Vad jag lärt mig - Feminism

Jag hade lovat mig själv att skriva en feministisk text i veckan. Även om den bara blir en upprepning, spretig eller osammanhängande. Det känns viktigt att göra det även om orden likson snubblar fram med rollator och hjärnan känns långsam och seg. Here goes:
 
När jag började blogga gjorde jag det anonymt. Ingen läste och ingen visste att det var jag.
Men jag började komunicera med de feministiska bloggar som jag kunde hitta då och jag
läste religöst. Efter en ganska kort tid "kom jag ut" som feministisk bloggare.
Det här var långt innan "god-ton-debatten", långt innan F! var vad de nu är och lång innan
någon ens uttalat ordet "Intersektionalitet". Jag skrev och skrev. Andemeningen står jag för men
mycket skulle jag inte skriva idag. För jag var hård och kompromisslös men jag ser många
ursäkter och mycket löjliga kompromisser. Jag lade tid på att skälla på kvinnor som jag
tyckte "svek" i någon mening. Kvinnor som ställde sig tydligt emot det jag stod för.
Dagens jag skulle sitta ned med mig själv och förklara.
 
Jag tror nämligen inte att "det finns en särskilld plats i helvetet för kvinnor som inte hjäper varandra". Jag tror inte att kvinnor som inte står för mina värden är varken sämre eller bättre än de män som tänker likadant. Möjligen, om jag trodde på ett helvete i dess klassiska bemärkelse, tror jag att det finns platser bokade för MÄNNISKOR som inte hjälper varandra. (Obs! Tror ej på helvetet i dess klassiska bemärkelse.)
Varje gång jag får en impuls att kritisera en kvinna som jag tycker "inte fattat" frågar jag mig själv hur många män jag redan släppt förbi idag.
För det gör mer ont när en kvinna inte ser mönster och normer men det betyder inte att det är väl använd tid att ge sig på Anna And(?). Jag undvek att ge mig på *Insert random snubbe* enbart för att de åsikterna förväntas av honom. Jag tyckte att hon borde förstå för att hon råkade ha en snippa... Och blev mer upprörd utifrån det. Lät alla dessa män stå oemotsagda varje dag i tidningar, på Tv, på sociala medier och i sportens värld, men när Blondinbella uttryckte oförståelse för feminismen så högg jag som en kobra. Självklart tycker jag INTE att en ska låta kvinnor stå oemotsagda för att de är kvinnor. Det jag har problem med (med mitt eget skrivande) är att siktet liksom var inställt på de kvinnor som blivit symboler för motståndet, inte på roten till problemen.
 
Jag gjorde också ursäkter för hatet som, då, kom vällande mot oss men som nu är vardagsmat för varje feminist som vågar sticka ut hakan. Jag skrev saker som att "för att vissa feminister hatar män så tror folk att det är det feminismen handlar om". Idag tänker jag att jag aldrig träffat på dessa hatare. Dessa feminister som hatar män och vill förinta alla penisbärande varelser. Som tror att ALLA män, utan undantag, våldtar. Har aldrig träffat eller sett någon uttrycka liknande åsikter i media. Jag ser myten om den "hatande feministen som förstör för alla andra feminister" som något som uppfunnits av motståndare till jämställdhet. En nidbild som möjligen finns i verkliga livet men som knappast skulle få något mediautrymme, ever. Men då var det viktigt att skilja ut sig och jag kände ett behov av att förklara och visa att mitt budskap inte handlade om hat.
Idag tänker jag att vi förväntar oss för lite av män och vi måste våga se att mansrollen, som den ser ut i vårt samhälle, för med sig mycket förstörelse och smärta. Siktet bör vara brett och inkluderande, det finns många stora problem, men jag tror med hela min varelse att fokus måste ligga på den problematiska mansrollen. Den HATAR jag och jag när det hatet, för jag har ett par små ungar som snart kommer att bli varse hur hård och stram den ramen är.
 
 


Det nya livet

Mitt Nya liv skulle starta i Måndags men som vanligt blir det inte som en  tänkt när ens hjärna tagit semester mer än lovligt länge. Efter en harmonisk och tidig morgon skjutsades barnen iväg till en mörk och igenbommad förskola. Gudförbannade helvetes apanus! Vi försökte alltså lämna barnen en vecka för tidigt. En flytt kan få en mamma att tappa förståndet och glömma de mest välsmidda planer...
 
Men jag och barnen har det bra. Jag försöker ta det så lugnt jag kan men riktigt som ensam-vila blir det inte när en är så hönsig som jag. Positiv som jag åter blivit fick jag för mig att barnen skulle klippas eftersom grannarna börjar undra om det är barn eller pudlar jag fött upp. En lyckad utflykt senare var barnen klippta och fullmatade med glass eftersom de suttit så stilla. Jag mutar mina barn. Ofta.
 
Därefter provade vi något som jag fruktat. Helt utan anleldning. Färdtjänst.
Har sett det som sista utposten innan jag officiellt tappat blivit så handikappad som jag i verkligheten varit länge. Vilken lättnad! Så smidigt! Som vanligt kommer hjälpen som en lättnad när jag accepterar läget.
 
Läget, kort och gott, ser ut som så här: Mår bättre psykiskt än på mycket länge och sämre fysiskt någonsin. (Nästa inlägg blir några fler rader om läget. Hoppas över för er som inte orkar med.)
 
Piece out!


Vad jag lärt mig

Idag hade jag tänkt börja blogga igen. Som en liten terapi, som en krycka... typ.
Men utan press förstås...
Nooou pressure alls... bara att börja .
Börjar utan press att skriva efter, vad som känns som tidsåldrar, och undertrycker (inte) instinkten att skriva: Hamsterpitt, romansallad, plåttermos, glassfot och fisrumpa!!!!
...i panik. Fnissar lite åt mig själv och min briljanta bloggstart som fullständigt demolerat alla anspråk på ordentlighet och ära.
Jag startar upp en lovande karriar med ett inlägg som snarast bör betraktas som rappakalja.
 
Nu: Brygga kaffe så att min första morgonblogg blir sådär harmonisk som andras blir.
Ni vet? Med paprikan exakt på sne, honungen på youghurten är perfekt ringlad och allt på udda porslin med en ångande tekopp i synfältet.
Jag älskar de frukostbilderna ;)
 
 
......................
 
Pjuh! Kaffebryggen är på och frukosten kirrad! Gott! Varmt! Hemtamt!
Det behövs idag.
Jag har lärt mig så mycket sedan sist jag skrev. Låt mig påtvinga er ett axplock:
Jag har lärt mig att två ungar låter så att öronen gråter, att inte bära en potta (till brädden fylld med kiss) med smör på händerna, jag har börjat upptäcka att världen är lika fuckad som innan jag gick och dukade under för depression och jag har lärt mig att kvinnor som haltar fram som Quasimodo (ni vet, i Notre Dame..!) inte ska bo i hus som är uppdelat på två våningar SPECIELLT om den plejset också innefattar 4500m2 gård...
Det gula huset med den jobbiga trappan och det gudabenådade köket, drömmen, säljs idag.
 
I skrivande stund sitter jag i ett gulligt litet tegelhus med typ 400m2 gård och en liten boyta at hantera.
Vi fick det perfekta huset men lämnar det som var en drömm. Lycka och olycka blandas som alltid och idag tar de nya över det gula huset. De har, som jag hade, drömmande ögon och massor med energi. De är friska och drömmande och jag vet att deras barn kommer att älska vår gård lika mycket som mina älskade har. Men de älskar också den nya gården, lekparken som är granne och närheten till barn.
 
Jag har lärt mig att EN katt inte är djävulens seriemördande utsände demon, här för att infiltrera våra hem i kattskepnad... När jag var som mest deprimerad i höstas gjorde jag något djärvt och bokade en sibirisk kattunge, hoppade på ett plan till stockholm, umgicks med älskad bror ett dygn, hämtade katt på arlanda och introducerade Buffy, i vårt hem.
Buffy ligger just nu och ammar/diar fem nya små underverk som eventuellt heller inte kommer att vara satans utsände. Vi vet inte än. De har nyss öppnat ögonen och är särdeles söta. Deras mor är okej men deras pappa vet vi inget om. Jag tänker mig en romeo-lik vildkatt som...
Väljer dock att se det som en jungfrufödsel varje gång jag kommer så långt i tanken.
 
Mer om vad jag lärt mig snart!
Great to be back people/person!
Over and out!