Mina armhålor och patriarkatet har en gås att plocka med varandra!!
De senaste dagarna har jag känt mig lite "badass". Alltså inte en dålig rumpa, för min är
fucking fabolus, utan tuff och grym. Arg också. Arg på alla djävla "mellanmjölks-åsikter"
om att feminismen är svår. Men nu känns det lite mindre arg. Dock är det bara ytan som
är kav lugn. Under bubblar ilskan på och driver mitt tänkande frammåt.
Häromdagen var det mina egna armhålor som fick ta smällen... De och patriarkatet.
För mina armhålor har en stark koppling till patriarkatet. De få gånger som jag faller till
föga/väljer för min egen skull/eller bara går i gamla hjulspår och rakar dem (obs! mkt sällan,
inte för att det är fel men försöker utmana mig själv så mycket som jag orkar) så täcks de av
ömma, infekterade små plitor som är riktigt smärtsamma. Och varje gång tänker jag
VARFÖR utsätter jag mig för detta? Men så går det en månad eller två åsså glömmer
jag denna eminenta anledning att ge fan i rakhyveln: Min hud hatar den!
Som enveten NoPoo:are är det liksom skäl nog. Min kropp protesterar.
Men så kommer jag till en punkt då det är för smärtsamt/obekvämt att vara fel
och letar upp min gamle ovän, för att sedan förbanna mitt tilltag.
En ond cirkel? Yes! Vill ni se en bild på en ond cirkel så slå i närmaste lexokon och
finn där en bild av yours truly´s armhålor. Tydligen ska huden vänja sig och sluta
protestera mot detta uppenbart onaturliga efter ett tag. Spear me, pleas!
Att öva sin kropp att acceptera det onaturliga har väl varit kvinnors lott sedan
urminnes tider. Om jag inte missminner mig så finns beskrivningar om just
arga armhålor i bibeln... Eller var det min blogg?? Äh, sak samma!
Ni fattar! Mina armhålor och patriarkatet har en gås att plocka med varandra!!
Hoppas patriarkatet darrar i sina stövlar för mina armhålor är inte goa att tas med!!
Det om ilska! Nu ska jag detaljstudera "Timmy Lamm" med barnen!
Over and out!
Don´t you dare!
Jag känner mig så DJÄVLA "On fire" just nu! Vill egentligen inte skriva på ett tag så föregående inlägg får stå och fånga så många läsare som möjligt, men så kunde jag inte hålla mig... haha! Storhetsvansinne GRANDE! Men det var så viktigt för mig att få ur mig det inlägget, som kom ur ett samtal min mamma haft med ett par kvinnor som växlade mellan biologi- och miljöperspektivet när det passade deras agenda. Och visst har vi hört det förut. Det är biologi när det kommer till små saker och "boys will be boys"-incidenter. Men så snart vi pratar våld, våldtäkt eller näthat Dåååå måste en kunna se att män är individer som väljer olika. Då är det inte ett biologiskt faktum...
...för än det handlar om ett enskilt fall, då växlar de tillbaka igen och lägger skulden på offret. Kvinnor ska alltid i någon mån bära ansvaret för mäns sexualitet och våld.
J.A.G. B.L.I.R. S.Å. T.R.Ö.T.T.
Skaffa en djävla ryggrad istället för att gömma dig bakom "Feminism är så svårt"-repliken!
Det mitt förra inlägg handlade om är ju vad som händer om vi drar biologi-argumentet till sin spets. Det behövs för då blir det inte lika bekvämt att växla argument utifrån "hur svårt det är". Kom inte och snacka biologi med mig utan att ha en tydlig tanke på vad som händer om vi skulle anamma den tanken. Häv inte ur dig en massa flum och trams utan att ens ha tillstymmelse till lösning på hur vi då ska lösa problemen. För det du säger när du för biologi-argumentet är att vi ska ge upp. Det är inte det du menar men för oss som vågar tänka obekvämt är det EXAKT det du säger, ATT VI SKA GE UPP!
Ofta handlar det inte så mycket om att "feminism är svårt och komplicerat" som att människor inte vågar tänka en obekväm, smärtsam eller komplicerad tanke. Och då har du verkligen inte i jämställdhetsdebatten att göra.
Att erkänna sin rädsla för det smärtsamma och obekväma är en långt mycket intressantare ingång till en diskussion än en massa ogenomtänkt trams. Säg:
"Jag orkar inte tänka på de frågorna just nu för det kommer att bli för smärtsamt att sätta sig in i"
Eller: "Jag har inte tänkt klart på de här frågorna och inte tagit mig tid att sätta mig in i dem"
Allt annat är att göra oss en stor, djävla, otjänst och skapa sorg i våra hjärtan.
Fråga GÄRNA, ställ oss mot väggen, ifrågasätt oss - Pleas do! Men fega inte ur för att det ska kännas så bekvämt som möjligt. Don´t you dare!
Varför feminismen är ENKEL
Alltså feminism är så enkelt för mig. Jag inte bara tror att det är rätt sätt
att förändra världen, jag MÅSTE tro det. Allt annat vore outhärdligt.
För låt oss tala klarspråk!
Antingen tror en att könsrollerna är biologiska. Ett obrytbart beteende som drivs
av biologi och flockbeteende. Att män står för 98% av världens våld beror på testosteron
och något inneboende och oföränderligt. De är av naturen sämre på att känna empati,
är mer äventyrliga och sämre på att ta hand om barn, kommunicera samt läsa. Pojkar har
mer spring i benen och högljudda. De kan inte ta ansvar för sin sexualitet (det måste
flickor göra) och de är mer tekniska. Allt genom någon slags naturlag som är diffus men
självklar.
Eller så tror en, som jag, att könsrollerna är helt och hållet en social konstruktion. Något som
vi lär oss från dagen vi tittar ut. Att den påverkan vi utsätts för är både subtil och brutal och
eftersom mer och mer ihoptrasslat med vår egen identitet tills vi inte vet var den börjar och vårt eget
jag slutar. Något som påverkar oss i stort och smått (och ibland helt obemärkt) i varje del av vårt liv.
Som skapar grunden för maktstrukturer som förtrycker kvinnor på synliga och osynliga sätt. Som
begränsar våra pojkar och män till en aggressiv, mörk och hård roll som tar ifrån dem deras eget ansvar för våld, sexualitet och våld. Som begränsar deras lärande i skolan och inte uppmuntrar
(tom aktivt motverkar) att de läser och lär sig att kommunicera på ett ärligt sätt.
Som gör kvinnor ansvariga för deras sexualitet, våld och känslomässiga utveckling. Som tar ifrån
Som gör kvinnor ansvariga för deras sexualitet, våld och känslomässiga utveckling. Som tar ifrån
män ett helt spektrum av färg, känslor och kunskap. (För att inte tala om vad rollerna gör med oss
kvinnor, men det här exemplet handlar mer om mansrollen.)
Om en tror på biologin, flockbeteende och testosteron- snacket (även om en tror på en mer diffus
variant än den jag beskrev) så anser jag att vi ska ge upp!! Alla män låses in eller får ha ett halsband med elchocker som följd av våld. trakasserier eller buffligt beteende. Alternativt ger vi upp på ett annat sätt (som är rätt utbrett idag). Vi ursäktar vålsamt beteende och sexuella trakasserier. Vi tar ifrån män deras ansvar och förmåga att själva välja beteende och så anpassar sig alla kvinnor till de som inte kan anpassa sig, männen. Vi håller oss inomhus alla dygnets mörka timmar (eller varför inte alltid). Vi klär oss i heltäckande kläder, viker undan i all konfrontation och umgås bara med kvinnor. Vi litar aldrig på män, är alltid på vår vakt och könssegregerar allt från dagis till arbetsplatser och badplatser. Hur låter det?? För är det biologiskt så har vi inte så mycket att välja på.
Är det däremot socialiserat. Något vi gör mot våra barn som sedan växer upp och marineras i sina könsroller tills de inte hittar sig själva. Om det ÄR socialiserat så KAN män både ta ansvar för sitt eget beteende och ändra sig. Vi kan isåfall påverka våra barn. Vi kan lägga tillbaka ansvaret, från offret, till förövaren. Män kan se sin egen roll och välja annorlunda. Våra pojkar kan få tillgång till hela världen och har samma förutsättningar att lära, sympatisera, läsa och hållas ansvariga för oacceptabelt beteende. Flickor behöver inte agera buffert i grupper utan får ta plats själva och slipper ansvara för gruppens stämning. Kvinnor är äventyrliga och män ömsinta allt efter personlighet. Vi behöver inte sätta etiketter utan kan låta människor vara just människor, individer som väljer som individer. Jag MÅSTE tro på den här vägen. Jag tror på socialisering och inlärda könsroller. Alternativet är att vi ger upp och låter världen gräva sin egen grav.
Ni fattar vad jag säger va??
De som tror på biologi är det riktiga manshatarna. de som tror att män är djur som måste omhändertas av oss civiliserade kvinnor. Det är NI SOM TROR PÅ DETTA som genererar manshat.
Feminister tror och VET att män kan ta ansvar, välja och känna empati. Vi vet att pappor är lika kapabla som mammor att ta hand om barn och vi vet att manlig sexualitet är, precis som kvinnors, möjlig att styra. Män kan naturligtvis välja beteende och välja att kommunicera. Pojkar kan välja att läsa och flickor kan välja att busa.
Djävla manshatande antifeminister!!
Er människosyn är fruktansvärd!!
Feminism är enkel för att den är den ENDA vägen.
Det är enkelt!!
Dagens dos av värdelöst vetande by MyMamman!
Åh, jisses vilken värme!! Fläkten står på i sovrummet och fönstret är öppet.
Med myggnät över, annars blir en ju galen av alla flygande, ondskefulla as som
sticker män, kvinnor och barn urskiljningslöst. Ungarna sväller upp som ballonger
när de får ett stick. Fy faan.
MEN, jag har blivit ägare av en splitterny, gammal modell (4), Ajfåne (I-phone för er som inte fattar min "försvenskning" av äpplets ljuvliga telefon)! Jag är så djävla glad. Längtar inte ens efter nyaste modellen. Jämför med min gamla (som tappat både volymknapp och batterilängd) är den helt ljuvlig. Har dock inte hunnit lägga över alla kontakter så bli inte förvånade om jag inte vet vem ni är när ni messar :D
Det första jag gjorde var att springa och köpa ett chockrosa sillikonskal. Rosa är en stark färg, låt ingen övertyga dig om annat!
Om denna dag utvecklar sig som dagen innan kommer vi att hålla oss i skuggan idag. kanske tom ge oss ut och cykla. Allt för att undvika solsting och uttorkade ungar.
SÅ! Dagens dos av värdelöst vetande by MyMamman!
Bye!
Mycket ont blod finns i vår historia
Jag håller på och syr.. och svär!! de sakerna hör liksom ihop för mig.
Jag är ingen sån´där som säger att jag inte kan åsså slänger jag ihop
en balklänning med knypplade spetsar. Ooooh, no! Jag sätter mig vid symaskinen
åååsså svär jag. Då kan en ju undra VARFÖR jag syr ibland?!
Det är en kombination av faktorer. Snålhet är en, storhetsvansinne INNAN är en annan.
Och mest handlar det om att jag vill ha det som jag vill ha det. Det jag vill
ha finns inte att köpa med annat än att anlita en skräddare och då är vi tillbaka
i snålheten igen... En ond cirkel så att säga!
jag och symaskinen blir ovänner så fort jag sätter mig. Mycket ont blod finns i vår historia.
Jag svär, syr, sprättar och svär, syr fast i byxorna/duken, svär och sprättar. Brassar fort och fel,
sakta och tråkigt eller lagon men glömmer fälla ned pressarfoten. kort sagt:
Vi hatar varandra jag och symaskinen. Ofta slutar det med att jag tråcklar för hand efter en lång och tröttande batalj och slutligen så ger jag upp eller nöjer mig med vad jag skapat.
Nu syr jag överdrag till ungarnas dynor, som hör till deras fotöljer i miniformat, som blivit solkiga
på grund av att de är...VITA! Bra färgval IKEA! Så nu har jag hittat ett avtorkningsbart tyg med lamm på som var nedsatt till ringa 49kr/m. problemet är bara att jag måste sy själv.
Men jag önskar så att jag kunde sy. Jag är nämligen begåvad med en, särdeles snygg, men väldigt kort rygg vilket gör att alla klänningar jag hittar/gillar måste kortas i ryggen. Jag önskar verkligen att jag kunde sy egna klänningar efter min egen kroppsform!! Men än så länge får jag förlita mig på svärmor.
Jag har hittat en kurs som börjar i höst. En tar med sin egen maskin och tyg och så får en hjälp av en skräddare. Någon som vill följa med?? enda problemet är att jag då måste svära och hata "in public"...
Men tanken på att faktiskt lära sig och inte bara chansa vilt är lockande...
Oh. well, det om mig och min symaskin. Nu ska jag mata ungar!
Puss!
Hyperemesis Gravidarum - Joo, en kan bli sjuk av att vara gravid! Fortsättning "tvillingmamman berättar" del 3
Länk till del 1 HÄR
och del 2 HÄR
Jag tvekar att fortsätta skriva. Den här serien känns mest som en "Gnäll-krönika" i flera delar. Att stapla hemskheter på varandra. Men tanken är att om någon i min situation googlar på "Hyperemesis" eller "svårt gravidillamående" så ska de hamna här. Jag hade uppskattat att hitta till någon som genomgått detta, som kunde ge råd om hur en ska tackla vården och bara förstå det en genomgår. I USA är de duktiga på Hyperemesis. (Iaf till dem som har råd med vård, fy faan) De har en organisation som heter "Help HER" som upplyser och sprider historier och forskningsrön. Boken "Beond Morningsickness" finns att köpa på amazon. Har inte läst den själv men den står på läsa-listan. På Help HER hemsidan (LÄNK) finns tips, kriterier för sjukdommen och information för närstående, vilket är nog så viktigt. För närstående kan det verka både orimligt och ofattbart, på gränsen till omöjligt, att någon kan ha det som en har det med Hyperemesis Gravidarum. De kan tom börja tvivla på att en talat sanning (det hände inte mig men många har det så). Så här i efterhand vet jag att det finns Hyperemesis-trådar på familjeliv. Hade jag orkat sitta vid datorn och söka hade jag nog haft hjälp av det. Vården är olika i olika kommuner, likaså kunskapen om medeciner. Att få tips och råd av andra kan göra mycket.
Var var vi då?? JO! Jag var väääldigt gravid, spydde som en räv 20ggr om dagen och hade precis fått veta att det bodde två små troll i magen. Jag spydde och var glad och spydde. Det värsta var inte kräkandet. I början. Det var det fruktansvärda pirrandet i benen. Jag provade alla huskurer och vitaminer, magnesium osv. Jag höll på att bli tokig. Jag var så trött men så fort jag satt ned så pirrade det så jag ville ta en vass gaffel och klia I benen. Låter jag morbid? Yes, så illa var det. Men ganska snart blev kräkningarna det större problemet för hälsan åtminstone. Att benen pirrade gick ju inte att göra något åt och jag tror inte att någon fattade att jag led. Istället tog MVC tag i kräkningarna.
När jag blev för dålig, matt och slutade kissa fick jag åka in och få dropp. Jag hatade de dagarna. Så här i efterhand tycker jag att jag borde ha tyckt att det var skönt. För när en har Hyperemesis så blir många (inkl. mig) bättre av att helt avstå mat och dryck och istället få dropp. Magen får vila och illamåendet/kräkningarna lindrades. Men jag hade ju mina pirrande ben och en sprirande ångest över hur USEL jag var på att BLI gravid och sedan på att VARA gravid. Jag kände mig onormal, gnällig och FEL. Innan jul det året, kring vecka 10-11 någonting fick jag ny medicin mot illamåendet och tog jag den tillsammans med den gamla hjälpte det liiite, men tillräckligt för att ge lite hopp. Båda hade trötthet och muskelryckningar som biverkning och tillsammans i höga doser blev jag så trött och håglös att jag inte orkade bry mig, faktiskt. Julen blev således bättre än förväntat med tanke på kräkningarna (och med bättre menar jag 5-10 gånger om dagen) men jag blev mer nedstämd.
En kväll kring nyårshelgen, samtidigt som vi gick in i vecka 12, fick jag så satans ont i magen. Jag blev inte rädd utan förutsatte att det hade med förstoppning och tabletter att göra. Men efter ett tag trodde jag att jag skulle dö. Det kom i attacker med några minuters vila emellan och efter ett tag började jag kräkas våldsamt. Jag låg på toagolvet på nedervåningen och maken sov uppe. Jag tog mig inte upp och vi hade sovgäst så jag ville inte vråla för full hals. Tillslut lyckades jag ringa till maken som hjälpte mig in i bilen och skjutsade till akuten. Vid det laget visste jag att det handlade om gallstenar eller irriterad galla (hade haft det ett par gånger i tonåren) och kunde förklara symptomen samt be om att de kollade hur bebbsen i magen mådde. Jag fick smärtstillande sprutor och skickades hem helt groggy. Dygnen som följde åkte vi in flera gånger och de skrev ut smärtstillande stolpiller. Mina kräkningar och tomma mage hade skapat kristaller i gallan då den inte utsöndrade normalt. Resten av graviditeten var en kamp att hålla gallanfallen nere med så lite smärtstillande som möjligt då det ju kan föra med sig risker. Det pratades till och med om operation men snart var det försent. Är en gravid så måste det göras tidigt i graviditeten.
I Januari åkte jag in och ut för galla och för att få dropp. Blev tjenis med alla sköterskor på förlossningen. Förutom våldsamma kräkningar och gallanfall led jag av:
*Förlamande trötthet
*Förstoppning
*Fruktansvärd foglossning
* Restless leggs
*Vissa stunder kunde jag inte stå upp för det kändes som att jag skulle svimma.
*Ont i underlivet
(Var så öm i underlivet att jag skek när jag skulle torka mig då jag kissat, ingen aning om varför.)
(Var så öm i underlivet att jag skek när jag skulle torka mig då jag kissat, ingen aning om varför.)
*Svår huvudvärk/migrän
*ÅNGEST grande!
(Jag visste ju aldrig vilken nästa krämpa var och jag hade inte ens klarat hälften av graviditeten.)
(Jag visste ju aldrig vilken nästa krämpa var och jag hade inte ens klarat hälften av graviditeten.)
Ibland när jag låg på sjukhuset kunde jag få ren och skär dödsångest. Jag kunde fantisera om hur jag dog och barnen överlevde, utan mig. Att jag aldrig fick se dem. Samtidigt kände jag mig fånig som att det var MIN svaghet som gjorde att jag mådde dåligt. Det kändes som om alla krämpor var overkliga. Att det egntligen inte var så farligt... inbillade jag mig?? Ibland oroade jag mig för psykiska men, efter att barnen fötts. Skulle jag kunna knyta an? Skulle jag bli deprimerad? Men värst var tanken på att varje dag var så vidrig och en och en var det genomlidbart. Men tanken att jag hade så många kvar skrämde skiten ur mig!! Och hur skulle jag orka föda?? Jag som behövde hjälp att duscha. Var skulle jag hämta kraften?
Jag var sjukskriven. I mina papper stod det att jag hade "Svår Hyperemesis Gravidarum" men ingen förklarade vad det var eller att jag inte var ensam. Idag vet jag att ca 2% drabbas och bland tvillinggravida är det mycket vanligare. Sjukdommen sträcker sig från "lättare" problem till dem som inte kan få ned en tesked med vatten. Ett av tecknen är att en tappar 5% av sin kroppsvikt. Jag hade vid den tiden tappat 15% från utgångsvikten. En del måste sondmatas medan andra (som jag) får behålla vätska ibland och slipper. Min oro över viktnedgång och kräkningar viftades bort med att jag ju "hade en del att ta av". Och det hade jag ju men det var inte mindre jobbigt. Vården uttryckte hela tiden hur konstigt det var att jag hade så många problem. Och jag kände mig konstig... kanske inbillade jag mig? kanske kunde jag rycka upp mig. I efterhand kan jag tycka att nästan alla mina problem kan kopplas till kräkningarna. gallan, huvudvärken, ångesten och svimningarna. Alla som haft magsjuka vet ju att en blir väldigt allmänpåverkad av bara några dagar. Jag hade det så i totalt 7 månader. Det kändes som att alla (olika) läkare såg varje symptom för sig och inte att de var en helhet av en extrem situation. Kanske hade jag onormal ångest som påverkade kroppen negativt?
Själv tycker jag inte att ångest är en så konstigt reaktion på min situation.
På kvällen släppte ångesten lite för då hade jag ju en hel natt av vila framför mig, och på morgonen var den som värst när jag hade en hel dag att överleva. Ångesten blev bara värre. Tillslut ringde jag psykjouren och de hjälpte mig att andas och kontrollera andningen. samtidigt skickades en remiss från MVC till psyket. Jag fick träffa en underbar människa som inte tyckte att jag var "galen" utan tyckte att det varit konstigt om jag INTE fått ångest. Samtidigt mobiliserades alla hjälp familjen kunde uppmana. De turades om att promenera, korta stunder med mig, för att dämpa ångesten. Jag lärde mig mindfullness och djupandning. Jag gjorde scheman för varje dag för att de skulle kännas mindre oändliga. Jag kunde knappt gå och det var mitt i smällkalla vintern men , minst, tre gånger om dagen tog jag på mig en skoteroverall (svar ja, jag såg förmodligen jätterolig ut) och fick sällskap på en 20minuters promenad. Sakta blev ångesten bättre och dagarna gick att uthärda.
Så, en dag, lade jag av med medicinen mot illamående. För en del hjälper det (för mig en period) och en ska absolut prova men jag hade på känn att mina pirrande ben hade med medicinen att göra. (den biverkningen drabbar inte alla) och ju mer jag läste på detso klarare stod det att långvarig användning, i hög dos, kunde vara problemet. Pirrandet blev bättre (oklart varför) och jag kräktes ju i alla fall så det blev ingen skillnad utan den. Att slippa mina "Restless leggs" var den sista pusselbiten till att få ångesten under kontroll. Den var en ständig följeslagare men blekare och under kontroll. Så här i efterhand vet jag att det, i vår kommun, finns psykologer kopplade till MVC. Jag har gått hos dem EFTER graviditeten och fått veta att jag hade kunnat använda dem i kontakt med vården. Om jag kände att de inte trodde mig hade jag kunnat använda dem för att förklara att det fysiska kom före ångesten och att ångest i min situation inte var något konstigt. En kunskap jag tar med mig i framtiden. Om du är i en liknande situation och rekomenderas kontakt med psykolog så är det inte BARA bra för ditt eget mående, du kan också be denne hjälpa dig i kontakten med vården.
Jag blev så bra att vi chansade och åkte... till IKEA...?!? Jag spydde som en räv och maken fick skutsa mig på en vagn men den trippen var det enda jag lyckades göra, som förberedelse för ungarnas födelse. Allt annat, före IKEA och efter, gick bort på grund av ork, kräkningar, huvudvärk och gallproblem. Hade vi inte åkt hade vi inte ens hunnit fixa sängar åt ungarna. För ganska snart efter den resan blev jag inlaggd på sjukhus tills barnen föddes, utan permiss eller möjlighet att lämna sängen. Under denna, den värsta tiden var maken mellan jobb och vi tackade vår lyckliga stjärna att det var så. Jag hade aldrig klarat att vara hemma ensam mitt i ångesten och fysiskt oförmögen att ta hand om mig. Men så, veckan efter den ökända IKEA resan, började maken på ett nytt jobb. Ännu något att glädjas åt! Solen började titta fram och jag hade klarat den första halvan av graviditeten. Om ni tittar bakåt i bloggen var saker mer positivt vi denna tid. Egentligen spydde jag inte mindre men jag försökte leva på näringsdryck och det hjälpte. kräkningarna blev mindre våldsamma. Det var lättare att gå mina promenader när temperaturen blev högre och jag gick morgon, lunch och middagspromenader. Saaaakta med min lilla ivriga vovve i koppel. Varje träd var en kräknings-station och att hindra vovven från att bli nedspydd det största problemet. jag kunde le lite åt mig själv. Jag hade tappat totalt 15kg men fått en enorm mage. INGEN jacka rymde den. Folk som inte visste trodde att jag var färdig att föda när jag i själva verket hade tre månader kvar.
Jag kände mig VACKER. magen var så rund och blank, tuttarna utomjordiskt stora och spända och håret tjockt och glansigt. Och först då började jag samla på mig vätska i fötterna. Jag mådde fruktansvärt dåligt i min kropp men har aldrig känt mig så snygg.
Vännerna anordnade en Babyshower. En dag stod alla bara i vårt kök med mat, bakverk och presenter. jag kunde njuta och jag hade inte orkat träffa vänner på så länge att jag blev helt rörd av all omtanke. Jag klämde mig i en fin mamma-klänning jag fått ärva av en bloggläsare och njöt av en bra dag. Jag försökte sitta ute i vårsolen och vila. jag blev förkyld och fick en vansinnig hosta. Då var det som om kroppen inte orkade med att både vara förkyld och kräkas. Så länge förkylningen höll i sig kräktes jag mindre. Samtidigt drabbades stora delar av vår stad av Kryptosporidium (tror jag det hette) vilket innebar att vi blev tvungna att koka allt vatten pga bakterier. Det blev bökigt.
Så blev det påsk och jag var i vecka 27. Det var jättevarm och solen lyste. Jag solade och hostade. På kvällen den sista dagen på påskhelgen hostade jag våldsamt vilket framkallade kräkningar. När sprang på toan för att kräkas kände jag att jag kissade ned mig. Det rann varmt nedför benen och jag kände mig eländig och äcklig. När jag spytt fortsatte det att rinna och jag tog av mig för att duscha av allt kiss. Då insåg jag att det var blod. Som fortsatte rinna nedför benen. Jag hade haft mini-blödningar tidigare och det hade inte varit någon fara men det här var en strid ström av blod.
Jag ropade på maken och min mamma som bodde hos oss då. Maken ringde ambulans och fick rådet att lägga ner mig på golvet. Jag låg på golvet, blödande och naken på underkroppen när ambulansen kom. Min vovve ylade i panik och allt gick snabbt. Jag kände livliga sparkar från småtrollen i magen och det höll mig lugn. Jag började känna kramper i magen. De var intensiva en liten stund för att sedan försvinna och återkomma med kortare mellanrum. De körde mig till förlossningen. Jag kunde inte tro att det var på riktigt. Jag trodde de skulle tycka att vi åkt ambulans i onödan och skicka hem oss. Istället var rummet fullt av sköterskor och läkare. De gjorde ett akut ultraljud och antog att moderkakan börjat blöda. Kanske hade en liten bit lossnat...?
De fick stopp på blödningarna, gav mig kortison för bebbarnas lungor (ifall de skulle bestämma sig för att komma ut) och det tittades, mätades och togs prover. I all hast. Jag var säker på att snart få åka hem. Men kramperna kom tätare med bara några minuter emellan. Så kom läkaren in. Hen förklarade att problemet just nu var att ungarna ville ut. Skulle de ha kvar mig i vår lilla stad, som inte var rustad för så tidiga barn men bättre rustad än en ambulans, eller chansa på att skicka mig till Umeå, där de är väl rustade för prematura barn men en förlossning i ambulansen var katastrofal.
Jag var lugn. Det kändes fortfarande överdrivet, som om jag överdrev...
De gav mig medicin som skulle dämpa värkarna och skickade mig med ambulansen.
Maken körde bil efter. På väg till umeå började jag fatta att det var allvar. Stämningen
i ambulansen var nervös. Barnmorskan som satt bredvid mig pratade lugnt men kollade värkarna hela tiden. Ambulansförarna var stressade, frågade hur det gick? Jag lät barnmorskan berätta historier och svarade på frågor om mig själv, jag lät dem lugna mig och varandra. En och en halv timme tog det innan vi var framme. Helikoptern hade inte varit på plats så det hade tagit lika lång tid att vänta på den och då valde man ambulans istället. Väl framme fick de stopp på värkarna. Maken fick sova i en fotölj (han var van efter alla nätter på akuten) och jag låg vaken. Kände mig fast. Jag som utvecklat en avsky för sjukhus! Men kanske skulle människorna i Umeå tycka att det var larvigt och skicka hem mig... Jag hoppades. Morgonen efter gjordes ett ultraljud för att hitta anledningen till blödningen. De hittade tre saker: Pigga och friska barn, en moderkaka som helt blockerade födelselkanalen och att par ordentliga kärl som också låg i vägen. Jag hade aldrig överlevt att föda vaginalt. Jag hade varit på massor med ultraljud och ingen hade sett detta. Plötsligt kändes det som ren tur att vi var där vi var och tryggt att veta hur detta skulle bli. Det skulle bli snitt. De skulle vänta så länge som möjligt och sedan boka tid för snitt. Ju längre jag kunde hålla dem inne, desto bättre.
Jag fick order om sängvila. Det enda jag fick gå ur sängen var för att gå på toan. Annars rullades jag dit jag skulle. Jag var sur. Foglossningen som plågade mig blev bara värre och att ligga stilla var oerhört smärtsamt. Jag hade ont hela tiden. Dessutom var de rädda att jag börjat läka fostervatten (vilket skulle innebära akutsnitt) så det skulle utredas. Jag fick ha operationsdukar i trosorna och då och då kom en sköterska in och LUKTADE på dukarna. Tydligen känns fostervatten på lukten. Jag kände mig livegen. Alla min kroppsfunktioner skulle kollas ingående och min kropp utsattes för undersökningar, gång på gång. För min kropp var inte min längre. Barnen var i fokus, jag var behållaren. En del av undersökningarna var smärtsamma och gjordes många gånger. Det var bara att hacka i sig. Ingen vill vara mamman som får panik av undersökningar som är FÖR BARNENS SKULL.
Instrument efter instrument stacks in i underlivet och någon hävde sig på magen för att se om det läckte. Jag bet ihop men skrek rakt ut när "något" kom i kläm bland alla instrument. De frågade VAR det gjorde ont men jag kunde inte förklara mer än att det gjorde ont "där inne". Undersökningarna fortsatte. Luktproverna likaså och snart ville de ha mitt bajs oxå. Jag sa ja, men skyllde sedan på förstoppning. Min lilla seger var att de aldrig fick mitt bajs. Jag bestämde det. Men det var också det enda.
Läkarna började inse att jag aldrig fick behålla någon mat, duh! Alla tjatade, kom med tips och specialmat lagades. Men jag fick inte behålla annat än vätska. Åtta gånger per dygn fick jag tabletter mot blödning, värk och illamående och på det sprutor med blodförtunnande för att slippa proppar.
Två gånger om dagen spändes band kring magen och det kunde ta timmar att få bra kurvor då ungarna började leva rövare så fort banden drogs åt. Jag började hata maskinen de rullade in och banden om magen. Jag blev helt slut av sparkandet och ibland kunde jag se konturerna av en liten fot genom huden (det var iof coolt). När någon hälsade på åt jag. Det var så mycket lättare att äta när jag blev distraherad. Att jag alltid spydde efteråt gjorde inte så mycket. Men annars åt jag inte. Jo lite glass och näringsdrycker. Jag orkade inte försöka äta. Jag gjorde något försök då och då men tillslut gav jag upp. De provade ge mig sprutor mot illamåendet. Samma medicin som ges till cancersjuka vid cellgiftsbehandlingar, men det var en dyr medicin och när den inte hjälpte gav de upp. Det var ju bara några veckor kvar...
Under våra fem veckor på förlossningen i Umeå hade jag flera akuta blödningar. Jag hade konstant värk och spydde upp ALL fast föda. Men nu ska jag berätta vad jag inte hade: HALSBRÄNNA - världens mest kända gravidkrämpa. Haha! Sköterskorna trodde inte sina ögon när jag hävde 2 liter juice om dagen. De varnade mig varje gång: "Du som spyr hela tiden kommer att få världens halsbränna!"
HAHA!! NÄR jag väl åt så valde jag alltid kryddstark mat, chillicheese från MAX var en favorit. Om det inte brände i munnen gick det inte ned. Men som sagt: Efter ett tag gav jag upp all form av mat.
Jag insåg att jag skulle bli galen om jag inte fick ett slutdatum. Jag KRÄVDE ett datum för snittet. Jag kände mig som världens sämsta mamma som längtade efter att barnen skulle komma. Det var ju för tidigt men jag var så trött att jag inte orkade längre. Att ha ett mål att kämpa mot kändes som det enda som kunde få mig att kämpa lite till. Så efter fyra veckor på sjukhus fick jag ett datum, drygt, två veckor senare. De skulle födas på min födelsedag!! Då gick luften ur mig. Jag gick in i mig själv, orkade inte prata med vårdpersonalen och stirrade mig igenom dagarna. Vi fick information kring kejsarsnitt och prematura barn. Med tanke på mina barns storlek skulle vi förvänta oss att stanna på sjukhuset, åtminstone, åtta veckor.
Barnen hetta vid det här laget Otto och Vilgot. Vi pratade med dem och jag skällde på dem när de sparkade mot revbenen. Vi tyckte att vi kände deras personligheter. De var varsin liten individ med temperament och olika roligheter. jag kunde be Otto att inte väcka Vilgot. Han gjorde aldrig som jag sa men det kändes mysigt. På ett ultraljud stannade personalen upp. Runt våra bebisars huvuden glittrade det vackert och personalen sa att de hade ovanligt mycket hår på sina huvuden. Håret glittrade nämligen. Häftigt!! Jag såg framför mig två ungar med mörkbrun kalufs och bruna ögon. Jag kunde inte föreställa mig något annat. JAG var ju så mörk.
Så kom en stor blödning, exakt en vecka innan snittet. Värkarna satte igång. Vi var vana hela proceduren. En värk-stoppande spruta och sedan ilfart till ett förlossningsrum. Kurvor på barnens hjärtslag och mina värkar hela natten. Det enda som skiljde var att jag också fick kateter som skavde.
Jag visste ju att snittet skulle bli en vecka senare så jag trodde bara att jag skulle behöva plågas fram till morgonronden och sedan skulle jag få rulla tillbaka till vårt rum. Istället verkade alla inställda på något annat. Helt kort fick vi veta, på morgonen, att "katt-och-råtta-leken" var slut. Nu skulle de akutsnitta inom en timme.
Jag fick fruktansvärt dåligt samvete för jag blev överlycklig!! Inte orolig, inte nervös, bara lycklig.
Vi ringde runt till familj och vänner! Nu skulle ungarna ut!! Vi skulle få träffas. Ungarna sparkade upprymt. Vi bara grät och skrattade. Vi gjordes i ordning. Jag fick ryggmärgsbedövning. I operationssalen var det fullt ös. Maken fick filma så länge han inte var i vägen :D Ganska snart var vi igång. På något sätt kände både jag och maken att vi var i en bubbla. det här hände liksom inte. Vi kunde bara titta på och hoppas att allt gick bra. Mitt snitt var väldigt harmoniskt och brutalt. Innan barnen tittade ut kom en fontän fostervatten. Alla inblandade fick blöta fötter efter att 9 liter fostervatten sprutade ut ur magen. Jag fick pussa deras kladdiga små huvuden innan de bars ut och ett helt team av, flera, läkare och ännu fler sköterskor tog hand om dem. maken följde med barnen. jag förlorade en hel del blod och blev ganska dimmig ett tag (och trött i flera veckor). Efter någon timme fick jag ett par hårdmackor och kände direkt att dessa skulle jag få behålla!! På eftermiddagen fick jag träffa Otto och Vilgot. 1,8 och 2.0 kilo vägde de och låg i kuvös med slangar och maskiner runt sig.
Men de mådde bra och jag fick hålla dem, försiktigt, för första gången. Små och bräckliga och alldeles underbara. De var i så gott skick att vi fick åka tillbaka till vår stad och vårt sjukhus, bara två dagar efter att de fötts. En läkare och två sköterskor i varsin ambulans. Om jag någonsin gnällt över skatter innan (vilket jag inte har) så förstod jag nu varför en betalar skatt. Alla resurser som lades på mig och mina barn... Det går inte att fatta att vi "fick" allt det.
Nästa (och sista, jag lovar) inlägg blir om tiden efter att Otto och Vilgot kom till oss!!
2 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Ibland så tänker jag att jag ska sätta igång ett sån´tdäringa "Bloggbråk"
Long time no see! ungarna tittar på "Jordgubbs-Lisa" på tv och jag kollar nätet efter
smartheter jag kan ta till mig. I helgen har vi njutit av både sol och regn. Ungarna tjöt av
lycka när de hoppade i regnpölarna och idag tjöt de av vattenspridaren,när de sprang
nakna genom. De luktar solvarm hud, frukt och BBQ-sås och jag bara insuper hela
intrycket. Idag åkte vi till Moffas stuga och åkte båt, grillade och badade. Otto
bajsade i skogen och vilgot skvättade vatten på sin mamma. Idyll är nog ordet!
Otto verkar på bättringsvägen och sommaren är här!
Tyvärr brukar det alltid märkas i bloggvärlden (mig själv inräknat).
Vi blir latare eller väljer bort. Hur som helst är det tråkigt när en
surfar bland favoriterna och aktiviteten är låg. Å andra sidan är jag
inte bättre själv. Och det är ju så en ska blogga. Utifrån lust och tid,
inte för att jaga läsare. Och visst sjunker antalet läsare på sommaren.
En naturlig del av blogg-året. jag har slutat nojja. Dessutom har jag ju inte så
många från början så nojjandet är onödigt. Ju bättre sommar desto färre läsare.
Ibland så tänker jag att jag ska sätta igång ett sån´tdäringa "Bloggbråk" men jag
är så konflikträdd och skulle få panikångest om någon kallade mig "dumming".
Jag skulle mao inte överleva ett bloggbråk mer än några minuter sedan skulle jag
lägga mig platt :D, förutsatt att det ens märktes att jag bloggbråkade... En tillhör ju inte
giganterna direkt. En sån´där hobbyfeminist som håller sig till de små frågorna som
utseendehets och barnkläder. Ibland ger jag en känga men ringarna på vattnet
blir inte så stora. Därför jobbar jag heller inte hårt med att kommentera på andra bloggar.
Jag vill inte dra så stora massor att "trollen" följer med. Jag har bara haft ett par stycken
och de raderade jag omgående. jag skriver i en bloggdiktatur vid namn "aliaslillamy"
och de som inte gillar de skrivna orden, och inte kan hålla god ton, kan gärna surfa
vidare. okonstruktiva saker som "Feministjävel" raderas och blockas fortare än de hinner
säga "feministj..." och påhopp eller "tyckningar" om min kroppshydda raderas innan
de hinner knappa "fetto". Alla andra kommentarer läses nogrant med glädje i hjärtat!
Ni bryr er, ni läser och ni tar er tid att kommentera! Få saker gör mig så glad!
Sommarpuss på er alla!
Två saker som för många är oförenliga
Otto är sjuk, eller allergisk, förmodligen både och. Lilla gullunge. Snorar, grinar.
Så vad gör man? Jag bjuder på glass och låter honom doppa den i sin gröt. Bara
barnet äter. Jag ger juice, alvedon och allergimedicin. Jag låter honom sitta i knä,
bär honom runt, torkar snor. Ser till att han och hans bror inte hamnar i bråk.
De bråkar väldigt lite men när någon, eller båda, är trötta och griniga blir det snabbt
bråk, gråt och båda vill ha ensamrätt till mamma. Vem kan klandra dem?
Imorgon är det midsommar och vi hoppas på finare väder. Idag regnar det.
Idag har jag varit tillsammans med min make i elva år. DET om något får mig att
känna mig gammal och lycklig. Två saker som för många är oförenliga.
Inte för mig. Varje år är en seger för kärleken och familjelivet.
Vi är inte det minsta perfekta och ändå klarar vi av det galant, med all ömhet
i behåll. För mig är den här dagen större än vår bröllopsdag. Inte så att vi köper
presenter eller så. Viktigare. Finare. Om bröllopet var en perfekt saga så är
idag en representant för kärlek trots fel och brister. Verkligare på ett sätt.
Älskade make och partner.
Så lite att säga, så många ord...
Gumörra! (Nej jag är inte från Göteborg men jag älskar att säga Gumörra!)
Jag har hittat en ny passion. Gott&Blandat-eran är över nu är det Brieost som gäller.
Förr var jag typ: "Brieost? Well jag kan väl ta en bit om du insisterar"
Nu är jag mer: "Fram med Brieosten, asswipe, Ooomedelbart!!...
Djävlart omgående!... Måste...äta...brieost...!!!"
Nog om det. Idag ska vi försöka vara ute så mycket vi kan. Solen skiner, än så länge, och vi behöver frisk luft. Ungarna är förkylda/allergiska och svullna efter otaliga myggbett. De måste, med andra ord, distraheras för att inte falla in i gråt och skrik-mönstret igen. Ute finns allt möjligt intressant som små stenar, vattenpölar och sandlådan. Men går vi ut så är en tripp till hästarna obligatorisk, liksom att lurpassa vi busshållplatsen för att få syn på en BUSS.
Jag vet, jag lever ett spännande liv!
Knåpar på del tre av min "Tvillingmamman berättar"- serie. Kommer nog ut under dagen, möjligen imorgon. Inte mycket mer att säga. Hepp!
LilleSkutt has nothing on me!
Mina ögon är trasiga. De vill gråta hela tiden. Så fort mer än en sak går fel så slår de på duschen.
Och det händer liksom dagligen... att flera saker går fel efter varandra. Jag tror det beror på att en blir
trött (grinig?) av att ha ont. De senaste veckorna har varit dåliga. I morse vaknade jag och innan jag liksom orienterat mig, i tid och rum, trodde jag att jag hade mjölkstockning... Nej jag är varken gravid och ammar inte. Barnen var för små för att ammas och jag hade så mycket mjölk när de kom att jag pumpade varannan timme och fick mjölkstockning fler gånger. Men det är länge sedan. Denna gång berodde det på att ungarna sov bredvid mig, i natt, och lekte böksvin. De bökade runt, stångades, sparkade och buffade. Så när jag vaknade var tuttarna som två stora blåmärken. Ett lätt misstag i självdiagnosticeringen bara :D Jag hade inte råkat ut för mjölkstockning utan bröst-boxning!!
Idag ska jag försöka ge mig ut och cykla med barnen i cykelvagn. Brukar vara poppis men sist gick så många praktiska saker fle att jag började grina och ställde in... LilleSkutt has nothing on me!
Idag börjar sommarkurserna jag sökt men eftersom jag står som reserv så vet jag inte om jag får plugga. Hoppar folk av kurserna så får jag veta och då blir det bråttom!!
Men jag orkar inte nojja. Kanske grinar jag en skvätt men i övrigt får nojjandet vara.
Puss!
Perspektivväxlingar och ohederlighet
Jag och mamma kom att prata om alla perspektiv en måste ha i jämställdhetsdebatten.
En måste väga in, och ta i beaktande, så många saker eftersom feminismen har kommit
att vävas in i så många andra frågor ju längre vi driver den. Vi kan inte längre se bara till strukturer då människor lätt faller mellan stolarna. Jämställdhet och feminism är inte samma sak för människor med olika ursprung, hudfärg, sexuell läggning osv osv. (Brasklapp för att jag inte tar med alla vinklar).
Strukturerna ser olika ut och sättet att bekämpa dem skiljer sig. Vi måste, idag, kunna se BÅDE individen OCH strukturerna samt se hur vi individer kan påverka dem. Samtidigt som vi måste ha i åtanke att det är olika lätt att göra sig fri och bryta normer utifrån vilken grupp vi tillhör, hur mycket stöd vi har i vår omgivning och hur mycket resurser en människa innehar. Vi måste kunna visa oss själva lite ömhet när vi misslyckas. Vi är ju trots allt det vi uppfostrats till och att bara kunna se strukturerna kräver mycket. Att sedan bekämpa dem är olika svårt utifrån individens förutsättningar.
Feminismen idag kan inte bara var det ena eller andra. Inte BARA struktur eller individ.
Vi behöver kunna skifta perspektiv lättare. Växla mellan individ och struktur och vara medvetna om att det är det vi gör, VÄXLAR. Alla i dialogen måste vara med på vilket perspektiv vi diskuterar och när växlingarna görs. Annars pratar vi förbi varandra. Vi kan tycka att vi pratar om samma sak men i kommentarsfällt och i massmedia tycker jag att det är just perspektivväxlingarna som gör att vi inte förstår varandra.
Sedan finns också väldigt mycket ohederlighet i diskussionerna. Speciellt i Tv-debatter och mediabevakning. Folk missförstår med flit. Människor kommer med källanvisningar de vet är irrelevanta och många "kapar" sakfrågan och låtsas inte se att det är det de gör utan vrider hela debatten till en enskild individ när sakfrågan gällde en struktur. Det gamla vanliga:
"Jaa, men jag känner en kvinna som slår sin make och var finns upprördheten då?"
Ytterligt ohederligt i en diskussion om mäns våld mot kvinnor. Problemet är inte att vi feminister inte tror att kvinnor är kapabla till våld utan snarare varför det mesta våldet utförs av män. Ingen förminskar misshandlade män, men i diskussionen "Mäns våld mot kvinnor" är det ohederligt (eller efterblivet) att kapa diskussionen och TVINGA fram en perspektivväxling istället för att prata om sakfrågan. Det är en smart strategi. Men ohederlig. För de som gör det VET (oftast) vad det är de gör.
Diskussionen får då mycket svårt att gå framåt och dessa människor fördröjer förändring genom sitt ohederliga maskande och sabotage av en viktig fråga. Men det är barnsligt enkelt att komma undan med och det skapar samtidigt en frustration hos motståndaren som ofta tolkas ofördelaktigt.
Bara lite söndagsfunderingar!
Over and out!
Då frågar du dig varför?
Vaknade som vanligt (när maken tagit natten) med sömn-baksmälla. Lyxproblem - I know!
Jag har tänkt lite på det här med hälsohets i helgen. Jag är helt på det klara med att motion och bra matvanor är bra." Kroppen är ett tempel, ta hand om det, yadi yadi" INGEN säger att det är fel att träna, äta bra och vara peppad på att träna. Inte Brunheten när hon kritiserade UnderbaraClaras rumpbilder, inte LadyD när hon väljer att inte visa den sidan av livet i bloggen och inte jag när jag uttrycker min trötthet över flödet med "Hälsopepp" som flödar över mig varje gång jag öppnar laptoppen. Jag undviker facebook, följer inga, renodlade, träningsbloggar och följer typ ingen på instagram. Ändå sköljer det över mig.
Knullbarhets-normen är densamma och utseendet lika viktigt för många vi har bara ett annat namn för det. Många kanske klarar att vara "lagom" hälsomedvetna men vi har också en mängd människor som får ångest, triggas i en ätstörning eller bara är som jag: Trötta på vågen som sköljer över oss dagligen.
Jag är inte alls säker på att jag tycker att enskilda skribenter SKA ta hänsyn och ansvar i frågan. Säger en att en tänker på hälsa för hälsans skull så kan inte jag säga annorlunda. Människor som har krämpor som lätt avhjälps med träning och diet kritiserar jag inte heller. Jag tror, helt enkelt, att jag inte kritiserar någon. Jag bara tänker i skrift...
Låt mig avstå från kritiken helt och hållet. Vissa är förskonade från vikt- och smalhetsångest och att de ska ta ansvar för min förväntar jag mig inte. Lika lite som jag tar ansvar för ofrivilligt barnlösa genom att skippa barnbilder. Var drar vi gränsen för vilket ansvar enskiljda bloggare ska ta? Utifrån den frågan kommer kritiken inte lika lätt. Men jag VÄGRAR avstå från att kritisera en struktur. Att tro att alla ätstörda (och det är många) lämnat ätstörningarna bara för att vi väljer att kalla "bantningshysteri" för "hälsosatsning" är naivt. Samma människor som hade kroppsångest och gick ned för att vara smala legitimerar nu sin ångest med hälsa. Och självklart finns det andra som FAKTISKT släppt smalheten och fokuserar på hälsa. Men den andra gruppen har inte blivit mindre.
Att vara vältränad och hälsosam är "det nya smal" och bilderna på facebook och instagram skiljer sig inget, eller mycket lite, från de bilder som florerade när det var okej(pk) att "smal-hetsa".
Att lära sig själv, omgivningen och barn att det är viktigt med rörelse och att ha en fungerande kropp är självklart viktigt. Jag tycker bara inte att det är det "vi" gör. Det enda vi lär oss är att säga "ohälsosam" när vi inte kommer i "hälso-jeansen" och "hälsosam" när vi räknar kalorier eller lägger upp träningsbilder på instagram. Knullbarhetsnormen är densamma. Smal(hälsosam) = knullbar.
Att träna dagligen och räkna kalorier för att "orka leka med sina barn" är något som bara bör apliceras på människor med grav övervikt eller fysiska krämpor/sjukdommar/skador. Jag hör den repliken ofta från människor som är normalviktiga. Ett hån mot människor som har mer än fem kilos övervikt och ändå lyckas leka med sina barn utan att få en hjärtinfarkt. SJÄLVKLART är det okej för dig att vara hälsosam!! Det är bara så skevt. Något skaver. Samma struktur med ett nytt namn. Som om våra barn inte uppfattar vad vi håller på med... Att motionera, leka och jobba i trädgården är hälsosamt. Att se till att en får i sig vitaminer och så lite transfetter som möjligt är hälsosamt. Att räkna kalorier och träna varje dag är att banta. Då jagar en kilon... Vilket också är tillåtet i vårt samhälle, alla får välja hur de behandlar sitt "tempel", men för mig skaver det. Frågan är också: BEHÖVER alla vänner på facebook veta det??
Låt oss titta tillbaka om några år och se om det som vi kallar hälsohets har lett till färre ätstörningar och ett mindre utseendefixerat samhälle. Min prognos är att en omskrivning inte kommer att göra skillnad... alls. Jag vill, återigen, inte peka på enskilda individer och framförallt inte kvinnor eftersom jag omöjligen kan avgöra någon annans motiv för sitt sätt att behandla sin kropp. Jag tycker bara att vi har samma tydliga mönster som innan smal blev hälsosam och ett enormt mycket större flöde av detta. Tillsammans blir varje individ en del av en jättevåg där motiven är blandade men budskapet är solklart.
Ibland höjs röster som påstår att det blivit politiskt inkorrekt att "ta hand om sig" eller påpeka att övervikt är ohälsosamt. Till dem vill jag bara säga: Ta en stund och surfa runt på något som kallas "The world wide webb". Titta på andelen annonser, tidningsartiklar och blogginlägg som handlar om detta. Någon gång ibland kommer du till en fristad hos mig eller någon annan vänlig själ men för det mesta matas du med detta utan att ens reflektera över det. Lyssna i lunchrummet eller på bussen. Hur stor andel handlar om detta?? OCH vem är det som pratar om detta??
Är det män eller är det kvinnor?
Min gissning är att du kommer att finna några män i ett hav av kvinnor.
Då frågar du dig varför?
Tur att jag har er
Tröttheten... skulle denna blogg heta, baserat på känslan jag förmedlar.
Satt på riktigt och övervägde att lägga ned bloggen idag. Av ren trötthet.
Kände mig tom och trött. Gormar och för oväsen men vill egentligen inte
bli FÖR uppmärksammad. Troll på bloggen skulle verkligen ta död på mig
just nu. Tur att jag har er. Ni som peppar och berömmer. Allt annat skapar
ångest. Ångest... det jag inte behöver mer av.
Den kommer krypande när jag är trött, känner mig otillräcklig och allmänt pissig.
Imorgon ska vi åka till "Mammo" och "Vavva" (för att inte tala om farmor och farfars
"Maa", ungarnas ord för katt). Kalla det en liten MyMammasemester if you must!
Bloggtystnad någon dag alltså. Om jag kan hålla mig :D
Puss!
Att jag inte är babian-fadder faller under "alla kan inte kämpa i alla frågor"-kategorin. Att se sin del i förtryck är något helt annat. PUNKT!
Alltså shit vilken jävla rövhatt en är!! Har missat hela debatten kring
"Vita, kränkta, medelklassfeminister" och har läst igen lite ikväll. Vilken
käftsmäll!! En välförtjänt sådan!! Att jag som feminist (som alltid tjatar om
maktstrukturer och normer) så totalt missat att tänka tanken att JAG
tillhör en privilegierad grupp. Jag har naturligtvis TÄNKT det. Sådär i
förbigående när folk tjatar om sin rätt att säga "negerboll" och argt
gormat om tolkningsföreträde och "vit kränkthet", men aldrig PÅ RIKTIGT.
Aldrig i samma utsträckning som jag tänker kring min (vita)feminism.
Min kommentar till män som ojjar sig över feministers ilska brukar vara:
"Du är vit, man, heterosexuell, privilegierad och norm! Bu-fucking-hu!"
Vilket jag givetvis står för men att se mina egna privilegier har inte slagit mig mer än i förbigående.
Jag har aldrig tänkt på hur "vit" min feminism är. Hur jag ser alla frågor från min privilegierade position som vit, medelklass (nåja) kvinna. Att feminismen blivit självgod och exkluderande då den utgått från just vita medelklasskvinnor och hur mycket vi behöver andra perspektiv. Hur mycket vi behöver ödmjukheten och käftsmällarna. Hur mycket JAG behöver det och hur mycket läsning jag har framför mig för att ens BÖRJA fatta något som jag aldrig behövt reflektera över. TVÅ nya bloggar ligger nu i min länklista! PK-MAFFIAN och Falskheten! Bara att bege sig dit och inhämta så mycket kunskap en kan.
Jag vågar, faan, inte skriva ett ord till i denna fråga för än jag har mer kunskap och jag fattar att jag aldrig kan FÖRSTÅ allt. Men jag ska försöka! Kanske klampar jag rejält i klaveret bara i detta inlägg för att jag förutsätter att jag fattar något som jag bara börjat skrapa ytan på. Ödmjukhet...
För några månader sedan började jag läsa MinaSannaOrd av Sanna (finns också i länklistan) som beskriver sig som: "lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma". Skitbra förövrigt och samma käftsmäll. Ännu ett perspektiv som jag behöver för att börja se hur heteronormen genomsyrar hela vårt samhälle. Samma där: Jag har trott att jag fattat men inte sett hur även JAG är normen då jag är heterosexuell (nåja) kvinna. Hur jag alltid ser på samhället ur ett maktperspektiv som vit, cisperson. Precis som män gör när de försöker ta till sig feminism. De måste fatta att de inte KAN fatta så länge de är omedvetna om sin maktposition. (Med maktposition menar jag naturligtvis inte att alla män ser sig i en maktposition utan att de innehar det perspektivet då de är normen.)
Feminismen blir inte splittrad av fler perspektiv, och ödmjukhet, utan starkare ju fler som känner sig hemma där. Och just nu har vi en vit medelklass feminism som dominerar hela diskussionen. Punkt.
Och kom inte och försök trösta mig med att alla inte kan kämpa för allt och att jag ska ge mig själv ett break! Det är bara ursäkter. Det är min förbannade skyldighet att försöka se så många perspektiv, av min hjärtefråga, som möjligt! Att jag inte är babian-fadder faller under "alla kan inte kämpa i alla frågor"-kategorin. Att se sin del i förtryck är något helt annat. PUNKT!
Allt är såklart prickigt
Idag satt jag och drömde vid frukostbordet:
Tänk att vakna, gå upp med ungarna och ge dem frukost och att sedan...
Sedan skulle någon barnvakt dyka upp och vi skulle kunna krypa till sängs
igen!! Att go´sova sådär på förmiddagen med sin make. Ligga och prata lite
och sedan bara vila. Nu tror ni att jag längtar efter sex och det stämmer iof.
Men just denna dagdröm handlar om att sova tillsammans på förmiddagen
och sova tills en är pigg och VILL kliva upp.
Finns det ett läge då en sovit nog? Tillåt mig tvivla... Men jag är fullt bered att testa den tesen!!
Idag regnar det och ungarna har tittat lite på film och jag har befunnit mig mellan sömn och vakenhet. På den plats där allt blir absurt och förvrängt. En får inte somna för då kan ungarna hitta på vad som helst men kroppen går in i någon slags dvala. Idag ska jag och Vilgot till doktorn. En trevlig och gullig doktor men hen är svår att komunicera med. jag vet aldrig om hen är ironisk, sarkastisk eller menar allvar. Mycket störande! Dock verkar hen mycket kompetent och det känns ju trygt, bara en uppfattar henom rätt. Jag brukar ha rätt lätt för att läsa människor och har alltid tentaklerna ute men påVilles doktor går jag bet...
Glada nyheter! jag fick mitt paket med sommarkläder som jag betsällt från England! Allt är såklart prickigt (mitt favorit mönster) och jag är så glad att jag funderar på att göra ett undantag, från min policy och visa er några outfittor (yeees I sad it). Jag försöker ju förskona er från min ytlighet så gott jag kan... Vi får se! Jag skaffade tex glasögon för en tid sedan och avstod från att visa er med intentionen att få höra hur snygga de var, men det var lite svårt. Mycket i min garderob är ju loppis och ibland funderar jag på en kategori som heter "veckans loppisfynd" men också där blir jag fundersam om huruvida det är JAG och vad jag vill ha för stil på bloggen... Träning och vikt kommer jag att undvika här. Inte för att det nödvändigtvis behöver vara fel utan för att jag själv uppskattar de, få, fristäder som webben har att erbjuda. JAG vill inte vara en del av det flödet.
Men kläder i allmänhet tycker jag är kul och prickiga i synnerhet. Jag har en gång i tiden jobbat med att lägga makeup och tycker det är kul, men jag kan liksom inte bestämma mig för om det ska få plats här. Kanske räcker det med att jag bloggar om No Poo, då och då. Det andra blir en svår balansgång som jag inte är säker på att jag vill gå. utseendehets, hälsohets, kropsideal och den ständigt objektifierade kvinnokroppen gör att jag VILL undvika ytligheter. Jaja, den som lever får se!!
Hur ser ni på frågan?
Fullt ös medvetslös!
Pju! Vilken dag! Fult ös medvetslös och ont i magen (ni vet sådär ont så en blir kallsvettig),
det är dock bättre nu men lederna värker och jag längtar intensivt efter helg... Men det är bara Tisdag.
Dessutom är jag sur för att moster åkt hem. Det är Otto också. Han frågar efter "Lela" då och då.
Tur att både morfar och mormor ställt upp för oss idag. Maken höll i en utbildning och kunde inte svara i telefon och då är det fint att kunna luta sig mot sin övriga familj. Om ni visste hur mycket hjälp vi fått sedan ungarna kom till jorden!! Inte många har den sortens uppbackning från syskon, föräldrar, svärföräldrar och mostrar. HUR skulle vi ha klarat oss utan dagliga besök av mommo, två dagar i veckan med farmor och farfar, en kväll med moffa och otaliga klädpaket från moster. Dessutom ställer brorsorna upp i ur och skur. Det är (för att vara lite frikyrklig) välsignat att ha det så förspänt.
Imorgon ska Vilgot till doktorn och jag till tandläkaren. Jag är inte rädd för tandläkaren men jag hatar att gå dit och låtsas att jag tandtrådat, när vi båda vet att jag inte gjort det, och småprata med verktyg fulla munnen. En skulle kunna tänka att det är ju bara att gå dit och göra bort skiten men tyvär har jag en tid till nästa vecka... MÅSTE-TANDTRÅDA-BÄTTRE!!!
Min moster är tillbaka i sin hemstad, med sina barn, och det är så tråkigt.
Hon var en idol när jag var liten. 80-tals lockigt hår hade hon och en röd
dräkt som jag minns med avundssjuka. Hon var konditor, bode i storstan
och kom alltid hem med marsipandjur eller sockerrosor kändes det som.
Som barn var årets höjdpunkt när jag fick resa till henne på något lov och
ha tjejkvällar. Sedan jag blev vuxen har relationen känts mer som en vänskap
eller systerskap och jag skryter om hennes resa från konditor till att doktorera
i ekonomi. Hon är verkligen sjukt smart. Nu blir det en tag till nästa gång vi ses. Bu!
Nu ska jag surfa runt i etern och kolla in vad ni haft för er idag!!
Puss!
På den dagen kan vi inte vänta i tystnad
Det är svårt att vara feminist. Många säger att det gått för långt, blivit en epidemi och att männen snart är de som måste kämpa för sina rättigheter. De senaste åren har jag upplevt en tillbakagång. Kanske för att feminismen har kommit så långt att vi nu börjar kämpa för saker som på riktigt är obekvämt för såväl kvinnor som män. För många är det en självklarhet med lika lön för lika arbete (vilket för övrigt inte är i närheten av en verklighet) men när det kommer till en samtyckeslagstiftning för att ge männen ansvaret tillbaka, då tycker människor att det är överdrivet. När vi vill ge barn alla färger då hojtas det om att vi vill ha ett könlöst samhälle. Andra tycker att Sveriges jämställdhetsproblem är lyxproblem ändå mår unga tjejer sämre än någonsin och pojkar som grupp hamnar efter i skolan då det inte är "manligt" att läsa.
Jag tror att en stor bov är skulden. Om jag deklarerar att mina pojkar har halva garderoben med rosa, och varför, så ses det som en direkt attack på alla dem som uppfostrat sina barn innan genus blev ett hett ämne. Mitt sätt att uppfostra mina barn är ett direkt underkännande av andras föräldraskap. Ändå har jag ALDRIG riktat mig till specifika personer. Överlag så kan jag inte komma på en enda feminist som kontinuerligt riktar sig till enskilda personer med sina arga inlägg. Inte när det kommer till hur väl en lever upp till de "feministiska grundtankarna" (som dessutom varierar utifrån vem en frågar). Däremot skäller både jag, och andra, på personer som uttalar ett tydligt kvinnoförakt, mansförakt, antifeminism eller sexism. För att inte tala om rasism och homofobi. Dessa frågor står så nära varandra att det är, näst intill, omöjligt att debattera den ena utan den andra.
Men jag kan förstå att all den där ilskan känns riktad, "Oj, vad hon tar i nu fastän hon själv lever icke jämställt".
Min sanning (och min feminism) är att vissa strukturer är så invävda i min egen identitet att jag inte klarar att bryta dem. Det betyder INTE att det inte gör mig förbannad. Rakning får bli ett enkelt exempel:
Jag önskar att jag inte skulle känna mig så fel när jag lät benhåret växa. Men jag känner mig fel. Kan inte slappna av och en dag kanske jag har lyckats reda ut strukturen från min egen identitet men tills den dagen, kommer jag att fortsätta gapa om skönhetsnormer, knullbarhetsnormer och patriarkalt förtryck OCH raka benen när jag inte står ut med att vara fel. Men hur kan du då kritisera andra??
Jag kritiserar inte andra. Jag utmanar, vill belysa strukturer, vill göra andra medvetna om dem men jag har ALL förståelse för de som inte klarar att bryta dem. Det är naivt att tro att ALLT vi kvinnor gör i form av makeup, bantning osv, gör vi för vår egen skull. Det är inte kritik mot själva "görandet" utan en önskan om att fler ska fundera över vad de gör för sig själva och för att passa in.
Likadant med föräldraförsäkringen. JAG ÄR FÖR DELAD FÖRÄLDRAFÖRSÄKRING. Det gör mig förbannad att det inte redan är gjort men jag skulle aldrig komma på tanken att skuldbelägga någon som inte, på eget bevåg, delar lika. För jag har tagit ut den största delen av föräldradagarna. Jag som individ hade en chans att påverka strukturen genom att dela lika men det hade ett för högt pris. Vi hade inte kunnat bo i hus, vi hade blivit tvungna att anpassa hela vår livsstil till ca hälften så mycket pengar. Framförallt hade JAG inte fått så mycket tid med barnen som jag velat. Kort sagt: Jag hade behövt offra stora delar av min dröm och familjens handlingsutrymme på feminismens altare.
En del fixar det. Andra har bättre förutsättningar för det och ytterligare några offrar sig för att påverka strukturen. Jag fixade inte det och just den vetskapen får mig att gapa ännu högre.
För om inte jag, hardcore-feministen, klarar att göra det så behövs att samhället sätter upp krav på hur den ska fördelas för att vi ska få tillgång till föräldraförsäkringen. Då hade jag inte behövt välja mellan hus och lägenhet, jobb eller föräldraledig. (Att det också behövs någon slags tillägg till delandet som kompenserar för det redan existerande lönegapet, som gör denna fråga så svår för många kvinnor, är självklart för mig.) Delad föräldraförsäkring handlar inte om att storebror går in och detaljstyr i familjer utan, rätt och slätt, om att det ställs motkrav för ett bidrag. Inga konstigheter i min mening. MEN mitt gapande kan missförstås. För när jag gormar finns alltid risken att någon tar det som kritik mot deras levnadsval. Även där kan det vara svårt att reda ut vad som är egna skuldkänslor och vad som faktiskt är RIKTAD kritik. Eller vad som känns skuldbeläggande och vad som faktiskt skrivs eller sägs.
De senaste åren har jag kunnat läsa tusentals arga, satans förbannade och kritiska inlägg UTAN att ta åt mig eller tycka att de ska se om sitt eget hus först. För strukturkritik är viktig och rädsla för stenkastande i glashus gör lätt att ingen känner sig bekväm med att uttala sig. Det är naturligtvis bättre om alla kritiker också kunde backa upp kritiken genom att själv utmana strukturer, på alla plan, men just dessa strukturer är som sagt, ofta, så sammankopplade med vår identitet att det tar tid att komma dit. På den dagen kan vi inte vänta i tystnad.
Där ute kränks, dödas, misshandlas och förfördelas kvinnor och vi har inte råd att vänta på någon felfri feminist-messias. I och med att våra stenar träffar såväl patriarkat som våra egna glashus växer också en känsla hos mig som kallas hopp. En dag kanske jag kan vara en av dem som förändrar strukturer genom mina handlingar och inte bara ord. varje dag trasslar jag ut en knut av struktur och identitet och med jämna mellanrum så singlar stenarna fritt mot patriarkatet utan att träffa glas först.
Men jag måste visa ömhet mot mig själv och andras kamp och misslyckanden. Mina traditionellt "kvinnliga" intressen är inte BARA en del av en påtvingad kvinnoroll utan också en del av mig och jag vägrar att, återigen, anpassa mig till mansnormen, ge upp mina intressen och anamma traditionellt manliga för att behandlas som en fullvärdig människa. Kvinnorollen må vara socialiserad och bitvis påtvingad men den allenarådande mansnormen är destruktiv för män, kvinnor och alla däremellan, för att inte tala om destruktiv för världen.
(Om helgens diskussionspartner känner att detta inlägg är riktat så vill jag dementera. Diskussionen rörde upp en mängd tankar som sakta format ord. Du fick mig att tänka till, jag är bara inte så snabb i vändningarna. Och jag vet att du inte förväntar dig perfektion utan bara ville få ihop mitt budskap. JAG har förmodligen lärt mig mer än du och för varje tangenttryck känner jag att saker blir klarare och klarare. Tack vare en värdig sparringpartner och lite vila! Feminismens hjärtefrågor varierar från person till person. Du fick mig att tänka utanför mitt eget hjärtas frågor. Tack för det!)
Trots det känns det som om JAG festat till klockan sex... livet förändras, I tell ya´!
Hoppsan! Ny (läs: köpt på blocket begagnad MEN ny för mig) dator med massor att köra med och en större skärm! Knappandet flyter bättre och jag hyllar makens förslag om en häftigare, men begagnad, dator vs en ny i billigaste klassen som jag förespråkade. Begagnat vinner nästan alltid över nytt. det borde jag ha förstått. känns som att uppgradera från en cykel till en moped (om nu någon förstår den referensen...) kort sagt: Jag är nöjd.
Långhelg har det varit i det Myiska hemmet och kalasförberedelser och storkalas har vi haft. Min ett år och fem dagar yngre bror fyllde trettio och vi värdade denna fest... Till klockan åtta. festen började med fika, mingel och grillmiddag och efter det drog de mer "festande" vidare till kvartersgård och vi gamlingar (läs:småbarnsföräldrar och de som skulle jobba dagen efter) sjönk ned i soffan och pustade ut efter en helfestlig dag. Lillebror fick gratulationer, paket, stor tårta med namnet på och alla hans vänner fick äta och dricka gott på vår bekostnad. Känns mycket lyckat. Enligt ryktet gav de sista gratulanterna upp vid sex i morse. ungefär när jag och barnen steg upp och käkade frukost... :D
Trots det känns det som om JAG festat till klockan sex... livet förändras, I tell ya´!
Min moster var i stan för festligheterna och jag övertalade henne att sova över och vi gaggade bort några timmar efter festen samt förmiddagen. Vi hade en del att ta igen!
I eftermiddag åt vi skräpmat och höll oss i skuggan. även om ingen av oss drack några mängder känner vi oss bakis av allt planerande, fixande och festande. Strålande väder till trots vill jag bara stanna inne med min vän HP (datorn) och gosa hela kvällen. Sorry make, I´m in love!
Imorgon är det Måndag och jag väntar ännu på vetskap om sommarkurserna jag sökt.
Ska det vara svårare att få läsa några poäng random-historia än att komma in på psykologprogrammet?!? Känns orättvist även om jag fattar att många söker för att sedan hoppa
av till fördel för arbete i sommar. Förhoppningsvis vet jag mer nästa vecka...
Annars får vi (som maken uttrycker det) leva på kärlek och hackat fågelkvitter.
Mycket tid med barnen men mindre pengar... Känns helt okej för höstens plugg är klart och jag kan knappt bärga mig. c-uppsats i historia samt 30 poäng i Idéhistoria = KUL!!!
Nu luktar det bajsblöja!!
Over and out!!
trasig dator... igen!
Jaha, blogga från mobilen är inte min grej. Tappar flödet i texten och mobilen vill hela tiden ändra "blogga" till "blotta". Jag blir galen. Finns mycket att blogga om men det får vänta! Så snart jag har en fungerande dator ses vi igen! Puuuuss!
För varje dag är i sanning helt galen. Som idag.
Det känns som om bloggen just nu handlar om varje galenskap som inträffar
när en umgås med två tvååringar hela dagarna istället för välformulerad feminism.
Men då får det väl vara så då! För varje dag är i sanning helt galen. Som idag.
Jag och barnen skulle åka buss till handelsområdet kring Ica Maxi och inhandla
pynt till fest, två födelsedagspresenter, öl till MyPappan som ska parta i helgen,
allergivänlig mat och bakingredienser till nämnda party samt en stycke snusdosa
till MyMamman för att hon är beroende. Yes. Vi packade oss iväg, travade mellan
affärer, handlade och bar tungt. Sedan skulle jag försöka ge ungarna varmkorv
(vilket jag själv tyckte var genialiskt då det inte blir så bråttom hem då) men ungarna
vägrade äta varmkorv. Well, jag provade med medhavd smoothie men det var stopp.
Då blev det ju bråttom hem i alla fall. Nöjd med inhandlandet klev vi på bussen bara
för att upptäcka att barnvagnplatsen är upptagen av en rollator (vilket är helt legitimt,
platsen är ju till för dem också) samt en shopping bag av "dramaten"-typ (mindre okej.
Vi fick hoppa av och vänta 30 minuter på nästa buss. No worries tänkte MyMamman
och kokade ihop ännu en genialisk plan som gick ut på att vi skulle trava till
leksaksaffären och inhandla de leksaksbussar som vi länge tänkt köpa till barnen.
Sagt och gjort. Som planerat lekte de med sina bussar tills vår nya buss dök upp
och vi åkte hem. På vägen började det bli, som förväntat, rätt grinigt så planen var
att skippa lunch och hoppas att de skulle, behaga, äta när de sovit. Innan vi han
in hade Vilgot doppat sin buss i den uppblåsbara poolen. Till saken hör att dessa bussar
gav ifrån sig ett skramlande motorljud följt av några tutningar när en tryckte på dem.
När Ville dopade sin buss i poolen hakade denna (högljuda) ljud upp sig. Jag bankade,
bönade och mixtrade men ljudet gick inte att få av så jag tejpade för mikrofonen med
silvertejp. Det hjälpte inte. Tillslut lyckades jag övertala ungarna som grät av trötthet
att bussarna oxå behövde sova och lindade in dem i en filt och stoppade i garderoben.
Tyst... blev det inte men tillräckligt dämpat för att kunna få ungarna att sova.
När de vaknade grinade de i en halvtimme men skulle ICKE äta. Jag hade dem båda i
knäet medan jag bajsade (nöden har ingen lag) och efter det behagade de äta några tuggor av
plättar med sylt och en matsked glass. (Glassen åt de upp helt, suprise.)
Nu ska jag vila medan mommo tar med dem till hästarna.
Over and out!
Vad gör dig glad?
Saker som gör mig glad:
* Pappan och den lille pojken på fotbollsplanen. Pappan försökte desperat få ungen
intresserad av bollen. Trixade och bollade men ungen hade bara ögon för... maskrosorna
som han omsorgsfullt plockade och nogrant synade. Ibland kan barn lära sina föräldrar
något. Hoppas att pappan är av den flexibla sorten som gillar blommor...
* Ben & Jerrys "Peanut Butter Cup"!! Oh, dear! The yummyness!
* Att sitta och tycka synd om sig själv och mitt i självömkan bli översållad med små
barn i bara blöja som vill pussa och krama sin mamma. Det är mycket svårt att tycka
synd om sin egen infertilitet när en har sin egen avkomma klättrande på en och deras
pussar smackandes i öronen.
* Att promenera till hästarna med ungarna och få se en BUSS!! Barnen blir glada och därmed
mamman.
* Att öppna paket som kommit med posten.
* Att äta sallad med getost, fikon, nötter och honung.
* Att maken vill titta på mina favorit serier. Först Buffy, sedan Veronica Mars och just nu: Torchwood!
* Torchwood, bryter heteronormen i varje avsnitt och är aldrig förutsägbart.
* Att cykla med mina barn
* Dagens första kopp kaffe.
* Att vara smärtfri
* Lillebrors 30-års fest på Lördag.
* Barnens mormor, morfar, farmor och farfar. Barnen pratar om dem konstant.
* Videoklipp på män som slår sig i skrevet (obs! utan att bli allvarligt skadade) och jag vet
att det är hemskt men jag kan inte låta bli att tokskratta. TOKSKRATTA!
* Att moster kommer och hälsar på i helgen
* Att sommaren är min...
Vad gör dig glad?
Så nu kan ni slappna av och leva ert liv igen!
Alltså. Jag fattar ju att ni sovit dåligt i natt. Ni somnade frammåt småtimmarna.
Vaknade med ett ryck och slängde i er frukosten innan ni tog ett tigersprång bort till
datorn och loggade in med darrande händer. Den fråga som plågat era huvuden är:
"Hur har det gått för Otto och russinet?"
Recap: (Läses med den där dramatiska rösten som brukar prata i trailers till actionfilm)
Otto blev ju så arg på mig igår, när blodpuddingen var slut, att han (med flit) petade
in ett russin i näsan. Direkt efteråt blev han ju ledsen. Han ville ju egentligen äta russinet...
Dessutom skavde det förmodligen för han rynkade lill-näsan på olika sätt hela tiden.
Det visade sig att man bör åka till tant doktor och ta ut saker som barn petat in i näsan.
Who new?!? Inte jag men nu vet ni!
Maken tog med Otto till Tant doktor och han var så in i helvete duktig. Vi pratar om en unge som gråter hejdlöst om mamman försöker peta honom i näsan, spraya näsan eller tvätta näsan. Denne unge lät tant doktor hålla upp näsan med en tång och lysa med en lampa OCH gräva efter russinet. Men sedan sprayade hon honom i näsan med avsvällande spray, och råkade även spruta honom i ögat (!), och då tog det hus-i-helvete! Men vem kan klandra honom. Nu är russinet ute och föräldrarna slipper oroa sig för att russinet skulle vandra upp i hjärnan och utsöndra socker i tid och otid. Hade varit mycket olämpligt!
Så nu kan ni slappna av och leva ert liv igen!
Både unge och russin överlevde utan större men.
Carry on!
1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Ett litet (osponsrat) tips för färgglada ungar och lekvänliga kläder!
I vår stad finns bara de "vanliga" kedjorna med barnkläder.
Förmodligen för att vi inte köpte i de få "oberoende" som fanns
(men det var ju så dyrt!) och jag hatar att behöva gå igenom BÅDE
"tjej"-och "killavdelningen" för att hitta en hyfsad blandning.
En FÄRGGLAD blandning. För det mesta handlar jag faktiskt på
just "tjejavdelningen" för jag hatar att mina BARN ska berövas
färg för att de har snopp. Jag är alltid ute efter ett klipp.
På Lindex har de nu dessa haremsbyxor i glada färger,
tunt strechigt tyg och rymliga för lek. De kostar typ 79kr
och köper man två så får man det tredje paret. En kan
oxå blanda mellan byxor och överdelar med den märkningen.
Så jag storhandlade. Jag vill gärna täcka stora delar av kroppen
så jag slipper smörja ungarna så mycket (för de blir liskom "panerade"
i sandlådan.) Tunikor är en favorit då de kan vara nakenfis under
men ändå skyddas mot solen då de leker med vatten ute.
Jag köpte 6 par byxor i blandade färger (de är stora i storleken)
och 6 överdelar för några hundralappar.
Finns i grönt och turkose oxå!
Och några överdelar blandat 3 till priset av 2
Boddysarna finns som T-shirt och Linne oxå
Ett litet (osponsrat) tips för färgglada ungar och lekvänliga kläder!
Nu har ungarna sommarkläder att leka, blöta ned och smutsa ned
för en billig peng!
Bara en Måndag...
Måndagsstök. En stökig Måndag.
Först lovade jag barnen en busstur till stan men eftersom de hela tiden distraherades
blev det för sent med en tur på stan och vi tog vår vanliga runda. Oooooch ungarna blev
galna... yääääs! Really crazy! Men vi kom hem och jag stekte blodpudding. Deras absoluta
favoriträtt. Men när Otto ätit klart blev han superledsen för att det var slut och sedan arg...
Så han gav igen genom att peta in ett russin i näsan. Och när russinet var inne i näsan
blev han ledsen och ville ha ut det. Han ville så gärna ha ut russinet att han till och med lät
mig peta honom i näsan... Det har aldrig hänt. Jag funderade över om russinet skulle åka ned
i magen eller vandra upp i hjärnan medan jag bytte blöjor och eftersom alla personer som
var hemma skrek åt mig kändes det jobbigt att ringa sjukvårdsupplysningen så jag ringde maken
som fick göra det. Nu när ungarna sover ringde han och meddelade att sjukvårdsupplysningen
absolut tyckte att russinet skulle plockas ut... CRAAAAP! Vi har fått en tid klockan 14.00.
Jag fick panik när jag pratade med maken. HUR skulle jag kunna ta mig till vårdcentralen med
två trötta, allergiska ungar för att sedan både hålla koll på ungen med russinfri näsa och samtidigt
lugna ungen de ska plocka ut russinet ur..!! Som tur är var maken redan på väg hem.
Holy crap! Bara en Måndag kan vara så här stökig!!
Här på "fel" sida om 30 är livet rätt gött!
Födelsedagen var jättefin. Jag fick sova till 09.30 då make och ungar kom upprusande
(ungarna rusade, maken hade träningsvärk i låren, från paintball, och stönade för varje steg)
maken sjöng och ungarna hoppade och dansade på mig. Nere vi frukost bordet fick jag
tropicana-juice, kaffe och varma nutella croissanter. På bordet stod en vas med rosor.
Sedan åkte vi ut till min mamma. I år föll det på min lillebror att anordna festiviteterna (vi
fyller år samma vecka alla tre) och han hade bestämt sig för varmkorvsbuffe...
Liiite glad blev jag då han och mamma fixat Italiensk buffé istället. Hade en dålig värk-dag
och då får jag alltid svårt att äta. Melonskivor, ostar och charkuterier gick ned lättare än
varmkorv. Fina presenter fick vi. Jag fick ett par fina skor, ett presentkort och en rolig bok.
Barnen fick glasstrut och åt av hjärtans lust. Sedan tog "mommo" med dem till badrummet
och de fick bada en lång stund medan vi andra vilade maten. När vi kom hem tittade "moffa"
förbi med mer presenter. Pengar till en klänning, 4st linnen och en soppslev rikare blev jag
och ungarna fick bygga duplo med moffa en stund.
Idag ÖSER det ner H2O från himmelen och ur stuprören sprutar det ut vattenmassor som
får mig att tänka på niagarafallet. Kanske myser vi i soffan hela dagen eller så åker vi ned på
byn en stund för att titta på klänningar. 31 vackra år har jag levt och det känns helt rätt.
Jag känner mig varken yngre eller äldre utan helt rätt. Här på "fel" sida om 30 är livet rätt gött!
Puss på er!
Det många kallar rakt och ärligt kan ofta vara elakt och onödigt
Alla har vi olika försvar. Vi försvarar att vi köpte ett par nya skor fast vi har fungerande,
en försvarar att en är överviktig (varför en nu ska det? Men ändå gör vi det) med att vi inte har
tid/orkar/har råd att ta tag i det och vi försvarar diverse levnadval med diverse saker som får
oss att kunna leva med våra egenheter/hyss/slarvighet. Med undantag för kriminella, självskade-
-beteende eller beteende som skadar andra tycker jag att en kan få ha dem ifred.
Självklart ska en säga åt människor som lever med en partner som kränker att de ska gå.
Självklart ska vi slå hål på den typen av försvar. Liksom människor som lever med anorexi
eller andra farliga sjukdommar som de försvarar. Vi ska också slå hål på våldtäcktsmäns
försvar och de som direkt är farliga/oansvariga med sina barn. Ni fattar. Vissa försvar måste
eller borde omgivningen slå hål på.
MEN de mer harmlösa försvaren behövs. Skulle någon konsekvent slå hål på alla mina försvar
så skulle jag inte orka leva på mig själv. När någon slår hål på ett försvar är det som att få en kalldusch. I alla fall för mig. Många av mina försvar VET JAG OM ATT jag har. Andra är mer difusa. Men de får mig att visa lite mer ömhet mot mig själv. Att ge mig själv ett break. Vissa försvar är en blandning av fakta och försvar. Om jag säger att jag är för trött för att klippa gräset ikväll så kan det vara både sant OCH delvis ett försvar. Det vet INGEN annan än jag. Om någon slår hål på det som en "undanflykt" är det bokstavligen som att kalla mig lat, eller svag, Take your pick, liksom.
-"Jag vill inte springa vårruset nu när jag är gravid"
-"Men det är ju bara en undanflykt det finns inga problem med att motionera när en är gravid"
Som om någon annan än den gravida skulle kunna bedömma det. Försvar/undanflykt eller inte, människan VILL inte springa. Människan VET (förmodligen) att det inte är FARLIGT att springa.
OM du slår hål på det försvaret har du varken hjälpt till eller kommit med ny information. Du har BARA slagit ned på en människa som INTE vill springa men som inte öppet vill tala om exakt varför. Kanske vill en bara ha en ursäkt att slippa eller så känns det otryggt att göra det. Oavsett finns det ingen annledning att slå hål på det. Det skulle bara finnas en annledning OM personen FRÅGAR, specifikt, efter din åsikt i frågan. Men om någon vill ha råd eller "tough love" så brukar de säga "Vad tycker du? eller liknande. Att berätta hur man känner är INTE att fråga om råd eller be om att få sina försvar raserade. Vänner som konsekvent raserar andras försvar blir sällan långlivade.
Nu kanske någon tycker att det vore enklare för personen med försvar att bara vara rak. Att säga att en inte VILL klippa gräs eller springa långt. För det är ju det en, med förtäckta ordalag, säger: Jag vill inte. Om någon nu är för rak komunikation, utan försvar eller förmildrande ord, och därför driver människor att erkänna sina försvar så är de välkomna till mig. Jag är rätt skarp på att se andras försvar och vet jag om i förväg att det är "Slå hål på försvar-leken" vi ska leka så kan jag också. Problemet är att det inte skulle bli en särskilt trevlig eller behaglig komunikation. Där en måste syna varje mening för att se till att komunikationen är just rak. Där den den som tror sig vilja ha det kan finna sig med mer eller mindre pulveriserade försvar och en känsla av att ha blivit kränkt.
Jag skriver inte detta för att JAG har en massa människor omkring mig som punkterar försvar utan för att jag tänkt mycket på detta en längre tid och mer och mer ser storheten i att vara något så enkelt som snäll. Det är snällt att låta människor ha sina harmlösa försvar intakta.
Om en händelsevis känner att en inte riktigthar koll på NÄR någon faktiskt ber om råd eller om en människa faktiskt skulle gynnas av att en pekar på eventuella karaktärsbrister så har min mamma lärt mig följande hållpunkter:
1/ Behöver det här sägas?
2/ Behöver det sägas av mig?
3/ Behöver det sägas nu?
Med andra ord betyder det att en ska fråga sig om jag överhuvudtaget kommer med NY information.
Är det inte ofta så att en person REDAN vet sina svaga sidor? Om en person inte vet det så kan en fråga sig om JAG är rätt person att påpeka detta. Och slutligen kan en fråga sig om NU är det rätta tillfället att krafsa på någons försvar?
(OM en hamnar i en situation då personen faktiskt befinner sig i fara, eller personer i dennes närhet gör det, så behöver en ju inte BÖRJA med att pulverisera dennes försvar. Risken att personen i fråga kommer att lyssna sjunker rätt snabbt om en går till attack på ett "rakt sätt". Att fråga hur någon mår eller säga att en är orolig kan vara ett så mycket bättre sätt. Men det här inlägget handlar om harmlösa försvar som vi använder för att kunna vara stolta över oss själva. OCH jag ska inte ens börja skriva vad jag tycker om icke efterfrågade tips!)
Det många kallar rakt och ärligt kan ofta vara elakt och onödigt.
Det här är en sak som jag ständigt jobbar med själv och ännu inte bemästrat.
Jag mins när en vän till mig skulle ge sig på att odla några grönsaker och jag genast började ifrågasätta hennes taktik och komma med tips på hur det skulle göras. Hon hade på INTET sätt bett mig om råd utan glatt berättat om sina planer på att stoppa några frön i jorden och se om något kom upp. Halvvägs i min utläggning sa hon just det som var poängen. Att hon inte ville gå den långa vägen eller odla i kvantitet utan endast ville prova. Jag kunde ha bitit tungan av mig. Jag bad om ursäkt på en gång och har gjort det flera gånger sedan dess samt använt det som ett exempel på hur fel det kan bli om jag förutsätter att någon behöver, vill ha eller mår bra av mina "tips". Om jag hade fortsatt hade jag förmodligen tagit ifrån henne glädjen i sitt lilla experiment och i samma veva sett till att hon inte ville berätta om små infall i fortsättningen. Hade jag dessutom påpekat att det var ett dåligt försvar för att inte göra något från grunden så hade jag varit elak OCH jag hade haft FEL!! Tackar henne ofta för den uppenbarelsen. Vad tycker ni?