Faaaasansfullt!
I morse blev jag så infernaliskt utled på situationen
att jag grät och skrek. Hormonerna i kombination med kräkningar
och en allmän ilska riktad mot min kropp, gjorde mig ledsen och
raasande!!
Ska det vara så djävla mycket begärt att få må lite bra, klappa sig
på magen och glädjas??! Jag påminner mig om ultraljudet men blir
bara ännu argare på orden jag skrev igår och på livet i allmänhet!!
Fy farao vad arg jag är... faaasansfullt arg!! Den som funderar på
hurtiga tillrop och putslustiga floskler kan stoppa upp dem där bak!
Nu är det ärlighet som gäller!!
Vad sunt att även du blir arg, ledsen och får utbrott. Det du beskriver låter verkligen hur jobbigt som helst och att du får utbrott över din situation betyder ju bara att du vill må bra och få njuta - inte konstigt. Jag vet att det var en lång väg för er att bli gravida och att ni båda är så tacksamma man kan vara - men både du och din man har ändå rätt att vara bedrövade över ditt illamående och tycka att det känns orättvist och jobbigt att graviditeten hittills är så svår.
Jag skickar en stor varm kram och hoppas verkligen att det vänder för er snart!
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan
Jag vet inte om jag förstår din ilska. Jag har varken blivit insiminerad eller mått så illa som du, så kanske vet jag inte alls. Men jag försöker iaf förstå och jag tycker du har ALL RÄTT att vara förbannad. Det är verkligen sjuuukt orättvist att du ska behöva gå igenom ALLT detta.
Kram
Matilda
Jag tycker att du har bitit ihop och visat en god fasad utåt länge nu. Jag håller med Nina om att du har all rätt att vara arg och tycka att det är orättvist. För det är det. Jag tycker synd om dig och hoppas, hoppas, hoppas att du ska få börja må bättre. Kanske till och med så bra att vi kan ta en tjejlunch någon gång. MASSA KRAMAR och hälsa Samuel.
Julia
Tack söta vänner för stärkande kommentarer! Fastän jag bara klagar och är extremt dålig på att kommentera hos er, just nu, peppar och förstår ni! Tack!
Emma
Ibland får man ju också känslan av att man inte kan klaga, eller hur? Ifall man har önskat sig (som i ditt fall) att bli gravid väldigt länge och det har varit en lång väg dit vågar man knappt ens andas om att det är skitjobbigt. I själva verket har ni ju all rätt att bli förbannade, trötta, ledsna och besvikna. Såhär tungt är det för er och såhär jobbigt har ni det just nu, så är det bara. Det man kan hoppas på är att det vänder snart. Förmodligen förstår alla runt omkring att man visst kan må apa ÄVEN om man har velat bli gravid länge, det hör ju egentligen inte ihop.
Och förresten ska jag inte säga något. Med första barnet spydde jag som en gris ända tills han föddes, med andra mådde jag bara konstant illa ända tills han föddes. Det man får göra är att man får bita ihop tills man bryter ihop, sen börjar man om igen. På något märkligt sätt tar man sig igenom det även om man är suicid mitt i det hela.
Stort lycka till!
Cecilia
Vet inte om det hjälper så mycket och om du kan och vill ta det till dig när du mår som du gör...
men jag ville bara berätta att min graviditet var ett helvete, jag kände mig ensammast i världen för alla andra var så lyckliga och mådde så bra. Jag inbillade mig att jag var den ända i hela världen som mådde dåligt både fysiskt och psykiskt under graviditeten.
Men alla mår inte bra, man får må dåligt, man får hata den där magen om man vill ibland! Hoppas att allt löser sig för dig och er och att fortsättningen blir bättre för dig! Lycka till med allt!
sofia