De flesta av våra livsval är obekväma ibland - Samsovning!
Alltså samsovning...
Det är jobbigt, man blir inte särskillt utsövd och gör man det med två barn som gärna testar djupet i sina föräldrars ögonhålor så kan det göra fysiskt ont. Nu gör vi det till största delen för barnens skull. Vi resonerar som så att om vi vuxna får sova tillsammans så är det inte mer än rätt att de får sova med oss.
Jag kastar ju inte ut maken ur sovrummet bara för att han snarkar. Det tog tid att vänja sig vid att sova bredvid en man också, för mig, och nu har jag vant mig med att sova med barnen.
Jag tror att samsovning är bäst för MINA barn. Har folk andra sätt som fungerar bra så good for you, liksom. Det jag har problem med att är olika "recept" som:
1./ Uppmuntrar/insisterar på att föräldrar ska gå emot sin magkänsla
2./ Är recept, alltså något som påstås funka för gruppen BARN när vi
alla vet att det är olika och barn är individer.
Men det är farligt att försöka frälsa andra föräldrar i de allra flesta frågor. För en vet inte varför de gör sina val (om det ens var val och inte nödvändigt för överlevnaden). Jag tex ammade aldrig mina barn. När de kom ut var de prematura och klarade inte att suga, vi låg inte på BB utan på barnavdelningen så jag hade ingen som kunde visa och öva teknik med mig och jag var undernärd/svag och nyopererad.. Bara att pumpa mjölk till dem var ett heltidsjobb. Jag pumpade var tredje timme och en sisådär 2,5-3,5 liter bröstmjölk om dagen. Jag behövde att maken också matade annars hade jag aldrig fått vila mer än två timmar i sträck och att amma två kräver världens teknikträning. Jag ORKADE aldrig. Jag kan bara konstatera att vi alla gör vårt bästa men det här inlägget handlar om samsovning och varför vi gör det.
Hur länge vi ska samsova är inget vi bestämt än. Det beror på ungarna, deras rum (och när vi möblerat det osv) och på när vi kan komunicera på riktigt. När vi kan resonera tillsammans om det och huruvida de är stora nog för en säng som de kan kliva ur och komma in till oss ifall de känner behov av det. För välkomna till vår säng kommer de alltid att vara. Har ännu inte hört talas om en fullt frisk unge som vill sova hos föräldrarna vi 18 års ålder. Att det skulle vara som med hundar har jag ju hört ett otal gånger "låter man den sova i sin säng en gång är det kört!"
För det första är barn inte hundar, tvärtom visar forskning på att samsovande barn blir trygga och bättre klarar att sova i egen säng när det väl är dags, och för det andra så lyder hundar flockledaren vilket innebär att så länge man är flockledare så kan man låta dem sova i sängen vissa nätter och låta bli andra. Det är liksom aldrig "kört" så länge vovven anser en vara alfahona/hane.
När det är "mina nätter" (ca 50% av nätterna) somnar jag, mellan snarkande make och knösande ungar, med en känsla av att vara...rik. Sedan när de kryper fram till mig, sätter sig upp och faller ihop samt skallar mummy dearest så känns det inte toppen, men för oss är samsovningen viktig. Maken jobbar heltid och reser en del och då får han en liten extra boost i anknytningen när han sover bredvid dem, de känner hans lukt och hör hans andetag. Jag tror samsovning är viktig för deras relation. Jag tror inte den är avgörande (då skulle jag ju dömma ut alla andra, nej) men jag tror den är grädden på moset.
OCH jag tycker man får klaga trots att man "bäddat som man ligger". Ibland behöver jag spy på små fötter som trummar mot min kropp eller pipiga röster som säger "eej eej" klockan fyra på morgonen. Det betyder inte att jag genast vill ha tips på hur man är konsekvent och tvingar ungarna att sova i egen säng. De flesta av våra livsval är obekväma ibland.
(Obs! Man ska naturligtvis inte samsova om man druckit alkohol, tar sömnmedicin eller sover onormalt djupt dvs har en sömnstörning.)
2 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Once again håller jag med dig helt och hållet! Iförsig sov Milo ett tag i egen säng (för att det är ju så man "ska" göra) och det funkade väl helt okej. Men sen han blev storebror så får han sova i våran säng och både han och vi sover för det mesta bättre. Plus att han får mer timmar av närhet med sin far som också jobbat heltid. Blir bara störd på alla som säger (vilket är typ alla) att han absolut måste lära sig att somna/sova i sin egen säng och tycker det är dumt att vi göra som vi gör.
Svar:
aliaslillamy
Hanna
Jag kan komma på mig själv att ursäkta varför vi gör som vi gör om någon frågar hur Milo sover. Väldigt dumt att man ens tänker så.
Och som någon kommenterade när Lady Dahmer beklagade sig lite; att det är ju ingen som läxar upp dom som har barnen i eget rum när dom klagar att dom måste springa hela natten fram och tillbaka för minsta lilla liksom.
Svar:
aliaslillamy
Hanna