HerreJösses vad jag skulle idka samlag om lösningen på problemet med förtryck låg i en penis

Då och då undrar jag på riktigt vad som är fel (och nu tror ni att jag ska skriva samhället men där VET jag mer eller mindre vad som är fel) med mig... Det här är inget tyck-synd- om- mig-inläg utan snarare en inblick i hur mitt liv som feminist ter sig. För jag inser att jag kan verka provocerande, arg, depprimerande och negativ. Att man blir trött på mig eller provoceras av mig, men låt mig tala om en sak (shhh, en hemlis): Jag försöker inte provocera.
 
Tror någon att det är kul och bekvämt att provocera andra och göra dem obekväma?
Jag kan tala om att det är ytterst Oskönt. Att provocera är inget jag väljer det är något jag gör genom att finnas till och tycka till. Jag vet att jag är obekväm när jag inte skrattar åt sexistiska skämt eller tar en debatt men det är inget jag VILL vara. det är en konsekvens av att människor drar tråkiga sexistiska skämt och diskuterar onyanserat kring kön och strukturer. Det är de som borde uppfattas som obekväma men, suprise suprise, så är det kvinnan som inte skrattar och inte står ut med dumheter som blir obekväm. Om det var möjligt att ha kvar min intigritet och samtidigt slippa denna skavande känsla av att vara obekväm skulle jag göra det. Men jag vet att det inte är det.
 
Jag försöker sällan, medvetet, provocera DÄREMOT försöker dagligen människor provocera mig. På skoj, som ett skämt, för att kunna skrattande säga att "det är så kul att provocera" eller "jag visste att du skulle bli arg för det där". Om ni bara visste hur många sådana provokationer jag LÅTER BLI att nappa på så skulle det inte te sig så konstigt att det rinner över då och då. Jag nappar inte för jag VET att diskussionen kommer att sluta med någon annans smärtsamma skämt på min bekostnad. Inget av det jag säger kommer att gå fram och det beror på en kunskapsklyfta. Åtminstone måste jag intala mig det. Annars ter det sig som en outsäglig grymhet att ta något som jag sörjer, som jag blir upprörd över, och göra det till ett skämt med mig som förlorare. Om jag visar hur jag känner en sådan gång får jag antingen höra att jag är humorlös alternativt blir stämningen dålig och jag lastas för det. För att jag inte skrattar, med gråten i halsen, åt att kvinnor nedvärderas, misshandlas och våldtas som en del av vår kultur. För att jag inte kan vara lättsam med mitt livs största trauma.
 
För visst är det traumatiskt att bli sexuellt trackaserad, stalkad, hotad, förnedrad och förtryckt men det är ingenting mot traumat att människor inte bryr sig om det eller ännu värre skyller det på mig. Det är ingenting mot att mötas av våltäktsskämt eller funderingar "om feminismen har gått för långt". Det är inget mot att dagligen mötas av rapporter om friade våldtäktsmän och mördade kvinnor. Det är inget mot att inte bli tagen på allvar och provocerad som om det vore en djävla sport att skämta om det som ligger mig varmast om hjärtat. Förrutom skavsåret som aldrig läker, för att jag alltid känner mig obekväm, så är mitt jag misshandlat av samhällets syn på män och kvinnor.
 
Jag vet att det inte är mig det är fel på men frågan dyker upp ändå därför att min hjärna inte kan hantera den känslomässiga krock som det är att leva som feminist i ett ojämställt samhälle. Min hjärna måste försöka hitta sätt att förstå varför det skaver och gör ont, varför JAG anses provocerande och varför andra tycker det är roligt att det gör ont i mig. Min hjärna jobbar intensivt med att förstå varför Belinda Olsson framställer feminismen som en grupp manshatande tramsmajor och varför kända idrottsmän nedvärderar kvinnliga, varför JAG är obekväm men inte tafsande män och varför vissa människor tjänar mer uteslutande för att de har snopp och ÄR normen. Lägg till allt det samhället lärt mig att jag ska vara om jag har snippa (skönhet, dygd, underviktig och knullbar, jag ska allstra barn utan att det syns på mig och jag ska själv ta ansvar för mäns sexualitet samtidigt som jag är omhändertagande av naturen och jonglerar barn och karriär) egenskaper som inte bara är av ondo men som aldrig varit ett val. "Släta ben är härligt, jag gör det för min egen skull..."
 
Om jag påpekar kunskapsklyftan mellan mig och meningsmotståndare är jag en snobbig genusfanatiker, en rabiat feminist i behov av manligt könsorgan uppkört i mig som något slags feministisk medicin. HerreJösses vad jag skulle idka samlag om lösningen på problemet med förtryck låg i en penis. Att vara obekväm har aldrig varit ett val, aldrig ett mål. Att gubbar som inte vet hur man stavar "strukturer" stör sig är en en bonus, det erkänner jag, men det är inget jag inte skulle byta bort tillsammans med skavsåret om jag kunde. Men jag kan inte. Så jag skriver och tänker att om än jag inte är någon Virginia Woolf så delar jag med henne upplevelsen av att vara kvinna. Om någon funderar över systerskap så är det där jag hamnar i mina tankar. Jag är i gott sällskap.
 


Regina

Det är så konstigt varje gång jag läser din blogg. Först blir jag så glad, för att någon känner som jag och dessutom lyckas sätta ord på det så att jag faktiskt själv förstår varför jag reagerar som jag gör ibland. Sen läser jag inlägget igen och blir arg och ledsen för att jag känner igen mig.
Men det är himla skönt att ha kloka medsystrar på nätet så jag påminns om att det inte är mig det är fel på när jag blir upprörd över t.ex. sexistiska skämt. Att det är patriarkatet det är fel på.
Tack och ha en fin dag

Svar: Precis så känner jag när jag surfar runt och läser andras texter. Det finns ofta något som jag känner igen mig i eller något fenomen som de lyckas sätta fingret på. Det är både skönt och sorgligt att vi är så många...Jag är jätteglad att ha dig här Regina! Ha en fin helg!!
aliaslillamy



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?