Det är något oerhört deprimerande att gå in i en ny termin, nya kurser och moment och redan, dag nummer ett, vara efter. Jag sitter djupt begraven i två bokrecensioner som ska in i veckan samtidigt som nya kurser rivstartar och böcker ska inhandlas. Djupt otillfredsställande!

 

Jag hade ont i huvudet i helgen, blev liggande och har ont i kroppen. Jag förutsatte liksom denna kolaps som ett svar på den senaste tidens stress eller (troligare) Belinda Ollsson och "Fittstim - min kamp".  Men så, av en slump när jag kollade febern på griniga barn, stack jag in örontermometern i mitt eget öra och uppmätte 38,8 grader. Efter ytterligare test i båda öronen tvingas jag inse att jag förrutom att jag är sorgsen över svt´s program om feminismen (som hade kunnat vara så bra) och stressen över skolan i kombo med hemmavarande barn så är jag nog också sjuk. Eller "suuuuuk" som jag säger till maken och kurar i hans famn medan jag äter Jellybeans och knaprar alvedon. damn it! men som så mycket annat i mitt liv har min kropp och dess sjukdommar ingen relevans för vardagen eller skolan.

 

Well, jag har inte orkat se Belinda ollssons kamp i sin helhet. Det gör mig för sorgsen, det gör för ont och det skapar frustration. När alla kloka kvinnor sagt sitt (kolla bara i länklistan, de flesta har skrivit klokt om det programmet) vill jag bara adressera smärtan. Detta brådjup av smärta som detta river upp hos mig och många jag känner. Smärtan grundar sig i den högst personliga smärta det innebär att vara feminist, se strukturerna som fuckar upp både killar och tjejer och skadat så många av oss för livet. En del har fysiska ärr (som kommer av att män tar sig rätten till deras kroppar i form av våld eller sexuellt våld) och många av oss har psykiska ärr. en känsla av att aldrig riktigt passa in, att något skaver och ingen bryr sig. Att vi främst är våra kroppar och sedan (om ens då) en kvinna och sist en människa, en människa som ska försöka leva i en värld där spelreglerna inte passar oss - där strukturer finns i alla former för att fötrycka utsatta grupper.

Men smärtan när svt sänder ett sådant program blir inte bara uppriven utan den tar en helt annan form.

 

Den smärtan handlar om att vi alltid måste förklara och berättiga vår ideologi, att vi ständigt och medvetet missförstås. Det handlar om att människor ständigt ifrågasätter våra grunder och att en kan behöva förklara sig när en minst anar det. de fördommar som det programmet sprider om feminism vill inte jag bli konfronterad med i kön på ica, vid fikabordet på jobbet eller på festen. det är skrämmande och det gör ont att tänka sig att ens nära och kära, som tidigare inte förstått ens ståndpunkter, nu ska bli ännu mer fel ute, fokusera på fel saker och ifrågasätta oss utifrån ett program som helt saknar analys. Försvarare av programmet uppmuntrar med att debatten ju faktiskt förs just nu på grund av detta men den debatt som programmet uppmuntrar till varken orkar jag eller vill jag ta. jag vill prata om privilegier, hur feminismen kan inkludera fler grupper och hur vi kan uppfostra våra pojkar till att aldrig ha ett tveksamt samlag samt objektifiering. Feminismen handlar om så mycket viktigt, förrutom att släppa tuttarna fria och kalla alla för hen. Ska vi verkligen behöva ta ett steg bakåt och behöva försvara detta praktiska pronomen?

 

Min mamma skickade ett gästbloggsinlägg på ämnet som jag nu publicerar: