Förskolestart?

Jag har dragit ut på mina barns förskolestart ett tag. Jag är, faktiskt, rätt övertygad om att de flesta
skulle tycka att vi nått vår ekonomiska smärtgräns redan i höstas. Då blev vi tvungna att göra en
otroligt tight budget, utan utrymme för utsvävningar, och ge upp en hel del som annars känts som
en självklarhet. Kort sagt: Vi har valt vår ekonomiska situation och det har inte varit synd om oss.
 
Att skjuta på den självklara gränsen: "ungar ska börja på förskola vid femton månader" har vi gjort av en mängd annledningar. En har varit att vi tyckt att vi kunnat. Om vi låter bli att planera resor och stora renoveringar samt är allmänt sparsamma så är det mer än möjligt. Men det är mycket annat också. Jag har velat känna mig trygg med att pojkarna är redo för att på heltid befinna sig i större grupper i en ordnad verksamhet. (Jag vet att de skulle klara det men har inte varit säker på att de ska behöva klara det.) Jag har velat se att de kan säga ifrån om de ogillar något, att de är sociala små varelser och att de förstår konceptet:
"mamma/pappa finns trotts att vi inte ser dem" och "de kommer att komma tillbaka". Rent utvecklingspsykologiskt sker det något senare än femton månader. Det betyder INTE att jag tror att föräldrar som väljer att sätta sina barn på förskola, vid femton månader, gör sina barn en otjänst. Nej, jag tror att de föräldrarna gör det som är bäst för deras familj och i de allra flesta fall så trivs barn, och mår bra, på förskola. Men jag vänder mig emot att Barn BEHÖVER förskola och menar att det är familjen som behöver den av olika annledningar. Jag tror INTE att jag gör mina barn en otjänst genom att låta dem vara i en lugn miljö, med mig, tills jag känner mig trygg med deras förskolestart. Jag tror att barn mår bra av att ha lite "tråkigt", att inte pumpas fulla av intryck och av att slippa inordna sig i en barngrupp. Men förskolestart (liksom samsovning, uppfostran och måltider) har jag läst på, långt innan jag blev gravid, och kommit fram till den väg JAG vill gå med mina barn. Inget av det är slupmässigt eller "bara blev". Jag har en väl underbyggd tanke bakom de val jag gjort.
Men förskola är viktig och för många den enda vägen.
 
Jag tycker också att det är nyttigt, iallafall för mig, att ifrågasätta normen att "barn ska befinna sig i en ordnad verksamhet från femton månader tills de gått ut nian (och ibland längre)". Jag säger INTE att det inte ska vara så, jag roar mig bara med att ifrågasätta normen en aning. På samma sätt ifrågasätter jag att alla vuxna ska jobba heltid mellan 18 och 65. Måste man följa normen och om inte: Hur kan man lägga upp det istället? Kommer jag att ångra att jag levde "fattigt" när de var små eller kommer jag att ångra att jag inte spenderade MER tid med dem? Jag lägger inte in värderingar i det, jag bara ifrågasätter.
 
Enda annledningen till att jag skriver om detta, känsliga, ämne är inte för att slå ner på folk som inte väljer samma väg som mig, utan för att jag upplever att MIN väg provocerar och jag blir rätt ofta ifrågasatt. Ofta på ett sätt som antyder att jag inte tänkt igenom vad jag gör, att jag styrs av en onormal önskan att spendera tid med mina barn och att min tidigare barnlöshet får styra på ett osunt sätt. Och visst kan det vara så att jag inte ifrågasatt normen på samma sätt om jag kunde få barn hur lätt som helst, men jag hävdar att det finns långt fler annledningar till att jag väljer denna väg. Min mamma var normbrytande på åttiotalet när hon valde att vara hemma med oss, syskon, tills vi var betydligt äldre än femton månader. Vi levde på pappas lön från den lokala Ica-affären. Jag skulle vilja hävda att det skapat kreativa människor av oss. Att ifrågasättande av normer är något den kreative gör, på gott och ont.
 
Jag undviker, in i det sista att diskutera dessa frågor med omgivningen. Det finns nämligen inget sätt att förklara mina val, utan att andra ska känna att jag värderar deras val. Att ge andra föräldrar dåligt samvete är ju liksom det sista jag vill göra. Konstigt nog är det få som tvekar att dömma ut mina val...
 
...och det här med att ha en onormal önskan att spendera tid med mina barn...
Asså shit, va trött jag är på det ibland :) Kroppen värker, hjärnan skrumpnar
och jag kan längta efter tid till att vara just kreativ. Men blandade känslor är ju
liksom en del av livet, vilka val man än gör. Det viktiga är ju att känna sig trygg
med de val man gör, inte att vara stensäker varje timme på varje dygn.
 
P.s. Snart SKA de börja på förskola men många detaljer ska lösas för att vi ska känna oss just trygga.
Men visst är det fantastiskt att vi har förskolor där utbildade pedagoger tar hand om våra barn så att
även småbarnsföräldrar kan gå ut och förverkliga sig själva!! Det är sådant som gör att jag är GLAD att
betala skatt. Och de som orkar jobba med andras barn... DET imponerar på mig! D.s
 
 


Hanna

Allting som gäller barn kan vara väldigt känsligt för vissa (eller väldigt många) föräldrar. Förstår att det måste vara galet störande bör dom, som du skriver , inte kan ta när du säger vad du tycker utan värderingar men kan klanka ner på dig. Speciellt också när du har grund för dina argument! Det blir så tokigt att många har så lätt att ta det personligt och kritik bara för att du tänker annars vad som är bäst för dina barn.

Svar: Precis! Alla utmanar vi olika normer och kommer från olika familjekulturer. Man kanske kan komma överens om att inte vara överens åtminstone...Tack för din fina kommentar Hanna!
aliaslillamy



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?