Kåldolmar är målet

Ho hooo!
Här ekar det tomt! Både jag och TheMummy har kommit av oss lite i allt flyttkaos, vabb, jobb, läkarbesök, rensning av pryttlar och snöskottning. Allt har sin tid och jag hoppas vi kommer igång igen. Morsan är ju fantastiskt när hon tar sig an tangenterna och skriver ur huvudet...
Via mig blir det mest statusuppdateringar och gorm om vårdens inställning till sjuka kvinnor...
Men jag tror att även ämnen en skriver om har sin tid och i framtiden kan kampen med vården vara ett minne men inget jag låter ta plats när jag skriver eller lever mitt liv. Tids nog tar jag mig an de svåra, stora  frågorna igen. 
 
Nu bor TheMummy här. Vi går in på upploppet på den lägenhet som byggs åt henne på övervåningen. Badrummet är klart och vi njuter i badkaret. hela huset är fullt med grejor som ska flytta in i den lägenhet som snart är klar. Det är vår kallvinda som byggs om så alla våra grejor kommer att förvaras i grannens lagård tills vi kan bygga någon sorts förvaring i garaget som är i planeringsstadiet. Kort sagt: vi lever i ett kaos och det är meningslöst att käma emot. Allt strävar mot kaos, varför ska jag föra den fruktlösa kampen? Men bättre blir det när var sak hamnar på sin plats... om de hamnar på sin plats....
 
Snart stormar dessutom nästa snckare in som ska anpassa köket till mina handikapp. et står kommunen för men vill man ha matchande luckor så får man lägga emellan... De anpassar bara - punkt.
Så det blir mjukt blå luckor, vitt kakel, knoppar från 50-talet och en virrvarr-skiva som jag suktat efter i åratal. Det blir en ugn i brösthöjd och vi gräver djupt och unnar oss en induktionshäll. Släta, blå luckor och två stringhyllor ger mig lycka mitt i det ekonomiska/känslomässiga/fysiska kaoset. Snart nblir det verklighet även om vägen dit känns hopplös: Någon ska ju för bövelen vara och stöka I MITT KÖK hur länge som helst och vi får klara oss på hämtmat och flingor...typ. Men när det är över ska TheMummy laga kåldolmar. Det är målet, att få så lugnt omkring sig att kåldolmar känns som en bra idé till middag. Den kvällen blir det fest i det myiska huset kan jag meddela. Låt oss kalla det:
KÅLDOLMS-MÅLET! 
Då är vi i mål med det som ligger i pipen för denna vår i alla fall :)
Vad är era tankar om generationsboende? Bu eller bä? Dröm eller mardröm?
Jag har alltid drömt om detta.
Puss!
 


Tips till dig med smärta - tackla vården - MyMamman

Jösses vilket osammanhngande och spretigt inlägg jag lyckades knappa ihop igår då!
Så går det när en skriver i affekt...
Jag tycker att hela världen är full med kvinnor som har ont och som fått skamliga bemötanden av vården. Jag kan ur minnet räkna upp åtminstone ett dussin kvinnor som jag är bekant med eller känner till som har värk och som förutsätts ha psyiska problem, simulera eller vara ute efter tabletter. Kvinnor som sökt för allt från magsmärtor, värk, huvudvärk till ångest förminskas och erbjuds psykofarmaka istället för smärtlindring. I många fall är det helt rätt eftersom många, inklusive jag, blir trötta och får ångest/sömnproblem av sin smärta och för ytterligare några är det psykosomatiskt men av alla män jag känner som sökt för smärta har inte en enda blivit erbjuden stämningshöjjande tabletter. I deras fall kanske det hade behövts lika mycket men där är inte grundinställningen: Psykiska problem. Karlar har ont oavsett uppenbar orsak medan kvinnor, på vars kropp man inte finner en uppenbar orsak, antas "fokusera för mycket på sina krämpor". Detta missgynnar kvinnor med smärta till följd av sjukdom el skada och män som har psykosomatisk smärta. Båda grupper missgynnas men bara en förminskas och kränks generellt. För visst finns män som kränkts svårt av vården, självklart, men är de så många att det är ett strukturellt problem?? Jag vågar mig på att, utan forskarutbildning, tvivla...
 
Jag är helt på det klara med att kropp och själ hänger ihop. Många med smärta har nytta av träning, lägre tempo, mindre stress, Yoga, Mindfullness och KBT. Ytterligare några kanske behöver höra att de ska fokusera på det roliga i livet (även om jag tvivlar på att de är mer än någon enstaka). Jag har själv krigat mig till KBT, samtalsterapi, vattengympa, sjukgymnastik och träning på recept. Jag tar pauser på dagarna, jag håller på med mindfullness och varma bad. För att inte tala om att jag använder min tens-apparat, mitt bolltäcke OCH fokuserar på livets goda. Jag försöker behålla intressen, sociala kontakter och få en nypa frisk luft varje dag. Jag gör ofta saker som jag vet kommer att kosta i smärta men jag gör dem för att det är värt det. Vad vore livet utan en kort promenad, en god kopp kaffe eller en sen kväll med en god vän?
 
Så, jag argumenterar inte för att ingen skulle ha psykosomatisk smärta. Givetvis är måendet, kroppen och själen komplexa faktorer som samverkar. Men varför är ingen intresserad av att undersöka, hjälpa eller gå vidare med mina vänners problem? Hur kan det komma sig att alla dessa kvinnor ALLA antas ha psykiska problem? Detta trots att flera av dem, inklusive jag, HAR en diagnos som innehåller smärta. I mitt fall progressiv och kronisk smärta. Ni blir säkert överraskade att höra att det knappt forskas alls på EDS. Att många läkare inte vet vad det är och att ytterligare några tror att det är så ovanligt att de inte behöver lära sig om den.
 
Jag har en fantastisk läkare. Han tror mig och följer upp, han verkar bry sig. Jag bävar för dagen då jag inte får gå till honom längre... Men utöver honom så har jag ännu inte träffat en läkare som orkat bry sig. En del har till och med sagt rakt ut att patienter som jag ska man inte lägga så mycket energi på eftersom man ofta utreder i onödan... Till min doktor lägger jag en bra koordinator och en bra arbetsterapeut samt sjukgymnast. Jag har haft tur. Det har bara tagit fyra år att hitta rätt eller beroende på hur man räknar, ett helt liv.
 
Mina enda tips om du är en kvinna (eller man) som har ont är att söka vidare. Byt doktor tills du hittar en bra. Sök stöd i andra proffessioner som psykologer, kuratorer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster som kan backa upp dig. Byt hälsocentral om du går bet, det har du rätt att göra. Maila eller sök upp experter. Bland de bästa tips jag fått har varit via mail från smärtläkare som engagerat sig utan att ta betalt. Jag har också lagt ut egna pengar på att åka till privatläkare men det håller inte i längden om en inte är rik. Jag sparade och lånade för att få min hjälp. Läkare som är duktiga på smärta är som regel också frikostiga med goda råd eftersom de vet att de är för få och att behovet är enormt. Vänner/familj/bekanta som orkar följa med till läkare osv samt förkämpar som orkar kämpa när en själv inte orkar hjälper. Mina föräldrar och make har betytt enormt och alla mina syskon har besökt akuten med mig vid något tillfälle. Se till att det finns vittnen när du besöker specialister ifall du skulle bli misstrodd, personer som bevittnar kränkningar.
 
Kanske finns det fler bland er läsare med goda råd för den som vill börja bena ut orsaken till sin smärta? Kommentera gärna! 


Recap 2014 - med facit i hand - MyMamman

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Jag har gått utan ersättning, sjukpenning, lön d.v.s. pengar stora delar av året och jag har, med en hel del hjälp, klarat det även om det ofta sett mörkt ut. Tack kära familj för ert stöd!! Jag har jobbat extra sedan jag var 13år och varit arbetslös i totalt två månader sedan dess. Nu är jag sjukskriven utan ersättning på obestämd tid... SCARY!

Genomdrev du någon stor förändring? Jag bestämde mig för att gå till botten med min värk, kosta vad det kosta ville och nu sitter jag här med ett namn på mina problem. Vägen var gropig och jag blev avfärdad fler gånger än jag minns och det var mödan värt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Japp min svägerska och några till men det som jag minns tydligast är de barn som inte blev till eller som inte överlevde. Mitt hjärta gråter med dem som inte fick bli föräldrar 2014.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Den sjuttonde maj då jag träffade en norsk läkare som vågade uttala sig tydligt kring mina fysiska problem. Jag grät av både sorg och lättnad.

Dog någon som stod dig nära? Nej och jag tackar Gudrun av hela mitt hjärta!

Vilka länder besökte du? Det var ett hemmakärt år och jag har inte orkat resa

Bästa köpet? Min eloped som gav mig frihet och mina skor med massor med dämpning som gjorde det möjligt att gå kortare sträckor. Många bäckar små hjälper MyMamman att gå...

Gjorde någonting dig riktigt glad? Två i min närhet blev gravida och jag gladdes oerhört med dem. En kär vän fick äntligen sjukersättning efter många års kamp, min mamma bestämde sig för att flytta in hos oss, lillebror blev kär och jag fortsatte vara kär i maken min!

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Rörlighet och sömn/vila, att dansa och att massera. KREATIVITET

Vad önskar du att du gjort mer?  Skrattat, vilat/sovit, talat om för mina älskade att de är älskade och varit kreativ. Bloggat.

Vad önskar du att du gjort mindre? Mindre tid på sjukhus och mindre klagande på mig själv. Jag måste hitta tillbaka till en plats där jag accepterar och tycker om mig själv. Det låter flummigt men självkänslan har varit min största akilleshäl. Stressat

Favoritprogram på TV? Ser bara Carl-Bertil Jonsson på Tv en gång per år resten är netflix och dvd-boxar men några favoriter: Sherlock, Teen Wolf, Supernatural, Bitten och många, många, många, många fler!

Bästa boken du läste i år? "Ett eget rum" av Virginia Woolf. En underbar läs-upplevelse som kvinna, feminist och människa.

Största musikaliska upptäckten? "Heat" och mina barns försök på "Blinka lilla"

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Det enda jobb jag gjorde var mina studier och det gick bra tills jag blev sjukskriven. Jag var hemma med tvillingar och klarade heltidsstudier vilket var en framgång men också riktigt dumt. Ett effektivt sätt att rusa in i väggen...

Största framgång på det privata planet? En djupare och mer innerlig relation med lillasyster - det kallar jag framgång av bästa sort!

Största misstaget? Att vara hemma med barn på heltid och plugga heltid i kombination med värk.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Min diagnos och rullstolen satte igång en kris i mitt liv men krisen har känts nödvändig och viktig. Sorg kan vara produktiv och ledsenhet kan vara nyttigt. Dessutom ryms ju andra känslor där tillsammans med det ledsna.

Vad spenderade du mest pengar på? Mat, men förrutom det så borde jag nog ha köpt mindre pysseltidningar. En onödig utgift som jag har svårt att avvara.

Något du önskade dig och fick? Lila slingor i håret, en röd eloped, en fondvägg i vardagsrummet och en bra förskola till barnen

Något du önskade dig och inte fick? Massor med bebisar och en hund. Don´t judge!!

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Gick på loppis medan vardagsrummet tapetserades i en galen, blå tapet

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En bättre sjukvård, bättre mediciner och om jag hittat min identitet bortom prestationer och duktighet. Något jag jobbar på och tänker satsa på 2015

Vad fick dig att må bra? Mina barn, den nya tapeten, min make, mina föräldrar och mina syskon, vattengympa, Virginia Woolf, Gudrun Schyman, Polly Rocks och Hallumi

Vem saknade du? Min moster och min make när han reste, lillebror som flyttade till huvudstaden

De bästa nya människorna du träffade? Brorsans nya kärlek, min arbetsterapeut

Mest stolt över? Mina barn - de är solarna  mitt liv 

Högsta önskan just nu? Jag bortser från de självklara: Min hälsa, många barn. Istället är jag ytlig och önskar mig dreadlocks...

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Jag ska inte underskatta min egen kris och försöka att vara snäll mot mig själv. Jag duger och har rätt till lycka även om jag inte kan jobba eller ens gå.

 

2015 ska jag vila, ta hand om min kropp, tänka efter kring ekonomi och ge utlopp för mer kreativitet!!



Julhälsning från MyMamman

God Jul ärade läsare! Klockan kryper mot halvtre-tiden och sömnen är puts väck.
Nå Väl - "låtom oss fröjdas, njuta av tystnaden och tjyv-knapra smörkola" står det ju
i bibeln(?) och just detta ägnar jag småtimmarna åt denna tidiga morgon-före-dopparedagen.
Det har jag förtjänat. Det senaste året har innehållit mer smärta, frustration och hopplöshet
än flera tidigare år tillsammans. Vi kom inte in i riksdagen (och med "vi" menar jag F!), rasisterna skördade valframgångar, Belinda Ollsson gjorde ett program om feminism där hon fundersamt
figurerade med feminister, och antifeminister, samt undrade om feminismen inte gått för långt ändå...
 
På det personliga planet fick jag mer ont än tidigare, sjukskrevs, hade ångest, fick diagnos och rullstol för att inte tala om den berömda sprinten in i väggen. Jösses vad en kan fara illa fram med sig själv om en inte är försiktig!! Lärdom att ta med sig in i 2015 månne??
 
Men året har innehållit glada överraskningar, en  Snow Pride-parad, nya vänner och nya roller. En massa glädje, skratt och hopp mitt i allt och sist, men inte minst, vårt nya BADRUM! Jag kan, i princip, när jag vill sjunka ned i ett varmt bad i ett badkar med tassar, i ett badrum med chackrutigt golv. Det ni!! Vem behöver spa när en kan ligga i ens eget badkar och vicka på tårna?? För en dryg vecka sedan flyttade "TheMummy" in i den Myiska villan. Vi blir trångbodda ett tag innan hennes "lägenhet" i huset är färdig men vad gör väl det? Ett generationsboendets år kommer 2015 att vara för oss, liksom året då jag (peppar peppar) får sjukersättning, tillbaka lite energi och hittar nya intressen (eller tar upp gamla). Kort sagt: Jag har hopp om 2015! 
 
Mitt långa, bruna hår är nu kaffe-brunt med lila slingor, en liten lugg och en cool undercut i nacken. I garderoben hänger en ny klänning, i magen simmar ett okänt antal smörkolor och under granen trängs onödigt många röda klappar: Julen är kommen, hoptralallala!
 
Nu är det dags för mig att ta jullov, TheMummy åker till Indien i ett par veckor och ni njuter förhoppningsvis av er jul, på ert sätt! Jag hoppas att ni tittar in till oss under 2015, året då allt händer och ett socialt experiment kallat "generationsboende" tar form. Välkomna tillbaka på andra sidan julen, år tvåtusenfemton!! En alldelens underbar jul tillönskas er mina välartade läsare! Och lukta inte bara på glöggen utan njut! Det ska MyMamman och TheMummy göra! Kram!


Kvinnor är, i helvete, från Venus och män är, så faan heller, från Mars! - AliasLillaMY

Det finns många uttryck som jag önskar osagda men i toppen av listan hamnar, suprise suprise,
"Män är från Mars och Kvinnor är från Venus". Jag skulle vilja vara dommare, jurry och bödel och radera ut uttrycket. Min fråga är: Vad MENAR man med det? Alla kommer ju från en livmoder ut i verkligheten så det här med att vi skulle vara aliens från olika planeter kan vi ju skrota. Poängen måste vara att vi är SÅ olika att vi, i princip, kunde vara aliens i relation till varandra...
 
Och detta används... ofta... som en allmänt hållen sanning...
Tillåt mig sucka en orkan.
 
Hela vår värld är uppbyggd på detta motsatspar: Mannen och kvinnan. Ta random romantisk komedi: "Man möter kvinna, lustiga förvecklingar pga olikheter uppstår, de blir kära, någon gör bort sig (pga olikheter och "språkförbistringar") och det oändliga avståndet mellan de älskande överbryggs av KÄRLEKEN. En monogam, heterosexuell sådan förståss! Fniss fniss, hon missförstår han intresse för en annan kvinna, blir känslomässig och han tvingas stå i regnet och vädja... typ".
 
Jamen, tycker de flesta, vi ÄR ju olika!? Jaa, vi är sannerligen olika FÖR ATT VI ÄR INDIVIDER, inte för att vi tillhör olika arter. En del män har snopp (en del inte), kvinnor har ofta snippa (men inte alltid) och hormonerna finns i olika mängder under olika delar av vårt liv. En ung kvinna har tex mer testosteron än en äldre man och män har olika mycket östrogen men oavsett hormon-coctail så är det samma ingredienser och framförallt INDIVIDUELLT. I kid you not.
 
Jamen man vet ju hur män är, hur fruntimmer är och boys will be boys...
Jaa, vet vi det? Eller vet vi hur människor KAN vara??
Jag känner inte en enda man som kan uttrycka sina känslor lika bra som någon kvinna jag känner.
Jag vet att det finns undantag, jag har stött på dem men inte ofta, poängen är inte om det finns manliga och kvinnliga mönster/normer. För det finns det (och ve den som avviker!) men det finns också självuppfyllande profetsior. Är män otränade i att sätta ord på känslor för att de har ett biologiskt motgift mot ord och beskrivningar eller för att de förväntas vara usla på det och därför aldrig tränas eller uppmuntras? Är filmerna fulla av heterosexuella som inte förstår sin partner för att verkligheten ser ut så eller formas verkligheten efter den hypotesen eftersom vi matas med den varje djävla dag från alla typer av informationskällor. Kom igen! Sherlock (och feministerna) har redan räknat ut detta HOPPA PÅ TÅGET FÖR FAAN! Undantagen, normbrytarna straffas ju ut! Kan vi förvänta oss att våra barn ska göra som vi, media och all omgivning gör eller ska naivt hoppas på att de följer sitt hjärta??!
Hjärta schmärta, vi gör det som vi lärt oss göra hela vårt liv OCH SEDAN KALLAR VI DET NATURLIGT!
Vi kallar det biologiska olikheter och vi hyllar dem och matar dem varje dag.
 
Vi är olika, vi får vara olika. En får gilla glitter och paljetter och en annan denim men kom inte och säg mig att det är biologiskt. Jag ÄLSKAR rosa, inte för att det finns ett osynligt organ som pumpar ut "rosa-gillar-hormoner", utan för att jag är en individ som fostrats i en könsroll som jag är medveten om men preferensen kvarstår. Jag gillar rosa även om jag är medveten om min fostran och hur stora delar av det som är uppfostran och individualitet vet jag inte. Men akta er för att nedvärdera mitt val, min färg!
 
Det enda vi kan göra är att erbjuda så stor bredd som möjligt, så många möjligheter som möjligt, till våra barn och hoppas att nästa generations filmmakare och sångskrivare vågar bryta normen lite, varpå nästa bryter upp mönstret ytterligare tills vi vänt skutan och barn (och vuxna) får vara individer.
 
Ibland ger jag upp. För jag vet att jag aldrig får se det där fria samhället. Men med insikten om strukturer kommer en odödlig vilja att bryta dem som poppar upp i varierad styrka och tillsammans kan vi växeldra förändringen, vara starka när andra är trötta och tvärtom få vara trötta ibland, tills våra barn eller deras barn är individer.
 
Kvinnor är, i helvete, från Venus och män är, så faan heller, från Mars.
Vi är människor av olika kön, från Tellus, och vi talar samma språk. Jag lovar!
 
Kram på er! / MyMamman


You can call me The Mummy!

Well, say hello to mummy. Lillamymummy alltså. Då Lillamy själv inte orkar så mycket sedan en tid tillbaka och vad vi kan se inte kommer att orka så mycket under den närmaste tiden heller, tänker jag framöver kapa/låna hennes blogg lite nu och då.
 
Jag tänker så här. Det ger mig en möjlighet att prova bloggandet som jag funderat på en längre tid men som jag inte riktigt kommit mig för. Det ger er en möjlighet att följa en feminist,  50+, i hennes öden och äventyr. Vill ni veta något om männen i min ålder? Kanske inte, kanske har ni nu plötsligt slutat läsa och har surfat vidare till något mer uppbyggligt. Jag tar inte illa upp, jag förstår, men, om ni trots allt ……
 
Ni kanske i alla fall förstår mitt behov av att skriva av mig.Andra ämnen som kan komma upp är tex manipulativt våld. Narcissistiska människors specialitet. Ingen skräll att 85% alla diagnostiserade narcissister är män. Jag är lite av en självutnämnd specialist på området. 
 
Till vardags jobbar jag i det psykologiska gebitet. Jodå, det är spännande och jodå, jag har jobb. När jag inte jobbar tittar jag företrädesvis på sci-fi, fantasy och andra verklighetsfrånvända filmer/serier. Socialrealism taxar den redan tighta budget jag har på området orka. Jag vill gärna fly till en verklighetsom alltid, hur illa det än ser ut, erbjuder en möjlighet till att dom goda vinner och dessutom blir upprättade.  Men hur kunde Gandalf komma tillbaka, han dog ju i förra filmen? AS IF I CARE! HE´S BACK AND HE´S KICKING SOME SERIOUS ASS!
 
Det kommer troligen en del om vårt gemensamma experiment. Lillamys, mypappans, mybarnens och mummys. Vi samordnar våra liv. Prövar en annan modell än den individualistiska konformiteten föreskriver och samordnar våra krafter, vår ekonomi, vårt boende och vår tid för att hitta den bästa gemensamma livskvaliteten. Och vet ni vad, vi är inte rädda! Inte ett dugg. Den enda farhågan vi (läs mypappan) verkar ha, är att vi under natten ska träffas på väg till toan i bara kalsingar eller utan.Man har kanske ”råd” med en extremt individualistisk livsstil när resurserna flödar över. Man kanske också missar mycket. Hur som, ni får väl följa oss och se hur det blir.  Välkommen in i mina bryderier, upplevelser och projekt!
The Mummy


Nya tider hos MyMamman och i bloggen

Really?? Ska hon börja igen? Kanske har de flesta som läser gått vidare, kanske väntar ni otåligt på nästa text om vilken Polly-sort som är godast, hur pissigt det är att fastna med rullstolen på HM eller varför vi lever i en värld som belönar normativt beteende men straffar de som vågar sticka ut. Strukturen ger inte bara sämre förutsättningar till de som sticker ut hakan, nej, i många fall räcker det med att ha en kroppsdel (snippa) en hudfärg (alla annan än vit), inte tända på motsatt kön eller inte vara det biologiska kön man fötts till. Rättare sagt, man ska vara heterosexuell cis-person, allt annat skapar problem och gör dig till en normbrytare. Prova något så enkelt som att säga att du är asexuell. Du kan ge dig faan på att folk kommer att förminska och kränka dig.
 
Men tillbaka till mig, den vita cis-kvinnan med så många privilegier. Jag har struntat i bloggen ett tag. Den energi det tar att skriva detta tas från en reserv som inte finns. Jag har alltid trott att "gå in i väggen" var ett bildligt sätt att beskriva en stressad person som mår dåligt av stress. Nu vet jag att man faktiskt GÅR IN I EN VÄGG. Eller springer i mitt fall och det ger skador. Mina skador är att min sjukdom försämras (mer värk) men också ständig feber (alltid över 38 C), kramper, huvudvärk, sömnattacker som jag inte kan stoppa utan som bara kommer och då gäller det att sitta ned. All stimuli gör mig så oändligt trött, ljud, ljus, ord. Min hjärna går sakta och jag hittar varken ord eller kommer ihåg vad jag ville säga. Att baka en sockerkaka gör mig blöt i kallsvett (jag som bakade Macarons på löpande band) och barnens stoj gör fysiskt ont. Så det är inte så mycket att jag inte vill skriva som att jag inte kan fokusera tillräckligt för att göra det regelbundet.
 
Men jag vilar, tränar och försöker återhämta mig. Ett okonventionellt sätt att lösa både ekonomisk kris, praktisk kris och min känslomässiga kris är att flytta ihop med min mamma. Vi ska renovera en vinds-lägenhet till henne i vårt hus samt bygga ett till badrum och på så sätt kanske vi tillsammans kan slita lite mindre på oss själva och miljön. Maken är skitnöjd med lösningen på våra problem. Förrutom att han älskar min mamma är de båda raka och ärliga där jag är konflikträdd. Min mamma hjälper oss så oerhört ändå och vi kommer adrig att kunna tacka henne men vi ser fram emot flytten. Tänk utanför boxen mina vänner, ibland kan lösningen finnas där...
Vilket för mig in på nästa lösning nämligen min ny/gamla gästbloggare och mamma. Hon tar över här ett tag. Ser till att ni får er en dos av feminism, detaljer från vårt lilla kollektiv samt upplyser oss hur det är att vara 50+, singel och bära en intigritet som inte går att tumma på. Jag återkommer när jag orkar och vill medan hon blir bloggens bas ett tag, om hon trivs. Jag lämnar den inte, jag bara går ned i tid. Så utan onödiga fördröjningar ska jag posta detta inlägg och gå vidare till att posta hennes första inlägg där hon får presentera sig själv. Hon är min mamma, TheMummy och har ett och annat att säga världen!!


Silverlining

Jag vill inte bli en person som ständigt uppdaterar omgivningen om mitt mående. Jag vill inte älta, tjata och ständigt påminna folk om att jag har ett handikapp. Min största rädsla är att bli en person som anses endast älta sina egna krämpor. Min näst största rädsla är att folk ska tro att jag är en bluff, en som känner efter för mycket och en som snålåker med min diagnos. Dessa två rädslor står i skarp kontrast till varandra. När folk frågar hur jag mår svarar jag med ryggmärgen "Bra!" och förbannar sedan att ingen hänsyn tas till min värk FAST jag sagt att allt är bra. Men jag konstaterar, som så många gånger förr, att människor kan bära mer än en känsla, mer än en roll och mer än ett uttryck inom sig. Jag skriver det ofta för att det är sant. Jag ljuger inte när jag svarar "Bra!" men på frågan "hur är det?" finns inte många acceptabla svar. "Bra!" är enkelt och en del av sanningen är att det är bra. Jag har en make jag älskar och barn som är själva livskraften i mig. Vi bor i ett fint hus och jag pluggar intressanta ämnen på högskola. På många sätt är det bra.
 
Så ofta är livet med en sjukdom ensamt. Inte för att folk inte förstår, inte vill hjälpa till eller inte tror mig utan för att det ofta är svårt att tro sig själv. Halva tiden tänker jag att detta är något som bara finns i mitt huvud och det gör mig sårbar i kontakten med vården. Att jag har vård-fobi och förutsätter att jag ska bli misstrodd förbättrar sällan min upplevelse av vårdsammanhang. Idag hände något som hänt mig ett fåtal gånger och som är en absurd blandning av känslor. Min nya läkare tittade mig i ögonen och sa att jag hade en "svår bindvävssjukdom" (EDS) och att alla konstiga symptom kommer från den. Symptomen går att behandla, i bästa fall, men det kommer att bli en kamp...
I samma andetag känner jag mig lättad - jag är trodd och det finns bevis för min sjukdom, min andra känsla är sorg - allt jag kommer att missa, alla tabletter jag måste äta och all anpassning som måste göras. Men det är en avslappnad sorg. jag behöver inte kämpa för att förklara längre. Mina vårdgivare har förstått merparten av mina problem och jag kan sörja ifred. Snacka om silverlining, ey?
 
Men jag tänker att det är svårt att vara anhörig: Får man skämta om det? (I mitt fall: Ja, men förutsätt det inte med andra, fråga!) Hur frågar jag hur personen mår utan att tvinga fram det reflexmässiga svaret "Bra!"? (Prova: Hur mår din kropp? Hur känns det i kroppen idag? till skillnad från nästa fråga som kan vara: hur känns det i humöret - är du pigg, glad, arg, ledsen eller trött??) Glöm tankar om att folk "ser pigga ut" (vi bluffar så himla bra och smärtan syns bara i små glimtar som man ska ha vana för att se) för "pigg" är en mask jag tar på mig när jag väl bestämt mig för att ta mig utanför huset eller bjuda hem folk. Istället för "hur mår du" kan man fråga: "Var har du ont?", "Hur känns det?", "på vilket sätt?"
Läs på. Googla personens diagnos, läs andras berättelser och fråga på forum. Inget får mig att känna mig mer trygg än människor som faktiskt läst på om min sjukdom. Om du inte kommer på något annat så är mat en bra idé. Mat innefattar så många moment: Tanke (vad ska vi äta), planering, handling, förberedelser och själva utförandet. Att hjälpa någon, med värk, med mat är att plocka bort flera faktorer som tillsammans gör en smärtsam dag. Min svärmor planerar alltid maten till fredagar då hon och svärfar kommer och leker med barnen och då kan jag fokusera på studier eller bara på att sova en stund. Det är värt mycket. Mat är vägen till mitt hjärta. jag har en vän som kommit med soppor när jag haft för ont för att äta och som ofta köper med sig en juice när hon hälsar på. Hon förenklar något som annars är fullt av problem.
Att inte orka ger människor dåligt samvete. Varje gång jag nekar att träffas får jag ångest: ska jag förlora mina vänner? osv. För mig, och många med mig, handlar det inte om att vilja träffas, det handlar om energi. Den energi som ofta tar slut efter halva dagen och det enda jag orkar är att duscha varmt och ligga under en filt. Jag har bara vänner jag älskar. Det finns ingen jag försöker mota bort för att de inte är älskade. det handlar om vad jag orkar. Ibland behövs en push från omgivningen men ibland är tröttheten ett faktum.
 
Vad mer finns det för frågor som man inte vågar ställa till en sjuk? Nu har ni chansen att fråga om livslångt sjukdomsbesked och EDS i synnerhet. Fire away!!


Är vårt samhälle tillgängligt för alla?

Imorgon pågår en mässa på scandic i Skellefteå: "Ett skellefteå för alla".
Den handlar om tillgänglighet och uppmärksammar oss på om vår stad
verkligen är för ALLA? Jag ska vara där och presentera olika uppträdanden
på "lilla scenen", det kommer att vara en mängd olika aktiviteter och klockan
15.00 ska Petter (rapparen) föreläsa. Jag vet egentligen skamligt lite om denna mässa
trots att jag ska vara med och presentera. Förmodligen för att jag i det närmaste gått i ide
med sjuka barn, egen sjukdom och allmän deppighet den senaste månaden medan
min vän Alex slitit som ett djur med att ordna allt... Applåd till Alex!
 
En sak kan jag säga med säkerhet. Min stad är inte för alla. Den är inte tillgänglig för alla och absolut inte anpassad för alla. Det handlar inte om att jag kräver mycket. Sedan jag blev dålig och fick ont har jag dragit ned på att åka in på stan. De gånger jag gjort det har jag blivit skjutsad, haft en bra dag så att jag kunnat gå och har varit helt utslagen efteråt. Nu när jag har rullstolen skulle man kunna tänka sig ett visst mått av ny frihet... icke. Jag är fortfarande beroende av att ha en så bra dag att jag kan gå för egen maskin eftersom jag inte kan göra något på stan i min rullstol. Jag kan inte ta bussen dit med rullstolen utan en medhjälpare, jag kan inte ta mig in i alla affärer och av de jag kommer in i är det mycket få som jag kan rulla runt i och titta som vilken vanlig människa som helst. Höga trottoarkanter gör att jag får rulla den långa vägen runt eller i värsta fall låta bli den delen av stan. Kassorna är ofta så höga att jag måste resa mig ur stolen för att nå kortläsaren (och det är det få rullstolsbundna som kan, jag är undantaget). Det finns ett antal ramper in i och inne i affärer men att rulla upp med egen armkraft är omöjligt för någon med mina leder och svårt för någon med hulken-armar. Kontenta: Jag måste ha någon med mig! Men trots att jag har det är det krångligt och svårt att ta sig fram i affärer utan att välta varu-torn och dra ned kläder från galgar. En väl insatt källa berättade för mig att affärerna får veta innan en inspektion ska äga rum och kan ställa undan ev. hinder (som varu-torn mitt i gångarna och skyltningar) för att sedan ställa tillbaka dem efter inspektionen. På det sättet får de bra betyg i tillgänglighet och jag orkar inte ens försöka ta mig runt denna infernaliska hinderbana. Så dagar som idag, när jag kan gå, passar jag på att åka in på stan, sitta ned vid ett café-bord och skriva om hur oerhört otillgänglig min stad är för mig under mina sämre dagar. Hur är det då för de som inte har lika bra dagar som jag?? 
 
Mässan är viktig för att öka kunskapen om tillgänglighet och uppmärksamma problemen. Kom dit vetja! Imorgon, Lördag den 20:e september mellan 10.00-15.00 
 
Jag är MILT handikappad (om det finns ett sådant uttryck) och kan vissa dagar gå och jag KAN alltid ställa mig upp och gå några steg om det behövs MEN jag får alltid betala ett pris för de saker jag, rent fysiskt, KAN göra OCH jag ska inte behöva det. Alla de som inte KAN anpassa sig efter tillgängligheten lämnas utanför. Fundera på det nästa gång du väljer vilka butiker du ska besöka och kryssar dig fram mellan varorna. Skulle detta vara möjligt med en rullstol??


Min skamliga kärleksaffär

Allvarlig existensiell fundering eller i-landsproblem de luxe. Jag lutar åt det senare men kan inte låta bli att fundera på det här med Polly. Godiset alltså. Dess existens hade så när gått mig förbi när jag upptäckte Polly Rocks och framförallt: Jean Banan-Polly!!! Belive me, det sista jag vill är att bidra till den mannens rikedom (eller kanske inte det sista men det finns på 10-i-topp-listan under "Rösta på SD", "Hyvla av min egen näsa med en osthyvel" och "erkänna att jag gillar B-aktion") men dessa godingar inköptes till barnens kalas. När jag mitt i barn-kalas-larmet desperat letade efter en näringskälla med snabba kolhydrater öppnade jag påsen och det var början på en hemlig, skamlig kärleksaffär mellan mig och dessa färgglada godisar. Men nu till den existensiella frågan av stora proportioner: Pyttsar de i lika många av varje färg i påsarna?? Som den självutnämde snask-experten jag är har jag undersökt och kan svara ett defenitivt "NEJ" på frågan. Råkar man då som jag vara smått tvångsmässig när det kommer till ätande av olikfärgade godisar (jag MÅSTE äta en av varje i samma tugga alternativt en i taget i en återkommande sekvens) så är man mer eller mindre "fucked" som they say i Amerikat. VARFÖR gör de så här mt mig. jag älskar karamellerna men denna, till synes slumpmässiga, blandning stör min sinnesro till den grad att jag alltså plågar er med ett självutlämnande inlägg om frågan. För visst faan har vi teknologin för att fördela ett jämnt antal godisar av tre färger i en pås-djävel??! Månlandningen må vara en bluff men vi lever ju inte på stenåldern för bövelen!! Kära Cloetta: vad besatte er att fördela smakerna på Pollysarna olika i påsarna?? Ni fuckar med min hjärna!!
 
Det må låta äckligt men bubbelgums-smak, banan-smak och popcorns-smak i en påse är en ljuv kombo och min senaste besatthet!!
 
Återkommer med ett viktigare och mer välskrivet inlägg framöver. Var bara tvungen att dryfta denna viktiga fråga med er. Vilket godis, snask, sötsaks-kombo gillar du i hemlighet??


Vad skulle du välja??

Alla som känner mig på ett djupare plan vet att jag hatar kontakt med vården. Innan jag fick min diagnos, under den horribla graviditeten och före det barnlösheten gav mig i det närmaste ett trauma, en fobi. Jag hatar sjukhus, jag hatar läkarbesök och jag hatar all kontakt med vården som innebär att jag måste försöka förklara varför min kropp är som den är.
 
Just nu väntar jag. jag väntar på ett samtal från en doktor jag aldrig träffat som ska ringa mig angående att jag har så ont på natten att jag bara lyckats få två timmars sömn per natt, de senaste tre nätterna. Visst kan jag ta en sömntablett men dels fungerar de inte som de ska på mig och dels fungerar de inte alls om jag har tillräckligt ont. Naturligtvis ringer hen inte upp i tid heller utan drar ut på det så att min ångest ska vara i det närmaste ohanterbar innan jag får någon på tråden.
 
För all kontakt med vården ger mig ångest. Inte "uhu, jag gruvar mig" utan vansinnig "ingen kommer att tro mig och jag kommer att sakta drivas från vettet av smärta"-ångesten. Vem tror på en människa som säger att traditionell smärtlindring inte fungerar?? Ingen om man inte råkar på en EDS-expert.
 
Hen skulle ha ringt för 20 minuter sedan och redan börjar katastrofscenerna spelas upp i mitt huvud....
Jag vill inte nödvändigtvis ha mer eller andra mediciner men jag är desperat efter ett sätt att hantera situationen på.
 
Jag pluggar ju heltid nu och valet är enkelt: antingen smärtlindrar vi mig till en rimlig nivå (smärtfri blir jag aldrig) eller så måste jag sjukskrivas. Jag kan inte både förlora sömn, näring och min sinnesro, ha jävligt ont OCH plugga på som om inget vore annorlunda...
 
Om ni kunde fatta hur gärna jag vill att samtalet med doktorn ska vara över, om ni kände hur magen vrids om vid tanken och fjärilarna i bröstet börjar dansa rumba, så skulle ni förstå vidden av min ångest inför samtalet. Å andra sidan är jag van att folk inte ringer (från vården) när de lovat så kanske slipper jag konfronteras med detta ikväll... Å andra sidan får jag ha ont. Pest eller kolera??
vad skulle du välja??


God-skit-morgon

Godmorgon! Det är sådant man säger/skriver. Enligt mig är det en piss-djävla-skitmorgon...
En gång i kvartalet får jag huvudvärk (en piss-djävla-skithuvudvärk) som egentligen har namnet
migrän. Jag får synrubbningar, kräks som en fontän och vaggar i vansinniga smärtor. Om jag låter det vara eller om det kommer för fort. Ibland lyckas jag häva anfallen genom att ta alla mina mediciner samtidigt, typ, och ibland lyckas jag nästan häva anfallen. Illamåendet och en molande värk ligger kvar men stöna ohämnat och svimma/kräkas slipper jag. Idag har vi mellanläget vilket också innebär en ständig rädsla för att det ska sätta igång på riktigt. Jag får hålla mig stilla och se till att inget skakar om mitt huvud...
 
Idag kommer det människor som ska tita på mitt kök. Det ska anpassas efter min skruttiga kropp framöver och då behöver någon rita och fundera på fiffiga lösningar. Min EDS innebär att jag måste ta hand om mina leder och slita på dem så lite som möjligt. Därför ska öket anpassas till mig och min rullstol. Det känns skönt att processen kommer igång.
 
På Måndag börjar studierna igen... på heltid. Jag som brukar göra bort förberedelserna långt innan märker att jag har svårt att koncentrera mig. Jag undviker att tänka på det, kolla upp saker och köpa böcker. Jag skjuter på det. När både mitt psyke och kropp kraschade i våras upplevde jag något nytt. Jag kunde inte lite på min hjärna. Jag glömde, läste sakta och missade viktiga uppgifter. Nu är jag, för första gången, nervös inför skolstart. Jag är säker på min utbildning, på läraryrket men jag litar inte på min egen förmåga att fixa studierna. Det löser sig säkert men jag undviker att tänka på det... inte så smart kanske??
 
Well, nu ska jag koka kaffe och försöka ta hand om det som måste göras... eventuellt gör jag det imorgon!?


Öka inte på andras skam i onödan

Ibland känns det som om jag lever i en fuskvärld. Jag har hus, bil (men inget körkort, inget tjat om det tack), barn och en full frys. Jag ser mig själv som medelklass och det är jag också, pga alla de sakerna men till skillnad från de som är trygga i sin medelklasstillvaro har jag/vi fått ge upp mycket för att ha dem. Vi reser inte, kan inte göra de investeringar som huset behöver när det behöver det utan vi måste vänta och spara. Pengar till tapeter, färg och lull-lull känns alltid så långt bort. Jag skriver inte det här för att få sympatier utan för att uppmärksamma något som jag själv lärde mig för några dagar sedan.
Jag inser mina privilegier, mina medelklass privilegier, och samtidigt upptäckte jag en konstig reaktion hos mig själv: Jag skäms för att jag har "lite" pengar!
 
Jag kände det redan innan jag stod i kön och kortläsaren pep försmädligt och blinkade "medgives ej". Jag kände det medan jag damsög affären på de billigaste varorna, jag kände det när jag räknade för mig själv i huvudet för att sedan lägga tillbaka laxfilén och jag kände det när bank-appen inte fungerade och jag inte mindes hur mycket jag hade på kontot. Jag rensade ur ytterligare onödiga saker innan jag chansade och ställde mig i kön. När maskinen pep "medges ej" ville jag sjunka genom jorden och här kommer kickern: Efter att jag ringt maken och bett honom föra över en extra hundring, betalat och packat mina saker skämdes jag fortfarande... för att jag inte hade så gott om pengar att jag kunde chansa utan att se saldot. Jag skämdes inte längre för att jag hade inga, eller lite, pengar. Nej, jag skämdes över att jag inte hade mycket pengar. Så mycket att jag kunde strunta i saldot...
 
Man har femtio kronor kvar på kontot och väljer att gå till en automat och plocka ut cash för att det minsta som kan plockas ut är hundra kronor och då har du drygat ut kassan på bekostnad av nästa månad eftersom kontot då står på minus femtio kronor. Men just då spelar femtio kronor all roll i världen och man skäms för det. Vi lever i ett samhälle som lär oss att skämmas om vi inte har pengar som vi obekymrat kan använda till "bra köp" av "bra kvalite". Folk uttalar sig om att alla kan äta ekologiskt och alla kan välja rättvisemärkt. Kanske är det sant... om man helt bortser från att vi är människor med livspussel, sorger och triumfer. Alla kan inte ta sig tiden att planera för varje krona och kan man det så kan man ge sig faan på att bilen går sönder och smular sönder hela planeringen.
 
Jag insåg häromdagen att jag skämdes för min tighta ekonomi, hur ska det inte vara om man tvingas få socialbidrag, låna av vänner eller tigga. INGEN VÄLJER att tigga. Ingen väljer att sitta på sina knän och be om pengar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Vad de änvänder din gåva till är inte ditt problem, gå inte på snacket om "rika tiggare" eller att din gåva inte gör skillnad. Rasister och facister vill gärna få oss att tro att de som lider egentligen inte lider. Då lättar samvetet och vi kan gå förbi dem utan att se dem och fortsätta utarma välfärden för att själva få mer i plånboken. Jag är priviligerad för att jag får det att gå ihop varje månad, det finns så många som aldrig har en ärlig chans att bo i ett hus, åka i en bil och vända på de sista slantarna. Vi skäms när vi måste lämna tillbaka något i affären eller stanna upp kön för att parkera ett köp, och föra över pengar, hur ska det inte kännas att misslyckas med ekonomipusslet?? De få gånger det har hänt mig har jag haft något att sälja eller fått hjälp av närstående, men de som inte har ett skyddsnät...
Jag skiter i om de pengar jag ger till människor som sitter och ber om dem på stan förändrar deras liv. Det är mycket begärt av en hundring eller femtiolapp. Jag hoppas att det ska förändra deras närmaste tolv timmar och är nöjd om det förändrar den närmaste timmen. 
 
Vart leder då dessa tankar, förutom längst ut på vänsterkanten politiskt??
Jag vet inte men det faktum att jag känner skam när jag måste lämna tillbaka något i affären säger något om både samhället och mig själv. Är det bara jag som har de här erfarenheterna eller är det någon som känner igen sig?? Med program som lyxfällan (som jag tittar på... tyvärr) och andra program som ska "hjälpa" arbetslösa med tough love, får vi lätt uppfattningen att vi har rätt att tycka, bedömma, dömma och lägga oss i andras prioriteringar. Gå inte på den. Det är så mycket vi inte vet om våra medmänniskor och deras livsvillkor. Öka inte på någon annans skam i onödan.


Intresseklubben antecknar - om min röv

Min rumpa har alltid varit, om inte jättestor, så ordentligt tilltagen oavsett vilken form resten av kroppen varit. Men efter graviditeten, förluste av muskler och en tilltagande..."rundhet" har jag upplevt hela min kropp, hela jag, som en Barbamamma. (Ni vet hon den svarta Barba-figuren med knut på huvudet och som kan anta vilka former som helst.) Jag är dessutom överrörlig så "Barbamamma" har jag glatt tagit till mig och tyckt om min mjuka, formbara kropp. Så fort någon letar efter något, i min familj, så ber de mig resa på mig för chansen är stor (för att inte säga överhängande) att vederbörandes förlorade föremål finns att hitta under min rumpa. Saker jag suttit på utan att känna det: En Xbox-dosa, ett leksaksflygplan och en muminmugg i emalj. You name it - jag har suttit på det!! Jag har ju nästan alltid ont så en skärande smärta i höger skinka är inget jag reagerar på...
 
Dessutom har jag en tendens att "dunsa ned" i soffor, fotöljer och annat sitt-vänligt. All min tyngd blir liksom koncentrerad till rump-området och lägg därtill farten min kropp kommer upp i under en "dunsning" och ni har en kraft som inte är att förakta.
 
Jag har nu inte i detalj beskrivit min egen röv och vad den kan gömma samt hur jag sätter mig utan att ha en poäng... Oh, no! Jag kan nämligen meddela vad jag inte kan sätta mig på utan att märka det:
ETT HÄFTSTIFT!! Oh, yes! Jag dunsade, intet ont anande, ned i soffan kring lunchtid idag, flög upp och hittade ett häftstift djupt in i underhudsfettet på min rumpa... Nu återstår några viktiga frågor:
- Varför befann sig nämnda häftstift med nålen uppåt i vår soffa?
- Var det en olycka eller ett atentat??
- Om så, varför och utfört av vem??
 
Jag kände mig som en klassisk rollfigur i en femtiotals-film när jag studsade upp ur soffan och det enda som fattades var barn i äppelknyckar-byxor, hängslen och keps, att jaga efter (och naturligtis ramla, det gör alla gamla tanter som suttit på häftstift i gamla svartvita filmer) medan jag hytte med näven och ylade argt. Det enda mitt "dunsande" på, sämre-sidan av, ett häftstift ledde fram till var en anklagande blick på maken (eventuellt hytte jag lite med näven) och förvåningen han uppvisade när jag höll upp det lilla stiftet. Av hans ärliga uppsyn slöt jag mig till att han inte var den trolige gärningsmannen (statistiskt är män alltid inblandade i olyckorna i denna familj) och med ett extra hål i rumpan söker jag nu finna anledningen till min nesliga "olycka". Återkommer med fler nyheter kring "Häftstifts atentatet och min rumpas tillfrisknande" när jag vet mer...
 


Varför jag lägger fokus på mansrollen

Hej, jösses vad många ni är idag!! Vad glad jag blir, och tacksam, och hedrad. Veckans kvinna i facebook-gruppen "Skellefteå en plats för kvinnor" är, för mig, så hedersamt som det kan bli. Fler träffar på bloggen än på länge och jag börjar bita på naglarna: kan jag fortsätta leverera, kommer kritiken att hagla?? Osv osv, ni vet ju att mitt ego är en bräcklig varelse som bara väntar på att bli avslöjad som bluff eller ifrågasatt... Men jag är glad att ni är här, alla nya och alla gamla trogna vänner!!
 
Så, jag väljer ofta att fokusera på mansrollen och dess problematiska historia och nutid. Inte för att kvinnorollen är oproblematisk, långt ifrån, utan för att kvinnor alltid har fått skulden för det förtryck de utsatts för: "Lägre lön? Jamen hon måste ju stå på sig", "Våldtagen? Jamen vad hade hon ute att göra på natten", "Ätstörningar? Ja men ni vet ju hur tjejer är mot varandra..." Jag sätter fokus på mansrollen för att jag är trött på den oproportionerliga kritik som offentliga kvinnor får ta idag vare sig de är feminister eller bara försöker överleva. Det pratas om att män får skit när de kommer ut som feminister och att det skadar rörelsen. Jag tycker att hoten om våld, våldtäkt och ond bråd död som kvinnliga OCH manliga feminister får från antifeminister skadar långt mer och jag är trött på att ha kvinnor under luppen. Jag kan tycka att olika utspel av offentliga kvinnor är mer eller mindre genomtänkta och mer eller mindre skadliga för kvinnor i stort men jag kommer inte att lägga tid på att kritisera dem så länge det finns en struktur som säger att vi ska dömma kvinnor hårdare. Varje dag uttalar sig män sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt på regelbunden basis, så enstaka kvinnor som (enligt mig) trampar lite snett hamnar långt ned på listan om jag ska börja klaga på media-sverige, samhället eller hur vår värld fungerat i historien och nu. De saker som generellt förknippas med den traditionella manligheten som: Aggresivitet, känslomässig kyla, hårdhet och hjältedåd är lång mer förödande för både män och kvinnor än kvinnors vårdande, känslomässiga och mjuka roll. (Nu generaliserar jag grovt men ni fattar va?) Jag vill inte nödvändigtvis lägga enskilda män under luppen (jag önskar ingen att bli dömd så hårt som kvinnor blir) men jag vill lägga "Manligheten"/ Normen "Man" under luppen.
 
En del försöker ta en genväg, förbi manligheten, genom att vissa upp en mer mångfaldig kvinna. Ofta naken/lättklädd och med "naturliga former" och alltid nöjd med sin normativa kropp.
Att visa upp kvinnokroppar som är mer "naturliga" och i olika storlekar blir för mig fel för att:
- Vi fortfarande har kvinnokroppen i fokus, som ett objekt att bedömma.
- Vi ändå bara visar upp normativa kroppar, inte handikappade, överviktiga m. fl
- Vi fokuserar på kvinnokroppen återigen och jag menar att det är DÄR vi har problemet.
(Vi måste sluta fokusera på utseende i allmänhet och kvinnors kroppar i synnerhet)
- Vi visar upp ännu ett ideal som stressar och pressar hur goda intentioner vi än hade.
- Oj, jag glömde visst: FOKUSET PÅ KVINNOKROPPEN OCH PROBLEMEN DET SKAPAR
FORTGÅR OCH FORTSÄTTER PUMPA UT SITT BUDSKAP, ATT KVINNAN ÄR FÖRST SIN
KROPP OCH I ANDRA HAND SIN PERSONLIGHET. fRAMTIDENS KVINNOR SKA KUNNA
STÄLLA SIG UPP I OFFENTLIGHETEN UTAN ATT BEDÖMMAS SOM KNULLBAR ELLER INTE.
VI ÄR MER ÄN VÅRA KROPPAR!
 
Objektifiering är något av kärnfrågan för mig och det är något som många män sysslar med utan att vara medvetna om det. Som att köra bil eller cykla. Något är fundamentalt fel i vårt samhälle när hälften av alla människor objektifierar den andra hälften regelbundet och av vana. Hur ska vi någonsin komma tillrätta med sexuellt våld, våld och kvinnoförakt om vi uppfostrar våra söner till att se, vissa, kvinnor som objekt och andra (typ mammor och systrar) som medmänniskor?? Det går inte ihop. Jag röstar på Feministiskt Initiativ för att jag vill ha ett annat samhälle för mina barn. 


Ytligheter - mitt nya hår - MyMamman goes My Little Ponny

Innan: Här är jag i min sedvanliga knut. Håret når till rumpan och jag orkar inte ha det utsläppt
 
Som sagt: det är väääldigt långt...
 
 
Numera: något mörkare och med turkosa slingor. Tyvärr är de svåra att fånga på bild men jag är nöjd och känner mig som en liten My Little Ponny varje morgon när jag borstar det... Det här är verkligen SÅ jag och jag blev tvungen att vara lite ytlig och fiska efter hyllningar eftersom jag känner att mer av mig själv nu sitter på utsidan. Vänta bara tills jag har en sleeve också...
 
 
 
P.s. No Poo is still the shit!! D.s.
 
 


Vad som händer och sker

Hej på er!
Jag håller på att skola in ungarna för fullt på en underbar förskola. Vi är ju inte bortskämda direkt och bara det faktum att de tar upp ledsna barn eller kramar dem gjorde mig glad och rörd. Det hände aldrig på förra stället. Man behöver heller inte leta ihjäl sig efter pedagogerna utan de finns till hands, TAR KONTAKT MED MINA BARN SAMT (trumvirvel och plats att dra efter andan) försöker lära känna dem. För att inte tala om att man inte behöver DRA ur dem information om hur dagen varit utan de berättar glatt och engagerat. Jag är i chock, barnen längtar dit och allt går i en rasande fart tills de mer tuppar av än somnar på kvällen.
 
Efter fem dagar på raken med en smärtnivå på 6-8 har det vänt och jag ligger stadigt mellan 3 och 5.
Jag vill egentligen inte erkänna det men jag kan inte låta bli att titta på "superspararna" i kanal 5. Men vad värre är... dear I say it?... jag inspireras nästa. Hela mitt liv har jag levt upp mina pengar varje månad, aldrig haft något att spara har jag tyckt. Jag finner "superspararna" oerhört osmakliga samtidigt som jag facineras: kan det verkligen bli över några pengar att prata om? Jag har koll på pengar och har jobbat kväller och helger + lov sedan jag var 14år men aldrig egentligen kunnat lägga undan något. Nu undrar jag vilket spartips jag ska prova först: 25 sekunders duschar, egenkokad roll-on eller flytta EN salamiskiva över en hel macka? Kanske kan jag spara 400kr/år...
Skämt å sido, jag kan inte vara snål men jag kan hålla bättre koll på mat, handlingslista och veckomenyer och på så sätt minska de månatliga kostnaderna. Jag känner mig peppad inför utmaningen att minska vår konsumtion och jag vet inte vad som besatte mig men jag köpte palt-mjöl och fläsk... Att göra sin egen palt känns rätt förryckt men nu när jag inhandlat får jag stå mitt kast och snällt koka paltar till frysen. Återkommer med resultat.
 
Imorgon ska jag till ortopeden. Hen ska ta en titt på mina ben och ha åsikter om huruvida det ska opereras, läggas blockader eller bara gå att leva med. Jag hoppas på kniven men det beror bara på att jag TROR mig veta vad som är fel och vill åtgärda det omgående bums. Är det något annat fel vet jag inte vart jag står. Teorin som jag och min husläkare har är att muskelhinnan skulle behöva snittas i smalbenen och därmed få bort den sprängande känslan jag har i benen. För övrigt har jag uber-dålig cirkulation i benen och fläckvis känselbortfall. Tänk om mina ben skulle kunna bli 25% bättre, eller bara fem. Alla förbättringar mottages tacksamt /Mvh sprängande ben
 
Det var uppdateringen om mig! Hepp!!


Om smärta

Okej, lite EDS-snack och prat om smärta.
Smärta är subjektivt. Om du och jag har ont finns det ingen som kan säga vem som har mer ont objektivt, det är smärtupplevelsen som bestämmer. Min egen teori är att rädsla spelar in. Om man känner kraftig smärta men kan identifiera den, vet vad som hjälper och var den kommer ifrån så blir smärtupplevelsen inte lika intensiv om man kan hålla rädslan borta med kunskap. Är det däremot en ny smärta, okänd och inget hjälper blir man rädd och smärtupplevelsen blir intensivare. Sedan spelar typen av smärta in dvs hur stark den upplevs och hur den upplevs (molande, sprängande, stickande osv). Men jag kan inte bevisa hur stark smärta jag har eller säga att den är starkare än någon annans. Däremot finns det en smärt-skala som sjukvården använder som patienten kan titta på och tala om vart man upplever att man är på den, från noll till tio. Den ser ut så här:
 
0. Ingen smärta.
1. Mycket obetydlig irritation – enstaka mindre stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
2. Obetydlig irritation – enstaka kraftiga stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
3. Smärtan är stark nog att distrahera. Milda smärtstillande medel (paracetamolibuprofen etc.) tar bort all smärta.
4. Kan ignoreras om man är ordentligt engagerad i något man gör, men är fortfarande distraherande. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
5. Kan inte ignoreras mer än en halvtimme. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
6. Kan inte ignoreras mer än korta stunder, kan bara arbeta korta stunder med ansträngning. Starkare smärtstillande medel (kodeinmorfinpreparat etc.) dämpar smärtan i 3–4 timmar.
7. Smärtan stör sömnen och gör det mycket svårt att fokusera. Man kan fortfarande fungera, men med ansträngning. Starkare smärtstillande medel fungerar bara delvis.
8. Mycket begränsad fysisk aktivitet. Läsning och konversering är möjlig, men med stor ansträngning. Illamående och yrsel träder in som en del av smärtupplevelsen.
9. Oförmögen att prata. Skriker eller stönar okontrollerat. Nära delirium.
10. Smärtan leder till medvetslöshet.
 
Jag har fått höra att jag tål ovanligt mycket smärta (tex när lokalbedövning inte hjälper och de får sy/dra ut tanden ändå. Eller under graviditeten med alla värkar, värk, operation/snitt och kräkningar) men ibland så anser någon att jag måste ha låg smärttröskel. Det är uteslutande hobby-tyckare som tror det men jag blir ändå ledsen eftersom det per definition anses vara en vek/dålig egenskap och för att jag varken kan bevisa motsatsen eller att det är så. Jag vet ju att min upplevelse är subjektiv och känslan av att vara gnällig infinner sig...
 
Av alla steg på smärtskalan finns det bara ett som jag inte haft på fyra år: noll, zero, nada. Generellt så ligger jag alltid mellan tre och fem oavsett medicinering. Jag tar dagligen starka preparat och inget gör mig mer fri från smärta än en trea. Det låter kanske vansinnigt men jag har en plan för min smärta och den är att acceptera och leva med all smärta mellan tre och fem utan att röra/höja medicineringen. Men då och då (ibland flera dagar på raken och ibland långt mellan dem) hamnar jag mellan en sexa och en åtta. I värsta fall högre men det är mer sällan. De dagarna måste jag bryta smärtan för att den inte ska urarta. Ett sätt är att inte röra sig alls men ibland så hjälper inte vila och är man uppe på en sjua är det svårt att ligga stilla. Får jag långa sådana perioder blir det svårt att äta, sova, tänka och i värsta fall svimmar jag. Det finns mycket få tabletter som alls påverkar smärta när jag har så ont men i bästa fall kan jag få ner den på en femma och somna. I värsta fall ligger jag vaken på nätterna och har svårt att inte låta/stöna och drömmer om att bli sövd och slippa hantera smärta hela tiden. Det känns som om jag ska bli galen. Hela kroppen slutar fungera och jag kräks. Mot illamående har jag tabletter liksom mot sömnlöshet men håller det på en längre tid så slutar det också att bita på mig. Det värsta jag vet är att ligga på en åtta i smärta och ta sömntabletter för att somna ifrån. För jag vet att jag kommer att vakna med värkande käkar och krokiga fingrar. Så planen är att jag lever med smärtan så länge den inte hamnar på en sexa eller mer och gör den det dundrar jag på med alla kanoner (läs: tabletter). Lyckas jag bryta det i tid kan jag få många "bra" dagar till nästa gång dvs ligga på mellan tre och fem, lyckas jag inte kan jag vara dålig i en vecka utan paus för att sedan sakta bli bättre, om jag sköter mig och undviker allt fysiskt, och komma ned på den accepterade nivån.
 
Just nu är jag i en dålig period, sitter i min rullstol och försöker distrahera mig från smärtan. Jag har inte lyckats bryta den och min doktor är inte tillgänglig för än i slutet på månaden. De som då pratar bakom min rygg och tycker att jag har låg smärttröskel?? Jaa, de måste ju få tro det... Jag önskar bara att de skulle kunna byta med mig en bra dag och se hur länge de skulle stå ut. Deras kroppar är ju inte lika slitna av smärtan som min men jag tror ändå att det skulle skrämma dem... Jag tror ändå att snacket skulle upphöra. Jag borde inte bry mig, men konstigt nog gör jag det. Hela mitt liv bygger ju på att folk fattar, annars fungerar inte min vardag och ingen kan förstå varför jag sitter i rullstol en dag och promenerar nästa. Kanske är min smärttröskel låg MEN det är inget någon kan veta, det är min upplevelse som styr och inga andra bevis finns. Min diagnos hjälper mig i de sammanhang jag tidigare var misstrodd men det finns alltid "tyckare" och jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig. Så tänk på det nästa gång någon försöker påtala något om någon annans smärta. Vi kan aldrig veta med säkerhet hur ont de har och hur "känsliga" de är. Kanske bär de en oerhörd smärta. Jag har blivit ganska bra på att dölja min när den ligger mellan tre och fem men det betyder inte att jag någonsin är smärtfri. Det är ett tillstånd jag drömmer om.


Vad kommer man inte undan med i humorn och ironins namn??

Ibland tror jag att jag håller på att bli galen (och varje gång jag tänker den tanken försöker jag föreställa mig hur det skulle se ut. Skulle jag riva ut allt i alla hyllor som de gör på film när de blir utom sig eller skulle jag cykla runt i grannskapet naken spelandes på en trumpet? Det senare får mig i alla fall att le och känna mig särdeles o-galen varpå jag mår lite bättre) på riktigt. Jag har massor med hyggliga inlägg bland mina utkast men jag är aldrig tillräckligt nöjd för att publicera dem. Varje natt när smärtan eller rastlösheten håller mig vaken skriver jag ett vasst, argt och i vissa fall rent provocerande inlägg och mot slutet av dessa, ofta långa inlägg, tappar jag fart. Tycker att jag bör vänta på morgonljuset för att avgöra om det är bra nog att publiceras och i morgonljuset orkar jag inte tänka på något... alls. Förutom att ta mig ur sängen och dra en borste genom håret och möjligen vad barnen ska ha på sig men där stannar det. Tills mörkret gör mig rädd för att gå och lägga mig, musklerna krampar för givetvis kunde jag inte hålla igen idag heller och en slags oro driver mig upp ur sängen.
 
Då skriver jag till er igen. Om min ilska, mina drömmar och politiska åsikter. Sedan hamnar texten bland andra utkast och så börjar hela visan om. Jag vill vara vass och provocerande (jag älskar ju kvinnor som är det) men jag är rädd att det ska bita mig i baken, någon ska ta diskussionen IRL och jag orkar verkligen inte diskutera IRL. Jag vill gråta eller lägga mig ned och avlida när diskussionerna hettar till. För de flesta gånger någon tar en diskussion så vill de inte, ärligt, veta vad jag tycker eller varför. De vill trycka till mig och sedan skratta bort mina känslor med något påstående om min brist på humor... Är man feminist vet man vad jag pratar om. Vi har alla blivit på-pucklade och bortskrattade med förevändningen att något gjorts med humor eller ironi när sanningen är att man kan komma undan med allt möjligt i ironin och humorns namn. Det betyder inte att man respekterar den man samtalar med eller ens är intresserad av vilka motiv de döljer. Jag lutar mig ofta tilbaka och ser dem dingla betet framför mig, vill att jag ska nappa så att jag kan skrattas bort som en idiot eller i bästa fall som en idealistisk drömmare man kan klappa på huvudet. Jag nappar inte. Jag sparar min energi för de som är genuint intresserade eller de samtal jag kan ha med meningsfränder. Jag har slagits ned av humor-hammaren för många gånger för att gå på den enkla...
 
Men så sitter jag här ännu en kväll med "utkast-mappen" full av inlägg och orkar inte trycka på publicera... Jag får örfila mig till sömns och vakna redo att ta mig an världen, trycka på publicera-knappen och komma ur denna onda cirkel av opublicerade ord. Imorgon kanske jag orkar tänka på något annat än mig själv och mina futtiga problem. Imorgon går jag ut på planen igen och tar plats.
Åtminstone är det vad jag lovar mig själv och er innan jag smäller igen laptoppen för ikväll.
 
P.s. Jag har ett par bubbelgumsrosa Dr Martens i min ägo och de sitter som en smäck. D.s.
P.s.Nr 2: Nu trycker jag på publicera :) D.s.


Än finns tid att njuta

Hej på er trogna skara!!
Nu börjar vi om, ni och jag, ny termin, höst, slut på idyllen - nu kör vi!!
Jag försöker ta tag i mig själv nu. Maken börjar jobba, inskolning för barnen
, krig med försäkringskassan för My-mamman och mitt i detta denna värme som
får min hjärna att simma i svett och tänka semestriga tankar trots att verkligheten
sjösätts imorgon. Men jag vet så lite om mitt framtida liv på kort sikt. På lång sikt ska jag bli
gymnasielärare, författare(slash)bloggare, mamma till många barn osv. På kort sikt vet jag
inte om jag ska börja om med heltidsstudier i höst, vara sjukskriven eller något mellanting.
Jag ÄR sjukskriven, as we speak, MEN jag har förlorat min SGI (sjukdomsgrundande inkomst - en lång historia) så jag har fått vara utan pengar i sommar. Allmosor och omsorg från nära och kära
har hållit oss med glass i frysen, korv i kylen och vår egen saft från tidigare höstar har hållit
barnen otörstiga i värmen men för att citera min kära svärfar "Vi har levt på kärlek och hackat fågelkvitter". Så KAN vi inte fortsätta. Antingen får jag plugga heltid trots att min kropp
och hjärna skriker "NEJ!!" eller så måste jag ansöka om deltid sjukpension eller liknande.
Ett alternativ är att prova studera och ge sig i tid ifall jag märker att det inte fungerar - INNAN jag blir utbränd, vidbränd, utmattad och har krossat ansiktet mot en vägg. Jag har ju så lätt för att springa in i dem när jag blir entusiastisk och det brukar jag bli när jag pluggar...
 
Trots en massa värk i kroppen har jag njutit, varit lycklig och levt den idyll som bara en stor gård och treåringar kan framkalla hos en mig. Varje gång barnen försvunnit har jag hittat dem vid en bärbuske där de ätit sig o-hungriga på hallon eller vinbär. De har tjatat sig till att få äta äpplen, trots att det ännu bara är kart, och stolt hållit masken när de bitit i dem och sagt: "Mmmm, min tyck om" (för att sedan kasta äppelkarten åt fanders när de trott att jag inte ser.) I sommar har de sagt att de älskar mig för första men inte sista gången: "Min älsk mamma". Jag brukar alltid säga åt dem att de är älskade och att älska någon är att tycka om dem mer än "nomnom" (läs: godis). De har sovit hos mormor för första men inte sista gången, de har sovit i egna sängar åtminstone halva nätterna och de babblar öronen av oss. De har smutsat ner sig så att jag knappt känt igen dem, på den smutsen har det hamnat glass-fläckar och på glass-fläckarna har mer smuts fastnat så bubbelbad har varit ett måste de flesta kvällar. Det har pottränats, tapetserats om, nya möbler som vi fått från min mammas hus har flyttat in och förgyller vårt hem utan att det kostat något. Hennes hammock fick vi också och den gungas det i flitigt. Jag har varit på roadtripp med tre av mina syskon som 15-års present till lill-syrran. Då fick jag känna på hur det är att vara i köpcentrum med rullstol. Väldigt få affärer kunde jag ta mig in i och de jag kunde ta mig in i hade så trångt mellan hyllorna att jag snabbt gav upp.
Medan jag skriver till er kokar maken körsbärssaft och doften letar sig fram till min näsa. Jag älskar våra körsbär och ämnar plocka litervis att muntra upp oss med under vintern. Om några veckor mognar äpplen och plommon och då blir det fest. Jag önskar att jag kunde bjuda in er alla trogna läsare på plommonpaj och feministiska diskussioner då.
 
Min kropp känner värmen som fortfarande ligger som ett lock över oss och vill inte alls gå med på att det är över, att semestern är över och nya tider väntar. jag låter den leva i tron att det fortfarande är semester, tar en klunk torr cider och ser det sista avsnittet av "Orange is the new black" säsong 2. Än finns tid att njuta!!

Tidigare inlägg Nyare inlägg