Jag har varit sporadisk den senaste veckan. Mår inte så bra. En ny behandling närmar sig med stormsteg och därmed fungerar jag sämre med samma takt. Jag försöker hålla huvudet över ytan men vissa dagar känns det som att jag blivit galen. Jag lever innåtvänd och i ständig dialog med mig själv. Jag är ju den enda som förstår mig :)

Man kan ju undra varför jag envisas med att utsätta mig för nyblivna föräldrar, blivande föräldrar, mammabloggar och bebisar. Det undrar jag också ibland. Men det är inte så enkelt. Jag kan inte bara stänga ute allt som gör ont och låtsas att det inte finns. Jag kan inte önska mitt helvete på någon annan för att jag ska slippa se deras glädje. De "mammabloggar" jag läser är ju fullproppade med vettiga åsikter och öden att ta lärdom av. Jag kan ju inte sluta läsa för att skribenterna är mammor. De har ju så mycket att lära mig. Nina, Lady Dahmer, Bambi, Apan och underbaraclara är bloggfavoriter för sina kloka åsikter, sina vackra bilder och sina väl funna ord.

Å inte kan jag missunna mina närmaste vänner (som är gravida, vill bli gravida eller har småbarn) bebislycka?! Man kan säkert tro att jag tar illa upp om någon gnäller på sina barn eller på gravid-krämpor, men så är inte fallet. JAG om någon vet väl att det aldrig är okomplicerat när det kommer till barn och graviditeter. Klart man får gnälla!

Jag har kämpat så länge att jag knapt ser målet längre. Vet inte längre vad som är belöningen i slutet. Har ingen aning om hur jag skulle reagera om vi lyckades. Har jag blivit så knäpp av allt detta att jag inte kan hantera en graviditet? Jag vågar inte tänka tanken.