"GE DIG HJÄRNA! Tids nog faller det på plats ändå!" vill jag skrika
Jag tänker ofta i teman. Jag får information eller läser ett inspirerande inlägg av någon fantastisk människa och då blir det temat för dagen. Jag stöter, blöter, googlar och reviderar för att sedan landa i en bekväm känsla av att jag vet var jag står. Min värdegrund har jag tydligt i minne, alltid, men ofta uppkommer begrepp som jag har dålig koll på, ämnen som är komplicerade eller så springer jag på en gråzon i ett kommentarsfält. När jag är klar känns det sällan komplicerat men vägen dit kan kännas så.
Jag tänker ofta på min relation till min hjärna. Joo, på riktigt. Vi är såta vänner för det mesta. Jag litar nämligen på min hjärna i vått och torrt. Den kan behöva lite tid på sig att göra jobbet men den levererar alltid. När jag pluggade kunde jag läsa en bok utan att förstå ett dyft. Lägga mig och sova. Och sedan vakna och känna att kunskapen satt sig, blivit tydlig och användbar (i meningen att jag kan använda den i en diskussion eller på ett seminarium). Ibland kan den behöva år på sig för att bli riktigt klar med något. Som när jag bröt upp ur ett förhållande med en manipulativ man som snodde mig ut och in. Min hjärna processade minnesbilder och tankar i månader och år. Tillslut hade jag de flesta pusselbitar för att hjärnan skulle kunna bilda en tydlig bild av vad som hänt mig. Fortfarande kan pusselbitar dyka upp när jag minst anar det men eftersom jag har en översiktlig bild av pusslet så kan jag lättare foga den på sin plats. Kort sagt: Att lägga till de nyuppkomna bitarna tar betydligt mindre energi.
Jag tänker ofta att jag lever en stor del av mitt liv inne i mitt eget huvud. Något som balanserats sedan jag fått barn. Då måste jag vara närvarande. Alltid med dem. Men när jag är i mitt eget huvud kan jag promenera förbi platsen jag var på väg till, glömma att äta middag och störas när något utanför pockar på. JAG HAR JU SÅ DJÄVLA TREVLIGT MED MIG SJÄLV :)
Det bästa jag vet är känslan av att saker faller på plats efter att man gjort jobbet!!
Nackdelen med att leva mycket i sitt eget huvud är att det är svårt att slå av och vila när man är mitt uppe i "jobbet". Periodvis har jag svårt att sova. Som nu när all min energi, på dagen, går åt till barnen. Då vill min hjärna jobba med allt möjligt på natten. Mycket opraktiskt. I nuläget måste jag ta en sömntablett då och då för att få vila det jag behöver. Då är vi inte vänner jag och hjärnan. Småbarnstiden är inte en tid då jag kan unna mig att sitta uppe en natt och reda i tankarna. Jag behöver stänga ned ibland. "GE DIG HJÄRNA! Tids nog faller det på plats ändå!" vill jag skrika.
