Kan ni föreställa er att få två bäbisar lika lite som jag kan föreställa mig en?
måndag    13 maj    19.53

Då och då funderar jag på hur det är att få sitt första barn. Barn som i ETT barn, singular.

Men det går inte. Jag kan inte föreställa mig att få ett. Varje gång någon jag känner till blir gravid

så ser jag henne framför mig med två. För mig så får man två barn när man föder.

Intelektuellt VET jag ju att det är jag som är "ovanlig" men i min värld är det ju två

som är den enda referenspunkten. Att vänner, släkt och till och med min mamma fött

barn ett och ett spelar ingen roll nu när jag fick två. Två är normen i mitt huvud.

 

Vad ska folk göra med sin lediga arm när de får ett barn?

Vad gör man med det andra bröstet?

Och vad ska partnern göra när den andre håller ungen?

 

(Nu skriver jag ju om förstagångsföräldrar, ni som fått fler med tiden vet ju hur det är att dela tiden mellan ungarna även om det liksom ställs på sin spets när båda är... i samma fas.)

 

Min högsta önskan är ju fler barn och jag har ingen aning om den kommer att slå in men jag kan liksom inte föreställa mig att föda ett. Nu är ju folk rätt bra på att påpeka att jag inte heller kan föreställa mig att föda alls (eftersom jag "födde" med akutsnitt) men det är en fråga för en annan dag även om det förvånar mig hur noga folk är med just den delen. Det är liksom viktigt att jag vet att jag inte har en aning. (Vilket i sig är en sanning med modifikation, men som sagt...*tar ett djupt andetag*... en annan dag.)

 

MEN till saken. Jag får ofta höra om att människor inte kan föreställa sig min värld. Att ha två.

Ibland när jag känner mig på ett martyriskt humör vill jag säga: "Som det är med ett, fast dubbelt upp".

Men det är inte sant. Det är min fasta övertygelse att man har fullt upp oavsett hur många ungar man fött.

Det blir ju inte fler timmar på dygnet bara för att man fått tvillingar utan man gör så gott man kan på den tid man har. Alla föräldrar har fullt upp och gör sitt yttersta för att hinna det man måste. Punkt.

 

- Jag oroar mig för att de inte får tillräckligt med uppmärksamhet

* Det gör även föräldrar till ett barn

 

- Jag får slut energi och tror att jag ska få en stroke

* Av vad jag förstått så känner en-barnsföräldrar likadant då och då

 

- Jag lyckas med nöd och näppe få till en fungerande vardag

* Likadant för föräldrar till ett barn

 

Människan är anpassningsbar och eftersom jag inte vet något annat så skulle jag inte säga att jag har det stressigare än andra. Jag är helt övertygad om att jag skulle ha stressat upp mig likvärdigt om jag hade en unge. De har liksom den effekten på en. Ungar alltså. En kan inte jämföra vedermödor, stress och känslor av otillräcklighet. En kan jämföra en unge som sover hela natten med en som har kolik och komma fram till att den sovande ungens förädrar har det bättre. MEN när en förälder till ett barn känner att de inte orkar längre så är den känsla precis lika relevant som när en trillingmamma känner så. Jag, ni, vi har rätt till våra känslor oavsett om någon annan har en tyngre situation på papperet.

Poängen med denna tirad är att jag inte vill att människor ska låta bli att klaga till mig. Om du som förälder säger dig vara utslut och vill sälja din unge på blocket så kommer jag inte att spela tvilling-kortet. Det är inte ett relevant kort. Vi gör alla vårt bästa med den tid vi har.

 

Hur tänker ni?

Kan man mäta vem som har det jobbigast (om vi bortser från stora katastrofer och sjukdommar)?

Kan ni föreställa er att få två bäbisar lika lite som jag kan föreställa mig en?

 

   1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan

Vet du... Det är min största skräck att vi ska få tvillingar nästa gång. Min fru ska förhoppningsvis bära då, och hennes mamma är tvilling OCH mammans systrar är tvillingar så det känns som att det ligger i släkten... Tror dessutom att min frus mormor hade syskon som var tvillingar eller nåt.

Jag tyckte att det var alldeles fruktansvärt jobbigt att få barn. Jag minns det första året med fasa främst, och mycket har jag förstås förträngt (tack och lov), men jag vet att jag ändå var så tacksam att det bara var ett barn. Samtidigt som jag kan tänka mig att det är bättre att få två som förstagångsförälder! Att alls få barn är ju en omställning som heter duga och då kan man liksom lika gärna få dubbelt upp direkt :-) Är kanske värre att gå från ett barn till tre... Eller?