Ångesten bor granne med smärta och kaos
Varje kväll när jag segrat, när barnen somnat och kampen är över sitter jag vid datorn och vill skriva till er. Ända till idag har alla försök hamnat i "utkast"-mappen, kanske hamnar även detta där. Bland oputsade texter, texter som låter gnälliga, som har en tung offerkofta över sig eller som är klämkäcka och överdrivet hejjiga. Inget av det vill jag dela med er. Jag vill dela sanningen med er men tycker att adjektiven är så fula. Sanningen är ful och så blir också beskrivningen. Jag har fått en fysisk diagnos för min värk. Ett steg på vägen för nu vet jag vad jag slåss mot. Men ordet känns konstigt i min mun. Jag försöker forma läpparna men de vill inte, värk-diagnoser innebär alltid en form av stigma. För de syns inte utanpå men känns desto värre.
Men nu har jag kommit en bit. Jag har beskrivit något utan att bära stigmat. Många kan säkert lista ut vilken diagnos jag skriver om men jag är helt enkelt inte redo att använda ordet än....
Men min plan är att sparka värk-diagnosens röv!
Nu vet jag vem du är och jag kommer att röka ut dig, minska ditt område och din makt och i sista hand uthärda dig. Acceptera dig. Ibland när jag är trött kommer jag att stryka dig medhårs och när jag orkar kommer jag att dundra på med alla mina kanoner. Du får existera i min kropp men du får inte bestämma vem jag är. Du må begränsa mig men jag är trotsig som en fjortonåring. Jag kommer aldrig att låta dig härja fritt i min kropp.
Ångesten bor granne med smärta och kaos. Just nu känns det som att utkämpa ett krig på två fronter. För värken ger ångest och ångest driver värken. Varje oväntat intryck är som en välriktad örfil. Paniken väcks och jag kämpar för att hålla den tillbaka. Varje känsla blir ett blåmärke, något värken kan driva vidare i de mest absurda former. Just nu släcker jag övertända hus istället för att förebygga. Jag måste komma åt en av faktorerna, ångesten eller värken, för krig är jag van men jag orkar inte slåss mot mitt eget nervsystem. Jag är så trött.
Men snart vänder det. Mina dåliga perioder varar inte för alltid. En morgon, inte lång ifrån nu, vaknar jag utan en förlamande värk. Jag kan gå mina promenader, jag kan träna på crosstrainern och jag kan lyfta mina hantlar om så bara i några minuter.
Jag räknar med att ångesten minskar när maktlösheten minskar. Jag har släppt in ångesten, kännt den på pulsen, förstått var den har sin grund. Nu djävlar ska den få på nöten!!
Detta inlägg må vara långt och flummigt men det är min känsla i skrivande stund. Kanske hamnar det i "utkast"-mappen, kanske inte...
En stor kram, styrka&pepp <3
Svar:
aliaslillamy
Oxhen