Bu för påsk, hurra för ledighet tillsammans med familjen!
Äh, fan, nu tar vi väl påsk. Om vi så måste!
Jag har hög feber och allmänt ont i kroppen samt hosta
och ungarna har feber lite av och till.
Hög ena stunden och sedan en viloperiod åååsså pååt igen!
Jag låg uppe och vilade medan svärisar och make vaktade ungar
och lagade laxburgare. Så hör jag Otto grina sådär som bara en hungrig
unge med feber gör när han får höra att det inte blir blodpudding till middag.
Jag gick ned, tog febern (38,4), gav alvedon och bestämde diktatoriskt
att ungarna skulle få blodpudding och lingonsylt. Sin favorit.
Då äter de i alla fall, liksom. Sedan svängde (jag älskar att kunna säga svängde
då låter man som ett proffs, eller en slarvet...nåja) jag ihop en påsktårta av
marrängbottnar, mammas lemoncurd, grädde och krossad dajm.
Mums tyckte både vi och ungarna. Världen enklaste påsktårta.
Speciellt om man köper bottnar (vilket jag gjort, ha!)
Nu nattar maken ungar, jag är hög på alvedon och snart får vi någon timme
framför en film eller en Tv-serie innan vi stupar i säng. Det är makens tur
att ligga bredvid ungarna så jag planerar att sova hårt och vakna som en
nyutsprungen nyponros. Frisk, kry och allmänt lycklig.
Men fy faan för påsken alltså. Jag är redan less. Förra påsken var relativt sjukdomsfri
så vitt jag kan minnas men påsken innan det hamnade jag på sjukhus i fem veckor
tack vare en helt vansinnig graviditet... Påsken påminner mig om den tiden och jag får
lite ont i magen. Om det beror på påsktårtan eller påsken 2011 ska vi låta vara osagt.
Men hur som helst: Bu för påsk, hurra för ledighet tillsammans med familjen!
Over and out!
Lilleskutt-tårar är liksom ingen överdrift
Idag är vi lite sjuka. Magproblemen fortsätter och de har lite feber.
De ligger och pendlar mellan 37,7 och 38,2 grader. Inte mycket, jag vet.
Men så fort de passerar 37,5 så tjuter de som mistlurar konstant.
De vill bli burna, båda två. Det är klart att jag kan vägra dem att bli burna
men att ha två tolvkilos ungar hängande i ens ben är tungt det med.
Dessutom får jag panik för att jag inte kan röra mig utan att någon faller,
gör sig illa och tjuter än värre. Lilleskutt-tårar är liksom ingen överdrift.
Tårarna bara sprutar, ingenting (utom myyyyys) är gott och jag känner
hur nära jag är att, för första gången, tappa fattningen och dras med i
deras vrål. Skrika att "mamma ORKAR inte!!". Men jag ämnar låta bli att
skrika åt mina barn tills de tar droger eller annat som kan landa dem i finkan (Typ).
Dessutom känner jag mig inte kry själv. Om det beror på belastningen eller
att jag har typ samma temperatur som dem ska jag låta vara osagt.
Just nu har jag köpt mig en halvtimme med myyyyys i form av en mugg med äppelbitar som intas i deras miniatyrfotöljer (som mormor inte kunde låta bli att ge dem). Det enda som egentligen definierar myyyyyys är att det intas i fotöljerna och att det äts ur varsin emaljmugg med muminmotiv. I övrigt kan jag freestyla lite utifrån vad de behöver få i sig men oftast blir det äpple.
Tja, så mycket vettigare än det här får jag inte ur mig idag. Vi får se om det blir mer gnäll.
Om inte så möts vi här imorgon. Ok?
Something is up!
Förra veckan var det Ville. Han började snurra, gnälla och krumbukta där kring tre-rycket
på natten och någon timme frammåt. Sedan satte han sig på huk och lade av en trefyra
brakare. Sådana brakare som man vet har mer substans än bara lite gas. Man hör liksom
att han producerar och man tänker:
"He is not shitting me (but he is, hehe)"
Då får man snabbt gå ner med honom till skötbordet och ta hand om...
...jaa, jag svär, ibland tror jag att det handlar om arvssynden eller ren ondska...
Sedan man bytt släpper man ner honom i tvättstugan (där vi har vårt skötbord)
varpå han lägger av ett eller två "kalas" till...
Sedan är han ju vaken men oftast hinner han somna en liten stund till innan
väckarklockan ringer. Detta upprepades en trefyra gånger förra veckan.
Nu är Otto igång och något fel måste det vara för de bajsade inte ens på natten
när de var bebisar. Och det varar bara några nätter...
Something is up!
Dessutom har de haft lite feber till och från.
Vadan detta??
De flesta av våra livsval är obekväma ibland - Samsovning!
Alltså samsovning...
Det är jobbigt, man blir inte särskillt utsövd och gör man det med två barn som gärna testar djupet i sina föräldrars ögonhålor så kan det göra fysiskt ont. Nu gör vi det till största delen för barnens skull. Vi resonerar som så att om vi vuxna får sova tillsammans så är det inte mer än rätt att de får sova med oss.
Jag kastar ju inte ut maken ur sovrummet bara för att han snarkar. Det tog tid att vänja sig vid att sova bredvid en man också, för mig, och nu har jag vant mig med att sova med barnen.
Jag tror att samsovning är bäst för MINA barn. Har folk andra sätt som fungerar bra så good for you, liksom. Det jag har problem med att är olika "recept" som:
1./ Uppmuntrar/insisterar på att föräldrar ska gå emot sin magkänsla
2./ Är recept, alltså något som påstås funka för gruppen BARN när vi
alla vet att det är olika och barn är individer.
Men det är farligt att försöka frälsa andra föräldrar i de allra flesta frågor. För en vet inte varför de gör sina val (om det ens var val och inte nödvändigt för överlevnaden). Jag tex ammade aldrig mina barn. När de kom ut var de prematura och klarade inte att suga, vi låg inte på BB utan på barnavdelningen så jag hade ingen som kunde visa och öva teknik med mig och jag var undernärd/svag och nyopererad.. Bara att pumpa mjölk till dem var ett heltidsjobb. Jag pumpade var tredje timme och en sisådär 2,5-3,5 liter bröstmjölk om dagen. Jag behövde att maken också matade annars hade jag aldrig fått vila mer än två timmar i sträck och att amma två kräver världens teknikträning. Jag ORKADE aldrig. Jag kan bara konstatera att vi alla gör vårt bästa men det här inlägget handlar om samsovning och varför vi gör det.
Hur länge vi ska samsova är inget vi bestämt än. Det beror på ungarna, deras rum (och när vi möblerat det osv) och på när vi kan komunicera på riktigt. När vi kan resonera tillsammans om det och huruvida de är stora nog för en säng som de kan kliva ur och komma in till oss ifall de känner behov av det. För välkomna till vår säng kommer de alltid att vara. Har ännu inte hört talas om en fullt frisk unge som vill sova hos föräldrarna vi 18 års ålder. Att det skulle vara som med hundar har jag ju hört ett otal gånger "låter man den sova i sin säng en gång är det kört!"
För det första är barn inte hundar, tvärtom visar forskning på att samsovande barn blir trygga och bättre klarar att sova i egen säng när det väl är dags, och för det andra så lyder hundar flockledaren vilket innebär att så länge man är flockledare så kan man låta dem sova i sängen vissa nätter och låta bli andra. Det är liksom aldrig "kört" så länge vovven anser en vara alfahona/hane.
När det är "mina nätter" (ca 50% av nätterna) somnar jag, mellan snarkande make och knösande ungar, med en känsla av att vara...rik. Sedan när de kryper fram till mig, sätter sig upp och faller ihop samt skallar mummy dearest så känns det inte toppen, men för oss är samsovningen viktig. Maken jobbar heltid och reser en del och då får han en liten extra boost i anknytningen när han sover bredvid dem, de känner hans lukt och hör hans andetag. Jag tror samsovning är viktig för deras relation. Jag tror inte den är avgörande (då skulle jag ju dömma ut alla andra, nej) men jag tror den är grädden på moset.
OCH jag tycker man får klaga trots att man "bäddat som man ligger". Ibland behöver jag spy på små fötter som trummar mot min kropp eller pipiga röster som säger "eej eej" klockan fyra på morgonen. Det betyder inte att jag genast vill ha tips på hur man är konsekvent och tvingar ungarna att sova i egen säng. De flesta av våra livsval är obekväma ibland.
(Obs! Man ska naturligtvis inte samsova om man druckit alkohol, tar sömnmedicin eller sover onormalt djupt dvs har en sömnstörning.)
2 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Vad vill ni ha i ett påskägg?? (Go wild and crazy!)
Några få dagar till Påsk. KORTVECKA! Det är härligt tycker jag.
Men det är en svår helg. Det finns liksom inte regler för vad man
ska göra som det gör till jul eller midsommar. (Åtminstone om man
inte är kyrklig.) Äta ägg, goffa i sig godis tills det kommer ut ur öronen?
Det gör man ju lite, när man känner för det, ändå.
Som en person uppväxt i frikyrkan, och med en make uppväxt i Svenska
Kyrkan, vet jag mycket väl vad själva Helgen står för men som avfälling från
organiserat religionsutövande vet jag fan inte vad den innebär för mig.
Vilka traditioner vill jag upprätthålla/slopa/skapa för mina barn?
Vad gör ni till påsk??
Påskägg är ju en given del av helgen och låt mig nu uttala för alla som eventuellt tänkt ge mina barn påskägg: De har inte kommit på det där med godis än och vi ämnar hålla det så tills det är oundvikligt. Vad som är okej i påskägg är: Leksaker, russin, frukt, torkad frukt (de har inte ätit bananchips så det är ett tips) kex, tandkräm och tandborstar (jissess vad tråkigt men de älskar tandborstar), hårklämmor och snoddar, typ allt som inte räknas som godis helt enkelt.
Hur gör ni andra med små barn??
Har ni fler tips på saker man kan stoppa i ett påskägg??
Själv skulle jag vilja ha godis, alkohol och en tidpunkt att dricka den då jag inte somnar direkt, tid med vänner, nya nagellack och nya leder till hela kroppen.
Vad vill ni ha i ett påskägg?? (Go wild and crazy!)
There, nu har han det skriftligt!
Maken vill ha skriftligt på att han INTE kommer att beskyllas ifall
filmen "Red Dawn" är usel pga att jag hojtade:
"Yes, let´s see it. I´m in!"
efter halva trailern som han visade för att skydda sig själv mot fler beskyllningar om att han är att dömma för de dåliga filmval vi gör.
Alltså. Jag kan tänka mig se den.
There, nu har han det skriftligt!
Köpa tid
Idag är det omöjligt. OMÖJLIGT! Att göra rätt.
Vem jag än plockar upp så blir den andra ungen galen.
Vad jag än tar mig för så hänger två skrikande ungar i mina
kläder och beter sig som om jag håller på att knuffa
dem av en livbåt mitt i stormen. Det går över. I know.
Men just nu håller jag på att bli galen. Totalt tappa förståndet.
Men jag tod till det sista, det som funkar, det som köper tid.
De dagar då det känns som att jag ska drunkna, alternativt skrika åt mina barn, hackar jag äpplen och lägger i varsin mugg. Därefter strör jag på russin och lägger dit några minikex. Och så kallar jag det "Mellis-mys". De får sitta i soffan, titta på sin favoritfilm och "Mellis-mysa". Vad jag ska göra när myset är slut?? Hell if I know! Just nu är det lugnt!
2 kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
"GE DIG HJÄRNA! Tids nog faller det på plats ändå!" vill jag skrika
Jag tänker ofta i teman. Jag får information eller läser ett inspirerande inlägg av någon fantastisk människa och då blir det temat för dagen. Jag stöter, blöter, googlar och reviderar för att sedan landa i en bekväm känsla av att jag vet var jag står. Min värdegrund har jag tydligt i minne, alltid, men ofta uppkommer begrepp som jag har dålig koll på, ämnen som är komplicerade eller så springer jag på en gråzon i ett kommentarsfält. När jag är klar känns det sällan komplicerat men vägen dit kan kännas så.
Jag tänker ofta på min relation till min hjärna. Joo, på riktigt. Vi är såta vänner för det mesta. Jag litar nämligen på min hjärna i vått och torrt. Den kan behöva lite tid på sig att göra jobbet men den levererar alltid. När jag pluggade kunde jag läsa en bok utan att förstå ett dyft. Lägga mig och sova. Och sedan vakna och känna att kunskapen satt sig, blivit tydlig och användbar (i meningen att jag kan använda den i en diskussion eller på ett seminarium). Ibland kan den behöva år på sig för att bli riktigt klar med något. Som när jag bröt upp ur ett förhållande med en manipulativ man som snodde mig ut och in. Min hjärna processade minnesbilder och tankar i månader och år. Tillslut hade jag de flesta pusselbitar för att hjärnan skulle kunna bilda en tydlig bild av vad som hänt mig. Fortfarande kan pusselbitar dyka upp när jag minst anar det men eftersom jag har en översiktlig bild av pusslet så kan jag lättare foga den på sin plats. Kort sagt: Att lägga till de nyuppkomna bitarna tar betydligt mindre energi.
Jag tänker ofta att jag lever en stor del av mitt liv inne i mitt eget huvud. Något som balanserats sedan jag fått barn. Då måste jag vara närvarande. Alltid med dem. Men när jag är i mitt eget huvud kan jag promenera förbi platsen jag var på väg till, glömma att äta middag och störas när något utanför pockar på. JAG HAR JU SÅ DJÄVLA TREVLIGT MED MIG SJÄLV :)
Det bästa jag vet är känslan av att saker faller på plats efter att man gjort jobbet!!
Nackdelen med att leva mycket i sitt eget huvud är att det är svårt att slå av och vila när man är mitt uppe i "jobbet". Periodvis har jag svårt att sova. Som nu när all min energi, på dagen, går åt till barnen. Då vill min hjärna jobba med allt möjligt på natten. Mycket opraktiskt. I nuläget måste jag ta en sömntablett då och då för att få vila det jag behöver. Då är vi inte vänner jag och hjärnan. Småbarnstiden är inte en tid då jag kan unna mig att sitta uppe en natt och reda i tankarna. Jag behöver stänga ned ibland. "GE DIG HJÄRNA! Tids nog faller det på plats ändå!" vill jag skrika.
En hel timme på spa
Igår kom maken hem tidigt och tog med pojkarna ut. Jag slog till
på en hel timme i badrummet! Gjorde en sockersrubb på hela kroppen,
bikarbonatpeeling i ansiktet och fick igång cirkulationen i hela kroppen.
Det här med kemikaliefritt är verkligen min grej. Jag känner mig så
duktig. En helrengöring som igår inträffar bara någon gång per år och
i en stressig vardag har jag snabba små trick som gör att jag slipper ta¨
till produkter som jag vet att jag inte mår bra av.
Innan skrubbandet satte jag i ett tvättbalsam i hårbotten och masserade
länge. Jag satte i det i torrt hår men det spelar ingen roll, tycker bara att
det är lättare att fördela i ett långt hår framför spegeln. Sedan satte jag
ett vårdande balsam i längderna och dränkte mina spröda toppar i
mandelolja. Sedan skrubbade jag järnet och när det var klart så var det
dags att skölja hår och kropp.
Kände mig som att jag varit på spa. Ren, återfuktad och med bra cirkulation!
Just nu surfar jag webben med målet att hitta ett vettigt solskydd till sommaren
som inte innehåller en massa skräp som täpper till huden. Men de är dyra.
Kanske siktar jag på en stor solhatt och skugga istället.
Sunt, förståeligt och inte det minsta konstigt men utmattande
Idag känner jag mig som världens sämsta mamma. En känsla som de flesta,
förmodligen anfäktas av. Icke desto mindre... Känslan är påtaglig!
Igår blev jag tvungen att ta både värktabletter och en spruta mot migrän.
Tack vare att jag gjorde det i tid så kunde dagen avlöpa utan större störningar
men idag är jag som ett urblåst ägg. Pojkarna pockar på uppmärksamhet
samtidigt vilket det ofta inte gör. De växlar, som om de visste med sig att bara
en kan få fullt fokus hela tiden, och då fördelas det relativt jämnt till dem båda.
Men idag rusar en av dem fram, "claimar" mig och biter/klöser/knuffas när den andra
kommer rusande som ett brev på posten. Idag vill de inte dela mamma.
Sunt, förståeligt och inte det minsta konstigt men utmattande.
Att göra rätt finns liksom inte på kartan utan någonstans utanför kartan finns ett läge
där man gör sitt bästa och hoppas att det räcker.
Jag känner mycket sällan att jag behöver eller vill ha en stund för mig själv men idag önskar jag att jag bara kunde ploppa i hörlurarna till en ljudbok och ställa mig och stryka... ifred.
Som tur är kommer maken och barnens morfar hem i eftermiddag och tar över.
Just nu: Har de en mugg var med mellis (äppelbitar, russin och kex) och äter i soffan till "I drömmarnas Trädgård" medan jag vill frysa ögonblicket så att mellis aldrig tar slut.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Värderingar är viktiga personligt och i samhället i stort
Jag tycker ofta att folk är dåliga på att skilja sina egna känslor och affekter från deras värderingar.
Det första är nästan omöjligt att styra över i extrema situationer medan det andra står fast i väder och vind. Exempel:
En av mina VÄRDERINGAR är att jag är emot dödsstraff.
Jag tycker inte att samhället ska syssla med sådant helt
bortsett från risken att människor blir oskyldigt dömda.
Vi som samhälle ska inte syssla med hämnd och inte bryta
mot våra egna lagar dvs att vi helt enkelt inte har ihjäl folk. PUNKT.
Men om någon skulle ge sig på mina barn så skulle jag förmodligen
svara med blodtörst. Jag skulle vilja ha hämnd och jag skulle vilja
hacka upp förövaren i små, små bitar och servera till närmaste gris.
Jag skulle KÄNNA ett behov av hämnd och skulle i AFFEKT kunna
ha ihjäl någon. Jag har inte ens svårt att föreställa mig det. PUNKT.
Det betyder INTE att mina värderingar är ogrundade eller oövertänkta. Dessa två kan existera sida vid sida så länge JAG vet skillnaden. Jag väljer mina värderingar. Vad jag personligen skulle göra i en extrem situation tar inte ut mina värderingar. Tvärtom blir de viktigare.
För mig är det också viktigt att samhället tydligt visar sina värderingar. Våra, väljarnas, värderingar oavsett vad störda individer gör eller vilken effekt samhällets värderingar har på dem.
Exempel:
Vissa påstår att sexköpslagen är tandlös och vill ha den borttagen för att den "ju ändå inte fungerar".
Det senare synar jag visserligen men det är inte poängen här. Poängen är att oavsett lagens effekt så har vi som samhälle visat att vi som kollektiv inte ställer upp på att man kan köpa människor. I sverige
är det inte okej att gå ut och köpa en människa för att man själv har ett behov av sex. Vi säger därmed också att sex INTE är en rättighet. Något som vi kan reglera rättvist lika lite som vi kan reglera hur mycket kärlek, skratt eller gråt en människa ska få i sitt liv.
De som köper sex borde ta sig en allvarlig funderare på vad ordet OBJEKT betyder. Ett objekt är till för mig och jag kan köpa det, sälja det, kasta bort det och göra vad jag vill med det. Sexköparna är då inte bara brottslingar utan har en i grunden rutten människosyn. Värderingar som inte delas av oss, kollektivet svenskar - samhället. Lagen HAR en effekt oavsett hur många som bryter mot den. Vi som samhälle har tydligt visat var vi står och kan då aktivt jobba för att stävja (i de flesta fallen) mäns rätt till kvinnor och kvinnors kroppar.
Som Sandra på STÖKBOET skriver:
Som Sandra på STÖKBOET skriver:
Klockrent Sandra!
Nördar vidare
...om Tv-serier. Ingen kan väl undgå att vi lever i en tid då reglerna för Tv-tittande
förändras och de som inte hänger med (Tv-bolagen dårå) hakas av. Hur och när vi tittar på
Tv styrs inte längre av tablån. Gillar vi en serie så pyntar man glatt ett par hundringar
för att få se hur man vill, när man vill och utan reklam. Jag kan ärligt säga att jag inte
längre tittar på Tv i traditionell mening. Jag har alltid en serie på lut när JAG behagar
plantera baken. Att jag ändå betalar Tv-licens stör mig måttligt. Jag kan leva med att
betala för att vi ska ha public service Tv och radio. De behövs för att granska och gräva.
Vi vill ju inte ha det som i USA där Tvbolagen är ägda av privata intressen....
Det intressanta just nu är NetFlix. Att de gör en hel serie (House of Cards), lägger upp
HELA serien direkt. Ingen väntan på nästa avsnitt eller boxen. Och de bryter mot en
av de stora lagarna innom Tv-serier (Och film). Kevin Spacey (huvudrollsinnehavaren!!) vänder
sig till kameran och pratar direkt till oss då och då. Mycket effektfullt när det görs med finess.
(Serien är förövrigt bra och sjukt välspelad men inte i en genre som är en favorit. Jag finner
den dock aningen begärlig och fortsätter se den. Sin genre till trots.)
Hur som heeelst!
Det jobbiga med Tv-serier är att de ofta startar med en låg budget (eller gjorde iaf, på senare år har ju enorma satsningar gjorts, men så fort det inte är tillräckligt maistream så finns inte pengar att starta stort) vilket innebär att man måste ge en viss serie ett par avsnitt, flera avsnitt eller i vissa fall en hel säsong innan man når det göttaste. Dr Who är ett bra exempel: Första säsongen - Njaa, andra säsongen - bra!...och blir bättre.
Men att hoppa på andra säsongen känns fel, bara fel.
Bland mina top tre placeringar finns "Buffy The Vampire Slayer". Den har allt! Supersnabb dialog, tjej som sparkar monsterrumpa och räddar männen i sitt liv, mjuka män, oväntade vändningar och allmänt okonventionellt historieberättande. Men börjar man på säsong ett (med hypade förväntningar) kan man bli lite... besviken. Budgeten är låg och serien börjar i Highschool vilket gör att den... Jaa, låt oss säga att en del ger upp där. Och missar en serie som jag anser vara (dear I say it?) bäst eller bland de bästa. Jag gillar även första säsongen men då är ju jag Buffynörd :)
Tips på serier med starka och okonventionella kvinnor i huvudrollen:
BUFFY!!!!!!!!!!!!!
VERONICA MARS!
Bones!
Homeland!
Dollhouse!
Girls!
Fyll gärna på...
Joss Whedon är kung! / eder film- och tv nörd
Tröööööööt!!! Bröööööl!!!
Trööööööööt! En unge hade ont i magen i natt så vi satt uppe mellan 24.30 och 03.15.
Bytte typ tre blöjor och tyckte lite synd om mig själv. Maken är i (typ) Malmberget och
pysslar med sitt jobb. Min mamma sover här när han är borta men ungarna är
svårmanövrerade på natten och en oväntad person i sängen bredvid skulle kunna
sätta igång skrikfest2013. Mamma fick vaka över unge nummer två, som sov, istället.
Jag är ledbruten, en huvudvärk ligger i luften och kroppen skriker efter kaffe och en värktablett. Dagen är dock lång så jag avvaktar med åtgärder en stund. Vet så väl att de kan behövas senare.
Vi var ute två låånga svängar igår så jag skippar förmiddags-ute-stunden med gott samvete (typ). Jag har kroniskt dåligt samvete fastän jag vet att de får vara ute mycket.
Tar en ny snus och bestämmer mig för att ta dagen som den kommer, en timme i taget, och erfarenheten säger mig att jag klarat långa dagar med mindre sömn än så här! Nu ska jag brygga kaffe!!
Förra veckans lista!
Känner att en lista är på tapeten (in the spirit of variation ni vet),
here goes: Förra veckan....
Gjordes några onödiga inköp - Well... två toppar på loppis och en udda kaffekopp som
talade till min själ och jag övertalade mig själv att den var ett vettigt köp.
Två bitar choklad (men är choklad verkligen onödigt??)
och... inget mer. Slut pengar. Typ.
Blev du arg på någon/något - Var ska jag börja? Janne Josefsson, matcho-sport-kulturen,
att Firefly blev (för tio år sedan, men det är en återkommande källa till ilska, sådär en gång i veckan eller så...) nedlagt, att vita människor hävdar sin rätt att
kalla chokladbollen negerboll (urbota idiotiskt!) och att leksaker
innehåller gifter.
Blev du glad över något - BARNEN och när de ropar "Mamma, hjejp (hjälp), att Veronica Mars
ska bli en film, att Joss Whedon regisserade Avengers, att jag köpte kaffekoppen
som min själ behövde och att maken är underbar och irriterande.
Tog du några stora beslut - Yupp!
Skällde du på någon - Yupp, jag tog "vi svenskar har inte tolkningsrätt på vad andra
kan bli kränkta för diskussionen" i allmänhet och "negerbolls-diskussionen" i synnerhet. Blev arg.
Krämpor - Johosisåatteeeeeee. Eksem på fingrar och armar, nässelutslag,
knävärk och infekterade sår pga av eksemen. Ett litet axplock från eder värktomte.
Lagade mat - Eh, jo! Lagade Martins quorncurry som åts medels tortillias. Möms!
Hade dåligt samvete - Jajjapix! Du (Jossan) vet varför. Borde ta tag i det som behövs ta tag i!! Mååååste!
Hatar - Tombliboerna, MackaPacka och Pontipinerna (I Drömmarnas trädgård - ett barnprogram) de är så tråkiga att klockorna stannar, Janne Loffe Karlsson blir rolig och man överväger att ta hand om disken...
Utan er kan jag ju lika gärna lägga ner skiten och börja plita ner åsikter i en bok med litet hänglås
Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Ni är mellan 35 och 60 personer som tittar
till mig dagligen och av någon annledning. Vissa är familj och vill mest veta barn-fakta.
Andra kanske tittar in hit pga...
Jaa, varför då?
Är jag skojjig, provocerande eller bara tillräckligt trevlig för att ni ska titta förbi??
Vad vill ni läsa om??
Jag blandar små anektoder från mitt liv med arga, semi-politiska inlägg utan att ha en susning
vad jag sysslar med. Bryr ni er om min secondhandshopping? (Ibland överväger jag en ny kategori av typen: Dagens Loppisfynd) Skrollar ni bara förbi de feministiska bitarna? I don´t know.
Jag påstår på intet vis att jag skulle anpassa mig efter era åsikter, den här bloggen är en diktatur, men jag skulle vilja veta vad jag gör bra, vad ni vill ha mer av och vad ni kan undvara. Gör er bloggläsar-plikt och tyck till. Utan er kan jag ju lika gärna lägga ner skiten och börja plita ner åsikter i en bok med litet hänglås :)
Under tiden gör jag mig redo att ta mig an anstormningen av åsikter, kärleksförklaringar och rena påhopp. FIRE AWAY!
If you don´t know me ny now
Skickade följande sms till maken igår:
Eh... Kan eventuellt ha ätit upp halva din
chokladkaka... Förlåt!
Fick akut chokladbrist och det fanns
bara en räddning för DINA BARNS MOR!
"Pleas forgive me..." är en låt som känns
passande men även: "If you don´t know
me by now..." Skulle också funka.
Puss älskling!
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Lull-lull & Rosa Fluff, Vrålbabianens äventyr | Startsidan
Kan vi städa upp i den djävla matcho-sport-kulturen en gång för alla!?!
I min familj finns en hel del "Vinnarskallar" och periodvis i mitt liv har jag nog sällat mig till dem. Det är en egenskap som, på gott och ont, gör att man lägger i en extraväxel men också en egenskap som gör en till en (dålig) förlorare ibland och som kan blåsa upp tävling i nästan allt. Att tävla, vara en tävlingsmänniska, behöver inte vara fel per definition men jag är skeptisk mot att fostra mina barn i tävlan och avog mot att självklart introducera sport/lagsport som det självklara sättet att motionera och lära sig fungera i grupp.
Varje gång jag slår på Tv´n tycker jag att det tävlas i någon form. Det tävlas i skolan, på arbetet, innom familjen och i den sociala gemenskapen. Barn fostras till tävlande individer. Vi tävlar i sport, i försäljning, i bantning, i snabbhet, vi jämför betyg, tentor, löner och livsstil. VI TÄVLAR. Punkt.
När jag jobbade på fritidsgård och det skulle verksamhetsplaneras var det svårt att hitta andra aktiviteter än tävling i någon sorts form. Vem vågar mest, vem äter mest, vem är snabbast och vem är smartast. Till jul tävlas det fortfarande, på många skolor, om vem som ska vara lucia. Inofficiella tävlingar om vems rumpa som är snyggast pågår på högstadieskolor och så har vi sporten. Den högsta formen av tävlande. Jag är ytterst tveksam till attityderna innom de typiska "Herrsporterna" och jag får det bekräftat när jag läser sånt HÄR.
Bilden målades upp för att "Peppa" ishockeyspelare och de uppmanades att "välja sida".
Att detta är fel på så många plan kan vilken jubelidiot som helst förstå men jag menar att liknande attityder finns att hitta innom flera sporter och långt ned i åldrarna. Otäcka strukturella problem som barn och ungdommar, och kvinnor i allmänhet, får lida för.
"Men, men... jag giller ju att tävla" tänker någon, "Ska man inte få det?"
Givetvis! Om du vill. Vi är så invanda att tävla att vi knapt kan tänka utanför tävlingsramarna. Vad ska vi göra istället, liksom? Och varför inte, klart det finns fördelar med att vara en tävlingsmänniska. Det jag vill är att en då och då tittar över och begrundar hur mycket som får handla om tävling i olika former. Hur kan vi tänka annars? Kan vi hitta på något annat sätt att sporra och underhålla oss? Kan vi hitta en balans mellan stress/tävling och lugnt bara-varande? Kan vi tillåta oss att ha tråkigt?
Och framför allt: Kan vi städa upp i den djävla matcho-sport-kulturen en gång för alla!?!
Icke konstruktiv diskussion!
Gomorgon! Trött! Ungarna har skrikigt på mig på morgonen utan pardon.
De har lite feber till och från och verkar allmänt missnöjda = skrik som skär
genom märg och ben. Jag vill liksom diskutera saken (som den vuxna kvinna jag är):
"Snälla unge, vad plågar dig?
Varför vill du ha på dig den kisstunga blöjan?
Vad har mamma gjort?
VAD villl du?
Man måste ha kläder på sig.
Joo, byxor också...
...och tröja. Neej, man får inte välja
att vara utan blöja. Neej, bit inte mamma.
...och sparka inte din bror.
VAD VILL du? Snälla, snälla unge...!"
Noll resultat på den diskussionen kan jag meddela. Nada. Svaret blir bara:
"Aaaaaaaaaaaarrrrrrgggggg!!!! Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip, piiiiip, piiiiip!"
Som betyder typ:
"up yours mamma! Aaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrggggggg!!!! Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip, piiiiiip, piiiiiiip!"
INTE konstruktivt! Alls! Well well, god Fredag!
Mer bloggtips!
Här haglar bloggtipsen tätt!! Hittade till Stökboet för några dagar sedan och
fastnade direkt. Speciellt glad blev jag över detta ödmjuka, nyanserade och
reflekterande inlägg! Glad i själen! Jag skulle vilja citera hela inlägget men
nöjer mig med en rungande applåd och lite länkkärlek till STÖKBOET!
(Klicka bara på länken! Gört´vetja!)
Eftersom Joss Whedon är lite av en husgud...
Jag och maken debatterar vidare "Vems fel det var att vi såg en pissig film i Fredags".
Känns nästan som ett trauma i klass med den senaste ---------------- (nää, jag kan inte skriva
ut filmens namn då jag riskerar att förlora all ev. respekt för mig själv och er ev. respekt för mig)
då både jag och maken duschade och duschade utan att känna att vi var mindre besudlade
av ovan icke-nämnd film. Anyhuuuuue...
Efter fredagens filmmiss (som jag skyller helt på maken läs mer om det här) så var vi tvungna att
väga upp det BIG TIME! Eftersom Joss Whedon är lite av en husgud (kan se allt han gjort om och om igen) och vi var tvungna att tvätta bort "Judge Dread debaclet" med något lika extremt, FAST EXTREMT BRA istället, så såg vi Avengers (igen)! Jag klappade i händerna som ett dagisbarn och genast kände vi oss lite lättare i själen. Pjuh! Ångest GRANDE avvärjd för denna gång!!
Äntligen!
Pelles Personliga.se upplyste mig om en viktig nyhet såhär på morgonkvisten!!
En av mina favoritserier "Veronica Mars" ska bli film!!! Hurra! Hurra!! Hurra!
Ni som inte är insatta i seriens storhet rycker kanske på axlarna, mensi då har ni
missat nått!! Snabb,snabb dialog, avancerade och simpla brott som Veronica Mars
DETEKTIVEN tar sig ann. Hon är smart, kaxig och tuff! En Highschool-deckare
som passar vuxna och mindre vuxna. Ses med fördel med engelsk text för här går
det undan i dialogen!
Men HUR kan filmen matcha serien??? Hell if I know men jag ska se den och om jag
glädjer mig nu och den är dålig har jag i alla fall varit glad nu!!
HURRA!
P.s. Pelles Personliga är väl värt ett besök om man gillar Tv-serier och humor. Den enda blogg skriven av en man som jag besöker regelbundet. En bubblare till länklistan minsann! D.s.
Läs om filmen HÄR
Why Second Hand?
Varför spenderar jag så mycket tid på att jaga second hand kläder till mina barn?
En stor anledning är förstås att jag tycker det är roligt. Att det är ett intresse som
kostar lite och som jag kan sköta hemifrån (via tradera/blocket) och som gynnar
ekonomin (som är ansträngd till bristningsgränsen) då jag bara jagar "kap" dvs
kvalitetskläder till bra priser. Men det finns en annan sida oxå. Jag letar saker som
vanligtvis kostar vad saker ska kosta. Men som är billiga för att de är begagnade.
När nya saker är billiga blir jag ju köpsugen men tanken att någon måste förlora,
någonstans i kedjan, gnager mig och uppgifter om gifter i nya plagg skrämmer.
Begagnat är rätt ur alla synvinklar: ekonomiskt, miljömässigt, förhoppningsvis är
mycket av gifterna urtvättade och kan jag undvika att gynna HM med flera så känns
det lite bättre på något sätt. Visst handlar jag på Lindex rea då och då. (Senast förra
veckan då jag hade ett presentkort) men begagnat gör mig glad i själen. Och ett par
gånger per år unnar jag mig att köpa några, lite dyrare, kvalitetsplagg nya.
Jag tänker oxå på ett nytt sätt när det kommer till kläder och saker. Jag vill ta hand om dem. Kanske låta nästa unge, eller någon annans unge ha glädje av dem. Tvätt, hängning av tvätt och vikning av tvätt har blivit lite av en terapi. Jag mår bra av att ta hand om kläderna och förhoppningsvis ge dem ett längre liv. Jag känner mig rik för en stund. Tvättar kläder, med fina tryck, ut-och-in, jag fläckbehandlar med galltvålen, lagar (fult!) det som jag själv kan laga (eller gulleber svärmor), jag skakar ut, drar i sömmar och hänger alla kläder och viker in dem fint i garderoben. På samma sätt som andra finner ro i disk, gräsklippning (hua!) eller ogräsrensning, finner jag ro i klädvård. I mina tvättnötter, ättikan (som mjukgörare) och klädstrecket som vi hissar upp i taket i tvättstugan.
Då och då får jag en hög loppiskläder av min moster och för mig är det rena julafton!! Ibland har hon fyndat på rea, men oftast har hon loppis-jagat fina kläder till mina ungar. Utan hennes loppispåsar och reafynd vet jag inte hur vi skulle ha klarat att köpa alla kläder en unge faktiskt måste ha. De vattentäta vantar vi fick förra sommaren har använts och torkats minst en gång om dagen sedan hösten gjorde sitt intåg. Min mamma handlar också på loppis till dem, ofta i "nästa" storlek och det är så roligt att ta fram de sakerna när det är dags och glädjas om igen. Visst, jag okynnesköper både nu och då men om jag tittar bakåt i bankutdragen så ser jag att jag faktiskt sparat in både en och annan hundralapp. Ibland till och med tusenlapp. Och gossarna har mjuka kläder i regnbågens alla färger.
Vadan denna svada om Second Hand, kan man fråga sig??
Jo för Second Hand is the shit!! Det är ett rent nöje och snällt mot det mesta.
Plus att man kan okynnesköpa lite och ändå inte behöva smaska nudlar till
nästa löning! Win win!
OBS! Detta inlägg är INTE sponsrat av varken Myrorna eller Tradera. :) Tyvärr!
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
"Stoooopp!! You had me at Typ!!"
Bussåkande och påhälsande gick bra och vi kom hem med två killar, så sprängfyllda
med intryck, att de somnade omedelbums när pappan nattade. Lovely! Sedan skulle
MyMamman och MyPappan se film. Maken räknade upp några alternativ och jag fastnade
för namnet på filmen "Judge Dread" (en remake).
Jag: "Är han superhjälte?"
Maken: "Njaa, det kanske man skulle kunna sä..."
Jag: "Stoooooopp! You had me att nJAA!"
Jag: "Är den postapokalyptisk??"
Maken: "Typ, det kanske man kan kalla de..."
Jag: "Stoooopp!! You had me at Typ!!"
Jag, fullkomligt, älskar superhjältefilmer, filmer som utspelar sig i en postapokalyptisk värld och allt däremellan. Jag kan njuta av sådana filmer även om de inte är "bra" det räcker med att de har ett relativt underhållningsvärde. Jag har alltså inte superhöga krav. Ville bara bli underhållen och tidigare i veckan hade vi sett två Oscar-vinnare så lite hjärndöd, underhållande action var på tapeten...
Well, filmen var...
...ett sånt djävla slöseri med tid! Så urbota slafsig, tråkig, blodig och ogenomtänkt att jag blev helt perplex! Jag hade, relativt, lågt ställda förväntningar och började ändå spela Angry Birds en kort bit in i filmen. Se den INTE för bövelen. Titta på Teletubbies, gå på toan eller klä om soffan men se den inte!
Jag: "Hur kunde du make! Hur kunde du!"
Maken ba´: "Suck!"
Så nu går diskussionerna heta här hemma. Vems fel var det att vi slösade bort vår fredagskväll??
Vi är inte överens. Inte överens!
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Tv-serier, film, musik och annat ur eter | Startsidan
ÅKA BUSS!
Idag är det en speciell dag för ungarna. Vi ska nämligen ÅKA BUSS!!
Joho!! Det är alldelens sant...ÅKA BUSS! Pojkarna har två favoriter här
i världen 1: Lamm och 2: Buss. Lammen är utom tävlan men på en
hedrande andra plats kommer bussen och idag ska vi åka, inte mindre än,
TVÅ bussar för att komma till Mypappans jobb! Yey!!
Där ska vi visa upp oss, störa i arbetet samt sola oss i glansen av fredagsfikat som jag skickade med maken till jobbet i morse. Brownies med kola-swirl och en gräddklick! Hoppas det blir poppis.
Imorgon fyller MyPappan 31år och vi ska fira med fika för familjen under lördagen. På morgonen hade jag tänkt att jag och ungarna skulle smyga upp och sedan under trumpetfanfarer och konfettikastande dundra in till den ovetandes och sovande pappan. Men ungarna har svårt för konceptet "Smygande" och det är svårt att manövrera både ungar, pakethög och fika på sängen upp för vår trapp. Vi får satsa på en enklare variant... God fredag på er alla!
In å kika för tusan!!
Om ni, som jag, slösurfar då och då så tycker jag att ni ska kolla in min (uppdaterade) länklista längst ned till vänster. Där har jag samlat de bloggar jag följer slaviskt, av olika anledningar. Några få känner jag och de andra beundrar jag på avstånd för att de får mig att skratta, bli upprörd, bli mer medveten, inspirerad eller bara är allmänt mysiga. Länkkärlek är, något av det finaste som finns och min lista är något av en hyllning till alla underbara kvinnor därute som skriver så in i helvitti bra! Vissa har funnits där hela tiden och andra är nya bekantskaper. Människor vars liv och åsikter jag vill följa.
In å kika för tusan!! Bli lika förälskade som jag, i dem alla, eller hitta en ny favorit!
No Poo - The återförening!
Jag har ju som bekant praktiserat "No Poo" sedan början av 2010 men nu var det länge sedan jag skrev något. När jag blev gravid och spydde dagarna i ända slutade jag med äggschampo. Åsynen av råa ägg och vetskapen om att de skulle i mitt hår gjorde mig än mer illamående. Så jag fuskade ibland (med milda schampon) och provade andra sätt att tvätta håret. Bikarbonat, honung och balsammetoden (som är den metod jag kör på nu, med inslag av bikarbonattvätt ibland). Huden, däremot har jag aldrig fuskat med. Av den enkla anledningen att min hud inte pallar något fusk. Så hur gör jag då?
Det är mycket enkelt: Jag använder vatten. Vanligt vatten till ansikte och kropp. Tro mig, man blir ren.
Det har folk blivit i alla tider. Ibland (när jag tex har sminkat mig) använder jag lite sötmandelolja på en tuss innan jag tvättar med vatten. Jag har jobbat på spa och hudvårdssalong med svindyra produkter och aldrig hittat en så bra sminkborttagare som olja (oliv, raps, solros, mandel tom barnängens) på en bomullsrondell. Jag har alltid haft blandhy/känslig men trott att den var av typen "fet hud" och använt alldelens för starka produkter med resultatet: mer fettproduktion och mer finnar. Jag har helt enkelt stört balansen i min hud och nu när jag låter den vara ifred, andas och sköta sig själv har jag mycket mindre problem.
Någon/några gånger i månaden skrubbar jag huden med bikarbonat blandat med sötmandelolja.
Jag blandar det direkt i handen och skrubbar. Len som en babyrumpa! Då och då gör jag en OCM-vända. OCM står för Oil cleansing method och för mig innebär det att jag blandar kallpressad olja (jag använder just nu mandelolja men många tar oliv eller raps eller solros, man får prova sig fram) med ricinolja. Tumregeln är att ju fetare, och mer oren, hy man har desto större andel ricinolja. Även där får man prova sig fram. Jag blandar i handen 1 del ricinolja 4 delar mandelolja. Ricinoljan drar ut smuts medan mandeloljan återfuktar. Sedan masserar man, med RENA händer, in oljeblandningen i ansiktet med små cirkelrörelser så länge man orkar (ju längre desto bättre) sedan tar jag en liten handduk och doppar i hett vatten. Det hetaste kranen kan åstadkomma och lägger den över ansiktet tills den svalnat. (Upprepas valfritt antal gånger eller gå direkt på nästa steg.) Sedan blöter jag den igen och torkar bort oljan, blöter igen och torkar tills huden är "ångad" och ren. Här är det läge att tömma porer eller klämma ev. finnar (med rena händer!) och helst inte med naglarna. Sedan baddar jag "ansiktsvatten" (1 del äppelcidervinäger 10 delar kallt vatten) över huden och är klar! Ricinoljan, i för stora mängder, torkar ut så börja med en liten andel av den. Vilken annan olja du ska använda beror på dig och din hud. Läs på om de olika oljorna och välj alltid kallpressad.
I perioder då jag svettats mycket eller av annan anledning känt att jag behövt en extra rengörare har jag tvättat med honung som renar och lugnar huden. På vintern när jag är torr brukar jag ta några droppar vegetabilisk olja efter tvätt för att återfukta. Överflödet baddar jag bort med en ren handduk.
Sminkar mig gör jag några gånger i månaden. Tycker det kan vara roligt (då jag en gång i tiden faktiskt jobbade med sådant) och jag har mycket kul skuggor och eyliners. Men basen är alltid mineralfoundation (helst från I.D. men de är ju så satans dyra). Provar jag andra (typ flytande) foundations märker jag det direkt då de täpper till porerna.
Är periodare då det kommer till deodorant. Då och då tar jag den enkla utvägen och köper en mild, parfymfri variant men helst använder jag deo-stenen som jag skrivit om tidigare i denna kategori, eller ett cocospuder från Lusch. Eller så är jag utan, omgivningen har aldrig klagat hitintills. I smell guuuuuud!
Min hud och mitt hår mår bra av detta och dessutom är det billigt. Senaste investeringen var en svinborste till håret för en hundring och det går åt en del balsam (Sillikonfritt offcourse) men bikarbonat, veg.olja och vatten är ju billigt! Det enda man ska tänka på när man börjar är att hud/hår kan behöva lite tid på sig att vänja sig. Själv har jag ju använt schampo och tvål i dryga 26 år innan detta så någon/några veckor får man ge det och justera lite i blandningar och metoder innan man ger upp. Är du intresserad så kika vidare i denna kategori. Det finns en hel del tips! Eller fråga på, kan jag svaret så kan jag! Annars kan ni kika in hos AUDHUMBLES SAMMELSURIUM hon kan jättemycket i frågan och verkar vara en synnerligen vettig människa! (Klicka bara på länken! Do it!)
Då vet ni! (Om ni legat sömnlösa och funderat över Mymamman och hennes No Poo-projekt
menar jag :) Puss på er!
Ett säkert kalaskort!
Pju!! Har precis bakat 43st chokladbollar! Maken fyller år till helgen
och med tanke på att jag är själv med pojkarna idag så var jag tvungen att gå på ett
säkert kort, ego: Chokladbollar! Inget som kan brännas eller gå fel förutom att
köket skulle behöva en smärre renovering efter allt mitt kladdande!
Obs! Om maken frågar så bakade jag exakt 41st chokladbollar...Viktigt!
No judgement!
Har varit uppe med en galen gosse sedan fyrasnåret.
Sopsäckar under ögonen är en underdrift.
När make och den andra ungen kom ned för frukost deklarerade jag högt och tydligt:
"Efter denna morgon får ingen dömma mig utifrån
- antal liter kaffe jag druckit under dagen
- hur mycket snus som gått åt
- eller hur många kexchoklad som finns
kvar när du kommer hem!!"
Sådärja, då har jag satt tonen för dagen samt braskat för att kexchokladen maken köpte igår kan vara slut när han kommer hem. Skönt!!
men jag vet att lösningen inte kan vara: Håll ungen tyst, snäll och lugn eller stanna hemma.
Innan jag fick barn själv så ogillade jag barn... som kollektiv.
Att jag själv ville ha barn var ju i sig en motsägelse och jag tror
att det beror på sättet som jag vill vara mot barn. Jag vill se dem,
svara dem när de frågar och behandla dem lika väl som jag behandlar
vuxna. Det förhållningssättet hade min mamma och hon beskrev, i sin
tur, varför barn, som kollektiv, inte var en favorit. Att vara bland barn tar mycket energi och att
dessutom känna att man inte vill prata över deras huvuden och vill
behandla dem med respekt gör att man kanske hellre undviker att
tex jobba med barn än att känna sig otillräcklig och inte hinna eller orka ge
dem allt de ju har rätt till, enligt mig.
Så fick jag egna och jag försöker ge dem allt det där som jag tycker de ska få ha. Jag upptäcker att de är små färdiga,sociala, personer som anpassar sig (till sin egen nackdel ibland) och VILL samarbeta även när jag tycker att de inte gör det. Därför var Jesper Juuls bok "Ditt kompetenta barn" underbar att upptäcka. Den satt som en smäck!
Sofia Mirjamsdotter skriver i ett inlägg:
"När förlorade vi detta? Denna syn på barn som människor? Detta avslappnade sätt att förhålla oss till ett barn som det ändå inte skulle hjälpa att säga åt på skarpen? När slutade vi försöka se ur barnets perspektiv och uppmuntra nyfikenhet och tafatta försök att söka kontakt? När började vi separera barnen från de vuxnas umgänge och vardag? När började vi ens prata om att leva vuxenliv och tänka på oss själva även som föräldrar, istället för att skola in barnen i livet och se dem som fullvärdiga medverkande i det som är livet, och inte bara som en del, ungefär som jobbet är en del, hobbyn en annan? När började barn bli en statussymbol till för att komplettera våra i övrigt väldesignade liv? När blev de satta på piedestal men samtidigt underskattade som egna individer?"
Hon skriver det angående åsikter om "Barnfria cafeér" och att barn inte passar i alla miljöer. Och jag håller med henne! (Klicka på citatet för att läsa hela hennes inlägg!) Barn är fullvärdiga medborgare i vårt samhälle och de har förmågan att lära och anpassa sig till oss. Vad de behöver oss (föräldrar och vuxna) till är att reglera sina affekter. Något barn inte har förmågan till när de är små. Därför kan deras glädjeyttringar, likaväl som utbrott i ilska, uppfattas som asocialt och som dåligt föräldraskap. Man kan spontant tycka att "småbarnsfamiljer ska hålla till på särskilda platser (eller hemma) för att andra vuxna ska få sin tystnad, egentid eller bara få dricka sin latte ifred. Men det håller inte för mig. Jag håller mig borta från vissa platser och hem för att jag vet att mina småskruttar inte kommer att kunna hålla ett jämnt humör och anpassa sig till de regler som (underförstått) gäller på just den platsen. Men tänk vad härligt det vore om en kunde se det som ett tillfälle till lärande för både barn och vuxna. Tänk om barn och deras reaktioner skulle respekteras medan vi lär dem fungera i olika miljöer och respektera andra såsom de själv blir respekterade.
Små barn KAN inte reglera sina affekter. Det är därför vi är där. När de är uppslukade av ilska, sorg eller glädje så kan vi vara deras lugn. Deras botten när affekten känns bottenlös och eftersom lär de sig att själva reglera sina affekter.
Ponera då att man är på ett café och ungen går bananas för att hen inte får TVÅ bakelser, varpå föräldern svarar genom att själv gå i affekt. Av stressen för vad andra ska tycka, i desperation över blickarna och ilska för att fika stunden inte blir vad den kunnat bli.
Har ni provat lugna två skriande tvillinggossar när ni själva är i affekt?
Det har jag och jag kan meddela att det fungerar sådär...
Tänk om jag i den stunden möttes av förstående människor som fattar att samhället (cafeér, restauranger, parker osv) är ett tillfälle för lärande. Att Leos Lekland är bra men vi (barnfamiljer) kan ju inte bo där och om vi kunde så skulle barnen aldrig lära sig.
Jag vet ingen lösning men jag vet att lösningen inte kan vara: Håll ungen tyst, snäll och lugn eller stanna hemma.
"They are out to get meeeee"
Gomörra! Gossar tittar på "TimmyTime" och jag loggar in på bloggen efter
fem dagars bloggtorka. Egentligen har jag haft mycket att säga men inspirationen
ville inte infinna sig. Ibland är det svårt att sätta ord på saker. Dessutom är de
senaste dagarnas kyla elak mot lederna och ungarna testar mig hela tiden.
Ni vet: Tittar mig i ögonen och sylar en smörgås genom rummet.
Eller tittar mig i ögonen och smetar banan i hela håret.
Eller tittar mig i ögonen och petar i tre russin i näsan.
Just nu kör jag på taktiken "Markera mitt ogillande och sedan ignorera beteendet". Vi får se om det hjälper... Eventuellt hittar ni mig skakandes i duschen där jag desperat försöker tvätta bort blodpudding ur håret mumlandes "They are out to get meeeee" (oklart varför jag skulle prata engelska, men i mitt huvud är det så scenen utspelar sig) varpå jag glömmer vad jag heter och skalar av mig håret med en osthyvel.
Tur att jag får många kramar och pussar oxå, annars vore jag redan förlorad :)
Glad Tisdag på er!