men jag vet att lösningen inte kan vara: Håll ungen tyst, snäll och lugn eller stanna hemma.
Innan jag fick barn själv så ogillade jag barn... som kollektiv.
Att jag själv ville ha barn var ju i sig en motsägelse och jag tror
att det beror på sättet som jag vill vara mot barn. Jag vill se dem,
svara dem när de frågar och behandla dem lika väl som jag behandlar
vuxna. Det förhållningssättet hade min mamma och hon beskrev, i sin
tur, varför barn, som kollektiv, inte var en favorit. Att vara bland barn tar mycket energi och att
dessutom känna att man inte vill prata över deras huvuden och vill
behandla dem med respekt gör att man kanske hellre undviker att
tex jobba med barn än att känna sig otillräcklig och inte hinna eller orka ge
dem allt de ju har rätt till, enligt mig.
Så fick jag egna och jag försöker ge dem allt det där som jag tycker de ska få ha. Jag upptäcker att de är små färdiga,sociala, personer som anpassar sig (till sin egen nackdel ibland) och VILL samarbeta även när jag tycker att de inte gör det. Därför var Jesper Juuls bok "Ditt kompetenta barn" underbar att upptäcka. Den satt som en smäck!
Sofia Mirjamsdotter skriver i ett inlägg:
"När förlorade vi detta? Denna syn på barn som människor? Detta avslappnade sätt att förhålla oss till ett barn som det ändå inte skulle hjälpa att säga åt på skarpen? När slutade vi försöka se ur barnets perspektiv och uppmuntra nyfikenhet och tafatta försök att söka kontakt? När började vi separera barnen från de vuxnas umgänge och vardag? När började vi ens prata om att leva vuxenliv och tänka på oss själva även som föräldrar, istället för att skola in barnen i livet och se dem som fullvärdiga medverkande i det som är livet, och inte bara som en del, ungefär som jobbet är en del, hobbyn en annan? När började barn bli en statussymbol till för att komplettera våra i övrigt väldesignade liv? När blev de satta på piedestal men samtidigt underskattade som egna individer?"
Hon skriver det angående åsikter om "Barnfria cafeér" och att barn inte passar i alla miljöer. Och jag håller med henne! (Klicka på citatet för att läsa hela hennes inlägg!) Barn är fullvärdiga medborgare i vårt samhälle och de har förmågan att lära och anpassa sig till oss. Vad de behöver oss (föräldrar och vuxna) till är att reglera sina affekter. Något barn inte har förmågan till när de är små. Därför kan deras glädjeyttringar, likaväl som utbrott i ilska, uppfattas som asocialt och som dåligt föräldraskap. Man kan spontant tycka att "småbarnsfamiljer ska hålla till på särskilda platser (eller hemma) för att andra vuxna ska få sin tystnad, egentid eller bara få dricka sin latte ifred. Men det håller inte för mig. Jag håller mig borta från vissa platser och hem för att jag vet att mina småskruttar inte kommer att kunna hålla ett jämnt humör och anpassa sig till de regler som (underförstått) gäller på just den platsen. Men tänk vad härligt det vore om en kunde se det som ett tillfälle till lärande för både barn och vuxna. Tänk om barn och deras reaktioner skulle respekteras medan vi lär dem fungera i olika miljöer och respektera andra såsom de själv blir respekterade.
Små barn KAN inte reglera sina affekter. Det är därför vi är där. När de är uppslukade av ilska, sorg eller glädje så kan vi vara deras lugn. Deras botten när affekten känns bottenlös och eftersom lär de sig att själva reglera sina affekter.
Ponera då att man är på ett café och ungen går bananas för att hen inte får TVÅ bakelser, varpå föräldern svarar genom att själv gå i affekt. Av stressen för vad andra ska tycka, i desperation över blickarna och ilska för att fika stunden inte blir vad den kunnat bli.
Har ni provat lugna två skriande tvillinggossar när ni själva är i affekt?
Det har jag och jag kan meddela att det fungerar sådär...
Tänk om jag i den stunden möttes av förstående människor som fattar att samhället (cafeér, restauranger, parker osv) är ett tillfälle för lärande. Att Leos Lekland är bra men vi (barnfamiljer) kan ju inte bo där och om vi kunde så skulle barnen aldrig lära sig.
Jag vet ingen lösning men jag vet att lösningen inte kan vara: Håll ungen tyst, snäll och lugn eller stanna hemma.
Håller med dig helt och hållet, som alltid! Och tycker Sofias text också är klockren
Svar:
aliaslillamy
Vinbärscurd-Maria
Jag skulle just tipsa dig om den boken! Fantastisk!
/Maria
Svar:
aliaslillamy
Hanna