Något att bita i
Sååå, lägesuppdatering...
Om ni kunde se mig skulle ni se en kvinna som ironiskt vickar handen fram och tillbaka och sprängfylld med ironi säger "medel". Som alltid med vården "ska man vara frisk för att vara sjuk", man får kämpa mot en mur och väl igenom den kan man finna lite trygghet. Jag forcerade inte muren själv... Hell No. Men en make på krigsstigen och en mamma, med kontakter och som kan formulera sig lagom ilsket för att sätta lite fart på processen. Men mitt i denna härdsmälta av oro för nästa dag, panikångest och muskelkramper har jag varit tvungen att välja. Fråga vilken pharmacept som helst. Vissa mediciner går inte ihop. Jag har en nära vän inom yrket som jag kan fråga. Valet stod mellan att medicinera ångest och att lindra värk. Jag är en stor flicka, jag kan ta vuxna beslut, och det här var egentligen a no brainer: Jag väljer smärta och väljer att medicinera ångest. Smärtan blir med ens oviktig i sammanhanget.
Jag får ta tag i den sedan. Nu måste mitt nervsystem få en chans.
Men för att hålla mig så ångestfri som möjligt lider både mitt bloggande och mitt bloggläsande.
Jag pallar inte många doser "En vanlig dag i patriarkatet", utan väljer de mer lättsmälta ämnena. Jag har många inlägg i utkastmappen men ångesten får mig att ifrågasätta mig själv. Gårdagens inlägg om Heterosexuell kärlek gav mig massiv ångest att publicera. Jag filade inte på det och lämnade det i "utkast-mappen" utan blundade och tryckte på "publicera" och medan jag gjorde det såg jag alla felstavningar, alla tvära kast och den röriga sammansättningen av texten. Men jag måste skriva något så om ni har skarp kritik att rikta mot eder favoritbloggare - linda in den fint i lite socker innan ni trycker på "publicera". Ni fattar. jag är känslig, hudlös men kan inte låta bli att skriva. Så man kan kanske säga att jag är tillbaka. Det återstår att se. kanske visar jag bilder på påsk-pynt, gulliga barn och sticker emellan med något att bita i.
Over and out!
