för träning och mat och lika lite som du har rätt att pracka på någon din religion har du rätt att pracka på folk din syn på hälsa. Att leva sitt liv kring vad man stoppar i sig och hur mycket man förbränner är ätstört och det ska, för allt i världen, inte prackas på någon annan. En del människor har viktigare saker för sig än att räkna kalorier. Jag har två tentor denna vecka, två barn som är hemma, ett hus som ska städas, en bil som behöver lagas, en make jag vill umgås med, vänner jag vill prata med, ekonomi som jag ska oroa mig för och pyssel jag vill syssla med. Och om jag får en endaste minut över vill jag gå på toan ifred eller bara sitta i soffan och se det senaste avsnittet av "Supernatural".
Ve DIG om du har problem med det!
Längtar
Just nu längtas det efter snö i vår familj. Ungarna tittar ut genom fönstret och säger: "Näe, toooomt!"
och så pratar vi om allt vi ska göra när snön äntligen kommer. Då ska de göra snöbollar som Laa La i teletubbies och åka kana som Tinkeywinkey. Då ska vi ta in ett träd och hänga fina saker i och ställa fram tomtarna. Jag jobbar hårt för att få dem att förstå konceptet: Jul + tomte+ paket + julgran + snö...
A work in progress. Att jesus fötts i ett stall känns som överkurs.
Bilder från den första snön som regnade bort direkt
Dubbelmoralens väktare
Vi har nu, verkar det som, ett mus-fritt hus. Inget krafsande eller pipande i väggarna och inga små bruna dammtussar som ilar över golvet i 140 knyck. Skönt. Jag tycker att det är obehagligt att ha ihjäl dem. samtidigt är det obehagligt med mus-skit där barnen leker. jag är en sån där förälder som förmodligen traumatiserar mina barn men jag klarar inte av att säga att vi dödar dem till barnen som inget hellre vill än att klappa dem. lögnen kommer att bita mig i röven, jag vet, men jag säger att vi "släpper ut dem" för att möss ska bo ute... Det finns säkert något super-duper-pedagogiskt sätt att prata med dem om döden men jag pallar fan inte! (Om jag inte visste att de hade en väg in igen så skulle de släppas ut!)
Så, det var dagen föräldrabikt! Om ni, som vi, har problem med möss kan jag i dubbelmoralens anda tipsa om den bästa musfällan. Våra möss är nämligen för smarta för vanliga fällor och lyckas förunderligt nog att smaska i sig nutellan utan att utlösa fällan.... Vi har fångat sju möss i PRINGLES-RÖR. That´s right!
Vi pyttsar ned något gott i ett tomt chips-rör och väntar några timmar och efter några dagar hade alla möss "släpts ut". Vi ställer röret nära något de kan klättra upp på så att de tar sig ned men upp tar de sig inte. Kalla mig blödig men jag ångrar redan detta inlägg. Uppe i sovrummet läser pappan "sagan om stadsmusen och lantmusen" som räddar varandra ur fällor och nere sitter mamman och tipsar om musfällor... Burr! Morbid är bara förnamnet till vad jag känner mig just nu. I´m going to hell...
Söndags lista!
Söndags lista:
• frukost? - två vingummin och en hoper värktabletter + ett okänt antal snusar.
• Bäst just nu? - att barnen tittar på Bolibompa och mamman slipper ha dåligt samvete för att hon bloggar från mobilen.
• sämst just nu? - att det är makens sovmorgon denna morgon. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
• Bäst med veckan som gått? - att jag fått högsta betyg på tentan jag skrev för ett par veckor sedan! Yey för mig!
• Sämsta med veckan som gått? - TANDVÄRK och feber med efterföljande besök hos tandläkaren. Hu jeda mig!
• Bästa med kommande vecka? - Att avsluta relationen med förskolan. Och förhoppningar om att hitta en bättre!
• Sämsta med kommande vecka? - Två tentor!
• Gjorde igår? -hade tandvärk och spelade rollspel!
• Gör idag? - hälsar på födelsedagsbarn och pluggar som en gnu!
• Gör imorgon? - sover ut och pluggar som en gnu och leker hund med barnen!
•Antal gånger jag ramlat/gått in i saker och vrålat som en galen babian? - oräkneliga!
• Antal inköpta tomtar? -två stycken.
•Antal limmade tomtar pga av barn? -två... And counting!
Jag betalar gärna mer skatt om tandvård slutar vara en klassfråga!!
Det jag kommer att skriva nu är lika delar "otroligt/sjukt/sci-fi" och "typiskt/så klart/vad hade jag trott?"
Hela veckan har jag haft tandvärk lite till och från. I samma tand som i somras fick borras ur och spolas ur för att bli av med en infektion i pulpan. Sedan dess har jag haft en provisorisk lagning för att man ska vara säker på att infektionen är borta innan man rotfyller. När barnen blev sjuka för någon vecka sedan sköt jag upp tiden för rotfyllning till mitten av november och allt kändes bra. Skönt att få det bortstökat...
Men så fick jag tandvärk i börja på veckan... och lite feber. Det kände så djävla otroligt att det skulle spöka igen så jag sade mig själv att jag inbillade mig. Och feber kom ju säkerligen från barnen. Well.
Idag stod jag inte ut längre och fick tid hos en akut-tandläkare. Jag var helt beredd på att hen inte skulle hitta något och att jag skulle anklagas för inbillning. (Det är iof alltid en utgångspunkt för mig när jag kontaktar vården... heh! Det har visserligen aldrig hänt men jag tror liksom alltid att jag inbillar mig.) Men sanslöst nog visade röntgenbilderna på en ordentlig infektion i tandroten och hela proceduren som gjordes i somras gjordes om och nu ska det åter väntas för att se så att ingen infektion finns kvar. Om febern inte har vänt till på Måndag och smärtan inte ger sig ska jag oxå äta antiniotika. Hon sa också att det inte borde ha kunnat bli så här om inte mina vita blodkroppar var så "trötta" så hon frågade om jag var "sliten eller hade haft en jobbig period??"
De senaste fem åren har min kropp genomgått trauma efter trauma och är nu så sliten att jag egentligen inte är särskilt förvånad. men surt är det ju. Aldrig ska man få vara ifred!! Jämt ska det strula! Hur ska man någonsin hämta sig om man aldrig får vara ifred för krämpor och infektioner??!
Ska proppa i mig vitaminer, värktabletter och febernedsättande så får vi se om jag mår bättre.
Dumma, dumma tand och snäll, mjuk och försiktig tandläkare!
Jag ryser vid tanken på att tandvård har blivit en klassfråga. Jag har abonemang men för dem som inte har det skulle detta ha blivit jättedyrt. Jag kanske inte hade kunnat betala för hjälpen jag fick idag om jag inte haft abonemang. Då hade jag fått ha en infekterad tand, liksom. Höj min skatt för bövelen och låt alla få hjälp med sina tänder!!!
Hur mycket ville jag att det skulle fungera på "Föris"?
Hur mycket ville du att det skulle fungera på barnens förskola?
Den frågan inbillar jag mig att folk som inte känner mig eller situationen tänker. Kanske är ni alla rörande överens om att MyMamman är veckans hjälte, vad vet jag? Men eftersom jag är av naturen misstänksam och förväntar mig en kniv i ryggen ställer jag nu den frågan till mig själv.
Hur mycket ville jag att det skulle fungera på barnens förskola?
Svare är: alldelens för djävla mycket!
Jag ville plugga 150%. Jag njöt av tanken på plugg, lugn och ro samt några promenader. Jag ville det så djävla mycket! Och det fick mig att ignorera mycket.
Efter att barnen började få panik vi bara omnämnandet av "föris" slutade mycket att spela någon roll.
Jag, hardcore feministen och genusförespråkaren tänkte att:
"Jag skiter i att de har noll genus-tänkande, bara de bryr sig om mina barn" efter några dagar:
"Jag skiter i om de har noll genus-tänkande OCH förstärker mansrollen hos små pojkar, bara de bryr sig om mina barn". Tillslut var jag framme vid:
"De behöver inte ens bry sig, de behöver inte ha något genustänk bara de låtsas bry sig om mina barn".
Jag släpade hysteriskt skrikande och gråtande barn till förskolan med ursäkten att de kanske skulle sluta och "vänja sig". Tur att de höll ut. Jag kommer aldrig att gå omvägar runt min magkänsla på det sättet igen. Det skapade ett brådjup av ångest. Jag visste ju att vi tänkte fel.
Men svaret på frågan är, som ni ser, att jag ville att det skulle fungera, så desperat, att jag kompromissade med mina egna värden men framförallt med min magkänsla...
Det misstaget gör jag inte om, kan jag meddela. Inte i första taget.
Gången då jag körde över min vän
Tänkte spinna vidare på mina vänskapsfunderingar. När jag skrev om lyssnandet
hade jag ett speciellt misslyckande i tankarna. Mitt misslyckande som jag ständigt
återkommer till och försöker tänka på för att inte trycka ned den som berättar.
Jag har bett vännen i fråga om ursäkt massor med gånger. Jag brukar också tacka hen för att hen vågade vara ärlig och inte lät mig köra över hen. Det som hände var att min vän ville odla grönsaker. Hen sa att hon ville prova odla grönsaker och att hen skulle gräva upp ett litet grönsaksland i trädgården. Tror ni jag hejade på hen glatt och ställde entusiastiska frågor? Nix! Istället började jag räkna upp alla problem hen kunde stöta på, tipsade om var hen skulle köpa jord och lade ut texten om mina egna (nästan obefintliga) odlingar. Min vän gjorde mig tjänsten att säga "stopp". Hen ville gräva upp ett land och peta ner några frön för att se om de växte. Det hade jag vetat om jag lyssnat. istället tog jag över showen och fick hen att känna sig MINDRE peppad. TOTALT djävla misslyckad vän, var jag. Jag tog ur hen entusiasmen och ersatten den med prestationsångest och pekpinnar. Min vän förlät mig samma stund men för mig har detta tillfälle varit en källa till ständigt funderande över hur jag förhåller mig till vad mina vänner berättar. Lyssnar jag verkligen eller vill jag hitta ett sätt att få prata om MIG?
Jag hoppas att jag inte är ensam som gjort sådana misstag för det skulle få mig att framstå som mer än lovligt självupptagen. Och självupptagen är något jag inte vill vara (sa hon med bloggen, hehe). men det är så lätt att dratta dit. att lyfta sig själv och sina kunskaper på någon annans bekostnad. Priset de betalar är ofta i form av entusiasm eller drivkraft.
Jag är ju som sagt förlåten, och det är jag glad för men jag vill inte glömma den svidande läxan av att en vän måste säga "stopp" och följa upp med "jag vill bara peta ned frön i jorden och vänta". Hur många gånger har en själv inte blivit nedtagen på jorden av välmenande men självupptagna experter? Hur peppad har jag då blivit?? Svaret är: Inte alls. Jag kommer säkert att göra om det. Så tjockskallig är jag men kanske inte så många gånger och förhoppningsvis ha vett att be om ursäkt.
Har ni lärt er några dyrköpta läxor av era vänner?
(Pliiis, säg att ni också har det så jag slipper känna mig som miss självupptagen!)
The bitch is back
Jag har inte skrivit till er som jag brukar. Nästa vecka ska jag in med två tentor och i veckan avslutar jag ett seminarium som bygger på tre texter av tre olika medeltida författare. Kul men lite klurigt.
MEN huvudorsaken är att vi gett upp om förskolan. Jag har vid många tillfällen de senaste veckorna försökt formulera ett inlägg om varför och i detalj hur vi kommit till den slutsatsen, men raderat inlägget.
För sanningen låter helt sjuk. Det bemötande vi fått låter förryckt, barnens panik låter påhittad och varje dag har jag undrat om det är fel på oss föräldrar. Men så har jag pratat med vänner och bekanta som vittnar om helt underbara förskolor och flexibla pedagoger. Om hur människor brytt sig om deras barns trygghet. Nu vet jag hur det KAN vara och då råder det ingen tvekan om vad vi måste göra. Vi har försökt allt, kort om att hota eller hänga ut personer, och gått bet. Ni kan inte komma med tips som vi inte provat redan. Och vi HAR inga orimliga krav.Så nu går vi på VÅR magkänsla och riskerar därmed en jobbig vinter. Och jag kunde inte bry mig mindre. Folk får gärna säga "Vad var det jag sa" när vi klagar över situationen senare i vinter.
JAG-BRYR-MIG-INTE. Det enda som spelar roll är att barnen är trygga och att vi hittar en bra lösning någon gång. det får ta tid. Det måste bli rätt nästa gång. De.Måste.Bli.Trygga. Hur detta påverkar oss som föräldrar är inte en faktor, det är vårt problem, inte barnens.
Och jag har svårt att se att någon skulle göra annorlunda om de upplevt de senaste veckorna med oss.
En efter en av våra närmaste har fått se och förstått. Familjen har vår rygg och med lite hjälp ska det nog bli en fin vinter!! Min ångest har aldrig vilat så tyst som den gjort efter att vi bestämde oss. När jag blev arg försvann den och har knappt stuckit upp näsan ens. Dränkt i ilska som gjort mig starkare än på mycket länge. Ilska är så djävla härligt för all oro för andras åsikter försvinner. Kvar finns ett lugn och en tilltro till framtiden. Det ni! Jag pratade med en person som HADE makt över mina barns situation i veckan och den ilskan som brann till då har bara varit av godo. The bitch is back!
Vad värderar du i hos vänner? - Om konfliktsvek och den ständiga sträva efter att bli en bättre lyssnare
Är ni bra vänner?
Jag tror kanske att de flesta är bra vänner men också har dåliga stunder.
Då vi ger vänner dåligt samvete, sviker dem i en konflikt eller inte lyssnar så
bra som vi borde. Jag kan ofta ångra att jag pratat för mycket om mig själv
efter ett möte med en vän. Några gånger är det kanske bara en känsla och
ibland är det sant. Ibland hade någon av mina vänner behövt att jag höll käft
och lyssnade. Skippade mina välmenta råd. Men jag tänker att om vi är bra vänner
så får jag en till chans. En chans att lyssna på riktigt.
Vid några tillfällen har jag gjort det till en grej.
Jag har bokat av en kväll, bett dem ta med bilder från sitt liv och sedan bett dem
berätta om sin barndom, ungdom, liv, äventyr och sorger. Så mycket de VILL
berätta förstås. Men jag tror vi alla mår bra av att berätta vår historia. Hur vi
blev som vi blev. Jag vet att jag, i perioder, har haft det behovet.
Men när någon ska berätta så kommer vi, ofrånkomligen, till frågan om lyssnande. Kan jag lyssna? Kan jag VERKLIGEN lyssna. För om jag verkligen kan den konsten så skulle jag kunna få människor att känna sig hörda. Och att känna sig hör stärker och lättar ångest. Att vara hörd är att vara nära den som lyssnar. Och nyckel är att lyssna efter om människor vill ha råd eller bara bli hörda.
Jag känner ofta att det en del kallar "skitsnack" ofta är en persons berättelse av att ha blivit kränkt eller en berättelse om hur de försöker förstå den person de "skitsnackar" om. Det jag kallar skitsnack handlar om människors utseende, klädstil, smak och lösa rykten. Men om du vill berätta för mig om någon som gjort dig ledsen eller kränkt dig eller fått dig att tvivla på dig själv eller gjort dig arg, så kallar inte jag det "skitsnack" eller "att snacka skit om någon". det handlar om att bli hörd och få infallsvinklar på händelser. Det handlar om att få berätta om små oförrätter som kanske inte är värda att reda upp med personen ifråga, för att de bara var klumpiga, men en kan ändå ha behov av att få älta och få medhåll när en känt sig påhoppad eller osynliggjord eller förminskad.
Jag tycker att det är viktigt att lyssna till sådant utan att döma ut det som "skitsnack" eller föra det vidare. Bland riktiga vänner får en vara lite småaktig och lättkränkt. En får ha en dålig dag eller störa sig på en lite pik. Jag jobbar på att kunna ge det till dem jag bryr mig om och eftersom det, ofta, inte handlar om en öppen konflikt tar jag gärna vännens parti. Tillsammans kan man försöka förstå vad som hände och varför. "Skitsnack" är liksom inget mina vänner brukar hålla på med och att kalla de berättelserna för skitsnack är att förminska deras upplevelse. Jag är låångt ifrån bra på detta men det är ett ärligt menat jobb jag gör med mig själv. Men det måste gå åt båda hållen.
Jag är själv överkänslig mot situationer när jag ska lyssna på andras berättelser om någon som gjort dem ledsna, men själv inte får berätta utan pekpinnar och förnumstiga tips. Om din upplevelse av en kränkning lyssnas på medan min förminskas eller förklaras bort blir jag ledsen. Människor har en förmåga att vilja väga upp allt som sägs, att vara djävulens advokat, att göra negativa upplevelser mindre. Jag jobbar på att inte vara så. Att försöka släta över mindre. Kort sagt: Om du vill berätta om någon som gjort dig ledsen utan att jag ska döma dig eller förminska så förväntar jag mig samma sak tillbaka.
(Jag vill förtydliga att detta inlägg inte är sprunget ur något speciellt eller någon speciell utan bara är reflektioner kring vad jag värderar hos mig själv och mina vänner. Och framförallt ett resonemang om hur jag kan bli bättre.)
Det andra jag är överkänslig mot, i vänskapsrelationer (och i kärleksrelationer) är konfliktsvek.
Jag var ganska utsatt under min tonårstid. jag passade inte in i skolan/klassen och insåg att jag aldrig skulle göra det. Detta betydde att jag kunde stå upp för människor som for illa. JAG kunde följa dem till rektorn om de hade en lärare som betedde sig illa, JAG kunde ta en diskussion med mobbaren och jag kunde också ta en del av den hetta som sådant genererar. Jag hade råd med det eftersom jag aldrig förväntade mig att passa in. Men det blev sällan bara hetta, jag blev bränd. När rektorn eller läraren satte hårt mot hårt vek sig ofta den jag var där för att stötta vilket medförde att jag stod med problemet i famnen. När den mobbade fick en plats i gänget drog denne sig inte för att ge mig en känga eller två. jag blev bränd OCH märkt som bråkmakare. idag är jag överkänslig mot det. Jag väljer mer sällan att backa upp någon i konflikter om jag inte vet att personen "har min rygg". Jag leker sällan storasyster längre för när konflikten är på bordet är min erfarenhet att folk viker sig. Och vem kan klandra dem? De flesta av oss är väl mer eller mindre konflikträdda men jag önskar att de aldrig hade bett om min hjälp. Att vi aldrig hade pratat om problemet ifall de, när det hettar till, tänker påstå att problemet inte existerar. Jag tror detta är en av anledningarna till att jag idag är ganska konflikträdd. jag oroas ständigt av att inte ha någon som vaktar min rygg.
De två sakerna som jag är räddast för i en relation hör också ihop. För det är en form av konfliktsvek att berätta negativa saker om en person och sedan förminska mina upplevelser. Att beröva mig min röst efter att jag stärkt dem. Lyckligtvis har jag många goda vänner som står mig mycket nära och det händer att de kommenterar att jag kan BERÄTTA om mina känslor men sällan VISAR dem. Det är ett sätt att skydda sig. Ett funktionellt försvar. En god vän sa en gång att jag bara "visar de känslor jag vill visa". Och hon har rätt. Jag faller inte ihop och gråter ut hos någon annan än min mamma och min make. Jag vågar inte och det har blivit den jag är. Jag KAN inte. Jag har blivit bränd.
Den egenskapen ställer till det ibland. Hur ska jag få min läkare att förstå att jag mår dåligt om jag inte kan visa det? Många gånger har jag, vid sådana tillfällen, fått säga: "Du måste lyssna på vad jag SÄGER för jag kommer inte att bryta ihop för än jag kommer hem".
Jag anses nog vara en känslomänniska. Förmodligen för att jag är kvinna och gärna pratar om känslor och då blir en lätt kallad "överkänslig". Jag har länge trott det om mig själv men när jag tänker efter så handlar det faktiskt om att jag gärna pratar känslor av alla de slag men sällan VISAR det ledsna och förtvivlade som finns inom mig. Bloggen och skriften är ett perfekt medium för mig. jag kan skriva om mina känslor men riskerar inte att bli misstrod för att jag inte grinar eller skriker.
Vilken sorts människa är du?
Vad värderar du i vänskap?
Vad är du känslig för?
Tror du dig vara duktig på att lyssna?
Om att stänga ute världen
Jag hatar telefoner. Det har jag alltid gjort men det har blivit värre med åren.
Tanken att vara nåbar hela tiden över hela dygnet skrämmer mig.
Jaa, min aversion mot att kunna bli nådd när som helst har blivit något av
en fobi. En fobi jag inte riktigt orkar göra något åt.
Jag vet att detta gör mig till en irriterande vän, att jag inte kan bli nådd och
därmed missar jag saker. Denna fobi sträcker sig även till facebook,
instagram och twitter. Jag vill inte vara i ett ständigt flöde av "likes".
Allt det här stressar mig och jag har missat flera fester för att folk väljer
att bara bjuda in via facebook. Men det priset betalar jag.
Stressen över telefonen har flera orsaker. Dels för att jag varit i kärleksrelationer där jag blivit kränkt och nedtryckt. telefonen blev då ett vapen mot mig där jag alltid kunde nås för att ställa upp för män som aldrig brydde sig om mina behov. Mitt i natten kunde jag få sms eller samtal där han behövde praktisk hjälp eller bara ville bråka. Då hade jag inte en tanke på att stänga av telefonen men när det tog slut blev jag uppstressad av bara ljudet som telefonen gjorde när någon hörde av sig. Jag var så själsligt utbränd att telefonen blev en fiende.
Men så träffade jag min blivande make och det blev betydligt mer attraktivt att svara. Han stressade inte och krävde aldrig saker som stressade mig. Telefonen blev något som var positivt och vi kunde prata länge, länge.
Några år in i vår relation drabbades jag av en stalker. Denne använde olika ospårbara telefoner för att skicka oerhört äckliga sms, hotfulla om vad hen ville att jag skulle göra för henom. Detta pågick i flera år med lugnare och mer aktiva perioder. Hen antydde att hen var någon jag kände och eftersom jag drev en massagefirma, där jag jobbade ensam, blev jag rädd att ta emot kunder. Efter ett tag blev terrorn värre och hen antydde att hen VAR en kund. jag kunde bara inte veta vem. Varje gång telefonen pep till hoppade jag högt och fick oerhörda panik-påslag. Telefonen blev min fiende som skrämde mig.
Jag polisanmälde men det fanns inget att göra, hen gick inte att spåra. Jag svarade aldrig på ett enda sms från detta svin och efter några år upphörde terrorn. Vid det laget var telefonen något som framkallade ångest bara genom att finnas till. Nu är det bättre men ljudet (oavsett rington) stressar mig. Ändå uppskattar jag sms-formen då den inte kräver omedelbar respons, men är det ett okänt nummer går pulsen upp och kallsvetten bryter fram.
Så vad gör jag? Jo, jag har inte ofta på ljud på telefonen. När jag byter blöja, pratar med en vän eller behöver lugn och ro så blir telefonen inte stressande för jag hör den inte. Är det akut går det alltid att ringa maken. Annars kollar jag av telefonen då och då men behöver inte stressa när jag står med händerna i en deg eller byter en bajsblöja. Jag ska givetvis jobba på min aversion mot telefonen men tycker samtidigt att det inte är en rättighet att nå alla hela tiden. Jag fattar att det är störande att jag sällan svarar omedelbart men jag orkar inte... Min telefon-fobi och sättet att hantera detta tar udden av min inre stress. Jag förväntar mig inte heller att kunna nå alla hela tiden.
Och till alla vänner/familj som jag VILL prata med: Jag låter inte bli att svara för att jag inte vill prata med just er. Jag tittar liksom inte på displayen och skiter i just er. Jag har bara ljudet avstängt i perioder under dagen. Stänger ute världen en stund...
Kreativ Lördag
Idag hade jag sovmorgon. Vaknade till ett tomt hus (maken hade åkt iväg med ungarna) och kände en gryende ångest. Inspirerad av hur det kreativa verkar jaga bort ångesten (jag har väl aldrig varit så kreativ som när vi gjorde IVF-behandlingar) cyklade jag till färgaffären, bar upp vårt ny-gamla vardagsrumsbord på vinden (lättare att måla när små barn inte kommer åt och pliiis säg inget till maken om att jag använt min trasiga kropp till bärande), ramlade och slog mig, gick loss med sandpapper, målartvätt och maskeringstejp och slutligen målade jag ett varv grundfärg. Om några timmar är det dags för nästa varv och då med en underbar blå nyans. Bordet kommer från makens morfar, ärvdes av mig och stod i väntrummet på min massage-klinik, hamnade i stugan och är nu tillbaka hos oss. Jättefint bord i rätt storlek och i TEAK. Tyvärr lite skamfilat men med ett tejp-mönster och lite färg kommer det inte att synas.
Hepp!
Bilder kommer framöver.
Ha en kreativ Lördag!
Fredags lista om mig för er
* Jag är uppväxt frikyrkligt och då menar jag "Livets Ord", Pingstkyrkan, hela baletten
* Jag är, tack vare att jag gått kristen friskola, mer än väl bevandrad i bibeln
* Jag har tävlat i bibelkunskap i Tv, på bästa sändningstid, när jag var 10år
* Jag tycker om att svära, jag gillar "mustigheten" i ett med eftertryck sagt: "SATAN"
* Jag har varit min norrländska stads lucia, framröstad och krönt i en anda jag inte kan stå för men det var djävligt roligt. En fantastisk gemenskap mellan oss tjejer och jag lärde mig mycket.
* Jag har redan köpt fyra julklappar
* Jag har dejtat en manlig modell som var så snygg att bara han ignorans kunde göra honom oattraktiv.
(Vilket den gjorde efter två dejter och ett par kyssar.)
* Jag älskar allt som regissören Joss Weedon gjort:
-Buffy
-Angel
-Firefly
-Dollhouse
-Avengers
Bara ÄLSKAR!
* jag bekänner mig inte till någon tro då alla gudar inom de största religionerna verkar vara sexister.
Däremot VILL jag tro att det finns något gott, där ute, som värnar om det goda. Det är svårare vissa dagar än andra. Men jag behöver min barnatro, den gör mig trygg.
* Jag hatar Harrisson Ford´s skådespelande (undantaget StarWars då han är förlåten för att jag älskar de filmerna) men tycker att han i övrigt tillför NADA till de filmer han spelar i.
* Jag skulle hellre operera ut min egen blindtarm med en osthyvel än bajsa inför publik
* Första gången jag trivdes i skolan var när jag lästa på universitetet första gången för 10år sedan
* Jag gillar MYCKET sällan svensk film, there I sad it!
* Jag har varit egen företagare i tre år
* jag har kvar exakt en vän från min "frikyrkliga era", I wonder why... =)
Ut med det gamla - in med det nya - för att vi är värda mer
Bloggar från mobilen för första gången. Lite pilligt men inte omöjligt. Nå, tänker på min älskade feminism och den trötthet jag känner ibland. För detta är inget retoriskt grepp: jag tror inte att vi hinner ändra världen så att jag får uppleva en jämställd värld under min livstid. Så är det bara. Den kamp jag för är för mina barn, rätt och slätt. Innan de kom var det min ideologi. Mitt sätt att se på världen och min syn på människorna i den. Jag förde kampen när det passade och för att jag var så djävla förbannad. Men jag hoppas att vi ska gå så mycket framåt att jag kan berätta för mina barnbarn om den tokiga tid farmor levde i, då vi inte ens hade samtyckeslag...
då män fortfarande tyckte att de hade rätt att konsumera kvinnor och män inte tog ut föräldrapenning... Då ska jag skaka på huvudet åt gamla tider och påpeka att farmor var vad som kallades en "rabiat (rabies enl. vissa) feminist" som vägrade skämmas för det. Kanske kan de gräva fram min blogg och rama in något citat i julklapp till gammelfarmor...
Men jag tänker också att jag lever nu och det är nu kampen förs. Ni kommer aldrig att se mig bland avhopparna för jag tror att femenismen, socialismen, antirasismen och färre normer, för hur olika kön ska vara och leva tillsammans, är verktygen vi har för ett mer humant samhälle. Jag bryr mig mer om hur vi tar hand om arbetslösa och sjuka än arbetslöshet och regleringar hos försäkringskassan. Jag tror att vi måste sluta dra ned byxorna inför kapitalismen och sätta människor före. (Detta hot som ständigt hänger över socialismen att företag drar utomlands, som en slags mobbare i stor skala. Jag har inte lösningen men jag tror att vi behöver tänka utanför ramar givna av de med mycket pengar.) Jag tror att kvinnor som får vara som de vill kan förändra världen. En kvinna blir inte en bättre chef för att hon är s.k. mer manlig.
Kvinnor behöver inte ta för sig mer, bli hårdare och skrika högre - män behöver ta ett steg tillbaka.
Rosa är en färg som alla andra och gillar en den så gillar en den - tjej som kille ska rätt till de färger de tycker om. Vi måste ransaka oss själva när det kommer till rasism för alla bär vi fördomar inom oss men de behöver inte vara våra värderingar, vi kan sätta oss över dem och där gäller samma som för män och kvinnor: vita människor måste ta ett steg tillbaka och lyssna samt lämna tolkningsföreträde. Heteronormen styr dokumentation och allmän uppfattning. En människa är hetero-och cisperson om denne inte anger annat. Detta osynliggör och skapar polarisering. Människor far illa.
Det är dags att göra upp med förtryckande strukturer och ett samhälle som ser mindre och mindre till individer och deras bidrag och förmågor, men också svagheter och osynliga handikapp.
Jag tror att de "vanliga vägarna" är igenproppade av gammalt tänk och fördomar. Låt oss tänka utanför ramarna. Att inte stoppa resonemanget för att våra givna samhällsramar stänger vägen uta gå runt dem för friheten för alla grupper som systematiskt förtrycks finns någonstans där ramarna (som kom till under en patriarkal tid) slutar. Svaren finns inte längre innom de ramar vi tar för givna.
Mer än så vet jag inte. Men så fort en argumenterar förändring stöter en på patriarkala och kapitalistiska ramar, liksom heteronormen och en stor skopa smygrasism. "Men vi kan ju inte höja skatterna då flyr företagan utomlands..." Om det är en universal sanning måste vi förändra spelet från grunden. Fråga mig bara inte hur... klurar på det...
...För jag tror att vi är värda det!
Nu jävlar
Nä, nu tar vi fan jul!!!!
Eller hur???
Inte mindre än FYRA julmagasin är inhandlade och inspirationen försöker få fäste i min trötta hjärna. För att belöna mig själv för att jag inte lägger mig ned och dör tänkte jag nu lägga ett par/tre hundringar på pysselmaterial och försöka glömma plugget, förskola, ångest och andra tråkigheter. Härmed förklarar jag julens början i detta hus och ser mig om efter första bästa pensel. Nu jävlar!!
Som en påse bajs
Nu är goda råd dyra, det kokta fläsket är stekt och jag ser inte skogen för alla träd och droppen har fått bägaren att rinna över... Life is a bitch and so am I. Skulle kunna fortsätta stapla oneliners tills era ögon blöder men jag stannar här med mitt bidrag till klysch-VM. Ingen idé att överdriva. Jag mår som en påse bajs och faktorerna är många. Efter tre dagars ny inskolning (som vi fått tjata oss till) har barnen precis börjat våga lämna famnen och leka lite. Förtvivlan över att gå dit är lika stark men väl där tar de uppehåll i gråten och leker lite korta stunder. Vi föräldrar å andra sidan blir mer och mer tveksamma till hela stället.
Ska vi verkligen tvinga igenom att de "fogar" sig när vi inte är trygga med detta. pedagogiken känns obefintlig och den stora fråga är väl om det kan fungera som förvaring av våra barn tills vi hittar något bättre eller om vi ska ge upp, ta hem dem, och leta ett nytt ställe. men vi har bestämt oss för att fullfölja inskolningen iallafall. Kvällen innan fjärde inskolningsdagen fick en av mina barn 39,5 graders feber. Vi är en bra bit in i andra dygnet av feber och det verkar inte ge med sig.
Mitt i allt det här har jag tagit beslutet att dra ned på studierna. Från 150% till heltid, så det är väl inte hela världen men värken är så pass jobbig och barnen så sjuka och HEMMA att även det verkar vara svårt att klara... Eller klarar det gör jag ju. På nätter och kvällar men denna stressiga situation gör mig sårbar för ångest och mer värk. Dessa hör både ihop och inte. Ångesten leder inte till värk (jag för noga dagbok) men en dålig värk-period kan lätt leda till mer ångest i kombination med en stressig situation.
HUR ska vi göra och vad blir bäst för barnen? Hur kombinerar vi "bäst för barnen" med våra egna jobb och studier? Maken har gått ned i arbetstid och jag har dragit ned mina studier.
Beslutet att dra ned studierna kom plötsligt när jag köpte ett par julmagasin med pyssel och började grina för att jag insåg att inget av all den inspirationen var möjlig. Julpynt, vällagad mat och ett städat hem kändes så långt borta och den egna kroppen omöjlig att ta hand om.
Maken har vabbat i några dagar och idag är det min tur. På plussidan (och det är ett stort plus för mina barn) är att marken nu täcks av ett tunt lager snö. de är bortom sig av glädje. Men sjuka. Kompromissen blir att vi går en promenad med vagnen om en stund för att titta på snön (och köpa snus till mamman).
Ett beslut har tagits och börjat fixas med: Mig.
Jag måste ta hjälp med mitt eget mående.
Behövs medecin så får det vara så. Det som skrämmer skiten ur mig är att den sortens medecin tar ett tag att sätta in och under den tiden blir ångesten som regel inte bättre... Att utsätta sig för ännu en svaghet i dessa tider känns som idioti men när passar det att göra sig sårbar för detta?? Svaret är förmodligen: aldrig. Så idag gräver jag i det. Hur kan jag överleva de närmaste veckorna är frågan med stort F. OM jag orkar ska jag också gräva i platser på andra förskolor och hur jag kan kombinera studier med ett annars ganska jobbigt liv. jag är varken ledsen eller nedstämd men jag har en oerhört obekväm oro och den får mig att missa lösningar på problem som jag vanligtvis bara ser intiutivt och sedan agerar på.
Jag har inga problem med att klara tentor och seminarier i skolan. Stressen över skolan handlar om att jag vill lära mig allt för att det är roligt. jag vill inte plugga bara taktiskt när jag har möjligheten att plugga världens roligaste ämne: Idéhistoria. Jag vill läsa och lära mig allt.
Så... det här inlägget blev mörkt och tungt. Så fokusera på det positiva i det här inlägget: snön!!
Det ska jag försöka göra.
Obalans
Ska snart kasta mig in i Idéhistoriens underbara värld. (Att läsa det är som att få ägna halvtid åt ett privat intresse, jag älskart´). Dock är privatlivet så sjukt krångligt nu att jag blivit tvungen att skära ned på det "roliga". jag orkar inte 150%. Jag hinner knappt fisa, än mindre röra på mig eller ägna mig åt något annat roligt intresse. Men jag hinner ha ångest över förskole-situationen och jag hinner stressa upp mig över hemtentor och deadlines. Balansen är inte balanserad längre. Jag orkar inte njuta av allt det roliga när barnen misstrivs. Så jag har hoppat av en kurs vilket innebär att jag nu läser heltid och förhoppningsvis blir det roligare då. Mer lustfyllt.
Nu kastar jag mig in i medeltidens idéströmningar!
Puss på er!
En glad bild mitt i allt det svåra
När jag inte har ångest, är arg i största allmänhet eller upprörs av patriarkatet kan jag se ut så här.
Eder egen lilla My med hårknut och ett ständig "VAFFÖRDÅ!" på lut! Taget i svampskogen under en idyllisk dag med familjen.
Är ni nördar??
Alltså, med allt som pågår i mitt liv är nöje (förrutom att krama barnen och maken) ganska sällsynt men en sak gör jag faktiskt då och då. Det började som en eftergift för att maken engagerade sig i mina intressen och därmed jag i hans och har fortsatt som något jag gör som en ren ego-grej. *Trumvirvel...*
jag spelar rollspel... *paus för er att hämta andan, överväga att lämna min förnämliga blogg samt plocka upp eventuellt tappade hakor*
Är ni tillbaka??
Jag ÄR ju en nörd. jag kan ohälsosamt mycket om film och Tv-serier (men otroligt nog inte i närheten av mest i vår bekantskapskrets... Yeah, I mean you M&M), jag älskar pyssel och jag snöar oerhört lätt in på mitt absoluta favoritmedium Tv-serier. Om vi ska hårddra det så har jag nog sett typ... allt. (utom svenska då jag av oklar anledning hatar svenska serier med några få undantag). Well, rollspelandet. DET ÄR SÅ ROLIGT!! Jag älskar allt med det. Min karraktär, äventyret, tärningsrullandet och striderna. Min "gumma" är en (för er som kan rollspels-tugget) en "Trixter Rouge" och av rasen Haflings. En mörk och stark kvinna med flera dolkar och svart slängkappa. En aggresiv och blodtörstig anti-hjälte som klarar sig genom livet med lika delar cynism och ironi. Hon är tränad i akrobatik, tjuveri, lönnmördande och är svår att upptäcka och försvara sig emot. De goblins som attackerar "Snow Shadowdancer" lever inte länge.
hon slåss för det rätta när det passar hennes ändamål men följer med ett sällskap av goda rättrådiga personer som aldrig riktigt vet var de har henne. I am Kickass!!!!!!!!!!!!!!!
Såå. sånt sysslar jag med när jag inte pluggar eller mammar mig!
Är ni nördar?? Berätta om era nördigaste intressen!!
Matilda den fasansfulla
Tittade in hos Matilda (LÄNK) som skriver om en obehaglig person i en familjemedlems närhet.
Hur hon blir så arg å denne persons vägnar att hon vill uppsöka dummingen och skrämma dem på natten. En färgfull beskrivning av sin frustration ger hon och för de av oss som känner Matilda är det en ovan, men ack så god, sida av henne vi får läsa om. Ibland är det så skönt att läsa om ren ilska utan förskönande formuleringar, bara ilska och dräpande insikter.
Min kommentar till detta blev så här:
"VÄL RUTET! Starka ord som du sällan använder *börjar genast sympati-hata med dig* Femenistisk guldstjärna i kanten för "hen-användandet", ett ord som passar skitbra om en inte vill hänga ut exakt vem en pratar om. Överlag så passar ilskan dig eller rent av KLÄR dig =) Det låter så fasansfullt att bli väckt av en arg matilda, får jag hyra in dig att skrämma mina energi-slukare??
Idag gick jag runt och önskade mig pengar och rikedom för att hyra in en överbetald och engagerad barn-skötare. Du står högst upp på listan om jag blir miljonär. Din lön skulle bli cirkus 50 000 i månaden =) är du med??
Detta resonemang vore naturligtvis roligare om jag faktiskt köpte lotter eller spelade på trav men är också ett gott betyg på dig som människa. Om någon mobbade mina barn så skulle de kunna få besök av "matilda den fasansfulla".
*Gnäggar gott år mina egna små fantasier*
Vi syns vid rollspelsbordet!!
Kram!"
Matilda är, förövrigt, designern till min senaste Kickass-bloggdesign och säljer sina tjänster för en välförtjänt summa. För er som vill lära er det hantverket har hon en hel kategori med tips. Bortsett från allt detta är hon en god person som alla borde träffa och MIN svägerska. Titta in till henne om ni vill titta på vackra bilder eller läsa om hennes liv, skrivet på ett trevligt och ofta roligt sätt.
broderande tankar
Godagens!! Idag är den värsta värkdagen på en månad. Köpte stödstrumpor idag.
Kände mig skröpplig. Men idag köpte vi en ny soffa!!... För 850 pix. För 10år sedan
köpte vi soffor i orange sammet för 700kr och nu är de nersuttna, nerspydda, har hål
och är allmänt äckliga. Så vi köpte en likadan, alltså en 70-tals variant i hallonröd
sammet. Så fin. jag lämnar därmed min orange/grön och brun-period (Fast grön är
fortfarande en favorit) och ämnar gå in i blå- och röd-eran! I vardagsrummet.
Vi har valt tapet och ska nu spara ihop till den, soffan är inhandlad och så blir det lite
målning framöver, men bara lite. Shit vad det kommer att bli "mys-pys-retro-färgglatt och
ihopplocke-fint". Älskar min hallonröda soffa!!
Barnen grinar när vi för "Föris" på tal. Men vi planerar förändring på den fronten stärkt av min magkänsla som sällan leder fel (förrutom med mina ex men då var jag ung och dum). Hårt, jobbigt och knapert kommer det att bli men ångesten ska nog släppa om jag slipper plåga mina barn.
Vill brodera. konstig craving. I know,
God Lördag!
Spridda tankar
Igår började den nya inskolningen för barnen. De skrek som besatta och grät så snoret sprutatde redan när de skulle klä på sig. De försökte smita och grät "nej, nej,nej". Jag ville bara vända och ge upp men på något sätt kom vi dit. Efter en ganska lång stund av desperat gråt började de våga titta upp och tillslut börja leka lite försiktigt. Naturligtvis var pedagogerna tvungna att kommentera den nya inskolningen negativt men för mig fanns det bara ett annat alternativ: Att ha dem hemma (vilket skulle bli fel på flera sätt). Mot slutet av den korta vistelsen var de lugna men glada att vi gick hem. Nu är de där med sin pappa och desperationen var mildare idag, det var den. Vi får se. Att de är ledsna vid lämning vet jag är som det ska, men detta är något annat och jag vet att de inte hunnit knyta an till stället eller någon pedagog. Blir det inte bättre snart, och komunikationen med pedagogerna bättre, så kommer jag att hålla dem hemma tills vi får en plats på något annat ställe. Det måste bli en förändring inom en månad.
jag hoppas att mitt inlägg om barnlöshet inte lästes som ett "gnäll-inlägg" utan som ett försök att ordna tankarna kring den diffusa skam som jag känner. Det är svårt att förlika sig med att jag, en modig feminist, ska duka under för en skam som borde varit utdöd för länge sedan. jag jobbar med de tankarna.
En ny blogg har äntrat cyberspace och jag jublar lite för mig själv. Hens två första inlägg är två brandtal som berörde mig och livade upp mig i själen! Bloggen heter Oxhen (LÄNK)
och finns NU i min länklista! Läs, läs, läs!
och finns NU i min länklista! Läs, läs, läs!
Nu ska jag plugga kulturhistoria vilket inte är så kul som det låter, än så länge, men jag hoppas att entusiasmen infinner sig. Glad Fredag på er!!
Barnlöshet
Jag tänkte skriva lite om barnlöshet. Under en period skrev jag mycket om det men så kom barnen och frågan blev något smärtsamt som jag gärna gömde i det mörkaste hörnet av min hjärnas soprum. Men så aktuelliseras det ganska ofta genom andra bloggare och skribenter, ibland medvetet och ibland omedvetet.
Jag tillhör inte skara som tycker att ni, som behöver en flaska vin och ett ligg för att få barn, ska hålla käften. Om jag resonerade så skulle jag inte kunna skriva om mina barn för det finns ju alltid någon som kan ta illa upp. Vi som är ofrivilligt barnlösa (jaa, jag räknar mig till dem trots att jag har barn eftersom jag inte KAN FÅ barn utan en massa hjälp) är inte gjorda av glas och vår sorg är inte viktigar än andras glädje. Vi har helt enkelt inte tolkningsföreträde utan får tolka som vi vill men det betyder inte att andra MÅSTE ta hänsyn. Däremot är jag alltid tacksam när hänsyn ges.
Vad som gör ont i mig har många komponenter. En är att det är viktigt för människor att påpeka att jag inte vet hur det är att föda (pojkarna kom med akutsnitt). Ibland skojar jag om något som "känns som att föda" helt medveten om att jag inte kan veta. Detta måste, nästan alltid, gnuggas in lite mer. Varför vet jag inte.
En annan komponent är alla dessa "min man behöver bara vifta med kalsongerna så blir jag gravid" kommentarerna. Jag får alltid en bild i huvudet av en man som viftar med kalsongerna när det ska göra barn och hoppar över själva liggandet. Detta sägs inte sällan som något att vara stolt över (vilket de givetvis har rätt att vara) men det är liksom ingen prestation att bli gravid lätt. Antingen har ens kropp lätt för det eller inte. En kan inte vara mer eller mindre duktig på att vara fertil.
Jag vet, intelektuellt, att jag inte behöver skämmas eller må dåligt för att min kropp inte fungerar som jag vill. MEN DET ÄR ÄNDÅ DET JAG GÖR. Jag skäms. Det blir (och detta är inte hitte på) inte lättare av alla jävla välmenta råd. Så länge du inte är fertilitets-expert och läkare skiter jag högaktningsfullt i dina tips. Hur barn blir till är oerhört komplext och kan inte avhjälpas med att stå på huvudet, äta tallkottar eller fisa nationalsången. Nu spetsar jag till det men jag har fått tips, i all välmening, som haft samma effektivitetspotential.
Att min kropp inte kan bli gravid är idag av ringa betydelse för omgivningen. Jag tar den tekniska hjälp jag kan få och på ett eller annat sätt kan jag få/har fått barn. Men hade jag levt för några hundra år sedan hade jag fått bära en högst offentlig skam. Jag hade varit en usel hustru och ingen skulle ha anklagat min man om han gick vidare. Hade detta hänt för trettio år sedan hade jag varit barnlös men jag hade också, om jag varit gravid med mina barn, dött tillsammans med dem vid födsel eller tidigare. Det behövdes ett oerhört avancerat ultraljud för att slå fast att en vaginal födsel skulle ha dödat oss.
Men tillbaka till skammen. Den sitter där som en djävul på axeln och säger mig att jag inte är en "riktig kvinna" (detsamma händer även frivilligt barnlösa kvinnor men då är det deras beslut som skulle göra dem okvinliga vilket naturligtvis är helt galet). Omgivningen vill så gärna trösta men i sin iver i att trösta blir många så gråtmilda att jag får bära både min skam/sorg plus deras.
Att inte kunna bli med barn "av mig själv" tillsammans med min make är mitt livs största sorg. En sorg som påverkar mig dagligen. Jag uppfattar ibland att jag inte har rätt till den, enligt vissa, eftersom jag redan har två barn. Men sorgen i att vara biologiskt oförmögen ÄR stor och långt ifrån bearbetad.
Att få barn via IVF är plågsamt och långdraget och ångestfyllt. Det är inget en gör lite spontant.
(Som klargörande: Vi har inget barn på väg!) jag har aldrig haft storslagna drömmar. Min dröm har varit ett enkelt svenssonliv med tid över till familjen. Jag drömmer inte om att resa, göra karriär och jobba med något oerhört prestigefyllt. Min dröm är att jag och maken ska kunna jobba deltid och lägga resten på familj, hus och varandra. Allt annat är liksom så långt bort när en inte kan få barn lätt. Men det är också en del av min personlighet. Det handlar om vad jag värdesätter och kämpar för. Om jag skulle ha fått bestämma så skulle huset vara fullt av ungar. Jag älskar bäbistiden och småbarnsåren även om de driver mig till vansinne. Att andra vill ha både barn och karriär och ett eget liv är bara bra. Vi är olika och lär våra barn olika saker. Mitt sätt och min inställning är inte bättre än någon annans men det är mitt och jag kräver samma respekt för mina drömmar som andra får som satsar på karriären. Där stöter jag på patrull. Min dröm avfärdas som mindre kreativ eller typiskt kvinnlig eller som en dröm sprungen ur barnlöshet. Men den är min, den har alltid funnits och kan inte göras mindre giltig för att jag inte kan bli gravid så enkelt. Men drömmar som mina leder lätt till ojämställdhet något jag ständigt måste förhålla mig till och försöka väga upp. Där hjälper inte min värk som gör att vissa sysslor i och omkring vårt hus är omöjliga.
Men (återigen) skammen. Den är så komplex då den triggas av andras lycka och och allt prat om barn vare sig det handlar om abort (som jag är 100% för, inga anledningar är dåliga) till den lull-lulliga iden om den gravida kvinnan och den madonna-lika modern. Allt detta tillsammans med den sjukt långa tradition vi har i världen: att värdera kvinnor utifrån fertilitet.
Att man är extra kvinnlig och duktig om man: blir gravid lätt, har en lätt och skimrande graviditet, föder utan smärtlindring, föder vaginalt, ammar sina barn länge (men inte för länge) har mycket mjölk och är rosa-fluffigt glad genom hela processen. Sedan ska en glatt lämna sina barn på förskola och med liv och lust kasta sig ut i karriären (men inte hämta sent på förskola!) hela bilden av modern är skev, ofta ojämställd och passar ett litet fåtal. Vissa dagar av föräldrapenningen kallas fortfarande PAPPADAGAR av försäkringskassan. Jag smäller av!! Alla lesbiska par och alla par som vill dela lika osynliggörs av att vissa dagar, i teorin, är knutna till kön!! Sjukt och skevt. Heteronormen är inte bara allrådande och osynliggör, den är också jävligt svår att leva upp till även om en är heterosexuell.
Jag tycker inte att det är lätt att veta om jag ska publicera inlägg av en så personlig art. Sådant finns i arkiven i denna blogg och kanske verkar det tjatigt eller negativt. Samtidigt tror jag att detta, som alla andra sorger, behöver pratas om och tjatas om. För gruppen infertila verkar öka. Det är inte längre självklart att man kan peka menande på någons mage och fråga när ungarna ska börja komma bara för att någon har varit tillsammans länge. Där är det lätt att trampa fel. Vi har många grupper som har olika syn på detta och olika behov. Homosexuella behöver inseminationer eller adopterar och samtidigt osynliggörs deras föräldraskap på regelbunden basis, infertila går igenom sorgliga och jobbiga processer och en del vill inte ha barn och skuldbeläggs för det. En familj är inte längre ett begrepp som betyder mamma, pappa, barn utan kan betyda mamma, mamma barn lika väl som pappa, mamma, hund eller som i familjen jag växte upp i mamma, pappa, bonusföräldrar, halvsyskon, helsyskon, fostersyskon och styvsyskon.
Det här blev lite spretigt och med många stickspår men som en röd tråd genom alla mina tankar finns skammen som är lika abstrakt som tydlig. Allt annat än normen bär med sig ett osynliggörande och hos en del skam. Låt oss utmönstra kärnfamiljsbegreppet och ersätta det med FAMILJ. För oss infertila önskas också förståelse och liiiite smidighet.
Kram på er!
1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Hur knyter en ihop denna säck av motstridiga tankar och känslor???
Ska vi ta det här med bloggandet ikväll?
Frågan blir aktuell när Stökboet har stängt sina dörrar och MinaSannaOrd funderar i samma banor.
När sexismen viner runt knutarna och vardagen saknar flera pusselbitar tänker jag också så.
Att det vore så enkelt som att bara sluta. (Och det ska det vara - all respekt till de som tar det beslutet.) Sluta jaga den pusselbiten som ska infogas bland stekt falukorv, hängning av tvätt och studier. När ingen tid finns till vänner känns bloggen som en onödig belastning. Som ett extra bajsblöja när sophinken är full.
Men så finns den andra sidan vars största förtjänst är ni läsare. Ni som peppar och undrar. Hejar och delar med er. Ni som läser men inte hörs av, som finns där i statistiken som en glad överraskning från dag till dag. Det finns människor jag känner IRL och människor som känns som vänner fast jag aldrig ens sett er. Det finns släkt som uppdateras om vårt liv och bekanta som kollar vad jag ska gorma om denna gång. Trofasta "varje-dag-läsare" och "just-ja-den-bloggen-kan-jag-ju-kolla"-läsare som tittar in lite då och då. En salig blandning som till 99% har gott och vettigt att säga.
Jag älskar två saker med bloggandet: Att jag har er och att jag får skriva och bli läst, om än av en liten skara. Men jag gör medvetna val som håller denna bloggen liten. jag har en otroligt lättväckt ångest. För mycket mothugg eller för mycket hat och jag kryper ner under täcket. Det ni får läsa är oerhört censurerat. Jag vet att jag kan ses som provokativ men jag lovar er att jag har en enorm självcensur. Jeeesus vad jag skulle vilja spänna arg-musklerna ibland men modererar mig för att slippa allt för hårt mothugg. Så även i face-to-face interaktion. Jag har så lättväckt ångest och hatar att bli hatad så jag håller medvetet tillbaka. Vid några tillfällen har jag haft chansen att bli en stor blogg. Fått en fet länk av någon bättre än jag och låtit bli att mjölka den eller förvalta den. För bloggen är alltid både glädje och smärta. Feminism är inget jag kan stänga av eller bortse från ibland utan en ständig smärta som gör mig skör ibland och urstark ibland. Utan denna ventil skulle jag förmodligen vara på hispan eller så hade mitt huvud sprängts av all text som vill ut. I någon form måste jag uttrycka mig. Om det ska ske i bloggform får framtiden utvisa men för tillfället fortsätter jag att förgylla era liv med mina små tomtebloss av ilsken och sorgsen feminism.
Fokusera på det positiva då?! kanske någon tycker. jag avundas de som kan. jag skulle vilja vara en positivare person men jag är inte bara feminist, jag är också historiker. (Här hade jag skrivit en massa negativt som förklaring till meningen ovan men jag raderade för ni behöver inte all min negativa energi.) Jag tycker att världen är rutten på så många sätt och det berör mig illa.
När jag började var det en blandning av komik och feminism. Jag bloggade anonymt och tog i som faan. Vissa åsikter hänger kvar, sedan dess, och vissa har jag lämnat på vägen och blivit klokare av alla mina blogg-kollegor. Komiken som fanns för två år sedan är nästan borta. jag vill hitta tillbaka till den. balansera mitt uttryck igen. jag vill både skratta och gorma.
Så... Jag blir kvar ett tag till med en medveten strategi att balansera innehållet något. Samtidigt MÅSTE en blogg spegla personen som skriver och dennes sinnestämning annars tror jag det blir onaturligt och fel.
Hur knyter en ihop denna säck av motstridiga tankar och känslor???
Det gör en inte =)
MyMamman kör på och ser vem som vill följa med. Sedan ser vi vart det bär.
Tack för att ni läser!!
Min hjärna känns som ett russin
Korta inlägg mellan plugg-perioder! Har cyklat till affären idag och det tilltaget gav mig tillräckligt med syre för att orka en lång stund av kulturhistoria. det låter jättekul - i know, men jag har bara två högtravande böcker varpå tentan ska besvaras uifrån och noll föreläsningar. Då blir kulturhistoria lite korvstoppning och därmed tråkigt. En enda lista av framstående GUBBAR. Som vanligt har man ingen koll på vad tjejerna sysslade med i historien...
Men jag har i alla fall handlat och passade på att skaffa mig ett par dosor snus samt en hemlig godis-gömma. Bara att den finns gör mig glad och får mig att plugga hårdare. jag smusslade in påsen i huset som en jävla ninja och gömde den omsorgsfullt. Barnen har noll koll på godis men jag tar inga risker:
DEN ÄR MIN!! dessutom finns det lite "godis-shaming" bland de ingifta släktingar som nu hjälper med barnen och jag orkar inte känna fördömandet (förmodligen inbillat) i deras uttryck. Istället gömmer och smusslar jag som en riktig mäster-gömmare-i-stövlar. Om någon frågar vad jag har i munnen svarar jag automatiskt: "MOROT!" och tuggar vidare. Jag gömde mitt snusande för dem i flera år men den katten är ute ur säcken =) De har den goda tonen att inte påpeka min äckliga vana.
SÅ, nu är det dags för matlagning och dagens val är något av en favorit:
Strimlad lövbiff, stekt med lite fond och peppar med stekt svamp och en fetaostsallad med nötter.
det låter kanske nytänkande men det är en av mina favoriter sedan jag flyttade hemifrån för, typ, elva år sedan. Icke desto mindre gott!
Intetsägande inlägg, jag vet men min hjärna känns som ett russin. har förmodligen druckit för lite. Inga smarta tankar formas av endast kaffe och smågodis - I tell ya´!
Over and out!
En syssla jag hatar!
Idag åker maken till huvudstaden och farmor och farfar kommer och avlastar så jag ska kunna plugga.
Tur att de finns, mina nära och kära. Barnen tittar på tv just nu i väntan på farfar och farmor. De kan knappt bärga sig. För när de kommer vankas det lekparkslek och 4h-gård och framför allt någon som orkar haka på alla upptåg och finurligheter. Jag måste bara fundera ut lunch och middag... En syssla jag hatar!! (Blir arg av tanken på uttänkande av maträtter!) Maken brukar stå för den samt lagning av maten. Kanske Nobelssoppa med räkor...?
Vad tänker ni äta idag??
Att skiljas är att dö en smula...
Buhuuuuu! En av mina favoriter i bloggosfären lägger ned, STÖKBOET. Jag länkar för att jag hoppas att deras arkiv ska finnas kvar för framtida läsare för där finns så mycket bra. Flaggan på halv stång osv osv.
Ångest ångest är min arvedel....
Osv osv
Saktaaaaaaaaa
Så... En tenta inskickad, två seminarium avklarade och nu raskt över till nästa tenta.
För att hänga med i alla kurser borde jag i veckan läsa mellan 800-1200 sidor...
Skönlitteratur kan jag läsa 100-200 sidor i timmen men kurslitteratur går betyyydligt saktare.
Idag har jag mölat kring 100 sidor kulturhistoria och målet är att dubbla det innan kvällen är slut.
Men det går ju så djävla saktaaaaaaa!! Jag tillhör dem som inte läser ord för ord utan snarare stycke för stycke i en rasande takt men dessa fakta-stinna böcker måste jag slå av på tempot ordentligt, speciellt om de är på engelska. Imorgon ska jag skriva smarta saker till er, ikväll blir det plugg utan ursäkter...
Over and out!
Småbarnsårens himmel och helvete
Vi gör samma misstag om och om igen. Tror att vi ska kunna ta en fika på stan utan att det ska förvandlas till ett slagfält där familjen cirkus spelar huvudrollen. Alla inblandade är svettiga, rödrosiga om kinderna, sura och kissnödiga. Samma visa helg efter helg. Vi låter dem få som de vill och löper amok eller vi sätter hårt mot hårt (dvs att en måste sitta på stjärten när en dricker festis och äter kaka) och då är vi dumma. Yeeees, well i dessa situationer har MyMamman fullt upp med att undertrycka lusten att vråla och likt en babian kasta mig över borden och rymma till närmaste toalett där jag vill låsa in mig tills hjärtat har lugnat sig och ungarna är fromma som lamm - vilket som kommer först, liksom.
He! Nåväl, kanske överdriver jag en smula men inte mycket. Ungarna har kommit på att de kan säga "dumma" och veva med armarna för att om möjligt ge päronen en snyting. Om de lyckas blir de genast skamsna och trycker in en tutte i munnen på en och mjukar kinderna medan de gör små medlidande ljud. De må vara oförmögna att stoppa sina affekter men reparera skadan gör de med bravur.
Och mitt i vansinnet kommer jag faktiskt ihåg, åtminstone ibland, att just detta är vad jag längtat efter hela mitt liv! Småbarnsåren har, so far, varit enda enda kavalkad av minnen och uppfylda drömmar även om vissa bitar tröttar ut själen betyyyyydligt mer än andra.
Sedan vi kom hem och lagt barnen för en liten tupplur satt vi i soffan och tittade igenom min tenta (som nu är klar att skickas in med god tidsmarginal) och pussades lite extra. Det behövdes då vi hamnade i gräl i natt, när ungarna ylade, om vilket sätt som tröstade bäst. På tal om natt: VÅR SÄNG HAR KOMMIT!!
Jag ämnar sussa som en gris i natt! Trevlig helg på er!!
Gästblogg - reflektioner kring svt-debatt och den friande domen
Några snabba reflektioner över det debattprogram som under torsdagskvällen tog upp det uppmärksammade våldtäktsmålet .
1. Leif Silbersky hävdar gång på gång att man måste respektera hovrättens dom. I min värld förtjänar man respekt och hovrätten har i det här fallet inte förtjänat min. Tyvärr leif Silbersky – jag respekterar inte detta frikännande som i min värld inte visar den minsta respekt för sunt förnuft och speglar en märkligt overklig verklighetsuppfattning.
2. Den herre som påpekade att det skett en förskjutning av de begrepp som syftar till att guida rättssystemets bedömningar har säkert helt rätt. Han gv intryck av att ha fångat en viktig aspekt av vad som skett och sker. Han säger också att han inte tror att befängda frikännanden har sin grund i patriarkala strukturer utan i just denna förskjutning av begrepp. I min värld tyder detta på en skrämmande ytlig förståelse av maktstrukturer. Det förefaller självklart att ingen av dessa förklaringar utesluter varandra utan snarare är delar av samma skeende.
3. Programledare anvisar vid ett tillfälle vad som är rätt att tycka, nämnligen att det är fel att hänga ut förövarna. Hon ger uttryck för att hon hoppas att ingen i församlingen är av avvikande åsikt. Jag är inte av avvikande åsikt men tycker att det är värt att notera att det tydligt uppmanas till omsorg och respekt mot förövarna på ett sätt som offret inte åtnöjt i detta sammanhang.
Mvh/ Månika Morén Burström
jag tycker min mus är urgullig
Lyckades jag lura er med rubriken?? Tänkte ni att nu har MyMamman gått och blivit allas vår snusktant??
Vi har en mus i vårt hus. Minst. De var fyra och tre har (enligt den officiella versionen) släppts ut och barnen nickar och håller med om att möss ska bo ute... (liar, liar pants on fire!!) Jag hoppas att de är i mus-himlen och äter cheddar från morgon till kväll. Cheddar och nutella.
Jag tycker de är urgulliga men jag tycker inte att vi kan tillåta dem att leva och förröka sig i vårt kök. Alternativet vore att snillrikt fånga dem och köra iväg dem långt bort från vårt hus men med tanke på att det är en kamp om tiden att få duscha så känns ett sådant sätt, i det närmaste, omöjligt. Inte minst för att de är listiga små rackare som hånar oss genom att springa över köksgolvet när vi sitter i soffan och kollar film. Kort sagt: may they rest in piece. Nu gäller det bara att fånga den fjärde och hoppas att populationen i vårt hus därmed är utrensad. Att skaffa katt vore kanske smart om det inte vore för att hela min familj är mer eller mindre allergisk liksom många av våra vänner. Dessutom har jag lite svårt för katter. Med all respekt för kattälskare, liksom. Jag tycker de är gulliga som kattungar men sedan kan jag inte låta bli att se dem som rovdjur. Jag vill inte att de ska jaga, leka med och döda möss på vårt köksgolv (och jag är väl medveten om dubbelmoralen) och jag tycker de väser otäckt. Jag är rädd att den ska vända sig mot oss och döda oss i sömnen...
Dramatisk??? jag??!? Den korta versionen är att jag helt enkelt inte litar på dem.
De få gånger jag matat andras katter har de tittat på mig som "jag överväger att förtära den föda du ställt fram åt mig...SLAV!" de behöver inte vara tacksamma och jag respekterar att de är individer men måste de vara så snorkiga? Jisses, jag har gått och blivit katt-rasist...
Njut av detta tämligen lättsamma inlägg för snart är hopplösheten över mig igen ;)
Vi lever INTE i världens mest jämställda land och varför kvinnor är kortare än män
Två blogginlägg har fastnat i mitt huvud den gångna veckan.
Det första är skrivet av bloggaren Hej Blekk och handlar om Sverige, världens mest jämställda land... eller? Enligt The Global Gender Gap Index har vi inte varit det sedan 2006/2007. Sedan dess har Sverige legat stadigt på en fjärdeplats. Bra ändå kan någon då tycka men jag tycker att 1/ mycket tyder alltså på att vi blir sämre inte bättre och 2/det gamla argumentet att "Vi lever i världens mest jämställda land, sluta gnäll" är irrelevant.
Som källkritiker i själen ser jag naturligtvis att även denna källa går att kritisera utifrån vilka faktorer de väljer att fokusera på samt vad de har för agenda. Men jag väljer att inte hänga upp mig på det. Det är ju deras siffror antifeminister använt för att försöka tysta oss med ovanstående argument. Är det inte mer än rätt att vi då tar till oss när de siffrorna ändras? Dessa siffror som gett bränsle åt "sluta gnäll"-argumentet har inte varit korrekta sedan sex år tillbaka. Att vi ligger 5-i-topp när det kommer till jämställdehet innebär bara att vi är lite bättre än andra länder. Inte att vi är bra på jämställdhet.
Det andra handlar om nyhetsrön från Svt-nyheter som Genus Schemus skriver om.
Varför kvinnor är kortare än män...?
"Runt om i världen är kvinnor i genomsnitt kortare än män. Rent biologiskt tyder mycket på att det borde vara tvärtom, alltså att kvinnor borde vara större än män. Honor som ger di kan ha nytta av stora fettreserver, och planetens allra största varelse är inte bara en blåval, utan en blåvalshona. Om kvinnor generellt var större skulle också riskerna i samband med förlossningar minska. I många utvecklingsländer är komplikationer i samband med barnafödande den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor. Och de som drabbas hårdast är småväxta kvinnor med små bäcken, vilket i sin tur är vanligare där det råder näringsbrist.
Pojkar får mer mat
Nya teorier antyder att maktobalans och diskriminering ligger bakom längdskillnaderna. Enligt flera forskare ger vi omedvetet pojkar mer mat än flickor, vilket gör att längdskillnaden mellan könen kan bestå över generationer.
– Jag skulle påstå att det inte finns något samhälle utan någon form av dominans. Det är otroligt att vi inte har upptäckt detta förut, säger antropologen Paola Tabet." (LÄNK till källan)
Det är enligt mig TRIST att det inte upptäckts tidigare men inte OTROLIGT. Inte med vad vi vet om mansnormen och patriarkala strukturer. Så sent som igår läste jag om det antika Grekland och synen på att flick-bebisar behövde ammas mindre och kvinnor överlag behövde mindre mat än män. All forskning måste granskas med ett kritiskt öga men bara tanken på dessa nya rön får det att svindla.
Båda de länkade bloggarna är personliga favoriter och rekomenderas varmt!
jag vill vara en rosa hämnare och sparka pung
Jag vet inte vad det är som händer med mig. Nyheterna flödar över med hemskheter och jag försöker formulera mig smart, slagkraftigt men det hjälper inte. Jag måste hitta ett sätt att leva med att jag lever och uppfostrar barn i ett land, som i praktiken, inte straffar våldtäktsmän. Det är enligt min mening knappt olagligt att våldta i Sverige. I teorin kanske det är olagligt men i praktiken kan väl ingen vettig människa säga till ett våldtäktsoffer att de borde anmäla.
"Jaha, så du har blivit utsatt för brottet gruppvåldtäkt... Bearbeta det traumat så fort du kan för snart kommer det nya. Om du vill anmäla alltså".
Jag får en oerhörd ångest och blir framförallt rädd.
Vill krypa in under täcket och bli matad med glass ett par veckor, sedan vill jag bli en rosaklädd hämnare som ger rättvisa åt offer som aldrig får någon. Jag är sååå emot dödsstraff men shit vad jag vill vara en superhjälte utan en sofistikerad moral, ba´: "MyMamman är hård mot de vidriga" skulle min slogan vara, "BOOOOOM!"
Jag vet att jag är barnslig och imorgon står jag förmodligen inte för det men ikväll när tankar kring vårt samhälle, och dess brister, mal runt runt vill jag bara... Jaa, sparka en våldtäktsman i pungen skulle kännas jävligt bra!
Jag läser om antiken och min ångest blandas med kunskap om att det, typ, alltid varit såhär. Jag har följt de patriarkala strukturerna så långt tillbaka som 700 f.Kr och där finns de i all sin vidrighet. Visst har det blivit bättre men med tanke på att människan haft en sisådär 2700år på sig att förbättra så är jag besviken på resultatet.
Ikväll ska jag skriva svaret på frågan om "hur livet såg ut för den atenska kvinnan under antiken". Jag vill ropa till henne över årtusendena "Det blir värre innan det blir bättre och när det blir bättre blir det inte bra!!"
Jag ska försöka skriva om godbitarna i mitt liv ett tag för det måste vara deprimerande läsning dessa dagar. Förlåt. Men jag står inte ut ibland. Jag kan inte stänga av.
Gladare nyheter: Jag fick mitt förstahandsval för handledare och ämne för min C-uppsats...!
Jag ska skriva om en liten del av ett ämne som just nu står mig upp i halsen: Manlighet. He...
Återkommer när ångesten har lagt sig! Gonatt!
UTAN OFFER INGEN FÖRÖVARE
Jag vet att jag tjatat om detta förr, men det var ett tag sedan och är högaktuellt när våldtäkter är på tapeten, var och varannan dag. Vi måste prata om det här med att vara ett offer. Jag har skrivit förr om det kniviga i att vara ett offer men att UTAN OFFER FINNS HELLER INGEN FÖRÖVARE!
Det är en viktig mening, vi suger på den och resonerar kring den...
Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder offer (i meningen brottsoffer): falla offer för, bli byte för eller drabbas av.
Offer är alltså inget som har med identitet att göra och är heller inte något som den drabbade personen kan påverka. En är ett offer utifrån att en drabbats av en utomstående kraft. "Drabbats av" antyder ju också att det inte var, för offret, möjligt att undvika (i generell mening, det mesta en kan drabbas av går ju att undvika genom att sitta hemma i en specialbyggd bunker och äta hälsokost). Ett offer kan en alltså inte göra sig själv till. Däremot kan en identifiera sig med offerrollen och inte bara bli ett offer utan också i hela sin identitet vara ett offer. det är en djävla skillnad. Men med allt prat om att inte låta någon göra en till offer och citat som "av med offerkoftan" kan det ofta kännas som att det är värre att vara ett offer än förövare. Det kan kännas som om man kan välja bort att vara ett offer eller att en genom att vägra vara ett offer kan ha ett bättre liv och att man då också är en stark människa. Starkare än de som accepterar att vara ett offer. Denna retorik känns för mig förbluffande bakvänd och upp och ned. ETT OFFER BLIR MAN NÄR NÅGOT/NÅGON DRABBAR EN UTIFRÅN! Och när vi vägrar vara offer så existerar därmed inte förövaren.
Länge existerade inte min förövare. För så länge jag inte erkände mig ett offer för honom så klassades han inte som förövare. Anledningen till att jag inte ville vara ett offer var för att jag trodde att det ordet då skulle BLI min identitet. Men vet ni vad? Jag blev ett offer men det rörde aldrig min identitet och min innersta bild av mig själv. Vad det gjorde (när jag äntligen erkände mig som offer) var att förövaren kom fram i ljuset. Han som aldrig funnits för att jag vägrade säga att någon gjort mig till offer, han fanns helt plötsligt och ju mindre difus han blev desto starkare blev jag. Desto tydligare blev bilden av vad som hänt.
Jag tror att många kvinnor ger med sig och har sex mot sin vilja för att om vi säger nej och det inte respekteras så är kränkningen så stor, skammen oerhörd och efterverkningarna så stora att det är lättare att vänta på att det är över. För retoriken kring att vara ett offer talar så ofta om för oss att det är värre, skamligare och smutsigare att vara ett offer än att vara förövare. Till och med människor som haft inbrott vittnar om den diffusa skammen av att någon GJORT en till offer. Skillnaden mot en våldtäkt är att inbrottstjuvens advokat inte "skammar" dig i rätten. Inbrott och stöld existerar även om du glömt att låsa dörren och ingen skammar dig för att du inte byggt en vallgrav, en mur med taggtråd och inte har sjutton vakthundar...
Skammen kommer inte inte att försvinna för att vi gör upp med retoriken kring ordet "offer" men med ett medvetet förhållningssätt till ordet och med en medvetenhet kring dess betydelse kan vi se vad vi har att förlora på att prata om "offerkoftor" och liknande dumheter. Vi förlorar inte oss själva i ordet "offer" men vi förlorar förövaren om laddningen i ordet hindrar oss från att göra upp med det som drabbat oss.
Om en inte vågar axla att vara ett offer så existerar varken brottet eller förövaren.
(Att vägra vara offer kan för många vara ett sätt att överleva eftersom chansen att de skulle få upprättelse i rätten är väldigt liten och det för oss in på ett annat problem. Ett problem som förtjänar några egna inlägg. Men för en själv och sina närmaste kan erkännande av att en gjorts till offer vara befriande... Tror jag.)