trevlig helg + bilder
Barnen är feberfria idag men snorar och hostar. Jag har fortfarande feber och hosta.
Maken får passa upp oss och sköta om oss på kvällarna och de senaste dagarna har min mamma varit här för jag har varit svimfärdig av feber och andningssvårigheter. Men nu är det äntligen Fredag. Fredagen innan jag börjar skolan och idag har jag fixat kurslitteratur, registrerat mig samt skaffat en användare för att kunna följa föreläsningar via datorn. Värsta Sci-fi-grejen!
Snart vankas det kantarellmacka. Svampen (eller "Bammen" som barnen säger) plockades förra helgen då vi idyllade oss i skog och mark. Barnen var facinerade över att vi fikade ute, sittande på ett träd som ramlat... de åt blåbär som aldrig förr och bar svampkorgar glatt medan de strävade fram över stock och sten. Det var verkligen härligt, även för mig som inte gärna befinner mig i skogen så länge ormar kan vara vakna...
Jag har många inlägg i huvudet som ska knappas när jag har mer ork.
Trevlig helg på er!!
"Föris" gives and "Föris" takes :D
Elaka baciller från "Föris" I tell ya´!! Nu är JAG så hisklans sjuk så det liknar ingenting.
Det tar tre spayningar med menthol-nässprayen för att lösa upp i en näsborre, det rinner gul vätska från ögat (har aldrig haft så förr) och pannan är stekhet. Hade sååå hoppats på "Föris" idag men Vilgot är också sjuk och vi har ju bara gjort hälften av inskolningen så jag är INTE bekväm med att lämna bara Otto. Förrutom att han blivit super-mammig sedan "Föris"-start så skulle Vilgot bli så förtvivlad om bara han fick stanna hemma. Så vi kurar i soffan och hoppas att vi slipper värmen, det var ju så satans varmt igår! hoppas vi kan få ett break innan nästa bacill... Men jag vet att det inte går att styra. En får bara vänta och se vad hösten erbjuder, "Föris" gives and "Föris" takes :D
Amen!
¨Tänk om vi skulle ta alla, enligt normen, kvinnliga egenskaper:
Omtänksam, mjuk, omhändertagande, ordningssam, överkänslig, utseendefixerad
(för att bara nämna några av alla de saker som vi, enligt könsrollerna, är eller ska vara)
och så samlade vi alla kvinnor på väg in i vuxen ålder, säg 19år, på en och samma plats
och låter dem testas på olika sätt. Sedan, om de är friska och faller innom ramen för normen,
bestämmer vi, utan att tillfråga dem, att de ska stationeras på olika ställen i Sverige för
att utbildas i detta. Sverige behöver ju kvinnor av dessa kvalitéer! Män skulle få söka till detta
men för dem skulle det vara frivilligt och bara de som kan mäta sig i dessa egenskaper skulle
få vara med. För att vara på den säkra sidan skulle alla få prata med en psykolog för att utröna
om de har det "rätta virket" så ingen lågpresterande följer med av bara farten. För att inte tala
om de som skulle tänkas missbruka det de lär sig för att tex manipulera med sin fejkade omtänksamhet.
Rätt sjukt va´??
Men om vi vänder på det då??
Vi tar alla män i nämnda ålder, samlar och testar dem för att sedan tränas i att, tja vad ska vi säga... döda, lämlästa, smyga, spionera och försvara?? Vi sorterar bort de som inte har psyket för sådant (eller så får de köra stora fordon istället eller varför inte vakta alla vapen vi behöver till de andra) men även de som verkar vilja använda dessa kunskaper...fel??...typ. Kvinnor får söka till detta (givetvis) men bara om de kan mäta sig med männen fysiskt eller kan tänka sig lättare uppgifter. Bögar, transor, kvinnor och män med hög moral eller djup religösa FÅR vara med, men de bör hålla uppe normen och fasaden så ingen av de som ska dödas tycker att de är mindre otäcka... Don´t ask dont tell, typ.
Fram tills för några år sedan hade vi det så i Sverige, en bit in på 2000-talet faktiskt. Min pappa, mina bröder, mina vänner och min make har alla mönstrat. Vissa har klarat testerna med bravur men har visat sig ha allergier som gjorde det omöjligt, vissa har med flit gjort dåligt på testerna för att slippa och vissa har gjort lumpen. Min pappa har gjort lumpen men några år efteråt valde han att söka vapenfri-tjänst i efterhand. Han blev förhörd och utfrågad innan han tillslut fick vara sjukvårdare istället för malaj. Han gjorde det av ideologiska skäl. Maken gjorde vapenfri för att hans föräldrar är religösa och jag själv var nära att åka på mönstring bara för att bevisa att jag var lika "bra" som killarna innan jag kom på bättre tankar och såg detta vansinne för vad det är: Vansinne.
Många pratar sig varma för militärtjänstgöring, om att det var då "de blev män", vuxna, började ta ansvar och lärde sig diciplin. Andra pratar om pennalism, matchokultur och hur ett år av deras liv inte var deras. En del pratar om en blandning. Om både manlighet och pennalism, matchokultur och diciplin, ofrihet och ansvar som om de gick att kombinera och få ett lyckat resultat. Kanske (tydligen) har en del goda minnen av lumpen (eller så känner de att de måste ha det) men det betyder inte att vi kan ignorera vad det gjort med mansrollen och de män som deltagit. Vad gör detta med unga män?? jag vet inte. Men jag vet att det gör något och att det inte är odelat bra, långt ifrån. Att lära sig döda som en självklarhet i att bli en vuxen man. Att vistas i dessa miljöer eller att hånas för att en inte klarade proven. NÅGOT gör det och oavsett om det är vansinne (som jag anser) eller olika (både bra och dåligt) så kan vi inte bortse ifrån vad det gjorde med generationer med män. Det KAN inte ha gått obemärkt förbi i deras roll som man. Att tycka att det var odelat bra är att missa en viktig pusselbit i könsrollspusslet. Det är oansvarigt att försvara detta och utmåla det som nödvändigt för att pojkar ska bli män. Suprise, suprise, män står för 98% av allt våld!! Hur gick det till???
Det här är bara en pusselbit i ett pussel som kallas mansrollen där vi lärde pojkar att slåss, döda, uthärda och diciplinera sig för att sedan claima 0% av ansvaret när de blev våldsamma, sammanbitna eller känslomässigt handikappade. det är en pusselbit som jag vridit och vänt på sedan gymnasiet när en i feministiska diskussioner fick höra att: "Vill ni ha det jämställt så är det inte mer än rätt att ni också tvingas göra lumpen". På det svarade jag konsekvent: "varför det? jag tycker inte att NÅGON ska tvingas göra lumpen". Amen!
Sjukdom och bilder
Ungarna är fortfarande sjuka och griniga. De vill bara att mormor ska komma och ta ut dem i vagnen.
Men mormor jobbar, liksom morfar, pappa och alla andra "roliga" typer som orkar gå ut på äventyr.
Själv är jag nog rätt förkyld men de värktabletter jag tar maskerar det faktumet och förkylningen tittar bara fram emellan doser. men vi ska på ett äventyr idag... Vi ska åka och köpa ett gäng nya tuttar.
(Och då menar jag inte fejk-tuttar till mamsen utan tuttar som i nappar, ungarnas käraste ägodelar.)
Det behövs nya eftersom de mystiskt försvinner en efter en i sängen men när en letar i sängen finns inte en tutte att uppbringa. Vi ska inte sluta med tutte än på ett tag så nya är på inköpslistan. Ungarna suger tutte när de ska sova eller är sjuka. Annars kommer de inte ihåg dem, vilket känns som en rimlig tutt-användning, tycker jag. Avslutar detta innehållslösa inlägg med bilder på mina underbara ungar från i sommar!
Vem pratar jag om, med??
En kär, kär vän till mig frågade i ett mail, häromdagen, kring vilka jag refererar
till när jag skriver feministiska inlägg kring män, deras kränkthet och deras väg till
feminism. Det var en så bra fråga, och så intressant även för mig att fundera på,
att jag bestämde mig för att göra ett helt inlägg kring det (och härmed inbjuda denna
vän att gästblogga någon gång om något ämne som intresserar henne, hon är
nämligen rasande smart och en förebild för mig. Jaa, jag menar dig L.)
Hur som: VEM pratar jag om när jag nämner samtal. Jag får fundera själv.
Inte kan det väl finnas en massa kränkta, vita, heterosexuella män i MIN närhet.
Yes box (för att använda en term som inte använts av någon under trettio sedan 1989)!
De finns överallt. För kruxet är att det, naturligtvis, är svårt för män att ta till sig sin
del i förtrycket av kvinnor, utfört av män. Även de allra feministiska män har ofta svårt
för denna grundbult i det feministiska tänkandet. Att DE representerar problemet.
Många kan komma till sans under ett samtal men reaktionen är (förståeligt) ofta att
känna sig kränkt, påpeka sin egen förträfflighet och skrämmas av oss arga feminister.
Det gör väl helt enkelt ont. Om ens självbild bygger på att en är goodguy åsså kommer jag
och påpekar att denne springer patriarkatets ärenden, så gör det ont. Gör det inte ont
så gör en det inte rätt, är min enkla åsikt. I mig gör det ont varje gång det slår mig hur "vit"
min feminism är och vilka strukturer jag drar nytta av, varje dag, bara genom att vara vit
medelklass. jag får tänka mig för innan jag försöker "hjälpa" på ett sätt som ramar in DERAS
fråga och gör att JAG tar upp deras utrymme. Det är djävligt knepigt, svårt och gör ont.
Precis så måste det vara att som man försöka ta sig an feminismen, minus självinsikt i många
fall. De måste förstå att de som norm inte KAN förstå oss som inte är normen "man".
De måste lyssna, lämna tolkningsföreträde och inte försvara sig så fort det gör ont.
Kort sagt: Ja, det finns massor med kränkta män i min närhet. Flera som inte är det också.
Men de samtal jag refererar till är sällan ett samtal utan dylika samtal som jag samlat på
mig genom åren. Blandat med andras berättelser om samtal och naturligtvis diskussioner i
andra bloggars kommentarsfällt. De sakerna tillsammans: Egen erfarenhet, andras och samtal
i cyberspace tillsammans blir de mönster jag tycker mig se i samtal med män. Många samtal
jag själv haft har innehållit alla ingredienser för de samtal jag hänvisat till men jag har i
stunden inte haft något bra svar. Dessa inlägg blir en slags upprättelse för en diskussion
som gjort mig både ledsen och upprörd.
Det är ju inte alltid av ondo. Dessa samtal alltså. Utan ofta kan en så ett litet frö eller i bästa fall
lära sig något nytt.
Brölande
Bröööööööööööl!!!! Andra veckan av inskolningen och ungarna är sjuka.
Snorar grönt, hostar och är stekheta. Trodde de skulle kunna gå imorgon på "Föris"
för Otto som blev sjuk först verkade på bättringsvägen men nu är Ville varm, snorig
och ledsen. Äter inte ens upp alla sina kex jag severat framför tv´n. Obs: OVANLIGT!
Ungen är sjuk! Så vi chillar (läs: mamman försöker chilla medan barnen bråkar
om varje leksak, vill bli burna och snorar stora kusar på mina kläder.
Njemas problemas, kläderna kan tvättas men ni förstår principen...
Brööööööööl!
Nåväl, vid lunch började vi fundera på vilka (mer än barnen) som gillade sylt?
Sagt och gjort (försökte desperat hitta aktiviteter) så ringde vi runt och frågade vilka
som gillade sylt och ungarna tjoade när mormor deklarerade sitt sylt-gillande på
högtalartelefonen. Sedan började Otto fundera på om LAMM gillar sylt...?
Well, jag messade vår lamm-expert Malin och frågade. Fick ett snabbt och seriöst svar.
(Tack snälla Lamm-experten med man och vovve!!)
Barnen var nöjda och började genast tjata om att vi skulle ta med sylten till 4H-gården.
Yeah, right.
Det får bli en fråga för nästa vecka eller så...
Nu är fadern hemma och jag tar ledigt från moderskapet någon timme eller så. Dvs tills de somnat muahahahahaaaa!! Lägger till ett BRÖÖÖÖÖÖÖÖL för imorgon oxå!! Over and out!
Underbara ungar!
I julklapp fick ungarna varsin Pippi-väska. de har aldrig använts som väskor
utan används uteslutande som hattar. Som nu när det tittas Tv men mest när de kör runt sina Bobbycars, med släp, och tutar i kör!
Vardagslyx en vanlig Tisdag
hemmagjord pesto, färsk pasta, vitlöksbröd och ett litet glas rött!!
Underbart och enkelt att fixa! Från förra Tisdagen.
Tankar kring egentid och möjligheten att "skapa" tid
Min familj har flera omständigheter som samverkar till att vi båda vuxna får ganska lite
egentid. Om en bortser från tiden då de somnat då det oftast finns möjlighet att göra det en vill
och längtar efter. Vi har två barn i samma ålder (vilket är både fördel och nackdel men det tar
energi), mamman i familjen har ett värktillstånd (som påverkar hela tiden) samt att pappan
i familjen reser i jobbet (Vissa veckor inte alls och vissa veckor hela tiden). På det har vi ett stort hus,
en stor trädgård (4500m2) som ständigt får sitt minimum av skötsel och renovering.
Förstå mig rätt: Vi har valt flera av dessa faktorer. Jag försöker inte säga att vi inte kan påverka vår situation utan vi har valt det. Och med dessa val kommer begränsningar i livet.
En kanske kan tycka att makens resor INTE skulle påverka hans egentid, för att det är just jobb-resor.
Men det beror ju på om en räknar möjligheten till egentid ur barnens perspektiv eller ur förälderns.
Självklart är jobbresor inte den egentid maken skulle välja, men i vår familj räknar vi timmar borta från barnen. Tid som de inte får vara med sin pappa och ur den aspekten ligger han ofta back på kontot. Dessutom är de nätter, kvällar och morgnar som han är borta tid då han får äta ifred (och slipper laga mat), han får gå på toan och duscha ifred och han får sova ostört. Så även ur ett perspektiv där en jämför med mig så måste de räknas som åtminstone halv egentid. Han tittar efter jobb utan resor och resorna är något vi som familj valt för att vi verkligen behövde hans inkomst när jag var gravid och inte kunde försörja mig.
Värken är svår att påverka ännu. Mönstren för hur och när det är problem är osäkra och jag påverkas dagligen men på olika sätt. Nu ska jag ju plugga heltid och det borde rimligen göra att den fysiska belastningen minskar och tid till rehab-träning ökar. Pluggandet är ett val i rätt riktning på många sätt.
Sist så har vi våra barn. De är inte jobbiga i någon speciell mening och säkert inte mer än andra som har barn i olika åldrar men vad som händer när en har tvillingar är att en har barn som tvingas dela (i princip) ALL uppmärksamhet. De får aldrig full uppmärksamhet även om vi båda är hemma. Så det som går före vuxen egentid när det kommer till faktorn barn är DERAS egentid med en eller båda vuxna. Har en en barnvakt så kanske en ibland vill utnyttja barnvakten till att vara med ena ungen så att den andra får monopol på pappa och mamma.
För att knyta ihop all denna information vill jag skriva följande: Egentid som vuxen, förälder, är viktigt för att fylla på sin egen energi men den kommer i mån av tid. Den är inte en rättighet när en har våra omständigheter utan ett stort plus i kanten när det är möjligt. Dessutom ser vi, i vår familj, på energi som en total "familje-reserv" med energi. Vi räknar alltså inte timmar egentid utifrån vem som hade det senast utan utifrån hur mycket energi och ork familjen som enhet har eftersom det tar på den reserven så fort en vuxen ska ha egentid. VAD det är som är egentiden är ofta sekundärt utan vad som spelar roll för att det ska bli av är hur hela familjen påverkas och hur mycket familjetid vi lyckats få mellan resor, värk-stunder och uppmärksamhet till barnen.
Dessutom finns det faktum att vi lever "ojämställt" när det kommer till makens karriär vs min, men mest när det kommer till makens tid med barnen. Det är där, angående makens tid med barnen, som det alltid behövs kompenseras. Därför blir det heller inte "orättvist" att han får mindre egentid. Han behöver all tid med barnen som han kan få och de behöver all tid med sin pappa som de kan få.
Ofta hamnar jag i samtal kring egentid och hur vi måste göra tid för den. Det enkla svaret i ett sådant samtal är att en inte kan "göra" tid om den inte finns. Lika lite som vi kan skapa energi när nivån är låg i familjen och framför allt: Barnen måste gå först i alla fall som inte är akuta eller har speciella omständigheter. Nu när barnen går på "föris" kommer det INTE att frigöra extra tid i den meningen att tiden borta från barnen blir mindre men det kommer, förhoppningsvis, att frigöra energi och påverka faktoren "mammans värk" i positiv riktning och familjen som enhet kommer att kunna unna oss fler saker som kostar energi.
För det är det som allt kring egentid kretsar kring för oss. Vad kostar egentiden och hur mycket finns i reserven? jag har svårt att se att jag och maken kommer att sitta på ålderns höst och ångra att vi spenderade så mycket tid med familjen. jag har svårt att se att vi skulle ångra att vi inte lade mer tid på att förverkliga oss själva. Tid för det kommer.
Jag tycker att det är fantastiskt att andra kan skapa tid för egentid. Underbart för dem. Vi har alla dessa faktorer att ta hänsyn till och måste anpassa vårt liv, aningen, efter dem. För mig är det ingen uppoffring, det är ju nu livet händer och jag njuter i fulla drag.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Summera sommaren
Såå, statusrapport sommaren 2013:
- Apdåligt samvete för alla jag försummat och inte hunnit träffa. På riktigt, det känns riktigt
tungt. Vet liksom inte hur jag ska starta upp hösten och är lite rädd att folk i hemlighet hatar
mig för att jag gått under jord. Förmodligen har folk haft fullt upp med sitt, jag menar världen
snurrar ju inte kring mig (storhetsvansinne much?) men jag känner mig som en usel vän som
inte hållit kontakten med folk och när jag umgåtts med någon inte varit mitt bästa jag. Förlåt
ligger nära till hands, men som sagt: Folk kanske inte haft tid att vara med mig och då är jag
ju aningen off the hook....
- Positivt OCH negativt med kroppen. den har varit ovanligt ond men har å andra sidan
pressats betydlig hårdare än på mycket länge. Jag har prioriterat att leka, promenera,
greja i trädgården med barnen vilket haft sitt pris men på det hela taget så har jag gjort
saker som var omöjliga förra året. Å andra sidan så har det fysiska "pressandet" lett till social
isolering då jag knappt orkat tänka en tanke klart. Därav dåligt blogguppdaterande och
ångesten som beskrivs i punkten ovan.
- Vi har idyllat oss (ett nyuppfunnet verb) så ända in i helvete. saftkokning, djurparksbesök
svampplockning och bakning. Barnen språk har varit i fokus och vi har pratat och lekt
som aldrig förr vilket resulterat i att ungarna pratar om allt mellan himmel och jord tills
föräldrarna fått skavsår i öronen... Vi har badat, ätit glass, kräftor och surströmming samt
några liter pesto med tillhörande pasta. Vi har grillat sjukt LITE i sommar och korv har stått
på menyn lite väl ofta... liksom plättar, blodpudding och gröt.
- Jag har nojjat och jublat inför studier, nojjat och jublat inför förskolestart och fastnat i både quizkampen och candycrusch sedan den nya ajfånen dykt upp i mitt liv. jag har ekiperat
ungar och mig själv inför hösten. Strukturerat och planerat hur vår höst ska bli så lätthanterlig
som möjligt. Väl medveten om att vabb, vabb och vabb kommer att krossa alla väl lagda planer
som en insekt under livets skosula. Jag har slutat ta sömnmedicin (trots att jag vet att den behövs, fråga inte varför) och sovit dåligt, nojjat över det och fått skäll av min fina doktor samt order om att ta den regelbundet ett tag till. En kan tydligen inte fungera utan sömn??!
- Jag har läst mina favoritbloggar religöst men bloggat dåligt själv. jag har berörts illa över mycket i mediaflödet men inte orkat formulera vettiga responser. Jag har tittat på Tv-serier jag inte trodde var min grej för att sedan omvärdera och jag har dragit på mig en ny hobby/intresse: Rollspel! Typ roligast i hela världen. Min karraktär sparkar rumpa!!
Thats it folks!
Vad har ni haft för er?? Be specific! Jag är nyfiken!
Feminism "for dummies" och om att rikta sin kränkthet dit den hör hemma!
Alltså såhär:
Meningen "Alla män är potentiella våldtäktsmän" är en djävla bra mening. Motreaktionerna låter inte vänta på sig och var och varannan man ska börja grina och gnälla. problemet är att detta gnäll riktas fel. Klart som fan att jag fattar upprördheten, men här är en lite hemlis: Vi feminister (läs:jag, kan ej tala för alla) uttalar det konstaterandet som en provokation. Varför? Jo:
Patriarkatet pumpar oss full med information om HUR VI TJEJER ska undvika att bli våldtagna.
Vi ska klä oss kyskt, inte gå ensamma, inte bli för fulla och inte flirta, reglerna för hur offret ska undvika
att bli ett offer är oändliga och alla offer kan alltid "skammas" för något. "Hur kunde du lite på honom?"
"Hur kunde du somna bredvid honom?" "varför skrek du inte?" "Hur kunde du bli full i hans närhet?"
Men alla våldtäkter sker inte i en buske en mörk natt av en främling utan oftare av någon vi känner och litar på. Ofta i vårt eget hem, av en partner, killkompis eller släkting. Och här är slutklämmen:
Patriarkatet (strukturen som synligt och osynligt förtrycker kvinnor) säger oss kvinnor, rakt ut att du får skylla dig själv om du litar på en man! Meningen "Alla män är potentiella våldtäktsmän" är vad PATRIARKATET SÄGER OSS I FÖRTÄCKTA ORDALAG. (För män kan ju inte förväntas tygla sig eller känna empati när de blir upphetsade? Eller?) Jag, som feminist, tror tvärtom att det är våldtäktsmannens ansvar att inte våldta. Vidare tycker jag mig veta att män visst kan tänka även i upphetsat tillstånd och kan ta ansvar för sina handlingar. Fattar du? Jag tar patriarkatets budskap, vrider det ett varv extra för dramatik och tydlighet, och kastar ut det i etern för att ni ska fatta vem som är badguy!
Patriarkatet (strukturen som synligt och osynligt förtrycker kvinnor) säger oss kvinnor, rakt ut att du får skylla dig själv om du litar på en man! Meningen "Alla män är potentiella våldtäktsmän" är vad PATRIARKATET SÄGER OSS I FÖRTÄCKTA ORDALAG. (För män kan ju inte förväntas tygla sig eller känna empati när de blir upphetsade? Eller?) Jag, som feminist, tror tvärtom att det är våldtäktsmannens ansvar att inte våldta. Vidare tycker jag mig veta att män visst kan tänka även i upphetsat tillstånd och kan ta ansvar för sina handlingar. Fattar du? Jag tar patriarkatets budskap, vrider det ett varv extra för dramatik och tydlighet, och kastar ut det i etern för att ni ska fatta vem som är badguy!
Om jag köper patriarkatets lögn så är meningen "Alla män är potentiella våldtäktsmän" rena rama sanningen! JAG tror inte på det. Men alla ni som flummar på om killars svårigheter att tygla sig tror, i förlängningen, att alla män är kapabla att våldta. Så ta ert lipande, er kränkthet och er förolämpning och rikta den mot samhällets syn på män. Kom inte till mig och gorma om att män är individer och generalisering, FÖR JAG VET REDAN DET. Tala om det för patriarkatet när någon kommenterar en kvinnas klädsel som vågad eller skuldbelägger kvinnor som super sig fulla i mäns sällskap. Tala om det för er själva när ni TÄNKER att en kvinna "ber om det" genom att gå själv hem på natten. Tala om det för läraren i sexualkunskap som säger att killar kan ha svårt att tygla sig. Vråla det åt rättssystemet som friar killar som våldtar med en vinflaska eftersom "de inte kunde veta att hon inte ville" trots att hon höll ihop benen. Skrik ut er ilska mot människor som pratar om "hur förstört våldtäktsmannens liv är".
Jag (vi) vet att meningen, jag överanvänt i detta inlägg, inte är sann men lögnen kommer inte från oss utan från strukturer som skuldbelägger kvinnor och ursäktar män. För om jag litar på en man, som sedan våldtar mig, kan du ge dig faan på att någon ska anklaga mig för att jag (så lättvindigt) litade på honom (jag vet av egen erfarenhet). Rakt översatt är det som att säga till mig att jag inte kan lita på någon med snopp. ATT ALLA MÄN ÄR POTENTIELLA VÅLDTÄKTSMÄN. Så när jag som feminist säger det är det en reaktion på vad samhället hela tiden säger mig. Intellektuellt VET jag att det är lögn men i känslan ÄR jag rädd för män. Patriarkatets lögn begränsar mitt liv mer än jag vill erkänna.
Ni som vanligtvis läser här vet allt detta. Det är inte ens knivigt. Men detta inlägg är ett "Min feminism for dummies" . Ett sätt att bena ut frågan i text och kaaanske nå någon kränkt man som vanligtvis riktar sin kränkthet åt fel hål! En kan ju alltid hoppas!
Höstgarderob och loppis-tips
Jag är ju som bekant en manisk jägare av barnkläder på rea och värsta förespråkaren för loppis och tradera. Inte bara för miljön (som ju inte gynnas av reafynd men loppis är ju bra ur den aspekten) utan för att jag har två barn som inte kan ärva av varandra, en ickeexisterande föräldrapeng samt ett gigantiskt hus som kräver alla slantar. På rea, liksom på loppis, försöker jag köpa rejäla grejer av hög kvalite som vanligtvis kostar skjortan för jag inbillar mig att saker som kostar vad de "ska" kosta är en indikator på att ingen (förhoppningsvis) blir lidande i processen. Om alla gjorde som jag (dvs väntade ut halva-rea-priset) så skulle de ju inte kunna ha högre kvalite eller rimliga arbetsförhållanden så någonstans biter jag mig ju i rumpan, men jag mår något bättre iaf. Loppis eller tradera är förståss bäst. Då kan en hålla sig med bra grejer till samma pris som de kostar på lågpriskedjorna men till en billig penning och köper jag något lite dyrare lägger jag ut det på tradera när det fyllt sin funktion för att någon annan (förhoppningsvis) ska tänka som jag.
Ungarna har inför hösten regnkläder (didriksson och pop), vinteroveraller (Katvig, nypris 1200kr/st), Tvådelat vinterställ från didriksson (nypris 1300kr/st), mössor (pop och elodie details) och en uppsjö vantar av olika tjocklek och vattenavstötning. Till det innetofflor, både crocs och filttofflor från pop, ullunderställ från pop (tjocka och tunna), ullstrumpor som är hemstickade samt en färgglad garderob med mjuka och lekvänliga kläder.
Jag oroar mig inte för smuts och slitage då allt kostat ca 25% av vad de kostat mig nytt (trots att allt är i nyskick).
Det enda jag fortfarande saknar är vinterskor. Förra året hade båda ungarna eco-skor i goretex inropade på tradera men de var lite smala i modellen och mina ungar har både breda fötter samt hög vrist. På det vill jag kunna få i en ullstrumpa i skon och förra årets skor blev snabbt för små. I år siktar jag på kuoma vinterstövlar. Jakten har börjat! De ser likosm strechiga ut, verkar ha bra grepp och vara både varma och vattentåliga. Jag övervakar tradera och loppisar men måste jag kommer jag att köpa dem nya, för en bra sko är ett måste för mina vattenpölshoppande, ute-ungar. Planerar att besöka stans skoaffärer för att prova ut storlek och sedan hitta dem bättre begagnat på nätet.
Mina Loppis-tips för skoköp är följande:
* Köp inte gummistövlar om du inte anar att de är relativt nya.
Äldre gummistövlar av vissa kvaliteer torkar och kan spricka.
* Mät ungarnas fötter innan du ger dig ut på skojakt. Många anger
innermått på nät-auktioner men vet du bara märket är det lätt att
googla.
* Köp alltid med MINST 2cm växmån men lite mer än så är inte fel (typ 3cm).
Rätt vad det är är skorna för små.
* Kolla undersökningar om "Bästa vinterskon för barn" på nätet. Dyrast är
inte alltid bäst. Vissa år har coops vinterkängor fått mkt bra test värden.
* vattenavstötande är inte vattentätt. (Gäller även kläder.)
* Fundera över vilken funktion skon ska ha. -30 c och slask är en omöjlighet.
Kanske ska du ha en ofodrad goretexsko och ha strumpa i när det blir kallt,
eller är en fodrad gummistövel OCH ett par varmfodrade skinnkängor bäst?
* Är det jättebilligt - våga chansa. Men våga också lägga en extra slant om
det är något du verkligen vill ha. Ibland går bra grejer ur produktion och
då kan de t.o.m kosta nypris när de hamnar på loppis eller tradera.
* Kom ihåg att begagnade skor kan behöva impregneras om eller smörjas
innan de kan användas i skarpt läge.
* kardborreband är bra men slits fort. är du beredd att lägga jobbet på att
byta dem eller ska du satsa på en sko utan kardborre? Ingen gillar hängande
kardborreband att snubbla på.
Ni har inte bett om några tips. det är jag medveten om. detta är bara för att jag själv är inne i jakten och ägnar mycket tankeverksamhet åt detta ämne. jagar nästa fynd! Hurrar när bytet är nedlagt.
Jag är sjukligt intresserad. Är ni inte det så skrolla vidare. Jag skriver ibland om annat :D
Har ni några tips?
1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Förfulade ungar
Sååå, jag bestämde mig för att klippa ungarna... igen. Luggen, deras, är lång och ligger i ögonen och lockarna tovar sig. De kan ha tofs men gillar inte borsten så det blir inte så ofta. Så jag gav dem en glass var och började klippa. Återigen har jag förfulat mina barn med saxen. Tur att de (helt objektivt :D) är sötare än sötast iaf. Snett och vint och hackigt. Typiskt! Typiskt mej! Och frisören grät...
Idag var första dagen på inskolning och vi var där båda två, jag och fadern. Ungarna hade, som väntat, jättekul och åt av hjärtans lust utan att kasta så mycket som en smula på golvet. Frid och fröjd. De ville inte gå hem. Fick lite dålig koll på hur genusmedvetna de är eftersom det kryllade av barn och föräldrar som skulle skolas in. Spontant känns det inte som att de har världens koll men jag vill inte dömma dem än. I övrigt kändes allt mycket tryggt och positivt. Bland de yngre finns inga flickor och personalen verkade inte lägga någon vikt vid det. Vilket kändes bra. Om en antar att barn ska ha samma förutsättningar och bemötande så är det ju helt rätt. Däremot var det mycket snack om att det var många "bil-killar". Vilket kändes konstigt då någon sådan diagnos inte finns vad jag vet utan uppkommer av eget intresse eller könsroller och det senare är bra mycket vanligare. Men som sagt: Allt annat kändes bra och jag tänker inte dra några växlar på genustänket innan jag varit där några gånger.
Imorgon ska de sova på "föris" för första gången och det blir spännande eftersom de inte är vana att sova i vagn utan oftast somnar i min famn eller i soffan. Men de tittar ju på hur det går för andra barn och tar efter så jag är inte orolig. Idag ska jag och maken ge oss på barnens garderob, rensa ut (och in) samt namnmärka en massa plagg och skor. Sådan sysslor älskar jag. Att rensa, fixa förvaring och vika fint är en liten sjuka jag har. Hellre fina högar i garderoben än skurat golv...typ. Förvaring och ordning i skåpen är nästan lite upphetsande... don´t judge me, please!
Ungarna sover som små griser efter en händelserik förmiddag och jag pustar ut i soffan.
All is well!
This will get messy!
Måndag. Ett platt konstaterande. Men i veckan händer det grejer!
Imorgon blrjar vi skola in på förskola och efter en lång funderare
har vi bestämt oss för att kalla det "Föris" för att göra det lätt för barnen.
Jag tror innerst inne att mina barn kommer att älska förskolan. Jag tror de kommer att längta dit när de är hemma och springa in utan att säga hej då. Jag kan se det framför mig. Mitt problem har alltid varit att jag VELAT ha mer tid med dem och att jag vänder mig mot den press som andra satt på att vi ska sätta våra barn på förskola. De ska börja med tre dagar i veckan och det känns som en bra start. Vi har dragit ut på deras tid hemma till den punkt att vi i det närmaste ansett oss fattiga. Vi har levt ett halvår på en lön efter att dagarna tagit slut. Men det har varit så värt det och jag kommer att sakna den här delen av livet, som nu tar slut, enormt. Men nu är det nya tider. Tid för mig och mina studier, tid för förskola och vabb, tid för familjehäng och nya impulser från "föris". Det är två veckor tills min skola börjar och under den tiden är det inskolning, men ganska många av de dagarna är jag och maken bara standby. Vilket innebär att jag får tid för mig själv... Vad faan ska jag göra då??!
Sova förståss men sen då? Vad gör människor utan två knoddar hängande i benen??
Nåja, det ska ju fixas kurslitteratur och förberedas inför plugget som till en början kommer att handla om 150% plugg för att liksom komma in i det ordentligt. *Skrattar nervöst* C-uppsats i historia paralellt med en fördjupningskurs (som är ett måste om en ska läsa Historia C) samt en massa Idéhistoria. Pjuh!!
This will get messy!!
Jag är dålig på en massa saker men att plugga disiplinerat har aldrig varit en av dem. Men så är det ju tio år sedan jag pluggade sist. Att läsa böcker, titta på föreläsningar och trycka in information känns lungt MEN C-uppsats är något nytt och jag har några fjärilar i magen faktiskt. Men erarenheten säger mig att sådana saker brukar ge sig med tiden om jag litar på min hjärna.
Jag misstänker att bloggandet kommer att bli frekventare då jag pluggar eftersom en alltid söker anledningar att skjuta upp plugg :D Shit vad kul det ska bli, måste bara fixa en massa böcker. Bäst att börja leta!!
En vill ju inte att hjärnskrynklaren ska tro ett ens hjärna är skrynklig
Jädrar i havet va´tjusigt det blev här då!!! Matilda har tjuv-tjusat min blogg och den känns liksom så... rätt! lite uppmuntran för själen när kroppen är dum och oresonlig. På tal om oresonliga kroppar: Har jag sagt att jag har världens bästa psykolog?!? (Jäääääääs, jag vet, jag har sagt det förr men jag behövde en smidig övergång till texten som följer:D)
En gång för flera månader sedan kom vi in på min kropp, dess historia, krämpor och vårt förhållande till varandra. Hon påpekade att jag har en tendens att tänka att jag är jag och kroppen (helt frikopplad från mitt jag) är "kroppen". Vi är två frånskilda typer som aldrig kommer överens men måste bo i samma hus.
(Det senare la jag till i mitt huvud. En vill ju inte att hjärnskrynklaren ska tro ett ens hjärna är skrynklig. Hu-jeda-mig!!)
DÅ började hon försiktigt nysta i varför det är så och varför vi aldrig är sams. Om min kropp kunnat tala för sig själv hade säkert meningsutbytet blivit något mindre ensidigt, men jag gormade på om "kroppen" dåliga sidor, att "den" alltid är vresig och vrång och att jag måste SLÄÄÄÄPA den i håret dit jag vill annars blir det inget gjort och jag blir förbittrad. För en kort sekund kändes det som att jag och "kroppen" gick i äktenskapsrådgivning och jag var den som var oresonlig och ville skiljas. Vad kroppen ville fick vi ju inte veta men jag är säker på att den blev djupt sårad :D
Hur som helst gjorde hon liknelsen vid att försöka få med en treåring till förskolan. Hur en kan gorma, hota, tjata och muta men problemet är ett en förutsätter att barnet inte VILL samarbeta. Istället för att se det ur barnperspektivet att det finns mycket som distraherar och att små barn har svårt för begrepp som bråttom och komma försent. Samt att det sällan hjälper att gorma. Barn gör saker i sin takt och vi kanske inte kan förvänta oss att allt ska göras enligt vårt schema... Förstod jag hur hon tänkte??
Vid det här laget satt jag i soffan och hoppade innan jag hojtade:
"Du använder Jesper Juul mot mig!!!"
För allt hon sagt i jämförelsen kring vad vi vuxna uppfattar som "trotsigt" och vad en kan förvänta sig av barn är sådant jag läst och hålli med min käre Jesper Juul om. Det sura var bara att inse att allt det där stämde in på min kropp och mitt jag samt vår episka kamp om kroppsherravälde. Fy faan vad surt att tänka tanken att jag var den sura, trotsiga föräldern som förväntar sig för mycket på sina egna villkor. JAG var den vresiga och vrånga... som släpade kroppen i håret genom allt jag ville göra i livet... Jag insåg att hon hade sina poänger och att hon hittat helt rätt sätt att framföra sitt resonemang. "Sneaky" är bara förnamnet. (För sakens skull vill jag påpeka att vi aldrig pratat barnuppfostran eller Jesper Juul innan.) Men om jag köpte det resonemanget, vad skulle det då innebära?? För det första att jag inte kan kräva mer av min kropp än den klarar av och på den fronten är min kropp övertydlig. jag kan inte skylla kroppen för att skicka mixade signaler. Ej heller kan jag påstå att jag någonsin, fullt ut, LYSSNAT på min kropp. Kanske gjorde den/gör den sitt allra bästa för att hänga med och leva upp till mina orimliga krav...?
Längre än så har jag inte hunnit. Fortfarande kan vi bli så djävla osams och som regel så lyssnar jag dåligt eller kör (helt enkelt) över den stackaren när jag vill något. men det har väckt tankar. Jag återkommer till den konversationen både nu och då. Smakar på vad fred med kroppen skulle innebära. Hur mycket skulle jag behöva ge upp?? kanske kan vi ge och ta/mötas halvvägs??
I dessa tider när mycket handlar om hur mycket jag orkar och hur värken uppför sig för dagen kan jag undra hur det skulle vara att vifta vit flagg, sluta kalla "den" för "den" och istället säga "jag". Samtidigt vill jag inte ge efter för mycket. Vill inte att hänsynen till kroppen ska ta över mitt liv och göra impulsiva roligheter omöjliga eller kraftansträngningar hopplösa. Jag vill ha en fred där vi kan samverka i harmoni och jag kan lyssna men också pressa kroppen lite utanför vad den orkar...
Det här blev flummigt värre, men idag flummar jag på. det är ju fredag. Dagen efter läkarbesöket och jag funderar på hur jag kan stabilisera mitt mående så att vi kan lita till varandra, kroppen och jag. Undvika sjukhusbesök och vila i god tid innan kroppen säger ohjälpligt "NEJ". För då har jag inget val. Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att bråka med kroppen kring utseende, vikt och annat ytligt. Nu är det kriget över, sedan länge. Vi har slutit fred och kampen är inte längre ytlig. Kanske är det dags att gilla läget och den kropp jag fått fullt ut?
Lite filosofi såhär på fredagseftermiddagen :D!!!!!
Hur ser er relation med er kropp ut?
De borde förvänta sig mer av sig själva
När en diskuterar feminism med män som tycker sig kunna feminism blir jag ofta förbannad.
De må vara "intelektuella förstå-sig-påare" eller akademiker med erfarenhet av feminister eller
män som tror sig ha koll på jämställdhet. Gemensamt för dem är att de tidigt deklarerar att
de har koll. Att de har erfarenhet av feminism och att de är jämställdhetsivrare.
Sedan går de vidare till att tala om "problemet" med feminismen, vilka feminister som är
"bra" och "dåliga" (läs: arga och sorgsna) och hur feminismen skulle vara för att passa gemene
MAN och kvinnor som ännu inte hittat dit. Varje gång blir jag lika chockad.
Inte för att de tar upp de här sakerna. Oh, no! Det är jag alldeles för mycket feminist-veteran för att bli. För detta händer nämligen större delen av gångerna jag pratar feminism med män oavsett om de har erfarenhet eller inte. Sitter en på privilegier sprungna ur förtryckande strukturer och är (bara genom att vara) norm så förväntar jag mig inte tonvis med självinsikt när det kommer till feministiska frågor. Faktum är att jag mycket sällan upplever att någon man lämnar tolkningsföreträde till mig som kvinna när vi pratar feminism. Alla vill liksom rama in frågan, definiera problemen och forma diskussionen.
Nej, jag blir chockad för att dessa saker är DET FÖRSTA DE TAR UPP. Om de nu har erfarenhet, har umgåtts med olika "sorters" feminister och läst på. Hur kan detta vara det första de tar upp. De tar inte upp hur mycket våld män står för i samhället. Ej heller att den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet eller objektifieringen som vilar tungt och definierar varje kvinna på ett eller annat sätt. Neej, de tar upp vilken sorts feminism som tilltalat dem, vad feminismen skulle tjäna på och vad de tycker om enskilda kvinnliga feminister. Snacka om att hoppa ombord på sitt piratskepp och KAPA hela frågan. Ingen empati med kvinnor som fallit offer, ingen empati med en hel förtryckt grupp och inget individuellt ansvar what so ever!
Alla dessa som har erfarenhet av feminism (och därmed är experter) har de varit i feministiska sammanhang för att lära sig, för att de vill förändra och växa som människor eller för att skaffa ammunition mot feminismen??! Har de något allvarligt menad önskan om jämställdhet eller vill de ha "sin sorts jämställdhet" där individuella män aldrig behöver vara representanter för män som grupp??! Har de någon empati med kvinnor och deras roll/situation i samhället??! Eller vill de klappa sig själv på axeln och kvittera ut sin medalj för att de brytt sig i frågan genom att identifiera feminismen svagheter och problem. Dessa jämstäldhetsivrande män som vägrar kalla sig feminister men anser sig vara "goodguys" för att de inte pucklar på kvinnor (men inte heller gör något för att stoppa det eller ens förfasar sig över det fenomenet) eller utför "riktiga våldtäkter".
I alla fall där jag stött på den här sortens "goodguy" förundras jag över vad de väljer att fokusera på men framförallt vad de väljer att INTE fokusera på. Förfasa er och ta avstånd från våldsamma män, bry er om offren och sluta kräva medalj för att ni inte begår brott. (Jag förväntar mig heller ingen medalj för att jag inte ger alla män en välriktad pungspark.) Allt ert snack om vikten av jämställdhet vs feminism (som om de var motsatser) är bara en lent sätt att trycka ned oss som faktiskt bryr oss.
Om dessa män faktiskt brydde sig så skulle de fråga, vara intresserade och vilja veta hur jag ser på saken. Inte leta efter varje möjlighet att trycka ned feminismen i halsen på mig och hylla en jämställdhet som inte "gått för långt". Jag, som vit, heterosexuell, cis, medelklasskvinna måste lämna tolkningsföreträde till de grupper som "min" grupp förtrycker. Jag måste böja nacken en aning och lyssna. Jag måste inse att jag som bär de privilegierna inte kan tala om för andra grupper hur de ska föra sin kamp. Om en man till påpekar hur feministers ilska skrämmer dem, drar ned diskussionen på individnivå och sedan sätter ramar för diskussionen kommer jag att skjuta en säkring.
I min närhet finns, och det händer att jag träffar, män som inte väntar på sin medalj. Som lyssnar, förfäras och vill vara med i kampen mot patriarkatet. Då blir jag nästan gråtfärdig och vill ge dem medalj. Inte för att de förtjänar det utan för att det är så djävla sällsynt att det berör mig. Ger hopp.
Men världen förändras inte om vi ska ge alla män som beter sig mänskligt medalj. Det sänder ut mycket sjuka signaler. det är bara den där lättrörda känslan i mig som gör att jag vill lyfta dem till skyarna. Jag trycker undan den känsla för om jag vore man skulle jag bli kränkt av en medalj för vanligt sunt förnuft. Vi borde förvänta oss mer av män. De borde förvänta sig mer av sig själva.
Saft, saft, hallonsaft!
Mitt i allt vansinne, med krånglande kropp och annat skit, njuter jag av hallonsaft.
Hela vår gård är översållad av hallonbuskar och jag brukar styckefrysa in de största och vackraste
till tårtor och bakverk. men förrutom det kan jag inte tänka mig något lyxigare att göra av sina hallon än hallonsaft! Koncentrerad sommar på flaska. Vissa dagar plockar vi in kilovis och ibland bara några deciliter men ingen hallon"fångst" är för lite för att koka saft på. Följ mitt saftrecept och du får en sån där saft som skapar minnen och får smaklökarna att komma ihåg idyllen. Jag glömmer att Otto snöt sig i min nya tröja, att Vilgot hällde ut allt salt över köket (ett stort paket) och att jag inte får bajsa ifred. Jag kommer bara ihåg sommaren och ungar som badar fötterna. Det finns en mystisk kraft i ett glas hallonsaft:
På 2kg hallon tillsätter en cirkus 0,5 liter vatten i en stor gryta. Inte så noga men ha inte för
mycket vätska bara. Koka upp, dra ned värmen till småputter och lägg på lock. Låt puttra 15min. ta av från värmen och mixa med mixerstav eller tryck sönder bären med slev. Häll i silduk och låt rinna av. En kan trycka ur lite extra saft när det slutat rinna men inte för mycket då kan en få smak av kärnorna. Diska upp grytan och häll tillbaka den avrunna saften. Koka upp och tillsätt 5dl socker till varje avrunnen liter saft. Jag tycker en kan ta mindre (3-4dl socker) och istället blanda saften starkare för mer hallonsmak. Låt puttra tills sockret smält och skumma av om det behövs. Häll upp på varma, rena flaskor och förvara svalt. Jag fryser den saft vi inte ska använda direkt. Vill en inte frysa så kan någon form av konserveringsmedel vara att rekomendera. När jag steriliserar flaskor kokar jag upp vatten i vattenkokaren och häller i flaskorna ända upp. Sedan tömmer jag dem när saften ska hällas upp och har då både varma och rena flaskor.
Hemmagjord hallonsaft går inte att jämföra med någon köpesaft. Alla som bjuds ett glas stannar upp och reagerar på den extrema smaken av hallon (och socker). En del kan tycka att det är slösigt att göra saft på hallonen men jag tycker snarare att det är slösigt att göra paj på dem, eller sylt. Hallonsaft är ett koncentrat och kan med fördel användas till sorbet eller goda coctails. Eller varför inte en hallonsås till kladdkakan?
Jag veeet! Ni kräks nästan på min huslighet men jag kan liksom inte hålla mig när allt gott finns runt knuten och ett glas saft kan höja humöret. Snart är det dags för körsbärsskörd, plommon och äpplen. Tyvärr verkar det bli bara några få äpplen på våra träd i år (jämfört med hundratals) och bara ett tiotal plommon men en vet att ett annat år finns de i överflöd. På vintern hatar jag vår enorma gård men på hösten kan den ge hur mycket som helst!
Så, en uppdatering från en smärtsamt lycklig hamster :D
Förlåt mig. jag har försummat er oförlåtligt. För att göra saker värre försummar jag även
vänner och släkt IRL. Jag mår inte så bra. Jag brukar lämna mycket dåligt mående utanför
bloggen, förrutom att konstatera att det är dåligt. Men nu förtjänar både ni och kära vänner
lite uppdatering. Värken är dålig, i meningen att den är väldigt agressiv, men det beror också
på att jag gör mycket mer än på mycket länge och utsätter mig för mer. Så generellt kan en
kanske säga att det blivit bättre...? Men det är smärtsamt bättre. En kan säga att det är värt det
att stöka på som jag gör men det lämnar mycket lite ork kvar till annat. På det så ska stora
förändringar hända i höst. Roliga och bra förändringar men det snurrar i huvudet och jag
sover dåligt. Sömntabletter har jag men har svårt att ta dem för en blir lite väl trött dagen efter.
På detta är det dags att besöka doktorn för en uppföljning och utvärdering av det senaste halvåret. Efter graviditeten är all kontakt med vården lite ångestfylld, om jag bortser från min fantastiska psykolog, och jag blir alltid lite konfliktfylld gällande hur mycket jag ska pressa på för att utredas ordentligt eller om vi "bara sla vänta och se". Kanske kan allt bli bättre nu när ungarna börjar gå på förskola några dagar i veckan... eller värre för att vi ska vabba var och varannan dag och jag ändå ska klara mina studier...
Men jag gör det som jag gör varje höst. Jag hamstrar bär, frukt och gör saft, sylt och marmelad. Jag bakar bröd och kakor, fyller frysen och organiserar i skåpen, allt för att få en ny-start i höst. Samma visa varje år :D Jag ägnar mig åt en favoritsysselsättning som är att jaga fynd för att ekipera ungarna inför slask, lera, snö och regn. Jag lagar, impregnerar och tvättar. Skriver listor och googlar recept. Allt medan maken jobbar och ungarna ska sysselsättas. Vilken välsignelse det är att ha en mamma som vill ägna sina semesterdagar åt att skapa äventyr åt mina ungar. De har hunnit bada, köpa glass, mata ankorna och idag ska vi baka tillsammans. Men människor försummas och för det vill jag skriva ett hjärtedjupt förlåt. Jag tänker på er men orkar sällan bryta mina egna och barnens rutiner. Skammen är kvävande då ju sommaren ska vara en tid för häng med sina nära och tid för människor en sällan träffar.
Så, en uppdatering från en smärtsamt lycklig hamster :D
dags för vardag!
WOW! Nu har jag skällt av mig i det förra inlägget och kan lugnt och sansat meddela läget i Myfamiljen.
Long time no see, förresten! Sedan vi blev friska för någon vecka sedan har vi brassat runt och aktiverat oss samt då och då drabbats av tröttheten som bara inträffar när en är riktigt ledig. Bloggen har fått stå tillbaka när jag försöker hinna med att skörda bär och frukt i trädgården, idylla mig med barnen, bygga stängsel runt gården och hälsa på svärisarna på landet. Barnen har dessutom haft en "arg" period som tog mycket tålamod men som mynnat ut i ett utvecklings hopp och numera pratar de mer än de skriker och gormar. Det gillar jag... Men de pratar mycket... hela tiden... särskilt på morgonen...
Lite humor har de också skaffat sig och de luras och busar konstant. Om ca tre veckor börjar de på förskola och det känns okej, till och med lite spännande.
jag börjar ju plugga också. Det är tio år sedan jag läste på högskola. När jag läste historia på universitet trivdes jag för första gången i skolan. Från dagis som liten (jag gick på dagis ett år mellan 4 och 5 års ålder) till gymnasiet hatade jag det. Inte själva lärandet utan miljön. Jag var rädd, kände mig otrygg och omyndigförklarad (vilket jag ju var, omyndig alltså). Vi tjejer fick agera stötdämpare mellan killarna, inskränktheten och det fyrkantiga systemet som bara passade de som var mitt på skalan. Den totala friheten och ansvaret i universitetsstudier passade mig som handen i handsken. Den här gången ska jag dessutom läsa över webben vilket kommer bidra till friheten och ansvaret kommer att vara mitt fullt ut... Hoppas jag! Jag peppar oerhört just nu!
Häromdagen slog det mig att trots att jag trivdes så blev det bara ett års plugg förra gången. Vad väntade jag på? Och så länge... Efter studierna halkade jag in på eget företagande och drev min lilla firma i tre år. Efter det längtade jag ihjäl mig efter ett eget hem och då krävdes ju en lön för att kunna skapa det. jag fick en fast anställning i familjeföretaget och sedan började resan till familj med all sin sorg och energin har aldrig riktigt funnits. När vi började prata förskola här hemma så funderade jag på hur vi skulle kunna lösa att ha barnen på förskola deltid. Då slog det mig att det ju var min tur att göra något för min egen skull (maken är färdigutbildad och jobbar) så det kändes som två flugor i en smäll. jag behövde en spark i baken. Så nu har jag tagit tjänstledigt från jobbet och ska begrava näsan i böcker i några år. vilken lyx!!
Idag ska barnen till tandläkaren för första gången och maken börjar jobba efter fyra veckors semester. Dags för vardag!!