Underbara ungar!
I julklapp fick ungarna varsin Pippi-väska. de har aldrig använts som väskor
utan används uteslutande som hattar. Som nu när det tittas Tv men mest när de kör runt sina Bobbycars, med släp, och tutar i kör!
Vardagslyx en vanlig Tisdag
hemmagjord pesto, färsk pasta, vitlöksbröd och ett litet glas rött!!
Underbart och enkelt att fixa! Från förra Tisdagen.
Höstgarderob och loppis-tips
Jag är ju som bekant en manisk jägare av barnkläder på rea och värsta förespråkaren för loppis och tradera. Inte bara för miljön (som ju inte gynnas av reafynd men loppis är ju bra ur den aspekten) utan för att jag har två barn som inte kan ärva av varandra, en ickeexisterande föräldrapeng samt ett gigantiskt hus som kräver alla slantar. På rea, liksom på loppis, försöker jag köpa rejäla grejer av hög kvalite som vanligtvis kostar skjortan för jag inbillar mig att saker som kostar vad de "ska" kosta är en indikator på att ingen (förhoppningsvis) blir lidande i processen. Om alla gjorde som jag (dvs väntade ut halva-rea-priset) så skulle de ju inte kunna ha högre kvalite eller rimliga arbetsförhållanden så någonstans biter jag mig ju i rumpan, men jag mår något bättre iaf. Loppis eller tradera är förståss bäst. Då kan en hålla sig med bra grejer till samma pris som de kostar på lågpriskedjorna men till en billig penning och köper jag något lite dyrare lägger jag ut det på tradera när det fyllt sin funktion för att någon annan (förhoppningsvis) ska tänka som jag.
Ungarna har inför hösten regnkläder (didriksson och pop), vinteroveraller (Katvig, nypris 1200kr/st), Tvådelat vinterställ från didriksson (nypris 1300kr/st), mössor (pop och elodie details) och en uppsjö vantar av olika tjocklek och vattenavstötning. Till det innetofflor, både crocs och filttofflor från pop, ullunderställ från pop (tjocka och tunna), ullstrumpor som är hemstickade samt en färgglad garderob med mjuka och lekvänliga kläder.
Jag oroar mig inte för smuts och slitage då allt kostat ca 25% av vad de kostat mig nytt (trots att allt är i nyskick).
Det enda jag fortfarande saknar är vinterskor. Förra året hade båda ungarna eco-skor i goretex inropade på tradera men de var lite smala i modellen och mina ungar har både breda fötter samt hög vrist. På det vill jag kunna få i en ullstrumpa i skon och förra årets skor blev snabbt för små. I år siktar jag på kuoma vinterstövlar. Jakten har börjat! De ser likosm strechiga ut, verkar ha bra grepp och vara både varma och vattentåliga. Jag övervakar tradera och loppisar men måste jag kommer jag att köpa dem nya, för en bra sko är ett måste för mina vattenpölshoppande, ute-ungar. Planerar att besöka stans skoaffärer för att prova ut storlek och sedan hitta dem bättre begagnat på nätet.
Mina Loppis-tips för skoköp är följande:
* Köp inte gummistövlar om du inte anar att de är relativt nya.
Äldre gummistövlar av vissa kvaliteer torkar och kan spricka.
* Mät ungarnas fötter innan du ger dig ut på skojakt. Många anger
innermått på nät-auktioner men vet du bara märket är det lätt att
googla.
* Köp alltid med MINST 2cm växmån men lite mer än så är inte fel (typ 3cm).
Rätt vad det är är skorna för små.
* Kolla undersökningar om "Bästa vinterskon för barn" på nätet. Dyrast är
inte alltid bäst. Vissa år har coops vinterkängor fått mkt bra test värden.
* vattenavstötande är inte vattentätt. (Gäller även kläder.)
* Fundera över vilken funktion skon ska ha. -30 c och slask är en omöjlighet.
Kanske ska du ha en ofodrad goretexsko och ha strumpa i när det blir kallt,
eller är en fodrad gummistövel OCH ett par varmfodrade skinnkängor bäst?
* Är det jättebilligt - våga chansa. Men våga också lägga en extra slant om
det är något du verkligen vill ha. Ibland går bra grejer ur produktion och
då kan de t.o.m kosta nypris när de hamnar på loppis eller tradera.
* Kom ihåg att begagnade skor kan behöva impregneras om eller smörjas
innan de kan användas i skarpt läge.
* kardborreband är bra men slits fort. är du beredd att lägga jobbet på att
byta dem eller ska du satsa på en sko utan kardborre? Ingen gillar hängande
kardborreband att snubbla på.
Ni har inte bett om några tips. det är jag medveten om. detta är bara för att jag själv är inne i jakten och ägnar mycket tankeverksamhet åt detta ämne. jagar nästa fynd! Hurrar när bytet är nedlagt.
Jag är sjukligt intresserad. Är ni inte det så skrolla vidare. Jag skriver ibland om annat :D
Har ni några tips?
1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
dags för vardag!
WOW! Nu har jag skällt av mig i det förra inlägget och kan lugnt och sansat meddela läget i Myfamiljen.
Long time no see, förresten! Sedan vi blev friska för någon vecka sedan har vi brassat runt och aktiverat oss samt då och då drabbats av tröttheten som bara inträffar när en är riktigt ledig. Bloggen har fått stå tillbaka när jag försöker hinna med att skörda bär och frukt i trädgården, idylla mig med barnen, bygga stängsel runt gården och hälsa på svärisarna på landet. Barnen har dessutom haft en "arg" period som tog mycket tålamod men som mynnat ut i ett utvecklings hopp och numera pratar de mer än de skriker och gormar. Det gillar jag... Men de pratar mycket... hela tiden... särskilt på morgonen...
Lite humor har de också skaffat sig och de luras och busar konstant. Om ca tre veckor börjar de på förskola och det känns okej, till och med lite spännande.
jag börjar ju plugga också. Det är tio år sedan jag läste på högskola. När jag läste historia på universitet trivdes jag för första gången i skolan. Från dagis som liten (jag gick på dagis ett år mellan 4 och 5 års ålder) till gymnasiet hatade jag det. Inte själva lärandet utan miljön. Jag var rädd, kände mig otrygg och omyndigförklarad (vilket jag ju var, omyndig alltså). Vi tjejer fick agera stötdämpare mellan killarna, inskränktheten och det fyrkantiga systemet som bara passade de som var mitt på skalan. Den totala friheten och ansvaret i universitetsstudier passade mig som handen i handsken. Den här gången ska jag dessutom läsa över webben vilket kommer bidra till friheten och ansvaret kommer att vara mitt fullt ut... Hoppas jag! Jag peppar oerhört just nu!
Häromdagen slog det mig att trots att jag trivdes så blev det bara ett års plugg förra gången. Vad väntade jag på? Och så länge... Efter studierna halkade jag in på eget företagande och drev min lilla firma i tre år. Efter det längtade jag ihjäl mig efter ett eget hem och då krävdes ju en lön för att kunna skapa det. jag fick en fast anställning i familjeföretaget och sedan började resan till familj med all sin sorg och energin har aldrig riktigt funnits. När vi började prata förskola här hemma så funderade jag på hur vi skulle kunna lösa att ha barnen på förskola deltid. Då slog det mig att det ju var min tur att göra något för min egen skull (maken är färdigutbildad och jobbar) så det kändes som två flugor i en smäll. jag behövde en spark i baken. Så nu har jag tagit tjänstledigt från jobbet och ska begrava näsan i böcker i några år. vilken lyx!!
Idag ska barnen till tandläkaren för första gången och maken börjar jobba efter fyra veckors semester. Dags för vardag!!
Idyll 2,0
He, här idyllar vi vidare... typ. Ungarna har 39 graders feber och farfar ligger på sjukhus så våra dagar på landet blev en timme då vi plockade ihop det som kunde behövas på sjukhuset och sedan åkte tillbaka till stan. Svårt att förklara för barnen men de nöjde sig med att farfar skulle till doktorn samt det singoalla-paket jag stal från svärföräldrarnas skafferi och mutade dem med hela vägen hem.
Jag är ett geni!
Idag poppar vi popcorn och tittar på film och jag överväger att steka ägg på barnens pannor...
den härligaste sommaren
Häromdagen var vi som bekant på djurpark. Vilken dag alltså!! Ungarna sprang uppspelt mellan burarna men var lika lyckliga åt myrorna på vägen, stenen bredvid björnburen och ekorren som sprang i träden. Visst älskade de att titta på björnungarna och deras mamma men ägnade överlag lika myclet tid åt allt utanför burarna som det som var i dem. De fick fika medhavda smörgåsar och kakor, åka i ett litet tåg på det lilla tivolit och äta grillkorv med måsar kretsande kring sina huvuden. Särskilt måsarna var poppis...
Sedan såg vil sälmatning och sist fick de välja sig ett mjukisdjur i shoppen. Otto valde en liten vit uggla och hoade nöjt medan vilgot valde en stor apa med lång svans. Mamman myste och insöp all idyll.
När vi kom hem hade de skrubbsår, kletiga kläder och trötta små kroppar. Otto vrålade hela vägen hem så det blev en tidig kväll, men alla var nöjda. Min tand betedde sig som tänder gör mest. Den gör ont om jag tuggar på den men det blir bättre. Största "skadan" efter mitt senaste trauma är värkande käkar (som inte går att öppna mer än ett par centimeter) och lite huvudvärk efter alla spänningar när det gjorde som ondast. Rätt okej på det hela taget. Men jag har redan börjat gruva mig för rotfyllningen i september...
Idag har vi besökt loppis, ätit gott med nära och kära och nu tittar vi på drömmarnas trädgård och myyyyyser. Härligt! Den här sommaren kommer att gå till historien som en av de härligaste i mitt liv. Det är nog bara sommaren då pojkarna föddes som toppar den och då har jag ändå levt i 31år.
Snyggingar!
Så här djävla snygga var vi på förra helgens bröllop! Blir extra kär i maken när han har kavaj. Lite sjukt jag vet, speciellt som han HATAR allt vad "finkläder" heter. Beter sig som ett djur i bur. Vad är då jag, liksom?
Tandvärk 2,0
Så då har jag varit hos tandläkaren. Innan jag fick tid att berätta hur det varit ville han skicka hem
mig för att "stressa mindre" för han trodde att jag gnisslat tänder och fått värk av det. "Men jag har ju inte sovit och har så ont att jag inte kan tänka och äta" - pep jag. Då stannade han upp och började undersöka. Han satte värme mot den tand jag lagade för några veckor sedan och jag ylade rakt ut.
Såå, det visade sig att den som lagade tanden kommit åt pulpan, det som lever i tanden och där nerven finns, det var därför det värkt som satan. På grund av det hade det blivit nekros i pulpan och/eller infekterat. Han testade att borra utan bedövning för att se om tanden hunnit dö och därmed skulle problemet ha flyttat till käken - inte bra. Men eftersom jag ylade i panik när han borrade levde tande, än så länge, tacksamhet för det lilla. MEN detta betyder att skiten måste ROTFYLLAS!?!?!
Något jag bara trodde hände mkt gamla personer (dåligkoll.nu) men först måste den borras ur så allt "dött" var borta och därmed infektionen. Sedan fyllde han tanden tillfälligt och när jag varit symptomfri i ett par månader ska den rotfyllas. Två timmar höll de på och hela ansiktet är ett blåmärke då det verkade vara en ganska brutal behandling. tanden värker, käkarna värker och hela ansiktet är ömt och huvudet värker. hemskickad med rätt häftiga smärtstillare mår jag nu rätt okej.
Frågan är bara VARFÖR konstiga saker alltid händer mig och varför jag väntade så länge med att söka hjälp...? Det senare kan ha att göra med att sist jag hade tandvärk efter en lagning sökte jag hjälp direkt och blev rätt brutalt avfärdad. Då gick det över och jag ville inte vara gnällig igen. Men med korten på bordet var ju min tandvärk inte särskilt konstig. Jag kan tom tycka att jag borde ha haft ONDARE. Nekros låter liksom... ont :)
Nu hoppas jag att vara så okej att vi kan åka till djurpark imorgon. Längtar efter idyll och underbara minnen med barnen!! Här ska det levas svenssonliv!! I min värld är det det mest önskansvärda, svenssonliv. jag får gåshud av allt kul vi ska ha imorgon. Dessutom följer min lillebror med fästmö med så vi har många ögon på ungarna! Dags att fundera vilka godsaker som ska packas med...
Kanske måste det bakas något för att idyllen ska bli så idyllisk som möjligt...
(Obs! Med idyll menar jag inte perfekt. DET är inte idyll för mig. Det får regna om det vill, bajsas stora kalas och bli skrikfester bara vi har kul också. Bara ungarna får klappa djur och vi hinner fota det. bara ungarna får se en säl, en älg och en björn. Bara vi får äta glass och leka i lekparken. Bara alla är glada och nöjda när vi åker hem!!) Off we go!
Tandvärk!
Hej på er! Läget med ungar är på bättringsvägen även om vi fortfarande har snor-och-slem-fest...
Jag däremot har drabbats av... jaa, ni kommer inte att tro mig... TAND-jävla-VÄRK!!
Gjorde ett par lagningar för några veckor sedan och de senaste dagarna har jag haft ooooooont!!!
Igår ringde jag och beklagade mig och de frågade frågan som inte ska ställas till en människa som har stora problem med "ställa till besvär för andra"-grejen. De frågade om jag "står ut en dag till?"
Jag skulle alltså få komma idag på morgonen, fick jag veta igår på morgonen.
Jag hasplade ur mig ett tveksamt "ja..a" varpå det var bestämt. Igår eftermiddag fick jag panik
och ringde för att ångra mig eller åtminstone få hjälp med smärtlindring. Då hade de stängt - sommartider. Jag fortsatte ringa i panik och denna gången till 1177 (sjukvårdsupplysningen) som upplyste mig om att Skellefteå Kommun inte har några akut-tandläkare i sommar...
Det blev till att hålla ut alltså - paniiik! Nu ska jag snart åka och jag laddar för att beklaga mig så jag får bästa möjliga hjälp och smärtlinding ifall det inte går att åtgärda direkt.
Tydligen kan det vara ett så litet problem som att de har slipat ned tanden felaktigt och att jag fått tandvärken från helvetet för att mina tänder nött mot varandra felaktigt... Who knew? Inte jag.
Imorgon hade vi planerat en tripp till Lycksele djurpark men vi får se hur familjen mår....
Men det vore så kul att ta med ungarna dit. När de ser djur lägger de huvudet på sne och piper med sin ljusaste röst: "Kraaaaaaaaam", "Oooooojdååååååå", "Heeeeeeeej" och sen klappar de så fint och försiktigt. Alla djur, myror som katter och grisar. Det enda djur de är rädda för är myggor :D
Well, vi har ju semester så blir det ingen djurparkstripp imorgon så blir det väl senare.
Nu sticker jag till "käftis"!
Måtte de sova i natt! Fingers crossed!!
Sedan sist har vi hunnit få semester. Vidare har vi varit på bröllop.
Barnen skulle lämnas hos farmor och farfar OCH inte minst deras katt.
Ungarna peppade som faan hela dygnet innan. Men så blev de sjuka
natten innan. Vi sov typ ingenting, någon av oss. Men vi tyckte att farfar,
farmor och katten kunde klara biffen och packade alla pryttlar som hör en
småbarnsfamilj till och peppade igång snoriga, hostiga och griniga barn.
Så ringde farmor, farfar och katten. (Katten är alltid med ty vi skypar med
svärisarna och då kräver ungarna att kissen är med.) Farmor var jättesjuk
och eftersom vi planerat att sova där efter bröllopet (då deras hydda ligger
halvvägs från bröllopet, ca 45 minuter från oss) så slopade vi hela idén.
Vi övervägde att slopa hela grejen, men vi var så peppade och nya kläder hade inhandlats till maken. Dessutom är detta den enda barnfria grejen vi planerat i sommar och brudparet är en kombo av vänner och släkt. Kort sagt: Vi ville vara där.
Så jag ringde min snälla mamma som ställde upp utan prut men eftersom vigsel och fest var närmare två timmars resväg bort bestämdes det att vi skulle lämna festen senast 19.45. Pojkarna skulle få vara vakna så länge de orkade men skulle få tillbringa natten i egen säng eftersom de var så pass risiga. Med akuten-tripper (pga astmaattacker) i färskt minne ville vi heller inte vara borta för länge. Barnen var inte svåra att peppa på mormor-tid och allt var frid och fröjd. Vi åkte ut till mammamin i god tid för att instalera gossarna samt kunna läsa av läget. Ett par timmar innan avfärd ringer min pappa och meddelar att båten sjunkit. Hans båt. Dessutom svarade inte mina bröder i telefon... maken, aka räddaren i nöden, åkte tillbaka till stan, körde bröder ur sängen och hjälpte till att bärga båten. Stackars min pappa men sörja hans båt fick vänta. maken kom tillbaka och hade genom bärgningsprocessen lyckats att rädda sin nogrant fixade frisyr och han hoppade i kostymen och vi drog på bröllop.
Vigseln förrättades på en smärtsamt vacker plats, med vacker sång, vacker brudgum och vacker brud. Jag grät som ett barn och höll mig med nöd och näppe från att storböla (med betoning på BÖLA).
Allt var så perfekt, enkelt och vackert. Bara glädjen i deras ögon fick mig att böla extra och snora desto mer. jag har inte sminkat mig sedan jul men denna dag tackade jag gudrun för vattenfast mascara. brudparets familjer vimlar av kreativa människor och festsal, mat och alla detaljer var outsägligt vackra. Middagen var utsökt, bordsgrannarna sjukt trevliga (människor som en bara vill fortsätta prata med för att de har så mycket vettigt att säga) och till min stora förtret blev vi tvungna att åka innan både efterrätt och tårta. Två glas vin drack jag och innan vi hunnit längre än två mil blev jag åksjuk (jag skyller mer på angrybirds och kurvig väg än vinet) men hem kom vi och kunde ta med oss trötta men nöjda barn. Efter ännu ett dygn av sjukdom och gråt är jag nu redo att kasta in handduken. imorgon bär det av till tant doktor med ungarna om de inte återhämtat sig mirakulöst. Hela dagen har varit en avvägning mellan hemmavarande och akutmottagning. Nu hoppas vi på en natt med lite sömn. Jag blir nästan lite grinfärdig när jag tänker på kommande natt.
Ur en positiv synvinkel så har vi båda fått mysa med ungarna stora delar av dagen... när de inte gråtigt eller krävt glass har de hängt som två hösäckar på våra axlar och vrålat i panik om vi ämnat sätta ned dem. stackars gulleungar!! Måtte de sova i natt! Fingers crossed!!
Två saker som för många är oförenliga
Otto är sjuk, eller allergisk, förmodligen både och. Lilla gullunge. Snorar, grinar.
Så vad gör man? Jag bjuder på glass och låter honom doppa den i sin gröt. Bara
barnet äter. Jag ger juice, alvedon och allergimedicin. Jag låter honom sitta i knä,
bär honom runt, torkar snor. Ser till att han och hans bror inte hamnar i bråk.
De bråkar väldigt lite men när någon, eller båda, är trötta och griniga blir det snabbt
bråk, gråt och båda vill ha ensamrätt till mamma. Vem kan klandra dem?
Imorgon är det midsommar och vi hoppas på finare väder. Idag regnar det.
Idag har jag varit tillsammans med min make i elva år. DET om något får mig att
känna mig gammal och lycklig. Två saker som för många är oförenliga.
Inte för mig. Varje år är en seger för kärleken och familjelivet.
Vi är inte det minsta perfekta och ändå klarar vi av det galant, med all ömhet
i behåll. För mig är den här dagen större än vår bröllopsdag. Inte så att vi köper
presenter eller så. Viktigare. Finare. Om bröllopet var en perfekt saga så är
idag en representant för kärlek trots fel och brister. Verkligare på ett sätt.
Älskade make och partner.
Trots det känns det som om JAG festat till klockan sex... livet förändras, I tell ya´!
Hoppsan! Ny (läs: köpt på blocket begagnad MEN ny för mig) dator med massor att köra med och en större skärm! Knappandet flyter bättre och jag hyllar makens förslag om en häftigare, men begagnad, dator vs en ny i billigaste klassen som jag förespråkade. Begagnat vinner nästan alltid över nytt. det borde jag ha förstått. känns som att uppgradera från en cykel till en moped (om nu någon förstår den referensen...) kort sagt: Jag är nöjd.
Långhelg har det varit i det Myiska hemmet och kalasförberedelser och storkalas har vi haft. Min ett år och fem dagar yngre bror fyllde trettio och vi värdade denna fest... Till klockan åtta. festen började med fika, mingel och grillmiddag och efter det drog de mer "festande" vidare till kvartersgård och vi gamlingar (läs:småbarnsföräldrar och de som skulle jobba dagen efter) sjönk ned i soffan och pustade ut efter en helfestlig dag. Lillebror fick gratulationer, paket, stor tårta med namnet på och alla hans vänner fick äta och dricka gott på vår bekostnad. Känns mycket lyckat. Enligt ryktet gav de sista gratulanterna upp vid sex i morse. ungefär när jag och barnen steg upp och käkade frukost... :D
Trots det känns det som om JAG festat till klockan sex... livet förändras, I tell ya´!
Min moster var i stan för festligheterna och jag övertalade henne att sova över och vi gaggade bort några timmar efter festen samt förmiddagen. Vi hade en del att ta igen!
I eftermiddag åt vi skräpmat och höll oss i skuggan. även om ingen av oss drack några mängder känner vi oss bakis av allt planerande, fixande och festande. Strålande väder till trots vill jag bara stanna inne med min vän HP (datorn) och gosa hela kvällen. Sorry make, I´m in love!
Imorgon är det Måndag och jag väntar ännu på vetskap om sommarkurserna jag sökt.
Ska det vara svårare att få läsa några poäng random-historia än att komma in på psykologprogrammet?!? Känns orättvist även om jag fattar att många söker för att sedan hoppa
av till fördel för arbete i sommar. Förhoppningsvis vet jag mer nästa vecka...
Annars får vi (som maken uttrycker det) leva på kärlek och hackat fågelkvitter.
Mycket tid med barnen men mindre pengar... Känns helt okej för höstens plugg är klart och jag kan knappt bärga mig. c-uppsats i historia samt 30 poäng i Idéhistoria = KUL!!!
Nu luktar det bajsblöja!!
Over and out!!
Vad gör dig glad?
Saker som gör mig glad:
* Pappan och den lille pojken på fotbollsplanen. Pappan försökte desperat få ungen
intresserad av bollen. Trixade och bollade men ungen hade bara ögon för... maskrosorna
som han omsorgsfullt plockade och nogrant synade. Ibland kan barn lära sina föräldrar
något. Hoppas att pappan är av den flexibla sorten som gillar blommor...
* Ben & Jerrys "Peanut Butter Cup"!! Oh, dear! The yummyness!
* Att sitta och tycka synd om sig själv och mitt i självömkan bli översållad med små
barn i bara blöja som vill pussa och krama sin mamma. Det är mycket svårt att tycka
synd om sin egen infertilitet när en har sin egen avkomma klättrande på en och deras
pussar smackandes i öronen.
* Att promenera till hästarna med ungarna och få se en BUSS!! Barnen blir glada och därmed
mamman.
* Att öppna paket som kommit med posten.
* Att äta sallad med getost, fikon, nötter och honung.
* Att maken vill titta på mina favorit serier. Först Buffy, sedan Veronica Mars och just nu: Torchwood!
* Torchwood, bryter heteronormen i varje avsnitt och är aldrig förutsägbart.
* Att cykla med mina barn
* Dagens första kopp kaffe.
* Att vara smärtfri
* Lillebrors 30-års fest på Lördag.
* Barnens mormor, morfar, farmor och farfar. Barnen pratar om dem konstant.
* Videoklipp på män som slår sig i skrevet (obs! utan att bli allvarligt skadade) och jag vet
att det är hemskt men jag kan inte låta bli att tokskratta. TOKSKRATTA!
* Att moster kommer och hälsar på i helgen
* Att sommaren är min...
Vad gör dig glad?
Så nu kan ni slappna av och leva ert liv igen!
Alltså. Jag fattar ju att ni sovit dåligt i natt. Ni somnade frammåt småtimmarna.
Vaknade med ett ryck och slängde i er frukosten innan ni tog ett tigersprång bort till
datorn och loggade in med darrande händer. Den fråga som plågat era huvuden är:
"Hur har det gått för Otto och russinet?"
Recap: (Läses med den där dramatiska rösten som brukar prata i trailers till actionfilm)
Otto blev ju så arg på mig igår, när blodpuddingen var slut, att han (med flit) petade
in ett russin i näsan. Direkt efteråt blev han ju ledsen. Han ville ju egentligen äta russinet...
Dessutom skavde det förmodligen för han rynkade lill-näsan på olika sätt hela tiden.
Det visade sig att man bör åka till tant doktor och ta ut saker som barn petat in i näsan.
Who new?!? Inte jag men nu vet ni!
Maken tog med Otto till Tant doktor och han var så in i helvete duktig. Vi pratar om en unge som gråter hejdlöst om mamman försöker peta honom i näsan, spraya näsan eller tvätta näsan. Denne unge lät tant doktor hålla upp näsan med en tång och lysa med en lampa OCH gräva efter russinet. Men sedan sprayade hon honom i näsan med avsvällande spray, och råkade även spruta honom i ögat (!), och då tog det hus-i-helvete! Men vem kan klandra honom. Nu är russinet ute och föräldrarna slipper oroa sig för att russinet skulle vandra upp i hjärnan och utsöndra socker i tid och otid. Hade varit mycket olämpligt!
Så nu kan ni slappna av och leva ert liv igen!
Både unge och russin överlevde utan större men.
Carry on!
1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Ett litet (osponsrat) tips för färgglada ungar och lekvänliga kläder!
I vår stad finns bara de "vanliga" kedjorna med barnkläder.
Förmodligen för att vi inte köpte i de få "oberoende" som fanns
(men det var ju så dyrt!) och jag hatar att behöva gå igenom BÅDE
"tjej"-och "killavdelningen" för att hitta en hyfsad blandning.
En FÄRGGLAD blandning. För det mesta handlar jag faktiskt på
just "tjejavdelningen" för jag hatar att mina BARN ska berövas
färg för att de har snopp. Jag är alltid ute efter ett klipp.
På Lindex har de nu dessa haremsbyxor i glada färger,
tunt strechigt tyg och rymliga för lek. De kostar typ 79kr
och köper man två så får man det tredje paret. En kan
oxå blanda mellan byxor och överdelar med den märkningen.
Så jag storhandlade. Jag vill gärna täcka stora delar av kroppen
så jag slipper smörja ungarna så mycket (för de blir liskom "panerade"
i sandlådan.) Tunikor är en favorit då de kan vara nakenfis under
men ändå skyddas mot solen då de leker med vatten ute.
Jag köpte 6 par byxor i blandade färger (de är stora i storleken)
och 6 överdelar för några hundralappar.
Finns i grönt och turkose oxå!
Och några överdelar blandat 3 till priset av 2
Boddysarna finns som T-shirt och Linne oxå
Ett litet (osponsrat) tips för färgglada ungar och lekvänliga kläder!
Nu har ungarna sommarkläder att leka, blöta ned och smutsa ned
för en billig peng!
Här på "fel" sida om 30 är livet rätt gött!
Födelsedagen var jättefin. Jag fick sova till 09.30 då make och ungar kom upprusande
(ungarna rusade, maken hade träningsvärk i låren, från paintball, och stönade för varje steg)
maken sjöng och ungarna hoppade och dansade på mig. Nere vi frukost bordet fick jag
tropicana-juice, kaffe och varma nutella croissanter. På bordet stod en vas med rosor.
Sedan åkte vi ut till min mamma. I år föll det på min lillebror att anordna festiviteterna (vi
fyller år samma vecka alla tre) och han hade bestämt sig för varmkorvsbuffe...
Liiite glad blev jag då han och mamma fixat Italiensk buffé istället. Hade en dålig värk-dag
och då får jag alltid svårt att äta. Melonskivor, ostar och charkuterier gick ned lättare än
varmkorv. Fina presenter fick vi. Jag fick ett par fina skor, ett presentkort och en rolig bok.
Barnen fick glasstrut och åt av hjärtans lust. Sedan tog "mommo" med dem till badrummet
och de fick bada en lång stund medan vi andra vilade maten. När vi kom hem tittade "moffa"
förbi med mer presenter. Pengar till en klänning, 4st linnen och en soppslev rikare blev jag
och ungarna fick bygga duplo med moffa en stund.
Idag ÖSER det ner H2O från himmelen och ur stuprören sprutar det ut vattenmassor som
får mig att tänka på niagarafallet. Kanske myser vi i soffan hela dagen eller så åker vi ned på
byn en stund för att titta på klänningar. 31 vackra år har jag levt och det känns helt rätt.
Jag känner mig varken yngre eller äldre utan helt rätt. Här på "fel" sida om 30 är livet rätt gött!
Puss på er!
Omotiverad snällhet for the win!!
Igår gick vi som vanligt till hästarna på morgonen. På vägen hem hoppades
vi alla tre på att vi skulle få se huvudattraktionen: En BUSS!
Men det var mellan bussturer och tumult, skrik och gorm utbröt när mamman
blev trött på att vänta på en buss och styrde kosan hemmåt. Så jag tog en sväng
om lekparken för att mildra besvikelsen över bussen som aldrig dök upp.
Där fanns en förskoleklass med 4-åringar som tyckte mina knodds var gulliga och
hjälpte mig att hålla ett öga på dem. Sedan blev det tumult när vi skulle hem och laga
lunch. Vilgot hade inte glömt bussen utan KRÄVDE att vi skulle återvända till busshållplatsen.
Mamman vägrade och två högröda och rasande ungar stämde upp i ylsång. Vid grusvägen, som
leder till casa del My, stannade jag för att plocka in posten. Bland lokaltidningar och kuvert låg
ett paket. Jag tänkte att "nu har det brunnit i MyMammans skalle". Har jag ropat in något på
tradera, betalat det för att sedan helt glömma det? Kändes inte som jag. Dessutom var det
tungt och kändes inte alls som ett barnplagg... som jag ju vanligen ropar in.
Till en kör av bebb-gorm slet jag upp paketet medan jag styrde vagnen med en hand.
I paketet låg ett par Converse i storlek 37,5... Från en läsare.
Låt mig uttrycka mig klarare: En av er läsare har skickat mig min födelsedags-önskning!!
Oväntad, anonym, omtanke i form av ett par skor jag suktat efter sedan de blev på modet
igen för en sisådär 10år sedan! Jag kan liksom inte beskriva värmen i hjärtat och tacksamheten
för det är så mycket mer än skor. Någon har tagit sig tid att läsa min lilla blogg, packeterat ett par
skor och skickat till mig. Visst är vi många som vill göra sådant för våra medmänniskor men hur
många tar sig tiden?? De, få, gånger jag gjort det har det känts underbart och ändå är det så långt mellan gångerna. Varför?
TACK goda snälla och generösa människa!
Jag ska inte bara känna tacksamhet varje gång jag snör på mig dem jag ska också plocka upp stafettpinnen och bli bättre på detta själv. Du har inspirerat mig!!
"Från en okänd välgörare" stod det men som den detektiv jag är har jag räknat ut vem du är (läs: läst på returadressen :D) och sänder positiva tankar åt ditt håll!! (Skulle ha lagt upp en bild på snyggingarna men får inte telefonen att fungera som kamera.)
Poängen med att berätta detta, förrutom att inspirera till omotiverad snällhet, är hur jag mitt i en situation som kändes omöjlig att hantera slet upp ett paket och blev glad. Perfect timing!! Resten av dagen gick liksom lättare när jag dansade fram i mina nya pjuck!! Tre utbrott senare hade bebbsen kommit över buss-besvikelsen och vi kunde koka lunchgröten!
Omotiverad snällhet for the win!!
Idag är det gött att vara MyMamma!!
Vilken dag!! Vilken dag alltså!! Känns som att jag vunnit på lotto.
Det senaste året har det känts som att vi ALDRIG kan få ett break!
Varken ekonomiskt eller planeringsmässigt. Varje gång något måste
fixas med hus, bil eller trädgård så kaikar hela den månaden ihop,
budgeten spricker och det känns hopplöst att komma ikapp.
Likadant med planering kring föräldradagar, semester och barnomsorg.
Vi har räknat fel, misstagit oss och ställt oss i kö för sent på vårt
1:a hands val som förskola. Idag hände två saker. En oväntad gåva gör att vi kan andas
igen, ekonomiskt, denna sommar. Vi kan laga bilen och unna oss glass till ungarna.
Det har alltid varit viktigt för mig att vara ekonomiskt oberoende men
denna gåva tar jag bara emot med hurrarop. Vi har alltid och kommer
alltid att klara oss men en lättnad i stressen är såå välkommen!
OCH de som fördelar förskoleplatset ringde och erbjöd oss två platser
på vårt förstahandsval till hösten!! Jag tjoade mitt ja i luren till en märkbart
förvånad person och tackade om och om igen, sedan ringde jag maken
och tjoade och sedan tjoade vi båda. Men framförallt andades vi fritt.
Så jag packade ungarna i vagnen och åkte buss till vår närmaste ICA Maxi.
Där handlade vi fil, hämtade ut mediciner till mig och ungarna och köpte kex och festis.
Sedan satt vi utanför och festade på smultronfestis och kex. Ungarna var lyriska.
Sedan kom en fotograf från lokaltidningen och ville fota oss, den osminkade mamman
med fläckig tröja och ett hår som inte sett en kam på flera dagar och ungarna
med smutsiga nunor som ropade "bajs, bajs, bajs" och sedan började grina hysteriskt
när hen skulle fota. Vet inte om hen fick någon bra bild men vad gör det?!?
Solen lyste och vi hade åkt BUSS! Sedan åkte vi hem och kokade mannagrynsgröt
varpå barnen sov och jag pratade med lillebror i telefon. Sedan firade vi med
svampsoppa tillsammans med morfadern och pappan. Dagen avslutades med en
promenad till hästarna och sandlådelek. Nu sover ungarna och jag njuter av lätta,
andetag och en obefintlig framtidsångest.
Idag är det gött att vara MyMamma!!
Dagen är god
Idag är luften tung. Det regnar och är sol omvartannat och åskan hänger i luften.
Igår var det soligt. Som sig bör på MORSdag! Jag fick sovmorgon och vid nio kom ungarna
upp, väckte mig och tjöt: "Vagn!! Bajs!! Stick stick stick stick!!" Vilket innebär att de ville
"sticka" till "hästarna" med "vagnen". Men först gick vi ned, jag fick kaffet serverat, god
juice i ett glas och varma nutellacriossanter. Ett litet paket hade de också fixat, maken och
ungarna. Sedan var dagen igång och jag sådde sockerärter och räddisor, maken mekade
med sin cykel och ungarna lekte. Frid och fröjd! Mymamman myste, en känsla som hållit
i sig och nu tittar vi på "stuart Little" efter en prommis till hästarna. Dagen är god!
Hyperemesis Gravidarum = Svårt graviditetsillamående. Fortsättning "Tvillingmamman berättar" Del 2
Så blev det tillslut dags för vårt femte IVF-försök. Sommaren var skuggad av misslyckandet efter det fjärde försöket och ångesten rykte ur öronen. Flera kilon hade jag gått upp och hoppet var ute. Hade vi inte betalat för detta försök så skulle vi redan ha påbörjat vår adoptionsprocess. Men vi fick inte ställa oss i kö om det fanns en risk att jag skulle bli gravid. Vi blev, vänligt men bestämt, avrådda från att påbörja processen innan vi gjort klart alla IVF-försök. Jag har alltid varit av åsikten att biologi inte spelar någon roll och kände att OM vi ställde oss i kö och ställde in oss på adoption och sedan BLEV gravida (och därmed utsparkade ur kön) så skulle det barn som var TÄNKT till oss inte få komma till (oss) sina föräldrar. Tanken gjorde mig hemskt upprörd. Kanske är jag ologisk men i min (känslo)värld så fanns det ett barn där ute tänkt till oss om vi ställde oss i kö. Att tvingas avbryta adoptionsprocessen (bara) för att det barnet skulle få ett syskon (om jag blev gravid) kändes som en känslomässig berg-och dalbana jag inte tänkte hoppa på. Så vi skulle göra de kvarvarande försöken som vi betalt för och sedan ta tag i adoptionen. Så var planen. (Vi betalade förresten alla IVF-försöken och fick inget via landstinget.)
Så vi åkte till Uppsala. Igen. Smärta och ångest förstås.
När de satt in ett litet, fint embryo, passade läkaren på att skälla ut mig för att jag gått upp i vikt under sommaren. I sak hade han ju rätt. Det är aldrig bra att gå in i en graviditet överviktig. Jag ifrågasätter inte det faktumet. Jag ifrågasätter bemötandet. Samme man som haft hundrasjuttioelva verktyg i min snippa och satt in ett litet embryo valde att skälla då jag var som mest sårbar. Dessutom kom han ju inte med några nyheter. Jag var förkrossad på vägen hem. Fullständigt tillintetgjord.
Sedan kom den värsta delen av hela processen: VÄNTAN.
Jag hade tidigare haft som regel att inte graviditetstesta innan
mensen blev sen. Inget gott kan komma ur att man får ett negativt
svar INNAN man börjar blöda. Proppfull med hormoner gick jag
hemma och vältrade mig i ångest. Bakade som en galning för att ge
mig själv något annat att tänka på. Men så, två dagar innan mensen,
flög faan i mig. Jag kände väl att jag inte kunde må sämre ändå.
Så jag kissade på en sticka och bestämde mig för att inte titta på den
före tiden för testet gått ut. Men jag han inte ens lägga ned den
på handfatet innan ett lysande blått plus framträdde inom någon sekund!
Jag hade aldrig brutit mot mina egna regler förut.
Jag övervägde alla överraskningssätt som jag skulle kunna iscensätta
när jag skulle berätta för maken men jag kunde inte hålla mig. Jag ringde.
Han blev så glad och rörd att han la på luren...
Sedan ringde han upp och vi skrattade och grät.
Min mamma kom förbi (och hon kan mina regler) så hon frågade inte ens om jag testat.
Men så lade jag testet framför henne och hon blev så hjärtans glad. Vi firade med god mat och svag-cider på kvällen och ÄNTLIGEN var jag gravid!! Men så kom några veckor till av ångest. Jag blödde lite dagligen och fick panik varje gång. Fullständig panik. Det kändes så osannolikt att detta skulle få gå vägen. En lång väntan till vecka 12 började. Den magiska gränsen då risken för missfall minskar drastiskt.
Men jag behövde inte vänta så länge för att bli lugnad. I vecka 5, en Måndags kväll, började jag må illa så jag ställde en hink vid sängen ifall jag skulle behöva kräkas. På Tisdag morgon vaknade jag och kaskadspydde. Gissa om jag var glad!! Ett tecken på att allt stod rätt till!! Spyan visade att jag kanske skulle få en normal graviditet i alla fall. Jag gick till jobbet stolt som en tupp och spydde ytterligare tio gånger under förmiddagen. På eftermiddagen spydde jag lika mycket till men var glad som en lärka. Jag hade läst någonstans att ju bättre embryot fäster desto mer illa kan man må. Och jag hade ju kroppen fullproppad med hormoner, sedan IVF-försöket, så det kändes rätt logiskt att hormonerna skulle leva rövare ett tag. Men från jobbet blev jag hemskickad. Jag kunde inte hjälpa kunder av rädsla att spy på deras skor och folk som hörde mig kräkas trodde att jag hade vinterkräksjukan och flydde hals-över-huvud. Dessutom blir en ju aningen matt och svimfärdig när en kräks så intensivt.
Jag köpte alla ingefärskapslar och vitaminer jag kunde hitta på apoteket. Jag åt frukost i sängen, köpte åksjukearmband och åt lergigan (receptbelagd tablett) för illamåendet. Men inget hjälpte.
Jag provade alla sorters mat för att hitta något som jag fick behålla men gick bet. Vätska var det enda som kunde få stanna i magen... Ibland. men det var ju också lätt att spy upp så jag vågade dricka. jag drack och drack. Längtade ständigt efter lättmjölk, läsk och saft. Jag försökte äta men så fort det var fast föda så kräktes jag gång på gång. Min kropp Vägrade behålla ett uns mat. När jag väl började få upp galla kunde det bli lugnt en stund men jag mådde konstant illa.
Jag började föra listor på föda som var "lätt-spydd" och tuggade tvångsmässigt när jag åt för att få en lättare spy-period när det var dags. Efter ett par veckor av konstant kräkande hörde jag av mig till MVC och de tog mig på allvar. De ville lägga in mig men jag var ju så glad och benhård på att jag skulle få vara "normal". Att ligga på sjukhus i vecka sju kändes INTE normalt. Så jag gick runt hemma och drack mjölk. Tabletterna mot illamående hjälpte inte men jag åt dem och blev så himla trött och slö.
Men GLAD! Överlycklig!! Men framförallt övertygad om att detta helvete skulle ta slut vid vecka 12.
I vecka åtta åkte vi på ultraljud i Luleå. Ett tidigt ultraljud ingick i IVF-behandlingen men bara i vissa städer så vi fick åka två timmar för att få det. Men det gjorde vi så gärna. Julen närmade sig och vi planerade att göra lite julklappsinköp när vi ändå var i en annan stad med roliga affärer.
Vi fick stanna flera gånger på vägen dit för att jag skulle få spy. Jag hade spypåsar med mig men ganska snart var de slut och då fick vi stanna på var och varannan rastplats. På ultraljudet var jag beredd på att äntligen få se ett hjärta slå. Vi tittade varandra djupt i ögonen och njöt av stundens storhet. Maken smygfilmade med sin telefon. Så fick vi se ett litet hjärta slå. Ögonen tårades. Allt var perfekt. Så får läkaren en svårtolkad blick och tittar intensivt på skärmen. Jag blev kall.
Tills hon visade på ett hjärta till och frågade om vi blev glada eller rädda. Jag satt i gynstolen och önskade mig en trumpet! Jag ville spela, dansa och sjunga. Ropa från taken. INGEN kunde vara så glad som jag just då. Jo en till VAR lika glad: Min make!! Efteråt försökte vi julshoppa men jag var så svag och vi kunde inte prata om något annat än våra tvillingar och vi kunde inte vänta med att berätta. Vi ringde runt men ingen svarade. Så jag spydde och sedan åkte vi hem. Hela vägen hem pratade vi i telefon och berättade nyheten. Vi åkte direkt till mitt jobb och berättade för min pappa, min bror och resterande kolleger! Vi åkte hem till våra vänner som precis fått bebis och för alla som ville titta visade vi filmen med två hjärtan som slog. ETT embryo hade blivit TVÅ små foster. Helt plötsligt var det inte så konstigt att jag spydde som en räv. Dubbelt illamående stod det att läsa i alla information om tvillinggraviditeter. Just då kändes det som att jag skulle klara vad som helst.
BRING IT ON!! DO YOUR WORST!! JAG VAR URSTARK!!
Men det skulle bli såå mycket värre.
Men det är ett annat inlägg. Fortsättning följer...
(Del 1, om barnlöshet finns att läsa HÄR )
4 kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan