Vår dator har gett upp, hav tålamod
Är tillbaka så fort jag slipper blogga från min lilla smartphone.
Hatar att skriva längre texter med den och knapparna är ju så små...
Hatar att skriva längre texter med den och knapparna är ju så små...
Nina skriver om HEN, ta å läs!
Nina skriver klokt om Hen. Ni som inte vet vad ni ska tycka
eller som är allmänt anti mot Hen kan väl ta en liten titt hos
henne. Hon är klok! Klicka på rosen nedan om ni vill ta en titt!
Dagens ros till dig Nina!
eller som är allmänt anti mot Hen kan väl ta en liten titt hos
henne. Hon är klok! Klicka på rosen nedan om ni vill ta en titt!
Dagens ros till dig Nina!
UuuuuääääÄ!
Jäsiken vad mina små kanaljer kör med mig idag!
Uuuäää hit och Uuuuäää dit!
Problem av typen: "Jag vill ha tutten i munnen inte i handen men vet inte hur man gör"
Följt av Uuuuuäää!
"Jag är trött men sova är inte roligt, fatta mamma!"
Följt av Uuuuäää!
"Jag ser att du bär min bror och blir ögonblickligen missnöjd"
Följt av UuuuuäääÄ!
Och nu senast: "Jag är LIVRÄDD för elvispen, sluta baka omedelbart!"
Följt av Ehe ehe ehe eheeeeeee Uuuuuuääää!
Nu ser jag att Ville kilat fast ena foten i spjälsängen (joo vi har spjälskydd)
dags att avvärja dagens trehundraåttioelfte Uuuuuääää!
Uuuäää hit och Uuuuäää dit!
Problem av typen: "Jag vill ha tutten i munnen inte i handen men vet inte hur man gör"
Följt av Uuuuuäää!
"Jag är trött men sova är inte roligt, fatta mamma!"
Följt av Uuuuäää!
"Jag ser att du bär min bror och blir ögonblickligen missnöjd"
Följt av UuuuuäääÄ!
Och nu senast: "Jag är LIVRÄDD för elvispen, sluta baka omedelbart!"
Följt av Ehe ehe ehe eheeeeeee Uuuuuuääää!
Nu ser jag att Ville kilat fast ena foten i spjälsängen (joo vi har spjälskydd)
dags att avvärja dagens trehundraåttioelfte Uuuuuääää!
Skämt å sido
Idag gnisslar det när jag far fram. Måste komma igång
och smörja lederna. Lite morgongympa någon??
Skämt å sido (vi vet ju alla vart min "hurtnivå" ligger).
Men mina stela leder behöver lite värme. Igår eldade jag så vi hade
26 C i köket hela dagen. Det var ljuvligt. Jag kunde ha barnen på golvet
utan att behöva oroa mig för förfrysningsskador och jag kunde va´med dem
på golvet utan att riskera blåskatarr. Dagens första brasa sprakar och jag
funderar, helt allvarligt, på att tejpa upp ögonen. Alternativt koka en balja med kaffe
att ligga och dra i en stund...
och smörja lederna. Lite morgongympa någon??
Skämt å sido (vi vet ju alla vart min "hurtnivå" ligger).
Men mina stela leder behöver lite värme. Igår eldade jag så vi hade
26 C i köket hela dagen. Det var ljuvligt. Jag kunde ha barnen på golvet
utan att behöva oroa mig för förfrysningsskador och jag kunde va´med dem
på golvet utan att riskera blåskatarr. Dagens första brasa sprakar och jag
funderar, helt allvarligt, på att tejpa upp ögonen. Alternativt koka en balja med kaffe
att ligga och dra i en stund...
Ljusningen
...är denna lilla underbara tingest! Menskoppen!
Guds gåva till kvinnan! Känns inte, är miljö-och plånboksvänlig och man
behöver bara tömma 2-4ggr/dygn. Ingen bakteritillväxt och tvättas med tvål och vatten
samt kokas mellan mensperioderna. Gör livet uthärdligt och mig mer fri.
REKOMENDERAS, VARMT!
Dramatisk? Jag?
Mens är ett straff. Jag hatar det. Hela min kropp liksom
laddar för spektaklet för att sedan släppa lös helvetet!
Dramatisk? Jag?
Jag blir liksom arg på den! Kroppen!
(Jag jobbar på en bättre relation med den men den gör det inte lätt!)
Själva känslan av att bo i min kropp är harmonisk. Jag gillar mina mjuka kurvor,
mitt långa hår (både på huvud och ben) och den är väl inbodd och hemtrevlig.
Men den gör inte sitt jobb! Eller så gör den det men med gnissel och gnäll som vår
gamla Saab som visserligen gick men man kunde varken stänga av värmen, lyssna på
radion eller bromsa. Men visst den gick att köra och man satt bekvämt...
(Min kropp kan inte bli gravid men jag ska blöda som en gris, ha kramper som får det
att svartna för ögonen och känna mig som ett utskitet äppelskrutt.
Visst, min kropp bar två bebbar och bakade dem till perfektion men hade det inte varit
för modern läkekonst så hade vi dött alla tre. Hade det inte varit för modern medicin hade
de inte blivit till alls utan varit en dröm, omöjlig att uppnå.)
Dumma, dumma den!
laddar för spektaklet för att sedan släppa lös helvetet!
Dramatisk? Jag?
Jag blir liksom arg på den! Kroppen!
(Jag jobbar på en bättre relation med den men den gör det inte lätt!)
Själva känslan av att bo i min kropp är harmonisk. Jag gillar mina mjuka kurvor,
mitt långa hår (både på huvud och ben) och den är väl inbodd och hemtrevlig.
Men den gör inte sitt jobb! Eller så gör den det men med gnissel och gnäll som vår
gamla Saab som visserligen gick men man kunde varken stänga av värmen, lyssna på
radion eller bromsa. Men visst den gick att köra och man satt bekvämt...
(Min kropp kan inte bli gravid men jag ska blöda som en gris, ha kramper som får det
att svartna för ögonen och känna mig som ett utskitet äppelskrutt.
Visst, min kropp bar två bebbar och bakade dem till perfektion men hade det inte varit
för modern läkekonst så hade vi dött alla tre. Hade det inte varit för modern medicin hade
de inte blivit till alls utan varit en dröm, omöjlig att uppnå.)
Dumma, dumma den!
Åttamånadersbebbs
En ny läsare (Gella) frågade hur gamla bebbsen är.
Som självupptagen småbarnsmorsa är det ju precis den frågan
man vill ha när bebbsen fyller åtta månader. Då får man en anledning
att påpeka och orera över det faktum att telningarna växer så det knakar.
(Varning för klyschor av typen: "Snart ska de väl börja köra moped".)
Åttamånaderskontrollen var igår och de har snart växt ikapp "snittbebisen".
Nåja, Vilgot är så gott som ikapp medan Otto har en bit kvar men ha följer sin
kurva fint och har växt ett kilo sedan sist. Dagen till ära fick de premiäräta
grekisk yoghurt med päronmos och kanel. Jisses vad det smackades och gapades.
Nu sitter de i sitt lilla filt-bo med ett durkslag fullt med leksaker och plockar.
Det ser harmoniskt ut men har föregåtts av tidernas skrikfest då jag dristade mig
till att gå och kissa så att de såg det. Jag satt med dörren öppen och ropade saker som:
"Mammor måste faktiskt oxå få kissa!"
"Mamma kommer snart!"
"Mamma får prestationsångest och kan inte kissa när ni skriker.
Vill ni att mamma ska få urinvägsinfektion?!"
"Nu ger mamma upp kissandet!"
OSV!
Dessutom sprider sig en misstänkt skitlukt från någon av de små kanaljerna...
Som självupptagen småbarnsmorsa är det ju precis den frågan
man vill ha när bebbsen fyller åtta månader. Då får man en anledning
att påpeka och orera över det faktum att telningarna växer så det knakar.
(Varning för klyschor av typen: "Snart ska de väl börja köra moped".)
Åttamånaderskontrollen var igår och de har snart växt ikapp "snittbebisen".
Nåja, Vilgot är så gott som ikapp medan Otto har en bit kvar men ha följer sin
kurva fint och har växt ett kilo sedan sist. Dagen till ära fick de premiäräta
grekisk yoghurt med päronmos och kanel. Jisses vad det smackades och gapades.
Nu sitter de i sitt lilla filt-bo med ett durkslag fullt med leksaker och plockar.
Det ser harmoniskt ut men har föregåtts av tidernas skrikfest då jag dristade mig
till att gå och kissa så att de såg det. Jag satt med dörren öppen och ropade saker som:
"Mammor måste faktiskt oxå få kissa!"
"Mamma kommer snart!"
"Mamma får prestationsångest och kan inte kissa när ni skriker.
Vill ni att mamma ska få urinvägsinfektion?!"
"Nu ger mamma upp kissandet!"
OSV!
Dessutom sprider sig en misstänkt skitlukt från någon av de små kanaljerna...
Jag och rollatormaffian har något gemensamt
Söndags eftermiddag utan ångest. Utan söndagsångest. Lyxigt.
Måndagar är makens hemmadag på veckan och då brukar vi inte
göra många knop. Kanske något lagom avgränsat projekt medan bebbsen sover
eller en tripp till affären för att bunkra inför veckan. Jag är nämligtvis
insnöad. Av flera orsaker. Dels snålar vi på skottningen så att det är
ett elände att ta sig ner till stora vägen från vårt hus. Helt vansinnigt!
När man väl är nere på vägen och tänker att vagnen ska rulla lätt så
inser man att det finns fler som är snåla/fattiga: Skellefteå Kommun!
Budet är att de tänker ploga vår väg imorgon men vem vet. Det tar
typ en halvtimme att gå till affären men det blir lätt det dubbla i detta före.
Vi ska tydligen vara en av de rikaste kommunerna i sverige men det
är klart det kan ju vara svårt att budgetera, utan erfarenhet alltså...
Men vänta nu. Var det inte djäkligt snöigt förra året? Och året före det...
Vi som drabbas är väl inte allt för många och högljudda. Det är typ jag (och
andra körkortfria mammor) samt rollatormaffian :)
Hade jag en tuta på vagnen skulle den låta: Gnääääll, gnäll, gnäll, gnäll, gnäääääll osv
Måndagar är makens hemmadag på veckan och då brukar vi inte
göra många knop. Kanske något lagom avgränsat projekt medan bebbsen sover
eller en tripp till affären för att bunkra inför veckan. Jag är nämligtvis
insnöad. Av flera orsaker. Dels snålar vi på skottningen så att det är
ett elände att ta sig ner till stora vägen från vårt hus. Helt vansinnigt!
När man väl är nere på vägen och tänker att vagnen ska rulla lätt så
inser man att det finns fler som är snåla/fattiga: Skellefteå Kommun!
Budet är att de tänker ploga vår väg imorgon men vem vet. Det tar
typ en halvtimme att gå till affären men det blir lätt det dubbla i detta före.
Vi ska tydligen vara en av de rikaste kommunerna i sverige men det
är klart det kan ju vara svårt att budgetera, utan erfarenhet alltså...
Men vänta nu. Var det inte djäkligt snöigt förra året? Och året före det...
Vi som drabbas är väl inte allt för många och högljudda. Det är typ jag (och
andra körkortfria mammor) samt rollatormaffian :)
Hade jag en tuta på vagnen skulle den låta: Gnääääll, gnäll, gnäll, gnäll, gnäääääll osv
Priset för egentid kan ibland vara för högt
Jag lever, just nu, med en specifik uppsättning förutsättningar.
Förutsättningar som ganska få av mina närmaste delar.
...och JAG ÄLSKAR DET! Varje liten stund, varje galen, stressig och helt uppåt väggarna vansinnig dag!
Men något har grott i bakhuvudet ett bra tag. Något som bara varit ett litet frö men som nu, genom otaliga diskussioner med en mängd olika personer, blivit något som gör mig lite ledsen.
Time to set the record straight!
Diskussionen har handlat om egentid som förälder.
(Det här är INTE riktat mot någon utan är en utläggning om något som oroat mig och jag har äntligen sorterat ut VAD jag tycker i frågan.)
Jag tror att egentid som förälder är superviktigt och ett sunt sätt för föräldrar att låta bli att bli galna under småbarnstiden. Men med våra förutsättningar så är det bara vissa sorters egentid som fungerar.(Och här någonstans har jag trott att det är mig det är fel på.) Vi kan, då och då, få komma ifrån för att ha speciella kvällar med nära och kära typ som: Tjejkvällar, killkvällar, möhippor, svensexor osv. Vi kan oxå få egentid här hemma såsom: spela TV-spel ett par timmar ifred eller sitta vid datorn, eller baka en eftermiddag osv.
Vad vi INTE kan unna oss är regelbunden (en gång i veckan), schemalagd egentid borta från hemmet.
VARFÖR? Joo, för vi har tvillingar.
Hur kul det än är att vara med dem ensam på dagarna så är man HELT SLUT vid dagens slut. Man gör ju ett jobb, menat för två personer, själv. Att med regelbundenhet lämna över ett tvåmanns jobb på mig eller maken, att själv klara ut,(efter en heldag på jobbet eller hemma med två bebisar) känns inte som rätt väg. För mig känns "rätt väg" som att acceptera läget: Vi fick tvillingar och kan kanske inte förvänta oss flera "egna" kvällar i veckan. Livet flyter på och ingen slits ut om vi accepterar att vi är småbarnsföräldrar till TVÅ bebisar och att det måste ta prioritet just nu. Vi måste (om vi vill hålla oss friska) vara två vuxna så ofta som möjligt.
Men givetvis måste man då och då få komma ifrån.
Jag tycker det är underbart att vara två vuxna på två bebisar. Det känns som att det är så "det är meningen" att det ska vara. När vi är två finns det inget vi inte kan göra. Resa, hälsa på vänner eller gå på restaurang. Maken däremot tycker att allt flängande är slitsamt och har bett om att vi ska begränsa oss till en större utflykt per helg. Det köper jag. Det är rimligt att han ska få vara med killarna i lugn och ro och lära sig deras rutiner.
Många (och då menar jag många) tycker att det är lite osunt att jag inte har så stort behov av egentid just nu. Att jag borde hitta en hobby att pyssla med någon kväll i veckan. När det kommit på tal har jag böjt ned huvudet och mumlat: "Joo, jag borde väl hitta något sådant" och skämts lite.
Men efter mycket grubblande har jag insett att jag inte har det behovet just nu därför att det inte skulle fungera mellan makens resor, jobbkvällar och annat som ploppar upp. Jag (OCH maken) har ställt in behov/önskningar på enklare saker som:
*Att ibland få se en hel film
* Att få sova när tillfälle ges
* Att mysa i soffan med mannen i mitt liv
* Att hinna ta en kopp kaffe och en snus
när bebbarna sover.
* Att träffa folk och fika
Just nu är inte självförverkligande särskilt högt på agendan för någon av oss och jag tycker det är sunt. Hade vi bara ett barn skulle jag givetvis resonera annorlunda. Men gör inte misstaget att tro att bara för att jag älskar att vara mamma till två bebbar, och njuter av mammaledigheten, så är det möjligt att leva som om vi bara hade ett barn.
Anledningen till att detta kommer som ett inlägg istället för i ett samtal med alla våra nära och kära är att man i samtalet/diskussionen ofta glömmer bort att vi pratar utifrån olika förutsättningar och med det i bakgrunden har jag en tendens att vimsa till det. Inte få fram vad jag menar. Att vi inte orkar vara själva med dem flera kvällar i veckan och att priset för regelbunden egentid varje vecka kan vara för högt.
Dessutom har jag längtat så mycket efter dessa barn. I fyra långa och svåra år. Att vara med dem, i vår lilla familj, ÄR egentid för mig. Jag lever ju drömmen just nu.
Förutsättningar som ganska få av mina närmaste delar.
...och JAG ÄLSKAR DET! Varje liten stund, varje galen, stressig och helt uppåt väggarna vansinnig dag!
Men något har grott i bakhuvudet ett bra tag. Något som bara varit ett litet frö men som nu, genom otaliga diskussioner med en mängd olika personer, blivit något som gör mig lite ledsen.
Time to set the record straight!
Diskussionen har handlat om egentid som förälder.
(Det här är INTE riktat mot någon utan är en utläggning om något som oroat mig och jag har äntligen sorterat ut VAD jag tycker i frågan.)
Jag tror att egentid som förälder är superviktigt och ett sunt sätt för föräldrar att låta bli att bli galna under småbarnstiden. Men med våra förutsättningar så är det bara vissa sorters egentid som fungerar.(Och här någonstans har jag trott att det är mig det är fel på.) Vi kan, då och då, få komma ifrån för att ha speciella kvällar med nära och kära typ som: Tjejkvällar, killkvällar, möhippor, svensexor osv. Vi kan oxå få egentid här hemma såsom: spela TV-spel ett par timmar ifred eller sitta vid datorn, eller baka en eftermiddag osv.
Vad vi INTE kan unna oss är regelbunden (en gång i veckan), schemalagd egentid borta från hemmet.
VARFÖR? Joo, för vi har tvillingar.
Hur kul det än är att vara med dem ensam på dagarna så är man HELT SLUT vid dagens slut. Man gör ju ett jobb, menat för två personer, själv. Att med regelbundenhet lämna över ett tvåmanns jobb på mig eller maken, att själv klara ut,(efter en heldag på jobbet eller hemma med två bebisar) känns inte som rätt väg. För mig känns "rätt väg" som att acceptera läget: Vi fick tvillingar och kan kanske inte förvänta oss flera "egna" kvällar i veckan. Livet flyter på och ingen slits ut om vi accepterar att vi är småbarnsföräldrar till TVÅ bebisar och att det måste ta prioritet just nu. Vi måste (om vi vill hålla oss friska) vara två vuxna så ofta som möjligt.
Men givetvis måste man då och då få komma ifrån.
Jag tycker det är underbart att vara två vuxna på två bebisar. Det känns som att det är så "det är meningen" att det ska vara. När vi är två finns det inget vi inte kan göra. Resa, hälsa på vänner eller gå på restaurang. Maken däremot tycker att allt flängande är slitsamt och har bett om att vi ska begränsa oss till en större utflykt per helg. Det köper jag. Det är rimligt att han ska få vara med killarna i lugn och ro och lära sig deras rutiner.
Många (och då menar jag många) tycker att det är lite osunt att jag inte har så stort behov av egentid just nu. Att jag borde hitta en hobby att pyssla med någon kväll i veckan. När det kommit på tal har jag böjt ned huvudet och mumlat: "Joo, jag borde väl hitta något sådant" och skämts lite.
Men efter mycket grubblande har jag insett att jag inte har det behovet just nu därför att det inte skulle fungera mellan makens resor, jobbkvällar och annat som ploppar upp. Jag (OCH maken) har ställt in behov/önskningar på enklare saker som:
*Att ibland få se en hel film
* Att få sova när tillfälle ges
* Att mysa i soffan med mannen i mitt liv
* Att hinna ta en kopp kaffe och en snus
när bebbarna sover.
* Att träffa folk och fika
Just nu är inte självförverkligande särskilt högt på agendan för någon av oss och jag tycker det är sunt. Hade vi bara ett barn skulle jag givetvis resonera annorlunda. Men gör inte misstaget att tro att bara för att jag älskar att vara mamma till två bebbar, och njuter av mammaledigheten, så är det möjligt att leva som om vi bara hade ett barn.
Anledningen till att detta kommer som ett inlägg istället för i ett samtal med alla våra nära och kära är att man i samtalet/diskussionen ofta glömmer bort att vi pratar utifrån olika förutsättningar och med det i bakgrunden har jag en tendens att vimsa till det. Inte få fram vad jag menar. Att vi inte orkar vara själva med dem flera kvällar i veckan och att priset för regelbunden egentid varje vecka kan vara för högt.
Dessutom har jag längtat så mycket efter dessa barn. I fyra långa och svåra år. Att vara med dem, i vår lilla familj, ÄR egentid för mig. Jag lever ju drömmen just nu.
Hur man vet att man är snobbig?
Jag har aldrig ansett mig själv som en särskillt SNOBBIG människa.
Faktum är att jag tycker att jag är osnobbig på gränsen till lodis.
Har jag tyckt... Nu slår det mig att jag kanske är så osnobbig att jag
är snobbig om att vara osnobbig. Om man är snobbig köper man ju
snobbigt dyra grejer för sin snobbiga snobblön. Men jag har dragit det
så långt åt andra hållet att jag nu snobbar om min osnobbighet till den
grad att jag måste omvärdera och anse mig snobbig.
Hänger ni med ;)
Jag har ju kommit på hur jag ska klä mina barn i snobbiga märkeskläder av snobbkvalité utan att betala snobbpriset men när jag dessutom snobbar det värsta jag kan om att vara så osnobbig att jag handlar på tradera så ÄR jag ju per definition en snobb...
Om någon påpekar att barnens kläder är fina hojtar jag genast:
"35kr plus frakt på tradera, NYSKICK!"
SNOBBIGT!!! (och ocharmigt men det är ett annat inlägg)
Kläderna kanske inte heller, automatiskt, blir osnobbiga för att jag inte betalar fullpris för dem...
Snobberiet, som sådant, kanske sitter mer i beteendet än i priset.
Och beteendet har jag. Jag snobbar skamlöst!
Faktum är att jag tycker att jag är osnobbig på gränsen till lodis.
Har jag tyckt... Nu slår det mig att jag kanske är så osnobbig att jag
är snobbig om att vara osnobbig. Om man är snobbig köper man ju
snobbigt dyra grejer för sin snobbiga snobblön. Men jag har dragit det
så långt åt andra hållet att jag nu snobbar om min osnobbighet till den
grad att jag måste omvärdera och anse mig snobbig.
Hänger ni med ;)
Jag har ju kommit på hur jag ska klä mina barn i snobbiga märkeskläder av snobbkvalité utan att betala snobbpriset men när jag dessutom snobbar det värsta jag kan om att vara så osnobbig att jag handlar på tradera så ÄR jag ju per definition en snobb...
Om någon påpekar att barnens kläder är fina hojtar jag genast:
"35kr plus frakt på tradera, NYSKICK!"
SNOBBIGT!!! (och ocharmigt men det är ett annat inlägg)
Kläderna kanske inte heller, automatiskt, blir osnobbiga för att jag inte betalar fullpris för dem...
Snobberiet, som sådant, kanske sitter mer i beteendet än i priset.
Och beteendet har jag. Jag snobbar skamlöst!
God damn it!
Jag hade skrivit ett så fiffigt och kul inlägg åsså använde
Otto sina teleskoparmar och lyckades radera alltihop på 3 sekunder!
Det är/blir liksom inte lika kul andra gången...
BOVEN
Han såg så glad och nöjd ut att jag inte kunde bli arg. Jag pussade honom lite extra och väste
"Din lilla skurk" i hans öra. Vilket gjorde att han började skratta. Å då fick han ju fler pussar förstås!
Otto sina teleskoparmar och lyckades radera alltihop på 3 sekunder!
Det är/blir liksom inte lika kul andra gången...
BOVEN
Han såg så glad och nöjd ut att jag inte kunde bli arg. Jag pussade honom lite extra och väste
"Din lilla skurk" i hans öra. Vilket gjorde att han började skratta. Å då fick han ju fler pussar förstås!
Barnboks önskningar
Jag älskar barnböcker. Åratal innan jag började tänka på att skaffa barn började
jag samla på mig böcker som betyder något för mig eller som hade ett vettigt budskap.
De första var mina bardomsfavoriter Pettson och med åren har det blivit en ansenlig samling.
Om jag hade pengar till böcker just nu så skulle jag klicka hem dessa:
jag samla på mig böcker som betyder något för mig eller som hade ett vettigt budskap.
De första var mina bardomsfavoriter Pettson och med åren har det blivit en ansenlig samling.
Om jag hade pengar till böcker just nu så skulle jag klicka hem dessa:
Nostalgi
Det blir mycket nostalgi nu för tiden när man ska återupptäcka sina egna barndomsfavoriter.
Igårkväll läste jag denna klassiker för Vilgot när magen knep och han inte kunde sova. Jag fattar ju att han inte förstår handlingen men han verkar bli lugn av min röst och bläddrandet.
Igårkväll läste jag denna klassiker för Vilgot när magen knep och han inte kunde sova. Jag fattar ju att han inte förstår handlingen men han verkar bli lugn av min röst och bläddrandet.
Vill man att barnen ska bli modeller?
På Tv3 hade "Mammor och minimodeller" premiär igår.
Jag ser nästan aldrig på Tv och har således missat denna
paljettbeströdda bajskorv som man försöker mata oss med.
Jag länkar inte och tänker inte höja tittarsiffrorna med en enda
placering genom att själv beskåda eländet. Jag kan inte se någon fördel
med att mina barn skulle skolas till modeller. Det finns inget i den
världen jag vill att de ska komma i kontakt med och argumentet:
"Jaa, men de får ju resa och se världen..."
...väger lätt i jämförelse med att de skulle kunna matas med information om hur viktigt det är hur de ser ut. Räcker det inte med all annan hysteri, kring utseende, för dessa mammor? Ska de aktivt lära
dem att deras värde sitter i utseendet? Och vars faan är papporna? Det är lika illa att de låter detta hända som det de vilsna mammorna gör. Jag blir UPPRÖRD av själva konceptet trotts att jag inte sett en enda minut av vansinnet. Gör som jag och bojkotta.
Jag ser nästan aldrig på Tv och har således missat denna
paljettbeströdda bajskorv som man försöker mata oss med.
Jag länkar inte och tänker inte höja tittarsiffrorna med en enda
placering genom att själv beskåda eländet. Jag kan inte se någon fördel
med att mina barn skulle skolas till modeller. Det finns inget i den
världen jag vill att de ska komma i kontakt med och argumentet:
"Jaa, men de får ju resa och se världen..."
...väger lätt i jämförelse med att de skulle kunna matas med information om hur viktigt det är hur de ser ut. Räcker det inte med all annan hysteri, kring utseende, för dessa mammor? Ska de aktivt lära
dem att deras värde sitter i utseendet? Och vars faan är papporna? Det är lika illa att de låter detta hända som det de vilsna mammorna gör. Jag blir UPPRÖRD av själva konceptet trotts att jag inte sett en enda minut av vansinnet. Gör som jag och bojkotta.
Tisdagslyx
I helgen bakade jag en "Snickerskladdkaka" som jag hittat
recept på hos Bambi. Den blev jättegod och nu unnar jag mig
en blygsam bit :) till kaffet en tisdagseftermiddag!
150 g smör
2 dl socker
3 ägg
3½ dl vetemjöl
1 dl kakao
1 förpackning Center
Topping
200 g mörk choklad
2 dl jordnötter
1. Smörj en form med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter.
2. Smält smöret. Vispa ihop ägg och socker lite lätt. Blanda mjöl och kakao i äggsmeten och ha sedan i det smälta smöret.
3. Häll smeten i formen. Tryck ner Center i smeten och grädda i mitten av ugnen i ca 10-12 minuter i 200 grader.
4. Låt svalna och lossa sedan formens kant. Smält chokladen till toppingen och rör ner nötterna. Bred blandningen över kakan och låt svalna i kylen.
recept på hos Bambi. Den blev jättegod och nu unnar jag mig
en blygsam bit :) till kaffet en tisdagseftermiddag!
150 g smör
2 dl socker
3 ägg
3½ dl vetemjöl
1 dl kakao
1 förpackning Center
Topping
200 g mörk choklad
2 dl jordnötter
1. Smörj en form med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter.
2. Smält smöret. Vispa ihop ägg och socker lite lätt. Blanda mjöl och kakao i äggsmeten och ha sedan i det smälta smöret.
3. Häll smeten i formen. Tryck ner Center i smeten och grädda i mitten av ugnen i ca 10-12 minuter i 200 grader.
4. Låt svalna och lossa sedan formens kant. Smält chokladen till toppingen och rör ner nötterna. Bred blandningen över kakan och låt svalna i kylen.
Vardagsmorgon
Idag börjar liksom veckan för mig. Maken var ju ledig igår
och då är det liksom inte vardag i gula huset. Neeehej då!
Men idag sparkade vi igång arbetsveckan. Bebbarna satte
genast igång med att smaka igenom sina leksaker, testa röstresurserna
och peta varandra i ögonen. Mamman dricker kaffe och försöker
förhindra de allvarligaste ögonskadorna.
Huvudet surrar av uttryck och förklaringar från boken jag läser.
"Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Hela hans resonemang bygger på
frågan många föräldrar ställer sig: "Vilken METOD ska jag använda för att fostra mitt barn?"
Han vänder upp och nedpå begreppen när han ställer den logiska frågan:
"Behövs metoder och fostran (i klassisk mening) alls".
Han menar, om jag förstår honom rätt, att en bra relation mellan vuxna och barn (och i alla relationer mellan vuxna) bygger på jämlikhet och respekt. Att det handlar om att förstå sitt kompetenta barn, inte fostra det rätt. I alla tider har barnuppfostran grundats i tanken att barn från början är fel och att vårt ansvar som föräldrar är att fostra dem rätt. Men om det ursprungliga antagandet är fel, dvs att barn är rätt från början (kompetenta) hur ska vi då förhålla oss till barnen? Min slutsatts blir, i alla fall, att om vi anser våra barn inkompetenta så är det VÅR tolkning av deras beteende som är INKOMPETENT...
Det är så mycket klokt att fundera på så mitt huvud, fullkomligen, sprakar som ett fyrverkeri när jag försöker få ordning på all kunskap.
SAMARBETE
INTEGRITET
SJÄLVKÄNSLA
är några av nyckelorden så här långt.
och då är det liksom inte vardag i gula huset. Neeehej då!
Men idag sparkade vi igång arbetsveckan. Bebbarna satte
genast igång med att smaka igenom sina leksaker, testa röstresurserna
och peta varandra i ögonen. Mamman dricker kaffe och försöker
förhindra de allvarligaste ögonskadorna.
Huvudet surrar av uttryck och förklaringar från boken jag läser.
"Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Hela hans resonemang bygger på
frågan många föräldrar ställer sig: "Vilken METOD ska jag använda för att fostra mitt barn?"
Han vänder upp och nedpå begreppen när han ställer den logiska frågan:
"Behövs metoder och fostran (i klassisk mening) alls".
Han menar, om jag förstår honom rätt, att en bra relation mellan vuxna och barn (och i alla relationer mellan vuxna) bygger på jämlikhet och respekt. Att det handlar om att förstå sitt kompetenta barn, inte fostra det rätt. I alla tider har barnuppfostran grundats i tanken att barn från början är fel och att vårt ansvar som föräldrar är att fostra dem rätt. Men om det ursprungliga antagandet är fel, dvs att barn är rätt från början (kompetenta) hur ska vi då förhålla oss till barnen? Min slutsatts blir, i alla fall, att om vi anser våra barn inkompetenta så är det VÅR tolkning av deras beteende som är INKOMPETENT...
Det är så mycket klokt att fundera på så mitt huvud, fullkomligen, sprakar som ett fyrverkeri när jag försöker få ordning på all kunskap.
SAMARBETE
INTEGRITET
SJÄLVKÄNSLA
är några av nyckelorden så här långt.
Lycka
Jag känner mig dagligen som att jag är oförskämt lycklig.
Men vissa dagar känns det lite extra!
Vilgot sover i spjälsängen, i köket, Otto sitter i hoppgungan och gör glada ljud
och maken lagar asiatisk mat. Någon slags salladsknyten med glasnudlar och kyckling som ska doppas i dippsås som luktar himelskt. Nu på dagen har vi haft besök av pojkarnas mormorsmor.
Jag fick hjälp med blöjbyte och matning. En tupplur har jag oxå hunnit med.
Kort sagt: Lycka!
Men vissa dagar känns det lite extra!
Vilgot sover i spjälsängen, i köket, Otto sitter i hoppgungan och gör glada ljud
och maken lagar asiatisk mat. Någon slags salladsknyten med glasnudlar och kyckling som ska doppas i dippsås som luktar himelskt. Nu på dagen har vi haft besök av pojkarnas mormorsmor.
Jag fick hjälp med blöjbyte och matning. En tupplur har jag oxå hunnit med.
Kort sagt: Lycka!
Nu och då
Ikväll har jag och maken sorterat ut babykläder.
Jag brukar kontinuerligt sortera ut det som blir för litet för Otto.
Han är minst och ärver av Vilgot :)
Men ikväll tog vi oss an allt som blivit för litet. Sorterade i en "Säljas/kastas"
-kartong och en "affektionsvärde"-kartong. Den senare var en mycket mindre
kartong men vi var båda nöjda med innehållet. Det är med tårar i ögonen som man
sorterar ut bodys och pyjamasar i storlek 44, och man vet att de var för stora till
pojkarna i början. Nu drar de magnifika 62 och 68/74! Storkillarna mina!
Nyfödd Vilgot 1800g och storlek 40
Vilgot nu, 8kg och storlek 68
Otto då, 1600g och storlek 40
Otto nu, 7kg och storlek 62
Jag brukar kontinuerligt sortera ut det som blir för litet för Otto.
Han är minst och ärver av Vilgot :)
Men ikväll tog vi oss an allt som blivit för litet. Sorterade i en "Säljas/kastas"
-kartong och en "affektionsvärde"-kartong. Den senare var en mycket mindre
kartong men vi var båda nöjda med innehållet. Det är med tårar i ögonen som man
sorterar ut bodys och pyjamasar i storlek 44, och man vet att de var för stora till
pojkarna i början. Nu drar de magnifika 62 och 68/74! Storkillarna mina!
Nyfödd Vilgot 1800g och storlek 40
Vilgot nu, 8kg och storlek 68
Otto då, 1600g och storlek 40
Otto nu, 7kg och storlek 62
Ny kategori! Tvillingtips! Puré till förstoppade bebismagar!
När Vilgot och Otto tumlade runt i magen och gjorde mig så förgjortat
sjuk hade jag inget annat för mig än att googla och surfa efter information.
Om tvillingar. Jag hade så mycket funderingar. Allt från hur stor min mage kunde tänkas bli
till amningstips och hjälpmedel till allt från hur man bär två till hur man undviker att
bli galen.
Jag förvånades av hur knapp informationen var. I alla fall på svenska sidor.
I denna kategori tänkte jag, då och då, komma med mina små tips som jag upptäckt under vägen.
För det är ju det man gör när man saknar information, man utvecklas under vägen och anpassar sig till en ovanlig situation. Säker finns det både bättre och mer genomtänkta tips att få tag i men detta är mina och ni får ta dem med en nypa, eller en näve, salt :)
Dagens tips är inte specifikt till tvillingföräldrar utan riktar sig mer till folk som, liksom jag, har barn som vägrar/inte kan SKITA! Ett kärt problem kan tyckas men då undrar jag: Hur mår du själv när du inte kan skita? Bebisar tycker inte heller det är särskillt trevligt kan jag meddela :)
Vi har provat allt från olja insprutad i rumpan till laktulos och massage.
Inget har funkat. Mina gossar var tom förstoppade när de bara åt bröstmjölk.
Men nu när de kan äta gröt har vi hittat på ett recept på gröttopping som slår alla köpta plommonpureér med hästlängder. Den är det eda som fungerar för oss!!
Du behöver:
- 1kg katrinplommon (alltså två burkar om 500g)
-o,5kg torkade aprikoser
-4 stora, mogna päron
-vatten så det precis täcker allt i en stor kastrull
-ev andra frukter som behöver ätas upp och är väl mogna
Känn igenom plommonen så det inte finns kärnrester och skölj dem i kallt vatten.
Lägg plommonen, aprikoserna, skalade och klyftade päron (+ev annan frukt) i en stor
kastrull och häll på vatten så att det precis täcker. Koka i typ en 15min. Mixa med stavmixer
och häll upp på steriliserade burkar. En sådan laddning brukar för mig bli typ 20 st barnmatsburkar
som jag förvarar i kylen.
sjuk hade jag inget annat för mig än att googla och surfa efter information.
Om tvillingar. Jag hade så mycket funderingar. Allt från hur stor min mage kunde tänkas bli
till amningstips och hjälpmedel till allt från hur man bär två till hur man undviker att
bli galen.
Jag förvånades av hur knapp informationen var. I alla fall på svenska sidor.
I denna kategori tänkte jag, då och då, komma med mina små tips som jag upptäckt under vägen.
För det är ju det man gör när man saknar information, man utvecklas under vägen och anpassar sig till en ovanlig situation. Säker finns det både bättre och mer genomtänkta tips att få tag i men detta är mina och ni får ta dem med en nypa, eller en näve, salt :)
Dagens tips är inte specifikt till tvillingföräldrar utan riktar sig mer till folk som, liksom jag, har barn som vägrar/inte kan SKITA! Ett kärt problem kan tyckas men då undrar jag: Hur mår du själv när du inte kan skita? Bebisar tycker inte heller det är särskillt trevligt kan jag meddela :)
Vi har provat allt från olja insprutad i rumpan till laktulos och massage.
Inget har funkat. Mina gossar var tom förstoppade när de bara åt bröstmjölk.
Men nu när de kan äta gröt har vi hittat på ett recept på gröttopping som slår alla köpta plommonpureér med hästlängder. Den är det eda som fungerar för oss!!
Du behöver:
- 1kg katrinplommon (alltså två burkar om 500g)
-o,5kg torkade aprikoser
-4 stora, mogna päron
-vatten så det precis täcker allt i en stor kastrull
-ev andra frukter som behöver ätas upp och är väl mogna
Känn igenom plommonen så det inte finns kärnrester och skölj dem i kallt vatten.
Lägg plommonen, aprikoserna, skalade och klyftade päron (+ev annan frukt) i en stor
kastrull och häll på vatten så att det precis täcker. Koka i typ en 15min. Mixa med stavmixer
och häll upp på steriliserade burkar. En sådan laddning brukar för mig bli typ 20 st barnmatsburkar
som jag förvarar i kylen.
1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Vilgot kör gåstol
Passa på
När Ottos "prutta-med-munnen"-period var över pustade
jag ut. Eftersom Ville inte hakade på då så antog jag (naivt)
att han skulle hoppa över det. Han verkade så hungrig jämt
så jag tänkte att det var viktigare, för honom, att äta än att
prutta...
Nu pruttar Ville.
Han kan va hur hungrig som helst men det är ALLTID roligt
att prutta ut maten. Han väntar på att jag ska komma med skeden
, med ammunition, för att sedan sprida skiten över omkringliggande
områden.
Men jag förstår honom. Det gör jag. Vad kan vara roligare än att
prutta ut mat med munnen. Han borde väl passa på medan han är för liten för
att bli tillsagd med mammas stränga röst :)
jag ut. Eftersom Ville inte hakade på då så antog jag (naivt)
att han skulle hoppa över det. Han verkade så hungrig jämt
så jag tänkte att det var viktigare, för honom, att äta än att
prutta...
Nu pruttar Ville.
Han kan va hur hungrig som helst men det är ALLTID roligt
att prutta ut maten. Han väntar på att jag ska komma med skeden
, med ammunition, för att sedan sprida skiten över omkringliggande
områden.
Men jag förstår honom. Det gör jag. Vad kan vara roligare än att
prutta ut mat med munnen. Han borde väl passa på medan han är för liten för
att bli tillsagd med mammas stränga röst :)
Förmiddagens bebbs
Innan lunch kan mina små sockerpruttar leka själva en stund.
Sitta i spjälsängen, bita på någon mojäng och surra med varandra.
(Tills någon tjuvar en leksak av den andra eller skickar sin leksak i den andres huvud...)
Vilgot
Otto
Sitta i spjälsängen, bita på någon mojäng och surra med varandra.
(Tills någon tjuvar en leksak av den andra eller skickar sin leksak i den andres huvud...)
Vilgot
Otto
Dagens fråga
Om jag hade döttrar, skulle de ha rosa kläder??
Det enkla och snabba svaret är: JA, givetvis!
Rosa är en fin färg som alla barn borde ha tillgång till och jag tror att många barn dras till den färgen för att den är stark och fantasieggande. (Nu pratar jag om de starka rosa färgerna, babyrosa är jag själv inte speciellt förtjust i.)
Men ska jag vara lite mer djupgående så skulle mina ev. döttrar (precis som mina söner) få ha kläder i alla färger så länge de är LEKVÄNLIGA (dvs inte hindrar lek för att de är tighta, hårda, för fina/dyra eller hindrar bus och klättring). Men jag skulle uppmuntra till de andra kläderna mer. Försöka förhindra att det blir viktigt att vara fin. Jobba för att de ska välja färg utifrån eget huvud inte vad omvärlden tycker är lämpligt. Uppmana till kreativt tänkande. Dagis, bekanta och hela samhället kommer att kasta rosa efter dem, DET behöver inte jag vara en del av. Färger bär med sig förväntningar på uppförande och kön. Jag skulle tex aldrig köpa en rosa prinsessklänning och förvänta mig att mitt barn inte leker i den för att behålla den fin.
Kruxet är att vi, genom att prata och förhålla oss till färger, samtidigt bekräftar de saker som traditionellt följer med dem... DÄR har jag mycket tänkande kvar att göra.
Det enkla och snabba svaret är: JA, givetvis!
Rosa är en fin färg som alla barn borde ha tillgång till och jag tror att många barn dras till den färgen för att den är stark och fantasieggande. (Nu pratar jag om de starka rosa färgerna, babyrosa är jag själv inte speciellt förtjust i.)
Men ska jag vara lite mer djupgående så skulle mina ev. döttrar (precis som mina söner) få ha kläder i alla färger så länge de är LEKVÄNLIGA (dvs inte hindrar lek för att de är tighta, hårda, för fina/dyra eller hindrar bus och klättring). Men jag skulle uppmuntra till de andra kläderna mer. Försöka förhindra att det blir viktigt att vara fin. Jobba för att de ska välja färg utifrån eget huvud inte vad omvärlden tycker är lämpligt. Uppmana till kreativt tänkande. Dagis, bekanta och hela samhället kommer att kasta rosa efter dem, DET behöver inte jag vara en del av. Färger bär med sig förväntningar på uppförande och kön. Jag skulle tex aldrig köpa en rosa prinsessklänning och förvänta mig att mitt barn inte leker i den för att behålla den fin.
Kruxet är att vi, genom att prata och förhålla oss till färger, samtidigt bekräftar de saker som traditionellt följer med dem... DÄR har jag mycket tänkande kvar att göra.
Underbara traderafynd
Byxor från Lundmyr "älskling" kostade någon tia
och villervallasetet i nyskick gick på en hundring.
Jag älskar att fynda!!
och villervallasetet i nyskick gick på en hundring.
Jag älskar att fynda!!
Suga på karamellen
På Fredag ska jag göra något så ovanligt som att gå på pub
å dricka öl. Jag har fortfarande den där föräldraångesten som
hindrar mig från att lämna barnen men den är nästan obefintlig
när deras pappa är hemma. Då vet jag att de är trygga vilket
ger mig trygghet. De har en, mer än, kompetent pappa.
Jag ser fram emot kvällen enormt. Sist jag och Alex hade egentid,
utan barn, började vi skicka sms flera dagar innan och peppade.
I sms:en stog det typ bara: "Pepp pepp pepp" eller "Peppellipepppepp"
ett sätt att bygga upp förväntningarna och jag blev inte besviken.
Det här är en karamell jag ämnar suga på!
å dricka öl. Jag har fortfarande den där föräldraångesten som
hindrar mig från att lämna barnen men den är nästan obefintlig
när deras pappa är hemma. Då vet jag att de är trygga vilket
ger mig trygghet. De har en, mer än, kompetent pappa.
Jag ser fram emot kvällen enormt. Sist jag och Alex hade egentid,
utan barn, började vi skicka sms flera dagar innan och peppade.
I sms:en stog det typ bara: "Pepp pepp pepp" eller "Peppellipepppepp"
ett sätt att bygga upp förväntningarna och jag blev inte besviken.
Det här är en karamell jag ämnar suga på!
Haklapps hat
Hade tänkt att jag skulle filma morgonens matning eftersom jag
lovat att videoblogga... Men bebbsen verkade extra kinkiga och även
om jag inser hur undehållande det skulle vara för er :) så prioriterade
jag att få i dem mat överhuvudtaget. Cheeeesuz! Vilken kamp!
För det första så hatar de haklapparna. Ibland kan Ville förstå att det
vankas krubb och då bråkar han bara lite lojt, men Otto tror fortfarande
att haklappen är någon sorts avancerad bäbistortyr. Han vrålar som om det
vore en orm jag försökte knyta runt hans hals. Sedan var Otto för upprörd och
trött för att äta och tjöt så att tårarna sprutade. Ville lät som en mistlur eftrsom
han var hungrig.Jag offrade, ädelt, min pyjamas och plockade upp en kladdig Otto.
Han fick sitta i mitt knä medan jag skyfflade mat i varannan bebbmun. Otto lugnade
sig och slutade gråta men gnuggade av all grötspill på mitt bröst medan Ville började
pipa igen för att övergå till att "prutta" ut mat med munnen.
Avslutningsvis grinade båda av trötthet och alla tre såg ut som träskmonster.
Jag gav upp, stoppade barnen i säng (de somnade som klubbade oxar) och
satte mig mitt i slagfältet för att förmedla denna muntra morgonhistoria till er :)
Nu inser jag att jag inte fått mig något kaffe!!
Starta paniken!!
lovat att videoblogga... Men bebbsen verkade extra kinkiga och även
om jag inser hur undehållande det skulle vara för er :) så prioriterade
jag att få i dem mat överhuvudtaget. Cheeeesuz! Vilken kamp!
För det första så hatar de haklapparna. Ibland kan Ville förstå att det
vankas krubb och då bråkar han bara lite lojt, men Otto tror fortfarande
att haklappen är någon sorts avancerad bäbistortyr. Han vrålar som om det
vore en orm jag försökte knyta runt hans hals. Sedan var Otto för upprörd och
trött för att äta och tjöt så att tårarna sprutade. Ville lät som en mistlur eftrsom
han var hungrig.Jag offrade, ädelt, min pyjamas och plockade upp en kladdig Otto.
Han fick sitta i mitt knä medan jag skyfflade mat i varannan bebbmun. Otto lugnade
sig och slutade gråta men gnuggade av all grötspill på mitt bröst medan Ville började
pipa igen för att övergå till att "prutta" ut mat med munnen.
Avslutningsvis grinade båda av trötthet och alla tre såg ut som träskmonster.
Jag gav upp, stoppade barnen i säng (de somnade som klubbade oxar) och
satte mig mitt i slagfältet för att förmedla denna muntra morgonhistoria till er :)
Nu inser jag att jag inte fått mig något kaffe!!
Starta paniken!!
TILL ATTAAAACK!
Nu på förmiddagen ska jag till sjukgymnasten. Måste få ordning på
värkande axlar. Bebbarna följer med förstås. Mina vapendragare,
partners in crime. Undrar hur det ska gå att fokusera med två mistlurar
i släptåg. Sedan är det ju helg igen!! Känns underbart. Helt planlöst.
Vi är ju ändå, typ, insnöade. Mina armmuskler darrar inför en ny batalj
med barnvagn, plogkanter och djupsnö.
Nåväl: TILL ATTAAAACK!
värkande axlar. Bebbarna följer med förstås. Mina vapendragare,
partners in crime. Undrar hur det ska gå att fokusera med två mistlurar
i släptåg. Sedan är det ju helg igen!! Känns underbart. Helt planlöst.
Vi är ju ändå, typ, insnöade. Mina armmuskler darrar inför en ny batalj
med barnvagn, plogkanter och djupsnö.
Nåväl: TILL ATTAAAACK!
Dagens
Dagens glada: Strosa på stan med bebbar och deras mormor
Dagens katastrof: När Otto välte omkull 0,75 liter latte över sig själv,
mormor och alla våra grejer!
Dagens gapskratt: Skylten som satt uppsatt vid servetterna när mamman
skulle torka upp ovan nämnda latte "Kära kund, ta inte så många servetter".
(Behöver jag påpeka att jag tog typ 1000 stycken?)
Dagens önskan: En tuta på barnvagnen och ingen diskret tuta utan mer
mistlursliknande! Ur vägen!!
Dagens irritationsmoment: Alla människor i min väg!
Dagens middag: Blåbärsfil och bullens varmkorv direkt på gaffeln.
Dagens läsning: "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul och "Angel - after the fall 4"
Dagens insikt: Om jag hade en tuta på barnvagnen skulle jag missbruka den groteskt.
Dagens väder: Snöstorm
Dagens aj: När Otto fick tag på mitt ögonlock, aaaj!
Dagens katastrof: När Otto välte omkull 0,75 liter latte över sig själv,
mormor och alla våra grejer!
Dagens gapskratt: Skylten som satt uppsatt vid servetterna när mamman
skulle torka upp ovan nämnda latte "Kära kund, ta inte så många servetter".
(Behöver jag påpeka att jag tog typ 1000 stycken?)
Dagens önskan: En tuta på barnvagnen och ingen diskret tuta utan mer
mistlursliknande! Ur vägen!!
Dagens irritationsmoment: Alla människor i min väg!
Dagens middag: Blåbärsfil och bullens varmkorv direkt på gaffeln.
Dagens läsning: "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul och "Angel - after the fall 4"
Dagens insikt: Om jag hade en tuta på barnvagnen skulle jag missbruka den groteskt.
Dagens väder: Snöstorm
Dagens aj: När Otto fick tag på mitt ögonlock, aaaj!
Fisrumpornas första möte med en avocado
And it ain´t pretty...
Det finns så mycket hårt, argt, betungande och tyst i den traditionellt manliga rollen och jag kan inte skydda mina barn från den. Men jag kan, ta mig djävulen, försöka!
Ibland undrar jag vad folk tror om mig.
Inte sådär generellt, för det orkar jag inte bry mitt söta huvud med,
men kring det här med genus...
Tror gemene kvinna/man att jag njuter av att vara arg på samhället,
har kul när jag reflekterar och förhåller mig till saker och skrattar hela
vägen från feministmötet? Att vara obekväm ÄR inte skönt, inte kul och
man känner sig sjukt ensam. Och ibland uppgiven. Jag gör det inte för att jag älskar att
sparka sexist-röv utan för att jag inte ser någon annan väg. Om jag bestämt mig för att
inte bli förälder hade jag kanske (i teorin) kunnat luta mig tillbaka och se mig själv och alla
andra promenera i cirklar för att sedan undra vad som är fel med samhället.
Men mina barn ska leva i den här världen. En värld som säger till dem att de inte får älska vem de vill, att män inte gråter, visar eller pratar om känslor och att de inte kan ha rosa. Samma värld som säger till mig att mina pojkar "kommer att bli förvirrade av att ha rosa och leka med dockor". Hur kan det vara förvirrande att få tillgång till alla känslor, färger och aktiviteter och sedan få välja fritt??
Är det inte mer förvirrande att man på grund av sin snopp INTE har tillgång till allt?
Anledningen till att jag kompenserar åt det rosa hållet är ju att världen kommer att bombardera dem med åsikter om hur killar ska vara. Jag vill bara jämna ut oddsen en aning. Ge dem en start som säger dem att de är blanka blad där alla färger och former är upp till dem. Ingen fara på taket! Världen kommer att överkompensera åt det andra hållet till den punkt det blir löjligt.
Men för mig får de vara söta, coola, starka, mjuka, rosa eller blå i vilken blandning de vill.
Vad de INTE får vara är aggressiva, hårda, dryga, hämmade eller våldsamma.
Det finns så mycket hårt, argt, betungande och tyst i den traditionellt manliga rollen och jag kan inte skydda mina barn från den. Men jag kan, ta mig djävulen, försöka!
Inte sådär generellt, för det orkar jag inte bry mitt söta huvud med,
men kring det här med genus...
Tror gemene kvinna/man att jag njuter av att vara arg på samhället,
har kul när jag reflekterar och förhåller mig till saker och skrattar hela
vägen från feministmötet? Att vara obekväm ÄR inte skönt, inte kul och
man känner sig sjukt ensam. Och ibland uppgiven. Jag gör det inte för att jag älskar att
sparka sexist-röv utan för att jag inte ser någon annan väg. Om jag bestämt mig för att
inte bli förälder hade jag kanske (i teorin) kunnat luta mig tillbaka och se mig själv och alla
andra promenera i cirklar för att sedan undra vad som är fel med samhället.
Men mina barn ska leva i den här världen. En värld som säger till dem att de inte får älska vem de vill, att män inte gråter, visar eller pratar om känslor och att de inte kan ha rosa. Samma värld som säger till mig att mina pojkar "kommer att bli förvirrade av att ha rosa och leka med dockor". Hur kan det vara förvirrande att få tillgång till alla känslor, färger och aktiviteter och sedan få välja fritt??
Är det inte mer förvirrande att man på grund av sin snopp INTE har tillgång till allt?
Anledningen till att jag kompenserar åt det rosa hållet är ju att världen kommer att bombardera dem med åsikter om hur killar ska vara. Jag vill bara jämna ut oddsen en aning. Ge dem en start som säger dem att de är blanka blad där alla färger och former är upp till dem. Ingen fara på taket! Världen kommer att överkompensera åt det andra hållet till den punkt det blir löjligt.
Men för mig får de vara söta, coola, starka, mjuka, rosa eller blå i vilken blandning de vill.
Vad de INTE får vara är aggressiva, hårda, dryga, hämmade eller våldsamma.
Det finns så mycket hårt, argt, betungande och tyst i den traditionellt manliga rollen och jag kan inte skydda mina barn från den. Men jag kan, ta mig djävulen, försöka!
2011
Who am I kidding? Hela 2011 handlade för mig om att bli och vara mamma.
Det genomsyrar varje känsla, beslut och händelse under hela det året, och
kommer nog att göra de närmsta åren misstänker jag.
Att bli mamma var det största, viktigaste och underbaraste som hänt mig.
Vad kan jag nu hitta på för att toppa?
Jag behöver ju egentligen inte toppa, bara leva i det som så länge var en dröm.
Ni som följt med mig ett tag vet vilken kamp det varit. Hur många tårar och liter
blod som spilts och hur uppgiven, trasig och sorgsen jag varit. Att ha gossarna i
mitt liv har skänkt lugn, trygghet och självklarhet till mig. Det här är min grej.
Att vara mamma är utmanande, jobbigt och roligt. Jag är på rätt platts, har rätt roll
och känner mig själv aningen bättre. Och får jag säga det själv så är jag djävligt
bra på det. Att vara mamma.
Året 2011
-Var jag sjukt gravid (och sjuk)
-Åkte in och ut på sjukhus
-Hade panikångest
-Hade dödsångest
-Hade en mage i samma storlek som en medicinboll
-Kräktes för ett helt liv
-Promenerade jag för att dämpa ångesten
-Åt jag chilli cheese och glass
-Hade jag alla gravidkrämpor utom halsbränna och hemorrojder :)
-Åkte jag ambulans för första (och förhoppningsvis sista) gången
-Höll det på att gå illa. Pojkarna var på väg ut i ambulansen v.28
-Fick jag känna på värkar varannan minut, vid flera tillfällen
-Fick vi beskedet att jag inte skulle kunna föda "som vanligt"
-Blev maken min hjälte
-Rullades jag mellan BB och förlossning ofta
-Föddes pojkarna med ett akut snitt
-Fick jag träffa mina friska och pigga barn
-Fick jag komma hem efter åtta veckor på sjukhus
-Dök jag in i bebisbubblan
-Blev jag sjukhus-fobiker
-Började jag i terapi
-Var jag sliten men lycklig
-Var jag mammaledig
-Döptes Otto och Vilgot
-Firade vi vår första jul tillsammans
-Såg jag fram emot 2012 med energi och glädje
- Blev jag mig själv igen, uppdaterad med styrka, energi och trygghet
Någon (ingen nämnd, ingen glömd ALEX) påpekade att de var lika stora som mina tuttar.
Det är en underdrift. Mina tuttar var betydligt större än ungarna :)
Det genomsyrar varje känsla, beslut och händelse under hela det året, och
kommer nog att göra de närmsta åren misstänker jag.
Att bli mamma var det största, viktigaste och underbaraste som hänt mig.
Vad kan jag nu hitta på för att toppa?
Jag behöver ju egentligen inte toppa, bara leva i det som så länge var en dröm.
Ni som följt med mig ett tag vet vilken kamp det varit. Hur många tårar och liter
blod som spilts och hur uppgiven, trasig och sorgsen jag varit. Att ha gossarna i
mitt liv har skänkt lugn, trygghet och självklarhet till mig. Det här är min grej.
Att vara mamma är utmanande, jobbigt och roligt. Jag är på rätt platts, har rätt roll
och känner mig själv aningen bättre. Och får jag säga det själv så är jag djävligt
bra på det. Att vara mamma.
Året 2011
-Var jag sjukt gravid (och sjuk)
-Åkte in och ut på sjukhus
-Hade panikångest
-Hade dödsångest
-Hade en mage i samma storlek som en medicinboll
-Kräktes för ett helt liv
-Promenerade jag för att dämpa ångesten
-Åt jag chilli cheese och glass
-Hade jag alla gravidkrämpor utom halsbränna och hemorrojder :)
-Åkte jag ambulans för första (och förhoppningsvis sista) gången
-Höll det på att gå illa. Pojkarna var på väg ut i ambulansen v.28
-Fick jag känna på värkar varannan minut, vid flera tillfällen
-Fick vi beskedet att jag inte skulle kunna föda "som vanligt"
-Blev maken min hjälte
-Rullades jag mellan BB och förlossning ofta
-Föddes pojkarna med ett akut snitt
-Fick jag träffa mina friska och pigga barn
-Fick jag komma hem efter åtta veckor på sjukhus
-Dök jag in i bebisbubblan
-Blev jag sjukhus-fobiker
-Började jag i terapi
-Var jag sliten men lycklig
-Var jag mammaledig
-Döptes Otto och Vilgot
-Firade vi vår första jul tillsammans
-Såg jag fram emot 2012 med energi och glädje
- Blev jag mig själv igen, uppdaterad med styrka, energi och trygghet
Någon (ingen nämnd, ingen glömd ALEX) påpekade att de var lika stora som mina tuttar.
Det är en underdrift. Mina tuttar var betydligt större än ungarna :)
Suss gott på er!
Mmm... Gott nytt år! 1:a Januari och sprudlande av entusiasm!
NOT!
Har insett att även om man inte partajar som förr så innebär det
faktum att man släpar på en sömnskuld att "dagen efter" är rätt tuff
ändå. Jag mår prima om det inte vore för den bedövande tröttheten
som liksom sipprar ur mina porer varje gång jag dristar mig till att
sätta mig ner. Maken (den ljuvliga) kom med frukostbricka med våfflor,
sylt, grädde, kaffe och färsk mango. Men inte ens en sådan rejäl frukost
kunde skrämma upp mina ögonlock mer än på halv stång.
NOTE TO SELF: Sov när bebbarna sover!
Igår somnade de klockan 19.00 och vi fortsatte spela, prata och mumsa godsaker till
typ 02.00. DUUUUUMT! (Men trevligt!)
Jag SKA ta tag i mig själv, kamma kalufsen och summera 2011...
Men inte nu. Suss gott på er!
NOT!
Har insett att även om man inte partajar som förr så innebär det
faktum att man släpar på en sömnskuld att "dagen efter" är rätt tuff
ändå. Jag mår prima om det inte vore för den bedövande tröttheten
som liksom sipprar ur mina porer varje gång jag dristar mig till att
sätta mig ner. Maken (den ljuvliga) kom med frukostbricka med våfflor,
sylt, grädde, kaffe och färsk mango. Men inte ens en sådan rejäl frukost
kunde skrämma upp mina ögonlock mer än på halv stång.
NOTE TO SELF: Sov när bebbarna sover!
Igår somnade de klockan 19.00 och vi fortsatte spela, prata och mumsa godsaker till
typ 02.00. DUUUUUMT! (Men trevligt!)
Jag SKA ta tag i mig själv, kamma kalufsen och summera 2011...
Men inte nu. Suss gott på er!