På den dagen kan vi inte vänta i tystnad
Det är svårt att vara feminist. Många säger att det gått för långt, blivit en epidemi och att männen snart är de som måste kämpa för sina rättigheter. De senaste åren har jag upplevt en tillbakagång. Kanske för att feminismen har kommit så långt att vi nu börjar kämpa för saker som på riktigt är obekvämt för såväl kvinnor som män. För många är det en självklarhet med lika lön för lika arbete (vilket för övrigt inte är i närheten av en verklighet) men när det kommer till en samtyckeslagstiftning för att ge männen ansvaret tillbaka, då tycker människor att det är överdrivet. När vi vill ge barn alla färger då hojtas det om att vi vill ha ett könlöst samhälle. Andra tycker att Sveriges jämställdhetsproblem är lyxproblem ändå mår unga tjejer sämre än någonsin och pojkar som grupp hamnar efter i skolan då det inte är "manligt" att läsa.
Jag tror att en stor bov är skulden. Om jag deklarerar att mina pojkar har halva garderoben med rosa, och varför, så ses det som en direkt attack på alla dem som uppfostrat sina barn innan genus blev ett hett ämne. Mitt sätt att uppfostra mina barn är ett direkt underkännande av andras föräldraskap. Ändå har jag ALDRIG riktat mig till specifika personer. Överlag så kan jag inte komma på en enda feminist som kontinuerligt riktar sig till enskilda personer med sina arga inlägg. Inte när det kommer till hur väl en lever upp till de "feministiska grundtankarna" (som dessutom varierar utifrån vem en frågar). Däremot skäller både jag, och andra, på personer som uttalar ett tydligt kvinnoförakt, mansförakt, antifeminism eller sexism. För att inte tala om rasism och homofobi. Dessa frågor står så nära varandra att det är, näst intill, omöjligt att debattera den ena utan den andra.
Men jag kan förstå att all den där ilskan känns riktad, "Oj, vad hon tar i nu fastän hon själv lever icke jämställt".
Min sanning (och min feminism) är att vissa strukturer är så invävda i min egen identitet att jag inte klarar att bryta dem. Det betyder INTE att det inte gör mig förbannad. Rakning får bli ett enkelt exempel:
Jag önskar att jag inte skulle känna mig så fel när jag lät benhåret växa. Men jag känner mig fel. Kan inte slappna av och en dag kanske jag har lyckats reda ut strukturen från min egen identitet men tills den dagen, kommer jag att fortsätta gapa om skönhetsnormer, knullbarhetsnormer och patriarkalt förtryck OCH raka benen när jag inte står ut med att vara fel. Men hur kan du då kritisera andra??
Jag kritiserar inte andra. Jag utmanar, vill belysa strukturer, vill göra andra medvetna om dem men jag har ALL förståelse för de som inte klarar att bryta dem. Det är naivt att tro att ALLT vi kvinnor gör i form av makeup, bantning osv, gör vi för vår egen skull. Det är inte kritik mot själva "görandet" utan en önskan om att fler ska fundera över vad de gör för sig själva och för att passa in.
Likadant med föräldraförsäkringen. JAG ÄR FÖR DELAD FÖRÄLDRAFÖRSÄKRING. Det gör mig förbannad att det inte redan är gjort men jag skulle aldrig komma på tanken att skuldbelägga någon som inte, på eget bevåg, delar lika. För jag har tagit ut den största delen av föräldradagarna. Jag som individ hade en chans att påverka strukturen genom att dela lika men det hade ett för högt pris. Vi hade inte kunnat bo i hus, vi hade blivit tvungna att anpassa hela vår livsstil till ca hälften så mycket pengar. Framförallt hade JAG inte fått så mycket tid med barnen som jag velat. Kort sagt: Jag hade behövt offra stora delar av min dröm och familjens handlingsutrymme på feminismens altare.
En del fixar det. Andra har bättre förutsättningar för det och ytterligare några offrar sig för att påverka strukturen. Jag fixade inte det och just den vetskapen får mig att gapa ännu högre.
För om inte jag, hardcore-feministen, klarar att göra det så behövs att samhället sätter upp krav på hur den ska fördelas för att vi ska få tillgång till föräldraförsäkringen. Då hade jag inte behövt välja mellan hus och lägenhet, jobb eller föräldraledig. (Att det också behövs någon slags tillägg till delandet som kompenserar för det redan existerande lönegapet, som gör denna fråga så svår för många kvinnor, är självklart för mig.) Delad föräldraförsäkring handlar inte om att storebror går in och detaljstyr i familjer utan, rätt och slätt, om att det ställs motkrav för ett bidrag. Inga konstigheter i min mening. MEN mitt gapande kan missförstås. För när jag gormar finns alltid risken att någon tar det som kritik mot deras levnadsval. Även där kan det vara svårt att reda ut vad som är egna skuldkänslor och vad som faktiskt är RIKTAD kritik. Eller vad som känns skuldbeläggande och vad som faktiskt skrivs eller sägs.
De senaste åren har jag kunnat läsa tusentals arga, satans förbannade och kritiska inlägg UTAN att ta åt mig eller tycka att de ska se om sitt eget hus först. För strukturkritik är viktig och rädsla för stenkastande i glashus gör lätt att ingen känner sig bekväm med att uttala sig. Det är naturligtvis bättre om alla kritiker också kunde backa upp kritiken genom att själv utmana strukturer, på alla plan, men just dessa strukturer är som sagt, ofta, så sammankopplade med vår identitet att det tar tid att komma dit. På den dagen kan vi inte vänta i tystnad.
Där ute kränks, dödas, misshandlas och förfördelas kvinnor och vi har inte råd att vänta på någon felfri feminist-messias. I och med att våra stenar träffar såväl patriarkat som våra egna glashus växer också en känsla hos mig som kallas hopp. En dag kanske jag kan vara en av dem som förändrar strukturer genom mina handlingar och inte bara ord. varje dag trasslar jag ut en knut av struktur och identitet och med jämna mellanrum så singlar stenarna fritt mot patriarkatet utan att träffa glas först.
Men jag måste visa ömhet mot mig själv och andras kamp och misslyckanden. Mina traditionellt "kvinnliga" intressen är inte BARA en del av en påtvingad kvinnoroll utan också en del av mig och jag vägrar att, återigen, anpassa mig till mansnormen, ge upp mina intressen och anamma traditionellt manliga för att behandlas som en fullvärdig människa. Kvinnorollen må vara socialiserad och bitvis påtvingad men den allenarådande mansnormen är destruktiv för män, kvinnor och alla däremellan, för att inte tala om destruktiv för världen.
(Om helgens diskussionspartner känner att detta inlägg är riktat så vill jag dementera. Diskussionen rörde upp en mängd tankar som sakta format ord. Du fick mig att tänka till, jag är bara inte så snabb i vändningarna. Och jag vet att du inte förväntar dig perfektion utan bara ville få ihop mitt budskap. JAG har förmodligen lärt mig mer än du och för varje tangenttryck känner jag att saker blir klarare och klarare. Tack vare en värdig sparringpartner och lite vila! Feminismens hjärtefrågor varierar från person till person. Du fick mig att tänka utanför mitt eget hjärtas frågor. Tack för det!)
