Omotiverad snällhet for the win!!
Igår gick vi som vanligt till hästarna på morgonen. På vägen hem hoppades
vi alla tre på att vi skulle få se huvudattraktionen: En BUSS!
Men det var mellan bussturer och tumult, skrik och gorm utbröt när mamman
blev trött på att vänta på en buss och styrde kosan hemmåt. Så jag tog en sväng
om lekparken för att mildra besvikelsen över bussen som aldrig dök upp.
Där fanns en förskoleklass med 4-åringar som tyckte mina knodds var gulliga och
hjälpte mig att hålla ett öga på dem. Sedan blev det tumult när vi skulle hem och laga
lunch. Vilgot hade inte glömt bussen utan KRÄVDE att vi skulle återvända till busshållplatsen.
Mamman vägrade och två högröda och rasande ungar stämde upp i ylsång. Vid grusvägen, som
leder till casa del My, stannade jag för att plocka in posten. Bland lokaltidningar och kuvert låg
ett paket. Jag tänkte att "nu har det brunnit i MyMammans skalle". Har jag ropat in något på
tradera, betalat det för att sedan helt glömma det? Kändes inte som jag. Dessutom var det
tungt och kändes inte alls som ett barnplagg... som jag ju vanligen ropar in.
Till en kör av bebb-gorm slet jag upp paketet medan jag styrde vagnen med en hand.
I paketet låg ett par Converse i storlek 37,5... Från en läsare.
Låt mig uttrycka mig klarare: En av er läsare har skickat mig min födelsedags-önskning!!
Oväntad, anonym, omtanke i form av ett par skor jag suktat efter sedan de blev på modet
igen för en sisådär 10år sedan! Jag kan liksom inte beskriva värmen i hjärtat och tacksamheten
för det är så mycket mer än skor. Någon har tagit sig tid att läsa min lilla blogg, packeterat ett par
skor och skickat till mig. Visst är vi många som vill göra sådant för våra medmänniskor men hur
många tar sig tiden?? De, få, gånger jag gjort det har det känts underbart och ändå är det så långt mellan gångerna. Varför?
TACK goda snälla och generösa människa!
Jag ska inte bara känna tacksamhet varje gång jag snör på mig dem jag ska också plocka upp stafettpinnen och bli bättre på detta själv. Du har inspirerat mig!!
"Från en okänd välgörare" stod det men som den detektiv jag är har jag räknat ut vem du är (läs: läst på returadressen :D) och sänder positiva tankar åt ditt håll!! (Skulle ha lagt upp en bild på snyggingarna men får inte telefonen att fungera som kamera.)
Poängen med att berätta detta, förrutom att inspirera till omotiverad snällhet, är hur jag mitt i en situation som kändes omöjlig att hantera slet upp ett paket och blev glad. Perfect timing!! Resten av dagen gick liksom lättare när jag dansade fram i mina nya pjuck!! Tre utbrott senare hade bebbsen kommit över buss-besvikelsen och vi kunde koka lunchgröten!
Omotiverad snällhet for the win!!
Vi pojkföräldrar har en outsägligt viktig uppgift. Att fostra morgondagens män. Män som ser världen på ett helt annat sätt. Gudrun hjälpe oss!!
Jag hade på mig arbetskläder som min arbetsplats tillhandahöll.
Svarta chinos och en långärmad svart ribbtopp med obefintlig urringning.
Synd bara att byxorna inte passade min kropp. Eftersom min rumpa
var av det större slaget så glappade de i midjan. Men det var okej, faktiskt
ganska skönt att de inte smet åt där. Jag sitter i fikaavdelningen på min
rast. Den hör ihop med resten av arbetsplatsen för att kunder ska kunna
ställa frågor även om vi sitter och fikar. Vi vill vara bäst på kundbemötande.
Jag sitter med ryggen mot butiken, på en barstol, och blåser på mitt kaffe.
Jag hör att det plingar i dörren men vänder mig inte om. Snart kommer en
kollega och tar hand om kunden. Jag har min första rast på en rätt lång dag.
Plötsligt känner jag fingrar som löper efter min rygg, i glipan mellan byxa och
tröja, som kommer av att jag lutar mig framåt över min kaffekopp. Fingrarna
fortsätter ner i glipan mellan byxa och rygg och "pillar" mellan skinkorna.
Jag fryser till is och ögonblicket är över innan jag hunnit vända mig om. Jag tänker
att det MÅSTE vara min make som skojar med mig. Det var naturligtvis han som
kom när det plingade i dörren! Men han är tidig och brukar aldrig skoja på det sättet.
När jag väl tänker på det är det verkligen inte i linje med hur han brukar göra.
Men det MÅSTE vara han! Jag vänder mig om med ett leende. Så inser jag vad som hänt.
En helt främmande man har haft sin hand i mina byxor, med flit, han ler mot mig.
Han ser inte ut som ett "Gubbslem". Han ser ut som en vanlig farbror i sextioårs åldern.
Mitt leende dör. Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Nita aset? Börja grina eller
skratta bort det. Men innan jag hinner reagera säger han:
"Sitter man så där, då får man skylla sig själv, eller hur?"
Jag vet inte vad jag ska säga. Så han sätter sig på stolen mitt emot mig och upprepar:
"Om man sitter så där så ber man om det. Då får man skylla sig själv eller hur?"
Mina arbetskamrater kommer dit för att kolla in den nya kunden samtidigt som jag svarar:
"Skylla sig själv? Är det så man brukar säga till offer för sexuella trakasserier?
Ingen annan fattar vad vi pratar om och han mumlar ett svar som jag inte hör. Plötsligt har vi vittnen. Men jag skäms för att jag inte nitat honom i första läget. Chocken i kombination med att jag inte vet vem han är. Kanske är han vän med mina kolleger... Kanske är han den stora kunden vi behöver för att expandera... Det BORDE inte spela någon roll men skammen är så stor att jag inte vågar chansa och göra saker värre. Kanske vända kolleger emot mig? Jag står inte ut en sekund till och flyr till mitt kontor och försöker få mina händer att sluta skaka. Jag fryser och är grinfärdig. Jag önskar att jag hade en stor oformlig kappa att ta på mig för plötsligt SKÄMS jag för min egen kropp. Så står han i dörren. Han ser överraskande nervös ut och "hoppas att jag ursäktar" samt upprepar att jag måste förstå att jag "får skylla mig själv". Jag gömmer mina skakande händer under skrivbordet och säger:
"NEJ, ursäkten är INTE godtagen och du ska gå här ifrån, NU!"
Dagen efter kommer han in och står i kontorsdörren igen. Han vill köpa saker i vår butik och han vill ha hjälp av mig. Jag säger bara "NEJ!" och ropar på en kollega som får hjälpa honom.
När jag väl berättade för mina kolleger blev det olika reaktioner. Den vanligaste var:
"Varför nitade du honom inte?" Följt av:
"Du som har så mycket skinn på näsan VARFÖR nitade du honom inte?"
Idag vet jag lite mer om honom. Han har familj, döttrar och ett företag med gott rykte.
Men jag såg honom aldrig mer i butiken. Jag glömde hur han såg ut och vad han hette.
Jag berättade för mina närmaste men kände aldrig att jag klarade att anmäla eller göra livet surt för honom. Jag förutsatte att det bara skulle slå tillbaka mot mig själv.
Men jag vet ju bättre!! Jag vet ju att det inte var mitt fel men ändå är skammen min.
Poängen med detta inlägg är inte att ni ska tycka synd om mig. För enligt min erfarenhet så har de flesta kvinnor upplevt något liknande eller värre. (Jag har varit med om värre!) Det är en historia som spelar roll för att HUR ologiskt den än kan verka så VAR skammen min. Först provocerade jag fram attacken för att sedan inte försvara min egen ära och bruka våld. DET är lögnen som är så utbredd att inte ens en enveten feminist, med sjukt mycket skinn på näsan, kan skaka av sig. Och när jag tänker på det så skäms jag än mer...
MEN i själva verket hade jag inget ansvar för attacken och noll ansvar för att försvara min egen ära. ALLT låg hos honom. Jag borde inte ta på mig en smula av det som hände. Den mannen var ingen psykopat. Han var en helt vanlig farbror som uppfostrats att tro att han hade rätt till min kropp för att en centimeter av huden på min rygg syntes. Jag hatar inte män, JAG HATAR MANSROLLEN och jag är rädd för män jag inte känner. Jag skyller inte på alla män, jag skyller på ett sexistiskt, objektifierande
samhälle. Jag skyller på patriarkatet som upprätthålls av omgivningens respons. HAN ansvarade för övergreppet och dess följder samtidigt som detta inte hände i ett vakuum. Vi lever i ett samhälle där kvinnor är till för män och där våra kroppar objektifieras. Om han sett mig som en person, som hans dotter eller sin fru, hade han aldrig gjort det (förutsatt att han inte VAR psykopat) men för honom var jag inte en person. Jag var något som visade en centimeter hud och därmed fanns till för honom.
Jag har skrivit det förut: Det är omöjligt för mig att förstå att alla män som har döttrar, systrar, mammor, fruar och kvinnliga vänner INTE är feminister. OMÖJLIGT! Vi pojkföräldrar har en outsägligt viktig uppgift. Att fostra morgondagens män. Män som ser världen på ett helt annat sätt. Gudrun hjälpe oss!!
Idag är det gött att vara MyMamma!!
Vilken dag!! Vilken dag alltså!! Känns som att jag vunnit på lotto.
Det senaste året har det känts som att vi ALDRIG kan få ett break!
Varken ekonomiskt eller planeringsmässigt. Varje gång något måste
fixas med hus, bil eller trädgård så kaikar hela den månaden ihop,
budgeten spricker och det känns hopplöst att komma ikapp.
Likadant med planering kring föräldradagar, semester och barnomsorg.
Vi har räknat fel, misstagit oss och ställt oss i kö för sent på vårt
1:a hands val som förskola. Idag hände två saker. En oväntad gåva gör att vi kan andas
igen, ekonomiskt, denna sommar. Vi kan laga bilen och unna oss glass till ungarna.
Det har alltid varit viktigt för mig att vara ekonomiskt oberoende men
denna gåva tar jag bara emot med hurrarop. Vi har alltid och kommer
alltid att klara oss men en lättnad i stressen är såå välkommen!
OCH de som fördelar förskoleplatset ringde och erbjöd oss två platser
på vårt förstahandsval till hösten!! Jag tjoade mitt ja i luren till en märkbart
förvånad person och tackade om och om igen, sedan ringde jag maken
och tjoade och sedan tjoade vi båda. Men framförallt andades vi fritt.
Så jag packade ungarna i vagnen och åkte buss till vår närmaste ICA Maxi.
Där handlade vi fil, hämtade ut mediciner till mig och ungarna och köpte kex och festis.
Sedan satt vi utanför och festade på smultronfestis och kex. Ungarna var lyriska.
Sedan kom en fotograf från lokaltidningen och ville fota oss, den osminkade mamman
med fläckig tröja och ett hår som inte sett en kam på flera dagar och ungarna
med smutsiga nunor som ropade "bajs, bajs, bajs" och sedan började grina hysteriskt
när hen skulle fota. Vet inte om hen fick någon bra bild men vad gör det?!?
Solen lyste och vi hade åkt BUSS! Sedan åkte vi hem och kokade mannagrynsgröt
varpå barnen sov och jag pratade med lillebror i telefon. Sedan firade vi med
svampsoppa tillsammans med morfadern och pappan. Dagen avslutades med en
promenad till hästarna och sandlådelek. Nu sover ungarna och jag njuter av lätta,
andetag och en obefintlig framtidsångest.
Idag är det gött att vara MyMamma!!
Dagen är god
Idag är luften tung. Det regnar och är sol omvartannat och åskan hänger i luften.
Igår var det soligt. Som sig bör på MORSdag! Jag fick sovmorgon och vid nio kom ungarna
upp, väckte mig och tjöt: "Vagn!! Bajs!! Stick stick stick stick!!" Vilket innebär att de ville
"sticka" till "hästarna" med "vagnen". Men först gick vi ned, jag fick kaffet serverat, god
juice i ett glas och varma nutellacriossanter. Ett litet paket hade de också fixat, maken och
ungarna. Sedan var dagen igång och jag sådde sockerärter och räddisor, maken mekade
med sin cykel och ungarna lekte. Frid och fröjd! Mymamman myste, en känsla som hållit
i sig och nu tittar vi på "stuart Little" efter en prommis till hästarna. Dagen är god!
Hyperemesis Gravidarum = Svårt graviditetsillamående. Fortsättning "Tvillingmamman berättar" Del 2
Så blev det tillslut dags för vårt femte IVF-försök. Sommaren var skuggad av misslyckandet efter det fjärde försöket och ångesten rykte ur öronen. Flera kilon hade jag gått upp och hoppet var ute. Hade vi inte betalat för detta försök så skulle vi redan ha påbörjat vår adoptionsprocess. Men vi fick inte ställa oss i kö om det fanns en risk att jag skulle bli gravid. Vi blev, vänligt men bestämt, avrådda från att påbörja processen innan vi gjort klart alla IVF-försök. Jag har alltid varit av åsikten att biologi inte spelar någon roll och kände att OM vi ställde oss i kö och ställde in oss på adoption och sedan BLEV gravida (och därmed utsparkade ur kön) så skulle det barn som var TÄNKT till oss inte få komma till (oss) sina föräldrar. Tanken gjorde mig hemskt upprörd. Kanske är jag ologisk men i min (känslo)värld så fanns det ett barn där ute tänkt till oss om vi ställde oss i kö. Att tvingas avbryta adoptionsprocessen (bara) för att det barnet skulle få ett syskon (om jag blev gravid) kändes som en känslomässig berg-och dalbana jag inte tänkte hoppa på. Så vi skulle göra de kvarvarande försöken som vi betalt för och sedan ta tag i adoptionen. Så var planen. (Vi betalade förresten alla IVF-försöken och fick inget via landstinget.)
Så vi åkte till Uppsala. Igen. Smärta och ångest förstås.
När de satt in ett litet, fint embryo, passade läkaren på att skälla ut mig för att jag gått upp i vikt under sommaren. I sak hade han ju rätt. Det är aldrig bra att gå in i en graviditet överviktig. Jag ifrågasätter inte det faktumet. Jag ifrågasätter bemötandet. Samme man som haft hundrasjuttioelva verktyg i min snippa och satt in ett litet embryo valde att skälla då jag var som mest sårbar. Dessutom kom han ju inte med några nyheter. Jag var förkrossad på vägen hem. Fullständigt tillintetgjord.
Sedan kom den värsta delen av hela processen: VÄNTAN.
Jag hade tidigare haft som regel att inte graviditetstesta innan
mensen blev sen. Inget gott kan komma ur att man får ett negativt
svar INNAN man börjar blöda. Proppfull med hormoner gick jag
hemma och vältrade mig i ångest. Bakade som en galning för att ge
mig själv något annat att tänka på. Men så, två dagar innan mensen,
flög faan i mig. Jag kände väl att jag inte kunde må sämre ändå.
Så jag kissade på en sticka och bestämde mig för att inte titta på den
före tiden för testet gått ut. Men jag han inte ens lägga ned den
på handfatet innan ett lysande blått plus framträdde inom någon sekund!
Jag hade aldrig brutit mot mina egna regler förut.
Jag övervägde alla överraskningssätt som jag skulle kunna iscensätta
när jag skulle berätta för maken men jag kunde inte hålla mig. Jag ringde.
Han blev så glad och rörd att han la på luren...
Sedan ringde han upp och vi skrattade och grät.
Min mamma kom förbi (och hon kan mina regler) så hon frågade inte ens om jag testat.
Men så lade jag testet framför henne och hon blev så hjärtans glad. Vi firade med god mat och svag-cider på kvällen och ÄNTLIGEN var jag gravid!! Men så kom några veckor till av ångest. Jag blödde lite dagligen och fick panik varje gång. Fullständig panik. Det kändes så osannolikt att detta skulle få gå vägen. En lång väntan till vecka 12 började. Den magiska gränsen då risken för missfall minskar drastiskt.
Men jag behövde inte vänta så länge för att bli lugnad. I vecka 5, en Måndags kväll, började jag må illa så jag ställde en hink vid sängen ifall jag skulle behöva kräkas. På Tisdag morgon vaknade jag och kaskadspydde. Gissa om jag var glad!! Ett tecken på att allt stod rätt till!! Spyan visade att jag kanske skulle få en normal graviditet i alla fall. Jag gick till jobbet stolt som en tupp och spydde ytterligare tio gånger under förmiddagen. På eftermiddagen spydde jag lika mycket till men var glad som en lärka. Jag hade läst någonstans att ju bättre embryot fäster desto mer illa kan man må. Och jag hade ju kroppen fullproppad med hormoner, sedan IVF-försöket, så det kändes rätt logiskt att hormonerna skulle leva rövare ett tag. Men från jobbet blev jag hemskickad. Jag kunde inte hjälpa kunder av rädsla att spy på deras skor och folk som hörde mig kräkas trodde att jag hade vinterkräksjukan och flydde hals-över-huvud. Dessutom blir en ju aningen matt och svimfärdig när en kräks så intensivt.
Jag köpte alla ingefärskapslar och vitaminer jag kunde hitta på apoteket. Jag åt frukost i sängen, köpte åksjukearmband och åt lergigan (receptbelagd tablett) för illamåendet. Men inget hjälpte.
Jag provade alla sorters mat för att hitta något som jag fick behålla men gick bet. Vätska var det enda som kunde få stanna i magen... Ibland. men det var ju också lätt att spy upp så jag vågade dricka. jag drack och drack. Längtade ständigt efter lättmjölk, läsk och saft. Jag försökte äta men så fort det var fast föda så kräktes jag gång på gång. Min kropp Vägrade behålla ett uns mat. När jag väl började få upp galla kunde det bli lugnt en stund men jag mådde konstant illa.
Jag började föra listor på föda som var "lätt-spydd" och tuggade tvångsmässigt när jag åt för att få en lättare spy-period när det var dags. Efter ett par veckor av konstant kräkande hörde jag av mig till MVC och de tog mig på allvar. De ville lägga in mig men jag var ju så glad och benhård på att jag skulle få vara "normal". Att ligga på sjukhus i vecka sju kändes INTE normalt. Så jag gick runt hemma och drack mjölk. Tabletterna mot illamående hjälpte inte men jag åt dem och blev så himla trött och slö.
Men GLAD! Överlycklig!! Men framförallt övertygad om att detta helvete skulle ta slut vid vecka 12.
I vecka åtta åkte vi på ultraljud i Luleå. Ett tidigt ultraljud ingick i IVF-behandlingen men bara i vissa städer så vi fick åka två timmar för att få det. Men det gjorde vi så gärna. Julen närmade sig och vi planerade att göra lite julklappsinköp när vi ändå var i en annan stad med roliga affärer.
Vi fick stanna flera gånger på vägen dit för att jag skulle få spy. Jag hade spypåsar med mig men ganska snart var de slut och då fick vi stanna på var och varannan rastplats. På ultraljudet var jag beredd på att äntligen få se ett hjärta slå. Vi tittade varandra djupt i ögonen och njöt av stundens storhet. Maken smygfilmade med sin telefon. Så fick vi se ett litet hjärta slå. Ögonen tårades. Allt var perfekt. Så får läkaren en svårtolkad blick och tittar intensivt på skärmen. Jag blev kall.
Tills hon visade på ett hjärta till och frågade om vi blev glada eller rädda. Jag satt i gynstolen och önskade mig en trumpet! Jag ville spela, dansa och sjunga. Ropa från taken. INGEN kunde vara så glad som jag just då. Jo en till VAR lika glad: Min make!! Efteråt försökte vi julshoppa men jag var så svag och vi kunde inte prata om något annat än våra tvillingar och vi kunde inte vänta med att berätta. Vi ringde runt men ingen svarade. Så jag spydde och sedan åkte vi hem. Hela vägen hem pratade vi i telefon och berättade nyheten. Vi åkte direkt till mitt jobb och berättade för min pappa, min bror och resterande kolleger! Vi åkte hem till våra vänner som precis fått bebis och för alla som ville titta visade vi filmen med två hjärtan som slog. ETT embryo hade blivit TVÅ små foster. Helt plötsligt var det inte så konstigt att jag spydde som en räv. Dubbelt illamående stod det att läsa i alla information om tvillinggraviditeter. Just då kändes det som att jag skulle klara vad som helst.
BRING IT ON!! DO YOUR WORST!! JAG VAR URSTARK!!
Men det skulle bli såå mycket värre.
Men det är ett annat inlägg. Fortsättning följer...
(Del 1, om barnlöshet finns att läsa HÄR )
4 kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
TVÅ år!!
Så fyller mina älskade ungar två år. Otto i sin favorit-tunika med ugglor. Storebror med tre minuter men knappa kilot lättare. Vilgot i randig tunika från pop. Tunika är ett så bra plagg när de leker ute. I denna värmen så drar jag på dem en tunika och smörjer benen och ansiktet. Så får de springa utan blöja och "vattna" trädgården. I två dagar har de fått go´fika och paket. De har lärt sig hur man gör när man öppnar oxå. De skriker "Oooojdå" och "Nej men" och sliter fram grejerna innan de pussar dem. Spisen, flygplanet och skottkärran i plast. Allt ska pussas! Gulle, gullebarn. Mamman är helt slut men oj så mycket fint och bra ungarna fått. Nu måste jag rensa leksakslådan ordentligt! Vi föräldrar har också fått fina grejer, till barnen iof, men saker vi oxå har nytta av. Som cykelkärra och cykelstolar!! Nu ska vi ut och cykla!!
Födelsedagstårtan blev en pankakstårta med jordgubbar och grädde. Funkar som "mellis", typ :D
Solsken
Ljuvliga dag! Tack för all uppmuntran, efter mitt lilla "melt down" igår.
Skönt att höra att en inte är den enda som blir två år när en har med
tvååringar att göra :D Idag har de varit små solsken... efter att de fått
alvedon (feber) och allergimedicin (för snoriga näsor och utslag) samt
två turer till hästhagen och en tvåtimmars tupplur vid lunchtid.
Imorgon kommer en farmor, farfar, mormor och mormorsmor för att gratta och äta pankakstårta. Sedan på lördag, när de fyller år ska vi mysa, se om det kommer besök och isåfall kalasa lite till. Ska bli så kul att fira födelsedagar!! Och morsdag, inte att förglömma!
Nu ska jag skapa middag! God Torsdag!
Plis. plis, pliiiiiiiiiis! I need some sällskap här nere på the bottom!
Jag är en ganska cool mamma. Jag lärde mig en hel del om Mindfullness under
graviditeten och har, framgångsrikt, kunnat applicera det på mitt föräldraskap.
Att vara i stunden och inte värdera. Att styra sina tankar och tämja mina affekter.
Det har räddat mig som tvillingmamma. Det är, ta mig djävulen, omöjligt att
natta två små skrikande bebisar om man är stressad/upprörd själv. Då är det bara
att ta ett djupt andetag och börja om. När de kladdar med maten ignorerar jag det
(oftast) för att jag vet att ju mer jag fokuserar på det jag INTE vill att de gör, desto
mer intressant blir det att göra det... Jag har tryggt lutat mig tillbaka på min egen förmåga
att styra min andning och pressa undan affekter och stress.
Men så gjorde jag det igår. Det jag jobbat så hårt för att INTE göra.
Jag blev sur och aningen barnslig, höjde rösten och spelade martyr...
Jag är inte stolt. Jag vet att det är okej att misslyckas och jag vet att
föräldrar är bra på olika saker. Just lugnet har varit min stolthet och
när jag tappade det igår, med barnen blev jag än surare... på mig själv :D
Det började med att jag var så olidligt trött på morgonen. Jag såg verkligen fram emot att få vara ifred under lunchsovningen. I värsta fall sover de 45 minuter och ibland ett par timmar. Igår sov de en kvart!
EN KVART! Förutom det så ville de sitta i min famn, båda två, men så fort de kommit upp började de skrika och ville ned. Efter en lång stund av upp och ned:ande ropade jag martyriskt:
"Men gör som ni vill då! Gör det bara! Skit i vad mamma vill!"
Moget MyMamman, Moget!
Sedan hade jag diverse förslag på vad vi skulle göra. Saker de brukar älska, som att gå ut och leka med vatten i solen. Och de var med på noterna, men så fort jag skulle klä dem, byta blöja eller smörja med solkräm så pinnade ungarna iväg och gömde sig. Och jag ORKADE inte jaga dem för att tvinga dem att göra saker de älskar. Så jag körde en repris på martyrskapet. Jag gnällde och klagade på att de aldrig vill göra som "Mamma" vill. Jag försökte plocka ur diskmaskinen men upptäckte, när jag plockat ur den, att de varit framme och slagit av den mitt i programmet. Så jag hade ställt in diskmedelstäckta grejor i skåpen... Dessutom gjorde de sitt bästa för att stjäla knivar och matrester ur diskmaskinen.
OJ, vad jag tyckte synd om mig själv. Jag suckade, klagade och snyftade. När jag pratat med maken, och så när startat ett gräl med den intet ont anandes maken, tog jag mig samman och gav dem mellis, smörjde, klädde och spolade upp vatten i baljan på altanen. Allt blev bättre och de lekte dryga timmen i solen med att hälla vatten på mina fötter samt doppa stjärtarna i baljan. Men de var ju trötta och efter ett tag hungriga. Då kom martyren tillbaka. Denna gång i form av en sur hustru. Nästa samtal med maken gick ut på att stressa hem honom från konferensen han var på och söka konflikt i allt han sa...
Not my finest moment.
Men så åt de massor av middag och gick ut med pappan för att leka. DÅ blev jag mig själv igen.
Jag vet att alla har sina omogna stunder men jissess vad jag "barnslade" mig igår. Offerkoftan var tätt svept kring min kropp och ögonen tårades av medlidande med mig själv.
Djävlar vad jag tyckte synd om mig. Så synd att jag tillskrev hela min omgivning betydligt mer elakhet än de är kapabla till. Till och med mina barn...
Vad är POÄNGEN med detta inlägg??
Erkännande.
Jag tror mig bli en bättre människa om jag för vidare och erkänner att jag betedde mig som en välartikulerad tvååring. Om maken får höra att "jag VAR grälsjuk igår". Om det dröjer länge till nästa gång. Att ta på sig skulden, för en riktig skitdag, är befriande!! Jag är en ganska självgod människa och gårdagen tog ned mig på jorden. SURHET är så djävla destruktivt. Ilska och sorg är en sak men surhet tär och sliter sönder. Idag ska jag ha Moder Theresa för ögonen :D
Kanske blir det lättare då jag vet att maken slutar tidigare och är ledig imorgon...
...och på Lördag fyller gullungarna två år!! Åh, vad vi ska fira. Har köpt en leksaksspis till barnen i födelsedagspresent!! De är otroligt intresserade av att laga mat och bjuder uteslutande på SYLT.
Nu är det meningen att ni ska få mig att må bättre genom att berätta att ni också är martyriska ibland :D
Plis. plis, pliiiiiiiiiis! I need some sällskap här nere på the bottom!
Plis. plis, pliiiiiiiiiis! I need some sällskap här nere på the bottom!
Puss på er!
4 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Bilar, bilar, bilar
Jag har tänkt mycket på det här med barnen och leken. Hur vi uppmuntrar viss lek till vissa kön och inte ens introducerar vissa leksaker. Människor, som inte tycker som jag, äääälskar att påpeka hur buss-fixerade mina ungar är...
"Tänk att det här med fordon alltid är så stort hos pojkar, så fort de ser en buss skriker de ju och härmar ljuden. Och deras leksaksbussar är populära, jojjominsann. Det är riktiga pojkar det. Pojkar gillar saker som låter och skramlar. De tekniska sakerna. Inte ALLA pojkar förståss, men de flesta"
No shit Sherlock! Vilken observationsförmåga! Mina ungar gillar bussar, helt på eget bevåg...
Mystiskt hur dessa "Fordonsentusiasm-finns- i-generna-för-ungar-med-snopp" lyckats missa
sin egen och omgivningens uppmuntran av detta intresse. Låt oss titta tillbaka. När mina ungar
gjorde sitt första, medvetna, ljud så var det ett pruttljud med munnen. Som nybliven småbarnsmorsa
(och närstående till de underbara ungarna) är man snabb med att uppmuntra detta ljud. Så fort en bil närmar sig gör man ljudet för att om ungen förstår att detta ljud hänger ihop med själva fordonet
så kommer det ju att bli den första komunikationen vi har med dem. De ser en bil och gör ljudet.
Och därmed har de komuniserat sin betraktelse. Så fort de gör det får de en omedelbar bekräftelse-
OMEDELBAR. Jag säger inte att det är fel men det är ett faktum. Jag har gjort det.
Jag lägger ingen värdering i det. Att pojkar uppmuntras att gilla fordon är ju inte fel per automatik.
Och just den stimulansen och uppmuntran är knappast boven i dramat. Men att tro att det bevisar något är på gränsen till efterblivet. Att tro att man inte påverkar små barns intressen genom subtil (eller uppenbar) uppmuntran är naivt.
Så varför leker de inte med dockor lika mycket då?
Till skillnad från bilar som är en enkel lek, som uppmuntrats sedan de började se sin omgivning, så måste dockor introduceras. Man måste introducera dockor och aktivt vara med i leken för att den
ska komma naturligt. Något vi tenderar att göra mer med flickor. Jag har själv aldrig lekt med dockor men i mitt sammanhang var jag rätt ensam om att inte fatta poängen med att klä, borsta och sköta om dockor.
Jag gör en poäng av att vara aktiv och delta i docklek och skötsel av mjukisdjur. Men de timmar jag ägnat åt det går inte att jämföra med den OMEDELBARA bekräftelsen en unge får när den har snopp, pekar på en bil och gör brummljud. Ungar är supersnabba på att uppfatta vad vi vill se dem göra för att vara nöjda. Vilket förklarar varför den enda gången som jag, som barn, lekte med dockor (eller bilar för den delen), var när jag ville att vuxna skulle se hur gullig jag var när jag lekte som de förväntade sig att jag skulle göra. Annars var det rollekar och byggnadsprojekt för hela slanten.
Säg att vi skulle lyckas att bemöta ungar exakt lika, oavsett kön. Då skulle vi se en enorm variation. Kanske skulle mina ungar gilla fordon i alla fall men det skulle då, enligt mig handla, om individuella intressen och förmågor. Då skulle de ha fått hela världen serverad och sedan gjort sitt val. Min poäng är att skillnaderna är större mellan individer än mellan kön. Mina ungar reagerar exakt lika om de ser en buss som om de ser ett lamm. Fast när de ser ett lamm lägger de huvudet på sne, pratar med pipig röst och blir mjuk i rörelserna. Likadant med dockor och andra djur.
Poängen med mitt förhållningssätt till barnen är att det inte är fel att de gillar bussar. Vad som däremot är superviktigt för mig är att de får ta del av den andra världen. Den som alltid varit för flickor. Där man får vara mjuk. Sköta om. Se sin omgivning. Visa känslor. Beskriva känslor. Där man övar sin empati. Där man får gilla glada färger och glitter. DÄR lägger jag krutet. Tids nog kommer världen att säga åt mina underbara ungar att de måste vara på ett visst sätt för att de har snopp. Att de inte får ta del av den underbara, mjuka världen. Att det är töntigt att plugga och läsa (för killar har ju så mycket spring i benen så det är inte naturligt för dem... *ironi*). Att det är viktigt att hålla känslor innom sig. Att det är viktigt att vinna och vara tuffast. Att kvinnor är objekt. Att de får ta det de vill ha från flickor som uppmärksamhet, makt och deras kroppar. Är det inte det samhället säger när våldtäcktsmän går fria för att de inte uppfattade att kvinnan inte var så sugen? (Ett tips: Fråga!)
Om man undrar varför små pojkar är mest intresserad av fordon och oväsen undrar jag hur mycket, effektiv, tid man lagt ned på att lära dem leka med dockor och mjukisdjur? Jag är väldigt aktiv men det är ett aktivt val att ta den tiden, sätta sig ned och leka med djuren och dockorna. Speciellt när jag själv aldrig gjort det som barn. När de blir äldre och vill leka rollekar så har jag mitt på det torra :D Då ska vi leka att vi rymmer, reser, lagar mat, krigar, sjukhus, är veterinärer, att vi är en familj i olika konstelationer. ALLT för att ge dem...ALLT. När de är större är de fria att själva välja intressen och kläder (innom vissa gränser, främst ekonomiska).
Jag är så trött på hela systemet. På att mina pojkar ska begränsas. För begränsas kommer de att göra även om jag kan ge dem så mycket på fötterna som möjligt för att de ska klara att fortsätta vara världens gulligaste, mjukaste killar.
MIN POÄNG är: Jag är inte rädd för de "typiskt manliga" intressena så länge de är intresserade av det, fått välja bland alla intressen (även de som är "typiskt kvinliga") och, framför allt, att de har kontakt med sina känslor, tar hand om sin omgivning, läser mycket och vågar skratta/gråta när de känner för det. Jag har skrivit det förrut men det tål att upprepas: Fotbolls/fordonsintresserade barn är inte ett misslyckande. Känslomässigt handikappade, sexistiska, våldsamma killar ÄR ett misslyckande.
Punkt.
Oplanerad dag
Jag är så trött. Maken tog natten i natt och givetvis vaknar jag med tidernas baksmälla av denna
oväntade skjuts av extra sömn. Min kropp är liksom beroende av sömn och likt en alkis som
dricker efter ett uppehåll känner kroppen att nu vill den bara ha mer. Kan inte få nog av sömn.
Igår var maken hemma efter några dagar i utlandet och vi gick mest runt och myste, promenerade,
lagade enkel mat och kramade barn. Presenter fick vi alla tre som varit hemma och alla var nöjda.
Speciellt barnen som fick både mjukis-lamm, lamm T-shirts och små lammfigurer. På Irland är det
inte svårt att hitta olika former av lamm-pryttlar och våra barn är som besatta av lamm. Allt som är
mjukt och lent kallas, kärleksfullt, för "laaamm".
Jag tänker ta det lugnt idag men några saker går inte att rucka på i det här huset.
En promenad till bajset (läs:hästarna, som blev omdöpta till bajs efter att jag påpekat att det
luktade bajs i något svagt ögonblick.) Lek i sandlådan är också ett måste, även om det just nu känns som att jag ska somna med ansiktet i en sandkaka. Men frånsett dessa punkter har vi en härligt oplanerad dag
med få måsten. Men guuuuuud vad jag längtar tills det är sovdags för små glin. Då ska jag se klart senaste avsnittet av Sherlock-serien Elementary. En glad överraskning bland alla halvtråkiga Tv-serier.
Kanske sover jag en lite stund också...
God Tisdag på er!
Så mycket jag skulle vilja ha men klarar mig utmärkt utan...
Maken gnatar. Är alla makar gnatiga? :D
"Skriv en önskelista har jag sagt!"
Ja´ba´: "Ge mig datorn då!"
Maken: "Nähäe!"
Å ja´ba´: "Nähä, då blir det ingen önskelista"
Notera triumfen när jag nu sitter och skriver önskelista på datorn! Och för att ge alla familjemedlemmar samma möjlighet lägger jag ut den här. Jag fyller baaara 31 år så jag förväntar mig ingen ponny, men mina brorsor kan ju också behöva ett eller annat uppslag:
* Stringhylla (liten, stor eller mitt emellan spelar ingen roll. ALLA stringhyllor
får en plats i mitt hem. Jag skulle vilga ha ett helt tjog med dem!)
* Converse, röda i storlek 37,5 (andra färger är också välkomna om ni skulle
vara på en rea eller så. Rosa skulle väl vara snajsigt!?)
* Pip Studio-tapet i mörkblått med blommor och påfåglar. Alldelens underbar!
* Trikålinnen från cubus i storlek L eller XL i tight modell. (Älskar deras trikåer.
Håller hur länge som helst genom massor med tvättar.) Färg kvittar.
* Sjömansklänning. Har alltid önskat mig en sådan. Storleken bör vara XL 44/46
eller 18 (om det är brittiska storlekar.
* Nya mumin sommarmugg till min samling.
* Presentkort på tyg eller ett paket med tyg i roliga, glada färger.
* Hjälp i trädgården. Behövs alltid.
* Roliga nagellack, gärna med glitter eller starka färger.
* En ny soffa, vår håller på att falla samman. En ektorp med divan vore inte helt fel.
(Helst en blå.)
* En vacker klänning, knäkort, till ett bröllop i sommar.
* En stor soppslev.
* En prenumeration på pysseltidningar, mamma tidningar eller inredningstidningar.
Nåja, kanske lite väl lång lista men jag står för att det är mycket jag önskar mig. Så mycket jag skulle vilja ha men klarar mig utmärkt utan...
There you go make! Buy away!
TILLÄGG: Stryk hela detta, jävla inlägg. Uppfattade precis att jag är fattig som en kyrkråtta och borde önska mig presentkort på ICA Maxi istället för en massa romantiskt trams som inte går att äta. FUCK!
Och det är mitt fel.
Screw solbränna, jag kör på vit/blå istället!
Hej på er!
Hade egentligen gått till sängs men så började mina tennisarmbågar krångla och då gick det ju inte alls att somna. Jag travade upp, tog en värktablett och väntar nu på dess verkan. Trist! På Tv är det bara schlager och i huvudet snurrar mitt och min mammas senaste konversation, om psykopater, runt runt.
En släkting till mig fick veta att min mamma pluggade till psykolog (det här var medan jag gick i högstadiet) och utbrast med tveksamhet i rösten:
"Fem år??!?... För att bli psykopat??!?"
Jag gnäggar alltid till lite inombords (och ibland högt) när jag tänker på det...
Jag ser framför mig hur människor går i psykopat-skola och jobbar häcken av sig
för att bli psykopater... Bara de med toppbetyg kommer in :D Ibland har de praktik...
Nä, nu får jag ge mig! Blev visst lite morbid så här på Lördagskvällen.
Hur som helst...
Imorgon utlovas lika fint väder som idag och otacksam (jävel) som jag är känner jag för regn. Tur att jag har dålig tumme med vädergudarna... Tur för er. Själv har jag gått från vit/blå hudton till grisskär (på intet sätt bränd) på armar och ansikte. Jag har, för något år sedan, helt gett upp solandet. Jag tycker det är så plågsamt (om man inte ligger vid en pool med en kall drink i handen) och jag tänker inte plågas OCH utsätta mig för hudcancer. Nope, nej! Screw solbränna, jag kör på vit/blå istället! Dessutom vägrar jag plågas, utsätta mig för farligheter i skönhetshysterins namn. Jisses vad befriande! Å vad mycket tid jag ska ha i sommar att uträtta stordåd på! Om ni, om några år, ser mig på bästsäljarlistor som firad författare så kom ihåg att jag har "Icke-solning" att tacka för min framgång.
My good, vad jag tramsar nu. Bäst att ge sig!
På återseende!
Till min försvar är vädret underbart och ungarna galna
Igår köpte jag en vinranka. Nu står den i solen och mår gott.
Vidare låste jag in mig i tvättstugan. Låset gick sönder och
där stod jag inlåst utan telefon. Craaaap! Tur att jag inte var
själv med ungarna för tillslut hörde farmor mina bankanden
och tillsammans med farfar lyfte de av dörren från sina gångjärn
och jag var friii! Har fortfarande hjärtklappning vid tanken på
att något sådant skulle hända när vi är själva hemma.
Idag har vi varit med morfar på stan, lekt i lekpark och ätit på Max.
Och tänk, jag varken "syndade" eller "unnade" mig. Jag bara åt.
Det var gott. Max-tigern gjorde dock livet surt genom att återigen
skrämma ungarna men det är också det enda negativa jag har
att rapportera.
Funderar kring debatten, om kroppsfixering och ansvar inför sina
läsare, som blossat upp i bloggvärlden. Jag har varken kommenterat
eller skrivit själv om det för än nu. Och tyvärr blir det inte mycket nu
heller för jag VET fan inte vad jag ska tycka...
I en perfekt värld tar alla med makt ansvar för vad de skickar ut till sina
läsare samtidigt som jag håller med om att förebilds-oket ligger
tyngre på kvinnor. Jag kan förstå tröttheten hos de som får kritik och
känslan av att aldrig vara bra nog...
Å andra sidan kan vi ju inte sluta kritisera kvinnor och feminister bara för det...
Längre än så har jag inte kommit. Jag vet inte var jag står. DET står jag för.
Till min försvar är vädret underbart och ungarna galna. Tid till reflektion har
inte funnits. Kanske kommer jag fram till vad jag tycker om vi får några regndagar.
MyMamman ger sig in i en redan död debatt efter en regnig sommar, typ.
Nu ska jag slösurfa och njuta medan ungarna sussar.
Over and out!
Inget är så otrevligt som att vakna av som ANDRAS grattis-sms
PÅ RIKTIGT! Ibland tror jag att jag är trasig i skallen.
Har laddat i flera dagar för att, idag, skicka ett grattis sms till Alex.
Med tanke på att jag var uppe tidigt med ungarna gnuggade jag händerna
och myste. JAG skulle vara först, bortsett från hennes egen unge och sambo,
med grattulationer!! "Suck it, andra grattulanter" gnäggade jag när jag skickade
iväg ett, något, tidigt sms med en massa utropstecken i...
... och skickade smset till hela adressboken...?!?!
Japp! Till släktingar, myndigheter och eventuella andra födelsedagsbarn som jag annars skulle ha glömt..
... jag blir GALEN på mig själv!
Förlåt alla vänner och bekantingar. Inget är så otrevligt att vakna av som ANDRAS grattis-sms och ett snabbt påföljande: "Sorryyyyyy, skickade fel"-sms. Bäst jag låter tekniken vila idag annars kanske jag råkar skicka snusk till mina ex, hat till mina vänner och hot till regeringen...
Grattis Alex i alla fall. Lyckades göra din födelsedag till en pinsam anekdot om mig...
Hoppas du fick mitt sms i alla fall och INTE det efterföljande "sorry"-smset. Det var du
som skulle grattas!
Faan, älskade ungar och födelsedagsbarn!
Faaaaaaan! Tillåt mig återtaga allt jag tidigare skrivit om hur hääärligt (läses med hånfull röst)
det är att vara ute med ungarna! Jag är helt djävla slut!
Varje dag VILL ungarna gå ut...men de vill inte klä på sig.
Man får jaga dem och "brotta" på dem kläderna (alternativt svära dem på plats men jag försöker
ha ett relativt vårdat språk kring dem... Vem försöker jag lura? Jag försöker inte alls vårda mitt språk för jag gillar ovårdat språk. Take that söndagsskolefröken på åttiotalet! MEN jag svär naturligtvis inte ÅT dem vilket medför att "svära på dem kläderna" egentligen inte är aktuellt. Jag försökte bara UNDErstryka hur satadjävla less jag blir på att jaga mina egna ungar och sedan pilla på dem kläder när jag VET att de älskar att vara ute.) Pjuuuhh! (Lång parantes det där.) Anyhuue...
Väl ute vill de gå till "Bajset", vilket innebär att ta vagnen och trava iväg till hästarna, vid ridhuset.
Jag påpekade EN gång att det luktade bajs där och sedan dess är det till "Bajset" vi ska gå. Väl framme försökte ena ungen smita och rusa in till hästarna så jag blev tvungen att spänna fast ungen i vagnen varpå jag i stressen knäppte fast min egen tumme i spännet och blödde som en gris. Sedan vi tittat på hästarna och luktat länge på deras bajs så travade vi hem. Turen var framme och kidsen fick se en buss! Yey! På gården står, sedan igår, en välfylld sandlåda som jag entusiastiskt visade ungarna.
"Här ska byggas sandslott!" trumpetade MyMamman och sökte med blicken efter hink och spade...
De stod inte att uppbringa och ungarna bestämde sig för att dyka (upprepade gånger) med huvudet först ner i den djupaste lerpölen. De har stövlar och skaloverall men det förslog föga mot huvuddoppning och magplask. Dyngvatten in på bara skinnet, hungriga och trötta var nyckelorden vid denna tidpunkt.
Men ville de gå in och äta?? Icke!
Jag fick bära in två, argt grinande, små krabater, brotta av dem kläder och sedan koka gröt till en symfoni av gorm, gråt och skrik. Kläderna ligger fortfarande i en smutsig hög, på altanen, disken sket jag högaktningsfullt i och i skrivande stund inser jag att jag inte slog av utekranen sedan jag spolat bort den värsta leran...
Älskade arga, busiga, uppfinningsrika, eländigt envisa ungar!
Tur att de gillar att bada... (hohoho hahaha... NOT! inte i rent vatten i alla fall!)
imorgon åker maken till Irland och är borta hela helgen (med jobbet).
TUR att vi båda har friska föräldrar, som Vill hjälpa till!!
Imorgon börjar det stora födelsedags rejset med min vän Alex som förste kvinna. Sedan kommer en strid ström av födelsedagsbarn: Ungarna, jag själv, mina bröder, min svägerska, min vän Jossan och då har jag säkert glömt någon. Alla innom loppet av tre veckor....
Let´s get this party started!
P.s. ursäkta de ovanligt många felstavningarna. Ungarna har varsitt finger i varsin av mina näsborrar.... D.s
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Om barnlöshet - tvillingmamman berättar Del 1
Idag är en (fysiskt) sämre dag. Värk. Ibland kanske någon undrar whats that all about??
Jo, min kropp har varit med om ett långt och smärtsamt trauma. Jag kan liksom känna hur min
kropp säger ifrån hela tiden. Hur den är stressad och hur mycket mer stressad den blir när
jag ignorerar signalerna. Små saker kan ge mig långa dåliga perioder.
Och ignorera signaler är liksom det jag gör bäst. Så har det alltid varit. Jag försöker skärpa mig.
Och ignorera signaler är liksom det jag gör bäst. Så har det alltid varit. Jag försöker skärpa mig.
Lyssna till kroppen och acceptera att jag kanske aldrig får tillbaka min robusta kropp.
Kanske får jag leva med en modig skäl i en skör kropp, framöver??
Allt började med barnlöshet. Ofrivillig barnlöshet och vår oändliga önskan om att bli föräldrar.
Efter ett par år började situationen bli lite deppig. Vi gjorde en utredning. Inget fel hittades. Tvärtom, våra prover var toppen och vi blev ett av fallen av oförklarlig barnlöshet. Alla tips, råd och förmaningar som följde kom liksom på köpet.
"Slappna av"
"Drick ett glas vin"
"Gå ned i vikt"
"Sluta längta så händer det"
"När ni gett upp och står i adoptionskö så kommer det att hända" (?)
"Tänk inte på det"
"Drick slemlösande hostmedicin"(?)
"Ligg med en kudde under rumpan"
"Barn är jobbiga, var glad att du slipper"
Ovan är de kanske vanligaste kommentarerna och på det kom alla obskyra tips och konkreta ideér om ställningar, inställningar, alternativa mediciner och rent ut sagt hitte-på-saker som man ska prova som barnlös. Helt utan tanke på hur en känner sig när en inte lyckas med det som "Bara blev" för så många andra. På den tiden snusade jag inte och promenerade minst en timme om dagen. I perioder slutade jag helt med mediciner som alvedon osv. Jag genomled migränanfall utan smärtlindring för "Tänk om de medicinerna gjorde skillnad". Jag slutade helt med alkohol i långa perioder och köpte dyra tofflor för att "Foppa tofflor hade ju visat sig innehålla gifter". Vi testade med ägglossningsstickor, temperatur, skrev upp när jag hade mens och låg med varandra enligt olika ideér om vad som gav bäst resultat. Varannan dag, varje dag, endast under ägglossning, just innan ägglossning och efter. Ut-mattan-de!
Efter ett tag berättade vi för omgivningen om våra problem. Ett beslut som var rätt med tanke på hur psykiskt jobbigt allt blivit men ibland kan jag fortfarande undra om det var så smart. Vi släppte in människor i vårt inre och med människor kommer åsikter. De flesta hade en och det faktum att vi berättade togs som att vi var intresserade av åsikter. Crap!
Vår första IVF-behandling började med ett gäng hormoner. Man börjar med att helt stänga ned den egna hormonproduktionen för att sedan tillsätta hormoner så att man kan styra när det är dags att "plocka" äggen osv. Jag gick in i behandlingen med inställningen att jag skulle klara mig utan biverkningar. Jag ville inte få dem bara för att vissa får dem. Biverkningarna är ungefär samma som i klimakteriet. En vecka in i själva "avstängningen" fick jag huvudvärk så jag trodde att jag skulle dö.
Jag har haft migrän, några gånger per år, sedan jag var sex år men det här var något annat. Jag spydde men inget lindrades, jag tog tabletter helt utan verkan. Jag övervägde att hoppa från balkongen men bestämde mig för akuten istället. Där blev jag inlagd och tillsagd att sluta med behandlingen. Jag ställde ett larm på mobilen och vaknade ut morfindimmorna för att "smyg ta" det jag behövde för att fortsätta behandlingen. Sjukhuset försökte desperat få tag på IVF-kliniken för att få råd om hur hantera min huvudvärk och under tiden gjordes skiktröntgen och otaliga prover.
Till slut gjorde man även en lumbarpunktion (tror jag det heter) vilket innebär att man tappar ryggmärgsvätska och tar prover. Någon dag senare gick huvudvärken över och samtidigt fick man tag på kliniken som förklarade att det inte var helt ovanligt. Då hade jag legat på sjukhus i fem dagar.
(Diskussionen om att det ska ta så lång tid att få tag i kliniken man betalar 30 000kr till tar vi en annan gång). När jag skrevs ut hade de konstaterat att de tagit för mycket ryggmärgsvätska. Gissa vilken effekt det får?! Huvudvärk. Huvudvärk som håller i sig i två veckor och intensifieras när man gör något annat än ligger ned. Men den är ju inte farlig och kroppen fixar det själv efter ett par veckor så jag skickades hem och dagarna efter började jag med en ny sorts hormoner i sprutform. Nu skulle det odlas ägg!! Efter ett par veckor hade mina äggstockar gått från normal storlek (som en tumnagel ca) till att vara stora som grapefrukter. Fulla med ägg med andra ord.
När man tagit sprutor och skaffat sig maximalt med fina ägg är det dags för vad som kallas: "Äggplock". Man får lugnande och morfin. Man lägger sig med benen i vädret och läkaren går in med en jättelång nål, genom muskler och vävnader till äggstockarna där de "plockar" äggen. Man kan ha rätt ont efteråt men bara i någon dag. Sedan är det bara att hoppas att några av äggen är fina och bildar fina embryon tillsammans med spermierna. Vi fick en toppenskörd och många fina embryon.
Tre dagar senare ska det "finaste" embryot sättas in. Och så skedde. Att säga att jag var i dåligt skick vid insättning är en underdrift och idag kan jag undra hur smart det var att envisas med att fortsätta behandlingen efter traumat den utsatts för...
Självklart (efter två veckors ångest) blödde jag ut vårt fina embryo. Vi sörjde. Jag grät. Vi överlevde.
På femte försöket (och efter ett klinikbyte) blev jag gravid, ett och ett halvt år senare och fyra år efter att vi bestämt oss för att försöka bli gravida.
Graviditeten var den lyckligaste och olyckligaste tiden i mitt liv. Jag drabbades av svår Hyperemesis Gravidarum samt Placenta previa. Jag var nära att stryka med och jag spenderade stora delar av graviditeten på sjukhus. Men det förtjänar ett eget inlägg. Fortsättning följer...
Vårstädande bebbs
Kan ni föreställa er att få två bäbisar lika lite som jag kan föreställa mig en?
Då och då funderar jag på hur det är att få sitt första barn. Barn som i ETT barn, singular.
Men det går inte. Jag kan inte föreställa mig att få ett. Varje gång någon jag känner till blir gravid
så ser jag henne framför mig med två. För mig så får man två barn när man föder.
Intelektuellt VET jag ju att det är jag som är "ovanlig" men i min värld är det ju två
som är den enda referenspunkten. Att vänner, släkt och till och med min mamma fött
barn ett och ett spelar ingen roll nu när jag fick två. Två är normen i mitt huvud.
Vad ska folk göra med sin lediga arm när de får ett barn?
Vad gör man med det andra bröstet?
Och vad ska partnern göra när den andre håller ungen?
(Nu skriver jag ju om förstagångsföräldrar, ni som fått fler med tiden vet ju hur det är att dela tiden mellan ungarna även om det liksom ställs på sin spets när båda är... i samma fas.)
Min högsta önskan är ju fler barn och jag har ingen aning om den kommer att slå in men jag kan liksom inte föreställa mig att föda ett. Nu är ju folk rätt bra på att påpeka att jag inte heller kan föreställa mig att föda alls (eftersom jag "födde" med akutsnitt) men det är en fråga för en annan dag även om det förvånar mig hur noga folk är med just den delen. Det är liksom viktigt att jag vet att jag inte har en aning. (Vilket i sig är en sanning med modifikation, men som sagt...*tar ett djupt andetag*... en annan dag.)
MEN till saken. Jag får ofta höra om att människor inte kan föreställa sig min värld. Att ha två.
Ibland när jag känner mig på ett martyriskt humör vill jag säga: "Som det är med ett, fast dubbelt upp".
Men det är inte sant. Det är min fasta övertygelse att man har fullt upp oavsett hur många ungar man fött.
Det blir ju inte fler timmar på dygnet bara för att man fått tvillingar utan man gör så gott man kan på den tid man har. Alla föräldrar har fullt upp och gör sitt yttersta för att hinna det man måste. Punkt.
- Jag oroar mig för att de inte får tillräckligt med uppmärksamhet
* Det gör även föräldrar till ett barn
- Jag får slut energi och tror att jag ska få en stroke
* Av vad jag förstått så känner en-barnsföräldrar likadant då och då
- Jag lyckas med nöd och näppe få till en fungerande vardag
* Likadant för föräldrar till ett barn
Människan är anpassningsbar och eftersom jag inte vet något annat så skulle jag inte säga att jag har det stressigare än andra. Jag är helt övertygad om att jag skulle ha stressat upp mig likvärdigt om jag hade en unge. De har liksom den effekten på en. Ungar alltså. En kan inte jämföra vedermödor, stress och känslor av otillräcklighet. En kan jämföra en unge som sover hela natten med en som har kolik och komma fram till att den sovande ungens förädrar har det bättre. MEN när en förälder till ett barn känner att de inte orkar längre så är den känsla precis lika relevant som när en trillingmamma känner så. Jag, ni, vi har rätt till våra känslor oavsett om någon annan har en tyngre situation på papperet.
Poängen med denna tirad är att jag inte vill att människor ska låta bli att klaga till mig. Om du som förälder säger dig vara utslut och vill sälja din unge på blocket så kommer jag inte att spela tvilling-kortet. Det är inte ett relevant kort. Vi gör alla vårt bästa med den tid vi har.
Hur tänker ni?
Kan man mäta vem som har det jobbigast (om vi bortser från stora katastrofer och sjukdommar)?
Kan ni föreställa er att få två bäbisar lika lite som jag kan föreställa mig en?
1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Om att brassa på i hundraåttio
God Måndags morgon! Vi har haft helg sedan i torsdags och njutit av både regn och sol.
Regnet är härligt för att ungarna får så många vattenpölar att bada i och när solen dök fram igår
vårstädade vi gård och alltan. Jag klippte ned ett gigantisk caprifol som växt ända upp till taket, rensade
ur rabatter och kryddland och klädde vår altansoffa i ny vaxduk. Sedan fikade vi kladdkakemuffins med grädde på altanen och ungarna fick kladda bäst de ville... och det ville de. Innan dagens slut var ungarna så trötta av alla äventyr att de grät i kapp och pratade om sängen redan kring klockan sex.
Jag hade mycket lite värk igår och blev så entusiastisk över det att jag brassade på i hundraåttio.
Maken fick släpa bort mig från ogräset och gömma krattan. Det var så härligt att vilja fixa i ordning att jag glömde allt vad payback hette och jobbade på som om jag inte skulle få betala priset för det dagen efter.
Det var härligt, det var värt det men visst betalar jag för entusiasmen idag, alltid.
Nåja,ett rätt meningslöst knappande på tangenterna blev det denna morgon, men håll ut.
Snart ska jag börja använda hjärnan!
No Poo bebbs
De flesta sökningar som leder folk till min blogg handlar om No Poo.
Weird, eftersom det utgör en väldigt liten del av vad jag skriver om.
Men här kommer ett inlägg på det temat: No Poo och barn.
Hur gör jag med dem??
För det första är jag övertygad om att min hud aldrig skulle ha skapat så mycket problem om jag inte börjat använda produkter med en massa kemikalier vid tidig ålder. Med tanke på hur medveten jag är om skadliga kemikalier känns det helt galet att använda det på ungarna när jag aldrig skulle komma på tanken att använda dem själv. Givetvis fuskar vi ibland. Vi har våtservetter i skötväskan eftersom det gör blöjbyten utanför hemmet så mycket enklare. Vi körde med tygblöjor en tid men sedan blev det engångs för hela slanten. Tvättberget blev övermäktigt ju mer vanlig mat de åt och bajsade ut...
Men i övrigt så skulle jag säga att jag praktiserar No Poo på mina ungar.
Vi badar och duschar dem max en gång i veckan, ofta mindre. Däremellan
tvättar jag dem med tvättlapp och rapsolja. När de börjar gilla att bada kommer
de givetvis att få det men så länge de inte ber om det så blir det så sällan som möjligt.
Vi tvättar deras hår med vatten och ibland lite balsam. Vi smörjer torr hud med olja.
Tvål används bara på smutsiga händer men aldrig i ansikte eller på kroppen.
När det är dags för blöjbyte hemma blöter jag tvättlappar, i papper eller i tyg, och ringlar på lite olja. Inget tar bort bajs så bra som vatten och olja. Man slipper gnugga rumpan röd och man slipper blöjeksem.
Så länge jag kan kommer jag att köra på detta och när de blir stora och vill ha samma produkter som sina kompisar i duschen så kommer de att få det. Njemas problemas. Tills dess hoppas jag att jag lyckats lära dem att välja med omsorg. Om inte det händer så får jag glädjas att jag skyddat deras hud så länge jag kunnat.
Jag tycker INTE att man gör fel om man inte orkar bry sig som jag gör. Vi gör alla så mycket vi orkar för våra barn och alla har vi bitar där vi inte orkar vara konsekventa. Jag gör detta, ni gör något annat som jag inte orkar göra. I do not judge! Men lite inspiration och tips kommer här framöver. No Poo är ett intresse. Något jag tycker är kul och mår bra av.
1 kommentar | AliasLillaMy goes "No Poo", LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Utseendehets och fokus på kvinnors kroppar - BLÄ! Normalisering av det som anses äckligt med kvinnokroppen trots att de är naturliga - yey!!
Det slår mig, när jag läser "I have a dream, liksom"- inlägget, att det kanske kan uppfattas som att jag tycker att det existerar fördelar med att fokusera på kvinnors utseende. Att vi borde fokusera på utseende utifrån andra premisser. Då skulle det vara okej.
Det tycker jag inte. Reservationslöst NEJ. En värld där människor inte brydde sig så mycket om utseende vore en värld där kvinnor (och män) hade tid att uträtta stordåd. Istället lever vi i ett samhälle där flickor bryr sig om utseende i första hand och om stordåd, lycka och hälsa i andra hand. Nix nej. Det suger.
Däremot så tycker jag att det finns en del av kvinnokroppen som inte skapar utseendefixering om den blir i fokus, utan istället sätter kvinnor fria. Vi kan fokusera på den utan att bidra till fler tankar om utseende, "Utan att fokusera på hur kvinnor ska se ut" enligt normen, Jag pratar om det hemliga. Det som vi ska dölja, skämmas för och som gör att, i stort sett alla jag känner, har en känsla av att vara "äcklig" när de har mens. Det som gör att man sällan ser mammakroppar på stranden, som gör att många kvinnor inte vet hur deras snippa ser ut eller ens har något annat namn på den än "där nere". Det är gammalt. Bibeln pratar om kvinnor som skickades bort under mensen för att de då var "orena". Redan som små flickor lär vi oss att:
1/ Fokusera på vårt utseende och
2/ Dölja och smussla med de delar som är "privata". Som inte är sexualiserade och istället är äckligt.
Samma synsätt som får människor att gå i taket över offentligt ammning. Är bröst inte sexualiserade så ska de döljas. Att de rent biologiskt fyller en viktig funktion är underordnat. Man SKA amma sina barn (allt annat skuldbeläggs) men det ska göras dikret, i skymundan. Annars tycker folk att de får bröst "uppkörda i ansiktet" under ett cafébesök.
Jag pratar om mens, kroppshår, bristningar, övervikt, hängbröst och amning. Säkert kan listan göras mycket längre. Det är om detta jag pratar när jag menar att vi ska normalisera synen av detta. Vi ska inte behöva fokusera på vårt utseende, men vi ska inte heller behöva skämmas och känna oss äckliga heller.
Där, menar jag, finns fördelen med mensbindor på instagram, bilder på orakade armhålor och en hemsida med mammakroppar som visar det gemene kvinna försöker dölja med "rätt" sittande kläder och formande underkläder.
Det förra inlägget blev spretigt och kom inte åt kärnan känner jag.
Utseendefixering vs skambelagda naturliga delar av en kvinnokropp och hur den fungerar.
Bilder på kroppshår, mensbindor och bristningar bidrar inte (enligt mitt synsätt)
till att fokusera på utseende utan bidrar till att vi normaliserar något som kvinnor lärt sig
dölja sedan urminnes tider. De delar av kvinnokroppen som INTE sexualiseras ska
döljas. De är vulgära och äckliga. JAG känner mig begränsad av det och har alltid trott
att det är mina egna åsikter när det i själva verket tutats i mig sedan barnsben.
Jag blir friare, får bredare preferenser om vad jag uppfattar som "normalt".
Jag behöver den här typen av diskussioner. Och jag tror att fler skulle göra det.
Bilder på orakade ben handlar inte om utseende utan om att normalisera något
som är så hemligt att folk blir arga när någon visar det.
När jag tänker på mens ser jag framför mig en värld där män hade mens. Där bindor skulle vara gratis. Där mensvärk vore en godtagbar anledning att stanna hemma från jobbet och där män skulle skryta om störtfloden och prata om vem som blödde mest. Jag ser en man som på allmän plats sliter ut en tampong, med en grymtning ,och snurrat den i snöret medan han släntrar fram till papperskorgen.
Tror ni att de skulle känna sig för äckliga för att ha sex?
Skulle tjejerna i skolan reta dem för att de tappade ut en binda ur skolväskan?
Skulle de smussla?
Med tanke på hur okej det är för män att odla kroppshår, hur lite de funderar på sitt utseende och hur enkelt det är för dom att ta ett dopp på standen utan att fundera på om deras kroppar ska recenseras och falla innom kategorin "äckliga" är svaret nej. (Givetvis har killar oxå komplex och utseende hetsen har blivit värre för dem det senaste åren, men det som kvinnor utsätts för är urgammalt och mycket mer massivt än det som män utsäts för.)
Det förra inlägget skrev jag eftersom jag tänkte och utseende-biten blandades med tanken om normaliserng av det som många anser vara privat. Det blev inte bra. Det blev blandat, spretigt och oklart.
Här är nyckelorden: Utseendehets och fokus på kvinnors kroppar - BLÄ!
Normalisering av det som anses äckligt med kvinnokroppen trots att de är naturliga - yey!!
Hurra för mig!
Har en bra dag. Snart ska jag byta två blöjor, sedan ska de ta på sig kläder (jaa, det har gått i pyjamas tills nu!) varpå alla utekläder ska på... Sedan ska vi njuta av våren. Igår när vi var ute längtade jag inte in en enda sekund. Tänk att inte behöva stå och frysa i dryga timmen utan att själv vilja vara ute!!! Innan vi går in spolar jag av dem och deras galonkläder med trädgårdsslangen :D Det är den bästa biten tycker ungarna.
Jag gör stora förändringar just nu. Ungarna har plats på förskola från september och sommaren måste lösas. Föräldradagarna är snart slut (man får inte dubbelt om nu någon trodde det) så något drastiskt måste till. Jag väljer att ta chansen till något jag velat länge men behövt en spark i röven för.
Jag ska plugga i sommar och om allt funkar fortsätta i höst.
Tar tjänstledigt från jobbet och tar upp de gamla historiestuderna. Har läst rätt många poäng sedan tidigare och nu bygger jag på det. Målet just nu är ämneslärare.
Hur som helst: eder MyMamma ska plugga heltid i sommar... OCH vara mamma.
I´m scared! Inte för studierna men för hela kombinationen. Men som tur är, är jag
rätt modig också :D Större delen av studierna ska dock utföras medan pappan har semester
så jag ska njuta lite också. Läsa om gamla döda kungar och annat kul!! Djupdyka i sådant som bara en
historienörd njuter av.
Hurra för mig!
I have a dream, liksom
Godermorgon!
Rätt länge har jag funderat kring objektifiering.
Närmare bestämt huruvida det är okej om man
bryter normen. Exempel är utvik av mulliga tjejer
som vill "Visa att det är okej att inte vara size zero",
utvik med kroppsbehåring, celluliter och tigerränder.
Jag som en kurvig, snygging, har betackat mig för den sortens "hjälp". tack men nej tack, liksom. Att byta en norm mot en annan är liksom inte min melodi. Att vara smal, plattbröstad och rakhöftad är ju precis lika utanför normen som den form jag har. Döda objektifieringen, är mitt måtto. Där handlar det ju om människosyn. Objektet finns där för alla att konsumera och det rimmar illa med min syn på människor. Dessutom tycker jag att när man försöker bryta utseendehetsen med att, helt enkelt, bredda utbudet så fokuserar man LIK FÖRBANNAT på utseende. Som om vi mulliga skulle behöva att någon "okejar" vår kroppsform. Det i sig antyder ju att vi har annledning att känna oss dåliga... Yada, yada, yada.
You´ve heard me sin this song before, liksom.
Fick en kommentar häromdagen som funderade kring huruvida hon (modell större) skulle vara smickrad i en OnePiece som den jag köpt. Yours truly gick genast igång och försökte förklara hur fin den kan vara på en mullig kropp... Dubbel moral much??! Som om det spelar någon roll. Om man tycker att ett plagg är snyggt och bekvämt är det väl skitsamma hur den sitter. Jag försöker inte skuldbelägga de som klär sig för att framhäva tillgångar och dölja (enligt normen) små skavanker. Jag gör det själv. Men jag har en önskan om att slippa tänka så... I have a dream, liksom.
Nu hamnade jag på ett stickspår här... åter till min poäng:
Jag tror att ju fler som är stolta över sin kropp, och vågar visa det, ju mer NORMALISERAR vi olika kroppstyper. Hemsidan "mammaformer" (som finns att hitta hos http://blogg.alltforforaldrar.se/apan/ ) har till exempel hjälp mig med min "mammakropp". Jag hade inga större klagomål iof, men numera hajjar jag inte till över förändringen. Jag älskar den. Tigerränder, volanger och tomma tuttar har gått från något, som bryter normen och är lite läskigt, till något att beundra och vara stolt över.
Likadant med Lady Dahmers mensbinda (som fick folk att gå i taket när hon lade upp den för världen att se). Jag har själv känt mig äcklig och ofräsh när jag har mens (och hela den känslan är inte borta) men hela det fenomenet "Mensbindor" har normaliserats, så pass, att jag inte hajar till längre.
Likadant med min egen och andras kroppsbehåring. Jag har alltid förespråkat individens val att se ut som de vill men har ändå reagerat på mitt och andras hår. ( i meningen hår under armar, på ben och på snippan.)
Vart vill jag komma?? Jo!
Alla har sina preferenser av vad de tycker är snyggt, attraktivt osv. Kanske är det svårt att ändra. Men om vi normaliserar de bilderna så kommer människors preferenser att breddas, tror jag. Kvinnokroppen med alla sina ljuvligheter och hyss kommer inte att vara lika hemlig, skambelagd och satt på piedestaler. Skit i motreaktionerna. Ju fler av oss som vågar ta till oss våra egna kroppar och älska dem. Desto mindre konstigt/provocerande kommer det att vara. Det är något helt annat och långt mycket mer genomtänkt än utvik i syfte att "stärka tjejers självförtroende". En hemsida med mammakroppar och livshistorier är inte objektifiering. Mina egna åsikter om vad som är tilltalande har helt klart breddats. Skit i vad som är vackert, det är oviktigt. Att ersätta en norm med en annan är att byta fängelse mellan varandra. Men att normalisera alla sorters kroppar gör människor mindre provocerade och mindre dömande. Näthatande as kommer alltid att finnas, men alla "råd" i all "välmening" till människor som bryter normen kommer kanske att ebba ut.
Jag ska inte påstå att jag kommer att våga göra det Lady Dahmer vågar göra men jag är tacksam för det jobb hon gör.
Ungarna på konditori...
Sms-fadäser
Det här med sms är lurigt. Det är så lätt att en liiiten fadäs uppstår.
Jag har alltid varit ovän med den del av telefonen som rättar ord helt på
eget bevåg. För att inte tala om hur lätt ett sms kan skickas till fel
person.
Är det någon som mins när jag skickade ett sms, som i detalj
beskrev min mens, till en manlig kollega jag träffat en gång??
(Jag har sökt bakåt i arkivet men inte hittat det så antingen raderade
jag inlägget eller så blev jag så traumatiserad att jag inte minns NÄR
det inträffade.) Jag skulle förklara för en kompis varför jag inte följde
med till simhallen, pga min monstruösa mens, och vad jag minns
kan jag eventuellt ha refererat till niagarafallet. Känslan när han
svarade att han inte heller ville simma samt önskade mig
"Lycka till med mensen" var som att få en hink iskallt vatten över sig.
Jag ville liksom slita ut sim-kortet ur telefonen, hoppa på det samt
spola ned det i toaletten. (Varför är oklart eftersom ett sådant tilltag,
inte på något sätt, kunnat göra det ogjort.) Efter att ha undertryckt den
första impulsen övergick jag till att planera mitt identitetsbyte. Med
omfattande plastikkirurgi, peruk och nytt namn. Sedan, några år senare,
kunde jag skratta åt det.
Antalet gånger jag skrivit "Hoppas du får kul ikväll" till en tjejkompis,
och telefonen korrigerat till "Hoppas du får kuk ikväll" är oräkneliga
och något mindre traumatiserande (för mig). Men det är liksom principen!
Mina kompisar känner mig tillräckligt väl för att kunna ta ett sådant sms.
Jag kan till och med ha menat det på något undermedvetet plan...
Men som princip så gillar jag inte när telefonen rättar mig. Punkt!
För ett tag sedan fick jag ett sms av en vän (klockan ett på natten) som
började med "Ursäkta att jag skiter så sent" (och sedan följde upp med att
hon absolut MÅSTE veta att karaktärerna i en viss Tv-serie klarar sig för
att kunna sova). Jag svarade att hon får skita när hon vill (och att de skulle
överleva allihop) samt att hon inte måste ursäkta sådant för mig :D
Det är nästan alltid kul när man är på andra sidan av ett akutokorrigerat sms!
Har ni någon rolig sms-historia??
Bebbnytt 2,0
Tillåt mig berätta om Mymammans (och MyPappans) morgon:
I natt har de (barnen) snorat, grinat och varit täta i näsan. Jag vaknade av att Otto lade sig på mig och Vilgot satte ansiktet intill mitt och ylade som en galning. Tuttgömman (som inte har något at göra med mina bröst utan refererar till platsen vi förvarar napparna på, på natten) var tom och Vilgot älskar att ha famnen full med dem och prova sig fram till en morgon favorit. Men de var alla använda under natten och spridda över hela (3 x 90cm) sängen. Därav ylandet med stort Y. Vi bar ned två stekheta, ylande ungar, bytte blöja och fixade frukost. Ylande, bråkande och tumult uppstod under frukosten. De fick varsitt paket (med torrvaror som vi inte orkat packa in efter handlingen igår) att leka med. Otto skakade ett jombopaket makaroner och Vilgot vrålade "Bajs, bajs, bajs" och pekade på kakao-paketet som vi gett honom. (En bild på mald kakao i en hög kan ju så lätt misstas för bajs, I agree.)
Maken: "Känns som att vi snart kommer att...
"... bli spritt språngande galna endera morgonen.
Vakna och vara en galning som sätter byxor på
huvudet och tror att en är en kanin och börjar äta
på inredningen!" - fyllde jag i.
Maken: " Nja, jag tänkte säga att vi snart kommer att ha
problem med att de börjar kasta paketen. Men
visst, byxor på huvudet är kanske också ett framtida problem"
Konversationen avbröts av att Vilgot, så när, bet hål på kakaopaketet. Mamman fattade snabbt beslutet att ge ungarna alvedon. Med alvedonflaskan i högsta hugg rusade jag fram mot Vilgot medan jag trumpetade åt Otto (som kastade sig efter mina ben):
"Här kommer mamma med alvedooooon!
Undan pyssling, nu ska här medicineras
mistlurar!!!!!!!!!!!!!!"
Maken gav mig en oroad blick men konstaterade att "byxor på huvudet"-stadiet inte var här ännu utan istället resolut problemlösning. (Stekheta ungar + snorande näsor = alvedon). Sedan blev ungarna gradvis bättre och nu kollar vi Bamse och har det riktigt mysigt. Skönt med helg, igen!
Inga kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Mitt bästa köp (till mig själv)
En sådan här underbar dräkt i midnattsblått med gräddvita spetsar.
Den var svindyr men Campadre hade den till UNDER halva priset, för ett tag sedan, och jag kände att min frusna kropp måste ha den. Älskar den. Vägrar hoppa ur den. Funderar på att gå till tandläkaren i den.
...och sedan på stan. Och eventuellt på nobellmiddagen om jag blir bjuden...
Barnen smeker dräkten och hojtar "LAMM!!!!!", SÅ mjuk tycker de att den är!!
Obs! (Tyvärr) Ej sponsrad!
Saker som jag hittat i mina skor den senaste tiden
* 5 kokade och sedan omtorkade makaroner med ketchup
(Vid samma tillfälle)
* 1 halvätet äpple
* 411 duploklossar
(Tog en random siffra eftersom de är för många att räkna)
* 2 krossade riskakor
(Med äpple och kanelsmak)
* Makens tvättade, blöta kallingar
(VISSA älskar att slita ut nytvättad tvätt ur maskinen)
* En duplo-gumma
(Med armarna uppsträckta, omsorgsfullt nedstoppas med armarna uppåt...)
* 11 barnstrumpor
(Vid samma tillfälle)
* 1 st badanka som piper när man klämmer på den, modell liten
Försöker göra rutin av att alltid kolla innan jag trampar nedfoten i en sko....
Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan