Jag är ETT DJÄVLA GENI!
Igår var Otto lite febrig och ledsen men vi körde på som vanligt.
Och det gick vägen. Dels för att vovvarna fick följa med ut (se tidigare inlägg)
och att Moffa ryckte ut för att hjälpa till och kom hit vid 14-rycket då dagen
brukar bli som jobbigast. Jag har en arm som trilskas och alltid barn som
trilskas så kombinationen tarvade lite extra hjälp. Idag är båda ungarna lite
febriga och ledsna. Men jag är ETT DJÄVLA GENI! Jag har "fixat" hem
Lotta på Bråkmakargatan och nu sitter de som två små hösäckar, med blanka ögon,
och tittar andäktigt. Ibland blir de, visserligen, kramiga och ska klättra PÅ mig
varpå någon trampar på den andre, den andre svarar med att bitas och den förste blir
kränkt och jätteledsen. Men det kan, på det hela taget, inte gå bättre en sån här dag.
