Födelsedagarnas födelsedag!
Morgongrattning! Ville tv och Otto th
Förmiddagslur med pappa
kalas med egen pankaksbakelse och tillåtelse att kladda hur mycket man vill
Födelsedagsoutfits i marint tema
Otto
Vilgot
Det blev stor dramatik med presentöppning, bakelse och skratt men framförallt när vi, och Otto, upptäckte att hans sandaler pep när han övade på att gå. Jag hade köpt dem på en bytardag och visste inte om det. Otto blev livrädd och skrek i högan sky. Sedan skulle han INTE gå på resten av dagen av rädsla för att skorna skulle börja väsnas :) Synd, de är ju så sjukt söta med den lilla röda hunden.
Tack mormorsmor,mormorsfar, mormor och moster för alla generösa gåvor.
Mycket var loppiskläder eller leksaker och det uppskattar jag extra mycket.
Snällt mot miljö och ungar!! Jag uppskattar verkligen att ha en "loppis-släkt"!
Ni är omtänksamma och älskade! Av farmor, farfar och mormor fick de en gungställning
och morfar kom med en fantastisk sandlåda som han själv snickrat! Den hade höga kanter, så man vet vart man har bebbsen när man jobbar i trädgården, samt sittbänkar på sidorna för trötta mammor och pappor. Fantastiskt! Vi har lyckligt lottade barn som har så omtänksam släkt!
På Lördag blir det Våffelkalas för både släkt och vänner samt bubbel till de som vill fira mamman.
Förmiddagslur med pappa
kalas med egen pankaksbakelse och tillåtelse att kladda hur mycket man vill
Födelsedagsoutfits i marint tema
Otto
Vilgot
Det blev stor dramatik med presentöppning, bakelse och skratt men framförallt när vi, och Otto, upptäckte att hans sandaler pep när han övade på att gå. Jag hade köpt dem på en bytardag och visste inte om det. Otto blev livrädd och skrek i högan sky. Sedan skulle han INTE gå på resten av dagen av rädsla för att skorna skulle börja väsnas :) Synd, de är ju så sjukt söta med den lilla röda hunden.
Tack mormorsmor,mormorsfar, mormor och moster för alla generösa gåvor.
Mycket var loppiskläder eller leksaker och det uppskattar jag extra mycket.
Snällt mot miljö och ungar!! Jag uppskattar verkligen att ha en "loppis-släkt"!
Ni är omtänksamma och älskade! Av farmor, farfar och mormor fick de en gungställning
och morfar kom med en fantastisk sandlåda som han själv snickrat! Den hade höga kanter, så man vet vart man har bebbsen när man jobbar i trädgården, samt sittbänkar på sidorna för trötta mammor och pappor. Fantastiskt! Vi har lyckligt lottade barn som har så omtänksam släkt!
På Lördag blir det Våffelkalas för både släkt och vänner samt bubbel till de som vill fira mamman.
Goda råd
Efter flera goda råd från er läsare angående klättrarbebisar
deklarerade jag, idag, för bebbsen:
"Nuuu får man klättra i soffan!"
Varpå mina små apor genast klättrade upp i soffan med mig vakande över dem som en första klassens hönsmamma. Jag bestämde mig för alternativ:
"Låta dem klättra men vakta över dem som en djävla bulldog"
Kanske kommer jag att ångra mig men som det är nu så förstår de inte att de inte får, vilket gör att jag inte gör annat än ropar : Ajajaaaj! Och de skrattar och härmas: ajajaaaj! tillbaka.
Nu får de utvecklas och lära sig klättra utan fara för liv och lem samt lära sig att ta sig ned på bästa sätt, nämligen BACKA! Jag kommer förmodligen att bli galen och ledbruten men jag kan inte komma på ngt bättre sätt. Jag och maken hade ett krisråd, på telefon, i morse och kom överens om strategin. Vi får vakta dem extra noga en tid.
Tack för goda råd alla goda mammor! skönt att inte vara ensam!
deklarerade jag, idag, för bebbsen:
"Nuuu får man klättra i soffan!"
Varpå mina små apor genast klättrade upp i soffan med mig vakande över dem som en första klassens hönsmamma. Jag bestämde mig för alternativ:
"Låta dem klättra men vakta över dem som en djävla bulldog"
Kanske kommer jag att ångra mig men som det är nu så förstår de inte att de inte får, vilket gör att jag inte gör annat än ropar : Ajajaaaj! Och de skrattar och härmas: ajajaaaj! tillbaka.
Nu får de utvecklas och lära sig klättra utan fara för liv och lem samt lära sig att ta sig ned på bästa sätt, nämligen BACKA! Jag kommer förmodligen att bli galen och ledbruten men jag kan inte komma på ngt bättre sätt. Jag och maken hade ett krisråd, på telefon, i morse och kom överens om strategin. Vi får vakta dem extra noga en tid.
Tack för goda råd alla goda mammor! skönt att inte vara ensam!
Gränslöst älskade
Idag fyller mina solar ett år!! Helt overkligt!
Nästa helg firar vi med stort kalas men idag kommer
mormorsmor, moster och storkusiner för lunch, tårta
och firande. Av oss päron fick de sommarjackor och efter att
alla kalasbilder är tagna ska jag sätta ihop två fotoböcker.
Jag vill att de ska ha varsin egen med egna bilder att
sitta och bläddra i när de blir större. Inte bara vara
enheten Otto och Vilgot utan ha en egen liten historia.
Jackorna däremot får de dela för att få lite olika respons från omvärlden.
Åsså lite bilderfrån gårdagens utelek
Mina barn! Ni är gränslöst älskade!
Såhär skrev jag om deras födelse:
På Onsdag morgon, den 25 Maj, kom doktorn in och tyckte att katt- och råttaleken fick vara över. Att vi inte skulle vänta på fler blödningar eller att det blev farligt på riktigt. Nu skulle vi träffa de små. Jag blev lycklig!! Äntligen och det skulle ske samma dag. Det var bara en annan mamma som skulle snittas den dagen så väntan skulle inte bli lång.
Vi började ringa runt och meddela alla som ville veta och bara en kort stund senare var jag på operationsbordet. Maken satt vid huvudändan med I-phone i högsta hugg för att filma spektaklet. Från det att vår doktor satte skalpellen i min mage tills första bebben var ute tog det 4 minuter. Kl 10:22 Onsdagen den 25 maj såg min första lilla älskling dagens ljus. 1700g och 41cm lång upphävde den lilla varelsen ett litet pip. Nästa ljuvliga uppenbarelse kom 10:25 och vägde 2000g utsträckt på 42cm.
De skrek (pep), sprattlade och var helt perfekta. Jag fick se dem, pussa deras kladdiga små huvuden innan de bars ut och maken följde med dem. Själv fick jag snällt ligga kvar medan doktorn tråcklade ihop mig.
Under tiden spelades "A lalalalalong" med "Inner Circle"...
Mina barn är friska, vackra men små. De kan andas själva vid det här laget och äter som små matvrak men vissa mål måste de sondmatas. De övervakas av sköterskor dygnet runt men älskar att ligga på mamma och pappas bröst.
Vi är lyckliga och trötta!!
Jag är oändligt tacksam för mina fina bebisar men också för allt stöd, alla som brytt sig, som kollat bloggen troget medan jag legat utslagen. Vi är i mål nu!!
Vi är där vi vill vara och förundras över hur många som gläds med oss. TACK!
Vi är i mål!!!
Den närmaste tiden kan ni förvänta er att bli överösta med bebisbilder av skiftande kvalité. Nu är Julia, Alias Lilla My, mamma!
Nästa helg firar vi med stort kalas men idag kommer
mormorsmor, moster och storkusiner för lunch, tårta
och firande. Av oss päron fick de sommarjackor och efter att
alla kalasbilder är tagna ska jag sätta ihop två fotoböcker.
Jag vill att de ska ha varsin egen med egna bilder att
sitta och bläddra i när de blir större. Inte bara vara
enheten Otto och Vilgot utan ha en egen liten historia.
Jackorna däremot får de dela för att få lite olika respons från omvärlden.
Åsså lite bilderfrån gårdagens utelek
Mina barn! Ni är gränslöst älskade!
Såhär skrev jag om deras födelse:
På Onsdag morgon, den 25 Maj, kom doktorn in och tyckte att katt- och råttaleken fick vara över. Att vi inte skulle vänta på fler blödningar eller att det blev farligt på riktigt. Nu skulle vi träffa de små. Jag blev lycklig!! Äntligen och det skulle ske samma dag. Det var bara en annan mamma som skulle snittas den dagen så väntan skulle inte bli lång.
Vi började ringa runt och meddela alla som ville veta och bara en kort stund senare var jag på operationsbordet. Maken satt vid huvudändan med I-phone i högsta hugg för att filma spektaklet. Från det att vår doktor satte skalpellen i min mage tills första bebben var ute tog det 4 minuter. Kl 10:22 Onsdagen den 25 maj såg min första lilla älskling dagens ljus. 1700g och 41cm lång upphävde den lilla varelsen ett litet pip. Nästa ljuvliga uppenbarelse kom 10:25 och vägde 2000g utsträckt på 42cm.
De skrek (pep), sprattlade och var helt perfekta. Jag fick se dem, pussa deras kladdiga små huvuden innan de bars ut och maken följde med dem. Själv fick jag snällt ligga kvar medan doktorn tråcklade ihop mig.
Under tiden spelades "A lalalalalong" med "Inner Circle"...
Mina barn är friska, vackra men små. De kan andas själva vid det här laget och äter som små matvrak men vissa mål måste de sondmatas. De övervakas av sköterskor dygnet runt men älskar att ligga på mamma och pappas bröst.
Vi är lyckliga och trötta!!
Jag är oändligt tacksam för mina fina bebisar men också för allt stöd, alla som brytt sig, som kollat bloggen troget medan jag legat utslagen. Vi är i mål nu!!
Vi är där vi vill vara och förundras över hur många som gläds med oss. TACK!
Vi är i mål!!!
Den närmaste tiden kan ni förvänta er att bli överösta med bebisbilder av skiftande kvalité. Nu är Julia, Alias Lilla My, mamma!
Hur gör ni med klätterapor?
Dålig natt. Lite sömn. Pojkarna är egentligen inte jätteskrikiga.
Men om de är pipiga precis när jag är på väg att somna så stör de ut
min sömn för ett tag. Lika bra att stiga upp, ta ett par alvedon och
vandra geom huset ett tag. Åsså vaknar de ju tidigt å vill komma
över till vår säng. Sedan är det full fart några timmar.
Häromdagen var det Vilgot som hade en olycks-dag med blåöga och fläskläpp.
Av egen förskyllan och med Ottos hjälp. Han har för vana att veva med leksaker
och den som är i vägen brukar få sig en känga = Vilgot
Igår var det Ottos olycks-dag. Han klättrade upp på en pall och försökte krypa ned
med huvudet före. Han blev biten av sin bror och han missbedömde höjden av soffbordet.
För att bara nämna några olyckor.
Jag försöker att låta dem utforska själva utan en mamma som konstant hönsar men det fungerar ju inte när en ettåring får för sig att klättra med huvudet före ned från möbler...
Jag tycker att hjälm i hemmet är att gå för långt men ibland känns det onekligen påkallat.
Att klättra är ju det roligaste han vet. Hur gör gjorde ni andra rutinerade mammor?
Ska man vakta så gott det går eller köra med ajaj när han "apar sig"?
Men om de är pipiga precis när jag är på väg att somna så stör de ut
min sömn för ett tag. Lika bra att stiga upp, ta ett par alvedon och
vandra geom huset ett tag. Åsså vaknar de ju tidigt å vill komma
över till vår säng. Sedan är det full fart några timmar.
Häromdagen var det Vilgot som hade en olycks-dag med blåöga och fläskläpp.
Av egen förskyllan och med Ottos hjälp. Han har för vana att veva med leksaker
och den som är i vägen brukar få sig en känga = Vilgot
Igår var det Ottos olycks-dag. Han klättrade upp på en pall och försökte krypa ned
med huvudet före. Han blev biten av sin bror och han missbedömde höjden av soffbordet.
För att bara nämna några olyckor.
Jag försöker att låta dem utforska själva utan en mamma som konstant hönsar men det fungerar ju inte när en ettåring får för sig att klättra med huvudet före ned från möbler...
Jag tycker att hjälm i hemmet är att gå för långt men ibland känns det onekligen påkallat.
Att klättra är ju det roligaste han vet. Hur gör gjorde ni andra rutinerade mammor?
Ska man vakta så gott det går eller köra med ajaj när han "apar sig"?
Njut av vår jord
Onsdag, och mitt senaste inlägg var i Söndags...
Jag tycker om att blogga. Det är ett av de få intressen
det finns tid till och ändå hittar jag inte tiden. Och när jag
har tid finner jag inte inspiration...
Jag saknar er, trogna läsare och vill bli bättre. Snart lugnar livet ned sig och då kanske både kreativitet och tid infinner sig.
Men jag bjuder på sommarbilder från igår då vi hade hela 17 C och sol!!
Vilgot hade fullt upp med att mumsa jordklumpar
Otto njuter av jorden han oxå
Jag tycker om att blogga. Det är ett av de få intressen
det finns tid till och ändå hittar jag inte tiden. Och när jag
har tid finner jag inte inspiration...
Jag saknar er, trogna läsare och vill bli bättre. Snart lugnar livet ned sig och då kanske både kreativitet och tid infinner sig.
Men jag bjuder på sommarbilder från igår då vi hade hela 17 C och sol!!
Vilgot hade fullt upp med att mumsa jordklumpar
Otto njuter av jorden han oxå
I helgen
I helgen har jag hunnit vara på Ikea med kompisar, druckit bubbel, varit på födelsedagskalas, gått på bio (Avengers! Hurra!), krattat, ätit gott och gosat med bebisar. Men bebistiden rinner ut. Nu är de mer små barn än bebisar. En insikt som kommit under helgen. Än klamrar jag mig fast vid bebis-tiden men det börjar vara dags att släppa taget om den. Snart. Inte riktigt nu, men snart. På fredag fyller de ett år och en vecka senare fyller jag trettio. Jag är vuxen och de är barn. Då varje framsteg är fantastiskt sörjer jag bebistiden och ser fram emot småbarnstiden.
Jag skulle aldrig bli en SUPERJULIA
Sedan jag var barn har jag älskat superhjältar.
Som litet barn var det Bamse, Jesus och Pippi.
Idag följer jag allt från stålmannen, Buffy och X-men
till Harry Potter, Iron Man och Transformers.
The holy grail just nu är att komma ifrån bebbsen
tillräckligt länge för att hinna se "Avengers" på bio.
Den filmen har jag längtat efter i minst ett år.
Tricket, eller problemet, med denna faiblesse är att
kunna leva med att så få av dem är kvinnor. Och det är svårt.
De kvinnliga superhjältarna är försumbart få jämfört med männen.
Som barn deklarerade jag för kvarterets barn att jag
skulle bli superhjälte när jag blev stor. Jag drömde om
att kunna dricka mjölk och plötsligt bli världens starkaste!!
En SUPERJULIA!! Kämpandes för rättvisa och moral.
Det direkta gensvaret, jag fick från kvarterets (genus-obildade)
barn var: "Du kan inte bli superhjälte, du är ju tjej. Men du är iaf näst snyggast i kvarteret"
Att Pippi var världens starkaste tjej räknades visst inte som superkrafter.
Besvikelsen var enorm och i ilskan brottade jag ner de små lymlarna som
uttryckte något så befängt. Men det hängde kvar. Jag skulle aldrig bli en SUPERJULIA.
Idag vet jag att det finns kvinnliga superhjältar i vart och varanat hem. Även jag tillhör skaran av småbarnsmorsor som utför hjältedåd eller kvinnor som utför stordåd i arbetslivet eller osjälviskt hjälper behövande världen över. Men då. Att få drömmen krossad och som tröst få höra att man
skulle satsa på "snyggast i kvarteret" istället. Det får mig att hoppas att mina barn ska slippa begränsas av könsroller och få drömma sin framtid fritt.
Detta var kvällens lilla genustanke från en trött superhjälte.
Nu ska jag se sista säsongen av "Smallville". Over and out!
Som litet barn var det Bamse, Jesus och Pippi.
Idag följer jag allt från stålmannen, Buffy och X-men
till Harry Potter, Iron Man och Transformers.
The holy grail just nu är att komma ifrån bebbsen
tillräckligt länge för att hinna se "Avengers" på bio.
Den filmen har jag längtat efter i minst ett år.
Tricket, eller problemet, med denna faiblesse är att
kunna leva med att så få av dem är kvinnor. Och det är svårt.
De kvinnliga superhjältarna är försumbart få jämfört med männen.
Som barn deklarerade jag för kvarterets barn att jag
skulle bli superhjälte när jag blev stor. Jag drömde om
att kunna dricka mjölk och plötsligt bli världens starkaste!!
En SUPERJULIA!! Kämpandes för rättvisa och moral.
Det direkta gensvaret, jag fick från kvarterets (genus-obildade)
barn var: "Du kan inte bli superhjälte, du är ju tjej. Men du är iaf näst snyggast i kvarteret"
Att Pippi var världens starkaste tjej räknades visst inte som superkrafter.
Besvikelsen var enorm och i ilskan brottade jag ner de små lymlarna som
uttryckte något så befängt. Men det hängde kvar. Jag skulle aldrig bli en SUPERJULIA.
Idag vet jag att det finns kvinnliga superhjältar i vart och varanat hem. Även jag tillhör skaran av småbarnsmorsor som utför hjältedåd eller kvinnor som utför stordåd i arbetslivet eller osjälviskt hjälper behövande världen över. Men då. Att få drömmen krossad och som tröst få höra att man
skulle satsa på "snyggast i kvarteret" istället. Det får mig att hoppas att mina barn ska slippa begränsas av könsroller och få drömma sin framtid fritt.
Detta var kvällens lilla genustanke från en trött superhjälte.
Nu ska jag se sista säsongen av "Smallville". Over and out!
Äventyr och päron-problem
Så jag stoppade gossarna i vagnen och tog bussen till stan.
Vi strosade i solen och kikade på både mamm-kläder och bebb-kläder.
Pojkarna var nöjda och charmiga. Alla tanter stannade för att få en kik
på de gulligaste ungarna :)
Vi fikade på waynes, pojkarna åt majskrok och jag åt en bagel + en icelatte.
Sedan strosade vi lite till och mumsade päron.
Otto satte en bit i halsen och jag fick slita upp honom ur vagnen och dunka honom i ryggen.
Biten kom ut men ungen var otröstlig. Så klart, även jag var skärrad när vi satt på bussen hem och han bara grät och borrade in huvudet i min axel. När vi kom hem försökte jag ge honom vatten och favoriten RUSSIN menhan bara rosslade och kräktes decilitervis med slem. Fy faan vad synd det var om honom! Jag ringde sjukvårdsupplysningen då jag var orolig för att någon liten bit satt kvar.
Medan jag väntade på att bli uppringd av vårdcentralen började ungen äta gröt av hjärtans lust.
Lättad avblåste jag färd till sjukhuset och nu sover de små änglarna. Innan de somnade hann Vilgot ramla och slå hål på läppen, så nu har han en fläskläpp att matcha till sitt blåöga han fick igår...
De gör ju illa sig HELA tiden, HELA TIDEN! Men så kommer de att börja gå nu, vilken dag som helst!
Nu kommer bilder på vårt lilla äventyr!
På väg till bussen
På café
Otto
Vilgot
Trötta, på väg hem efter Ottos lilla "päron-fadäs"
ledsen Otto
trött Vilgot
Vi strosade i solen och kikade på både mamm-kläder och bebb-kläder.
Pojkarna var nöjda och charmiga. Alla tanter stannade för att få en kik
på de gulligaste ungarna :)
Vi fikade på waynes, pojkarna åt majskrok och jag åt en bagel + en icelatte.
Sedan strosade vi lite till och mumsade päron.
Otto satte en bit i halsen och jag fick slita upp honom ur vagnen och dunka honom i ryggen.
Biten kom ut men ungen var otröstlig. Så klart, även jag var skärrad när vi satt på bussen hem och han bara grät och borrade in huvudet i min axel. När vi kom hem försökte jag ge honom vatten och favoriten RUSSIN menhan bara rosslade och kräktes decilitervis med slem. Fy faan vad synd det var om honom! Jag ringde sjukvårdsupplysningen då jag var orolig för att någon liten bit satt kvar.
Medan jag väntade på att bli uppringd av vårdcentralen började ungen äta gröt av hjärtans lust.
Lättad avblåste jag färd till sjukhuset och nu sover de små änglarna. Innan de somnade hann Vilgot ramla och slå hål på läppen, så nu har han en fläskläpp att matcha till sitt blåöga han fick igår...
De gör ju illa sig HELA tiden, HELA TIDEN! Men så kommer de att börja gå nu, vilken dag som helst!
Nu kommer bilder på vårt lilla äventyr!
På väg till bussen
På café
Otto
Vilgot
Trötta, på väg hem efter Ottos lilla "päron-fadäs"
ledsen Otto
trött Vilgot
Gnällvarning utfärdas
Alltså, faan vad jobbigt det är!!
Jag är själv med gossarna låånga dagar.
De bråkar, periodvis, jättemycket.
Klättrar och lägger sig på varandra, den underst skriker
som en besatt. Det luggas, bits, klöses och nyps.
Alltid i kamp om någon leksak eller, helt enkelt för att de
är så nära att man lika gärna kan passa på.
De ska ju vara på samma fläck och det är klart att irritation uppstår.
I skrivande stund fightas de som galningar för att klättra upp i mitt knä.
Och de är lika goda kålsupare, båda två. PHU!
Jag tror jag måste klä på dem och gå ut i solen så de får rasa av sig.
Here we go!
Jag är själv med gossarna låånga dagar.
De bråkar, periodvis, jättemycket.
Klättrar och lägger sig på varandra, den underst skriker
som en besatt. Det luggas, bits, klöses och nyps.
Alltid i kamp om någon leksak eller, helt enkelt för att de
är så nära att man lika gärna kan passa på.
De ska ju vara på samma fläck och det är klart att irritation uppstår.
I skrivande stund fightas de som galningar för att klättra upp i mitt knä.
Och de är lika goda kålsupare, båda två. PHU!
Jag tror jag måste klä på dem och gå ut i solen så de får rasa av sig.
Here we go!
Framsteg
Hej hej, eller "ej ej" som bebisarna säger!
"Ej ej" säger de och vevar med armen i ett
försök att vinka. Häromdagen sa Vilgot "Hej då"
när farmor och farfar for hem. Han härmar allt
man säger även om det ofta låter lite grötigt.
Otto däremot utvecklar de fysiska egenskaperna
och klättrar på allt. ALLT! Båda övar på att stå utan stöd.
Mitt hjärta sväller av stolthet för varje liten grej.
Allt är så stort, så underbart och häftigt.
Maken jobbar bara denna vecka och nästa innan han
blir pappaledig de närmaste fyra månaderna.
I sommar ska jag gå tillbaka på jobbet några veckor
och det är med skräckblandad förtjusning.
Tur att jag får bli heltidsmamma igen i höst.
Men före det drar vi till Italien. I september sticker
vi på vårt lyxiga Italienäventyr!!
Jag längtar så det gör ont!
"Ej ej" säger de och vevar med armen i ett
försök att vinka. Häromdagen sa Vilgot "Hej då"
när farmor och farfar for hem. Han härmar allt
man säger även om det ofta låter lite grötigt.
Otto däremot utvecklar de fysiska egenskaperna
och klättrar på allt. ALLT! Båda övar på att stå utan stöd.
Mitt hjärta sväller av stolthet för varje liten grej.
Allt är så stort, så underbart och häftigt.
Maken jobbar bara denna vecka och nästa innan han
blir pappaledig de närmaste fyra månaderna.
I sommar ska jag gå tillbaka på jobbet några veckor
och det är med skräckblandad förtjusning.
Tur att jag får bli heltidsmamma igen i höst.
Men före det drar vi till Italien. I september sticker
vi på vårt lyxiga Italienäventyr!!
Jag längtar så det gör ont!
Äckligheten
Jag var precis så där äcklig som bara en sliten småbarnsmorsa kan vara...
Vilgot hade spytt på hallmattan och var mycket intresserad av vad han producerat,
och Otto likaså. Ingen tid fanns att hämta trasan för då skulle de ha all tid de behövde för att
helt SMÖRJA in hela hallen. Jag överlade med mig själv en millisekund och skopade upp spyan med handen! Så var det med det!
Hörde jag ett "hejja"?!
Vilgot hade spytt på hallmattan och var mycket intresserad av vad han producerat,
och Otto likaså. Ingen tid fanns att hämta trasan för då skulle de ha all tid de behövde för att
helt SMÖRJA in hela hallen. Jag överlade med mig själv en millisekund och skopade upp spyan med handen! Så var det med det!
Hörde jag ett "hejja"?!
2 kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Tjock eller smal spelar ingen roll. Hon förväntas gå i försvar eller ÄNDRA PÅ SIG!
Jag har funderat en del på det här med Blondinbellas utvik, som hon gör för att visa
på att en kropp inte behöver vara pinnsmal för att vara vacker. För att stärka alla oss
andra som inte är modellsmala och visa på mångfald. Hon kallar det "size me".
Jag funderar lite på den här "hjälpen" eller vad man ska kalla det.
Den här ståndpunkten hon tagit då hon inte skäms för sin kropp och vill vidga vyerna
och krossa "size zero", som ju är ett otäckt, otäckt fenomen.
Jag som mullig kvinna tänker ändå tack, men nej tack.
För hon svingar vilt mot idealet men missar grundproblemet.
Att ideal i alla former alltid sänker någon men framför allt:
PROBLEMET ÄR ATT VI BRYR OSS SÅ OM VAD ANDRA TYCKER,
ATT VI KVINNOR BEDÖMS UTIFRÅN UTSEENDE
(oavsett vilket ideal som gäller, tjock eller smal)
När denna driftiga, smarta och vettiga tjej droppar kläderna så kan hon lika gärna säga:
"Bedöm mig"
"Säg att jag är okej"
"Tyck att jag är fin att vila ögonen på trots att jag inte är supersmal"
PROBLEMET MED OBJEKTIFIERING KVARSTÅR. KVINNOR bedöms efter utseende oavsett storlek och DÄR i ligger problemet som jag ser det. "Jag är inte jättesmal men jag viker ut mig för bedömning ändå och hoppas på godkännande". Goda intentioner men fel väg om ni frågar mig.
Size Zero är ett farligt ideal som förtjänar en rejäl skrevspark men inget är vunnet om vi istället böjjer oss för ett nytt ideal. Kan vi inte bara få vara som vi är och slippa försvara vårt utseende.
För det är precis det hon gör. Hon försvarar ett kurvigt ideal men ett ideal är det. Å så fort vi kvinnor inte lever upp till idealet så måste vi försvara det. Inget är så provocerande som en kvinna som är nöjd med sin kropp. Hon måste tas ned på jorden. Tjock eller smal spelar ingen roll. Hon förväntas gå i försvar eller ÄNDRA PÅ SIG! Om en smal kändis går upp får hon skit och om en kurvig ikon går ned så är hon en svikare. Ibland är det faan inte lätt att vara kvinna.
KAN VI SLUTA BEDÖMMA OSS SJÄLVA OCH VARANDRA UTIFRÅN UTSEENDE?!
En kan bara hoppas. Men vi kan vägra försvara vårt utseende.
Vi kan sluta kommentera andras utseende.
Vi kan sluta nära utseendefixering hos våra barn
och vi kan sluta fred med våra egna kroppar.
P.s Jag påstår INTE att det är lätt att vara man, men jag vill påstå att när det kommer till kroppsliga ideal så är vi kvinnor mer drabbade. Därför skriver jag om kvinnor. Men objektifiering av män är lika vidrigt. D.s
på att en kropp inte behöver vara pinnsmal för att vara vacker. För att stärka alla oss
andra som inte är modellsmala och visa på mångfald. Hon kallar det "size me".
Jag funderar lite på den här "hjälpen" eller vad man ska kalla det.
Den här ståndpunkten hon tagit då hon inte skäms för sin kropp och vill vidga vyerna
och krossa "size zero", som ju är ett otäckt, otäckt fenomen.
Jag som mullig kvinna tänker ändå tack, men nej tack.
För hon svingar vilt mot idealet men missar grundproblemet.
Att ideal i alla former alltid sänker någon men framför allt:
PROBLEMET ÄR ATT VI BRYR OSS SÅ OM VAD ANDRA TYCKER,
ATT VI KVINNOR BEDÖMS UTIFRÅN UTSEENDE
(oavsett vilket ideal som gäller, tjock eller smal)
När denna driftiga, smarta och vettiga tjej droppar kläderna så kan hon lika gärna säga:
"Bedöm mig"
"Säg att jag är okej"
"Tyck att jag är fin att vila ögonen på trots att jag inte är supersmal"
PROBLEMET MED OBJEKTIFIERING KVARSTÅR. KVINNOR bedöms efter utseende oavsett storlek och DÄR i ligger problemet som jag ser det. "Jag är inte jättesmal men jag viker ut mig för bedömning ändå och hoppas på godkännande". Goda intentioner men fel väg om ni frågar mig.
Size Zero är ett farligt ideal som förtjänar en rejäl skrevspark men inget är vunnet om vi istället böjjer oss för ett nytt ideal. Kan vi inte bara få vara som vi är och slippa försvara vårt utseende.
För det är precis det hon gör. Hon försvarar ett kurvigt ideal men ett ideal är det. Å så fort vi kvinnor inte lever upp till idealet så måste vi försvara det. Inget är så provocerande som en kvinna som är nöjd med sin kropp. Hon måste tas ned på jorden. Tjock eller smal spelar ingen roll. Hon förväntas gå i försvar eller ÄNDRA PÅ SIG! Om en smal kändis går upp får hon skit och om en kurvig ikon går ned så är hon en svikare. Ibland är det faan inte lätt att vara kvinna.
KAN VI SLUTA BEDÖMMA OSS SJÄLVA OCH VARANDRA UTIFRÅN UTSEENDE?!
En kan bara hoppas. Men vi kan vägra försvara vårt utseende.
Vi kan sluta kommentera andras utseende.
Vi kan sluta nära utseendefixering hos våra barn
och vi kan sluta fred med våra egna kroppar.
P.s Jag påstår INTE att det är lätt att vara man, men jag vill påstå att när det kommer till kroppsliga ideal så är vi kvinnor mer drabbade. Därför skriver jag om kvinnor. Men objektifiering av män är lika vidrigt. D.s
Sköna Maj är välkommen aaaany time now...
Idag är det lugna gatan i det gula huset. Ett par decimeter snö
och sömnbrist kan göra det med ett hushåll.
Sköna Maj är välkommen aaaany time now...
Men med rätt kombination av koffein, nikotin, socker och alvedon känner jag ändå hopp om våren.
Detta är bara en knöl på vägen. Snart ska maken vara hemma på heltid, vi ska fira födelsedagar och fram på höstkanten ska vi åka till Italien. Framtiden är ljus och nutiden är skinande vit, av snö. Men snart är snön en geggig sörja och jag kan ta fram mina röda gummistövlar. Oh, happy days!
Barnen leker och luggas medan jag och maken kollar in sista avsnittet av "Hell on wheals".
Indianer och cowboys och stora koppar kaffe är receptet på en lugn söndag.
och sömnbrist kan göra det med ett hushåll.
Sköna Maj är välkommen aaaany time now...
Men med rätt kombination av koffein, nikotin, socker och alvedon känner jag ändå hopp om våren.
Detta är bara en knöl på vägen. Snart ska maken vara hemma på heltid, vi ska fira födelsedagar och fram på höstkanten ska vi åka till Italien. Framtiden är ljus och nutiden är skinande vit, av snö. Men snart är snön en geggig sörja och jag kan ta fram mina röda gummistövlar. Oh, happy days!
Barnen leker och luggas medan jag och maken kollar in sista avsnittet av "Hell on wheals".
Indianer och cowboys och stora koppar kaffe är receptet på en lugn söndag.
Är det idylliskt? Nja, sådär måttligt
Phu! Så fick jag en stund över.
Farmor är här och tog med kidsen ut på gräsmattan i full mundering.
Galonställ och stövlar. Men det gäller att passa på, det ska tydligen
snöa/regna senare i eftermiddag. Men ännu lyser solen och fåglarna
kvittrar som besatta och jorden luktar sådär bajsigt som nytinad jord ska göra.
Själv bakar jag bullar. ett projekt som varit på tapeten i en månad men fått stå tillbaka för bebisrelaterade saker och min värkande kropp. Men idag är en bra dag och jag längtar efter
doften av helt vanliga, klassiska kanelbullar. När jag inte bakat på ett tag blir det alltid lite
"back to basics" med klassiska smaker och handknådade degar. Låter det idylliskt?
Är det idylliskt? Nja, sådär måttligt.
Själv har jag en mystunika med fläckar, hål och en svag odör av bebisbajs, på mig.
Håret behöver tvättas och huset städas men
"Me and dead owles don´t give a ho".
Jag njuter av tystnaden från den jäsande degen och tanken på fredag!
Otto-bebis
Ville-bebis
Farmor är här och tog med kidsen ut på gräsmattan i full mundering.
Galonställ och stövlar. Men det gäller att passa på, det ska tydligen
snöa/regna senare i eftermiddag. Men ännu lyser solen och fåglarna
kvittrar som besatta och jorden luktar sådär bajsigt som nytinad jord ska göra.
Själv bakar jag bullar. ett projekt som varit på tapeten i en månad men fått stå tillbaka för bebisrelaterade saker och min värkande kropp. Men idag är en bra dag och jag längtar efter
doften av helt vanliga, klassiska kanelbullar. När jag inte bakat på ett tag blir det alltid lite
"back to basics" med klassiska smaker och handknådade degar. Låter det idylliskt?
Är det idylliskt? Nja, sådär måttligt.
Själv har jag en mystunika med fläckar, hål och en svag odör av bebisbajs, på mig.
Håret behöver tvättas och huset städas men
"Me and dead owles don´t give a ho".
Jag njuter av tystnaden från den jäsande degen och tanken på fredag!
Otto-bebis
Ville-bebis
Trettioårsfunderingar med önskelista
Jag fyller ju snart trettio år och funderar på hur jag allra helst firar
eller unnar mig något extra. Sanningen är att det inte kommer att finnas utrymme i vår budget
för mer än fika i trädgården med våra närmaste och eftersom pojkarna fyller ett samma vecka
så känns det som att fokus kommer att ligga på dem. Jag vet att de inte fattar konceptet "FEST"
men med tanke på de senaste åren så MÅSTE jag få fira deras födelsedag med ballonger, tårta,
vänner och (förhoppningsvis) massor med bubbel. Jag bara MÅSTE! Alltså hamnar min egen
bemärkelsedag lite i skymundan. Det är helt okej.
Men folk undrar ju vad jag önskar mig och det är klart att jag önskar mig saker.
Mest av allt skulle jag vilja åka på en vårweekend till stockholm med mannen i mitt liv
och mina små knoddar som inte heller där har vett att uppskatta stockholms pärlor
men det skiter jag i. Ungarna vill jag ha med mig. Punkt slut, amen och allt det där.
Maken har ju lite SAS-poäng så vi kanske skulle kunna flyga billigt...
Då är det bara det där med den lilla lyxen medans vi är där, shopping, brunch och vinglas på uteserveringar. Jag funderar på att önska mig presentkort på kul affärer, cold hard cash och någon slags centralt och trevligt boende. Vad tycker ni?
Mina önskningar blir alltså något så tråkigt som:
Presentkort
Cash
men också:
Plantor eller presentcheckar på plantor och trädgårdsfix
Pastelligt porslin såsom assietter och tallrikar
Ett staket
En tripp till IKEA
En flaska go´bubbel
Men jag är lätt att shoppa till. Slå in något i ett fint papper och jag klappar förtjust händerna :)
Bjud på ett glas rosé i sommar eller en av de legendariska glassarna i Bergsbyn och ni har fångat mitt hjärta!
Eller tala om för mig att jag har charmiga barn, jag är inte svårare än så :)
eller unnar mig något extra. Sanningen är att det inte kommer att finnas utrymme i vår budget
för mer än fika i trädgården med våra närmaste och eftersom pojkarna fyller ett samma vecka
så känns det som att fokus kommer att ligga på dem. Jag vet att de inte fattar konceptet "FEST"
men med tanke på de senaste åren så MÅSTE jag få fira deras födelsedag med ballonger, tårta,
vänner och (förhoppningsvis) massor med bubbel. Jag bara MÅSTE! Alltså hamnar min egen
bemärkelsedag lite i skymundan. Det är helt okej.
Men folk undrar ju vad jag önskar mig och det är klart att jag önskar mig saker.
Mest av allt skulle jag vilja åka på en vårweekend till stockholm med mannen i mitt liv
och mina små knoddar som inte heller där har vett att uppskatta stockholms pärlor
men det skiter jag i. Ungarna vill jag ha med mig. Punkt slut, amen och allt det där.
Maken har ju lite SAS-poäng så vi kanske skulle kunna flyga billigt...
Då är det bara det där med den lilla lyxen medans vi är där, shopping, brunch och vinglas på uteserveringar. Jag funderar på att önska mig presentkort på kul affärer, cold hard cash och någon slags centralt och trevligt boende. Vad tycker ni?
Mina önskningar blir alltså något så tråkigt som:
Presentkort
Cash
men också:
Plantor eller presentcheckar på plantor och trädgårdsfix
Pastelligt porslin såsom assietter och tallrikar
Ett staket
En tripp till IKEA
En flaska go´bubbel
Men jag är lätt att shoppa till. Slå in något i ett fint papper och jag klappar förtjust händerna :)
Bjud på ett glas rosé i sommar eller en av de legendariska glassarna i Bergsbyn och ni har fångat mitt hjärta!
Eller tala om för mig att jag har charmiga barn, jag är inte svårare än så :)