När man varit institutionaliserad så länge som jag varit blir man en smula knäpp.
Galen, förryckt och djävla vansinnig är andra uttryck som passar på det sinnestillstånd
man hamnar i. När man förlorar kontrollen över sin kropp, sin tid och stora delar av livet
är just kontroll (om än i de minsta detaljerna) viktigt. Man tar kontroll där man kan få den.
Ingen fråga är för liten för att utöva kontroll över. I mitt fall blev det bajs.

Jag levde med att bli stödd till toan, att folk titt som tätt skulle kika på mina bindor och
att maken fick sova i en utfällbar säng på andra sidan rummet. Men när någon försöker kontrollera
mina tarmrörelser så fick det vara nog.

Jag svarade undvikande, ja rent av felaktigt, på frågor om min magfunktion. Jag tjatade mig till
Inolaxol och hade ett eget litet lager så jag slapp be om det i tid och otid. Jag låste dörren när jag
gick på toan fastän jag var förbjuden att göra det. När de ville ha ett "bajsprov" sa jag att jag var
förstoppad och förhalade tills det glömdes bort. Jag kände mig stärkt i min olydnad och nöjd med
mina sabotage. Som om en liten del av mig själv tillhörde mig och inte kreti och pleti som hade i
uppgift att kolla mig. En slags gerillakrigföring i miniatyr.

Så galen kan man alltså bli när ingen del av ens kropp eller liv får vara privat. Å skratta ni!
Om ni hamnar i samma sits kommer ni att erfara att även något så oviktigt som bajs kan bli en principsak!!