En vill ju inte att hjärnskrynklaren ska tro ett ens hjärna är skrynklig

Jädrar i havet va´tjusigt det blev här då!!! Matilda har tjuv-tjusat min blogg och den känns liksom så... rätt! lite uppmuntran för själen när kroppen är dum och oresonlig. På tal om oresonliga kroppar: Har jag sagt att jag har världens bästa psykolog?!? (Jäääääääs, jag vet, jag har sagt det förr men jag behövde en smidig övergång till texten som följer:D)
 
En gång för flera månader sedan kom vi in på min kropp, dess historia, krämpor och vårt förhållande till varandra. Hon påpekade att jag har en tendens att tänka att jag är jag och kroppen (helt frikopplad från mitt jag) är "kroppen". Vi är två frånskilda typer som aldrig kommer överens men måste bo i samma hus.
(Det senare la jag till i mitt huvud. En vill ju inte att hjärnskrynklaren ska tro ett ens hjärna är skrynklig. Hu-jeda-mig!!)
DÅ började hon försiktigt nysta i varför det är så och varför vi aldrig är sams. Om min kropp kunnat tala för sig själv hade säkert meningsutbytet blivit något mindre ensidigt, men jag gormade på om "kroppen" dåliga sidor, att "den" alltid är vresig och vrång och att jag måste SLÄÄÄÄPA den i håret dit jag vill annars blir det inget gjort och jag blir förbittrad. För en kort sekund kändes det som att jag och "kroppen" gick i äktenskapsrådgivning och jag var den som var oresonlig och ville skiljas. Vad kroppen ville fick vi ju inte veta men jag är säker på att den blev djupt sårad :D
 
Hur som helst gjorde hon liknelsen vid att försöka få med en treåring till förskolan. Hur en kan gorma, hota, tjata och muta men problemet är ett en förutsätter att barnet inte VILL samarbeta. Istället för att se det ur barnperspektivet att det finns mycket som distraherar och att små barn har svårt för begrepp som bråttom och komma försent. Samt att det sällan hjälper att gorma. Barn gör saker i sin takt och vi kanske inte kan förvänta oss att allt ska göras enligt vårt schema... Förstod jag hur hon tänkte??
 
Vid det här laget satt jag i soffan och hoppade innan jag hojtade:
"Du använder Jesper Juul mot mig!!!"
För allt hon sagt i jämförelsen kring vad vi vuxna uppfattar som "trotsigt" och vad en kan förvänta sig av barn är sådant jag läst och hålli med min käre Jesper Juul om. Det sura var bara att inse att allt det där stämde in på min kropp och mitt jag samt vår episka kamp om kroppsherravälde. Fy faan vad surt att tänka tanken att jag var den sura, trotsiga föräldern som förväntar sig för mycket på sina egna villkor. JAG var den vresiga och vrånga... som släpade kroppen i håret genom allt jag ville göra i livet... Jag insåg att hon hade sina poänger och att hon hittat helt rätt sätt att framföra sitt resonemang. "Sneaky" är bara förnamnet. (För sakens skull vill jag påpeka att vi aldrig pratat barnuppfostran eller Jesper Juul innan.) Men om jag köpte det resonemanget, vad skulle det då innebära?? För det första att jag inte kan kräva mer av min kropp än den klarar av och på den fronten är min kropp övertydlig. jag kan inte skylla kroppen för att skicka mixade signaler. Ej heller kan jag påstå att jag någonsin, fullt ut, LYSSNAT på min kropp. Kanske gjorde den/gör den sitt allra bästa för att hänga med och leva upp till mina orimliga krav...?
 
Längre än så har jag inte hunnit. Fortfarande kan vi bli så djävla osams och som regel så lyssnar jag dåligt eller kör (helt enkelt) över den stackaren när jag vill något. men det har väckt tankar. Jag återkommer till den konversationen både nu och då. Smakar på vad fred med kroppen skulle innebära. Hur mycket skulle jag behöva ge upp?? kanske kan vi ge och ta/mötas halvvägs??
I dessa tider när mycket handlar om hur mycket jag orkar och hur värken uppför sig för dagen kan jag undra hur det skulle vara att vifta vit flagg, sluta kalla "den" för "den" och istället säga "jag". Samtidigt vill jag inte ge efter för mycket. Vill inte att hänsynen till kroppen ska ta över mitt liv och göra impulsiva roligheter omöjliga eller kraftansträngningar hopplösa. Jag vill ha en fred där vi kan samverka i harmoni och jag kan lyssna men också pressa kroppen lite utanför vad den orkar...
 
Det här blev flummigt värre, men idag flummar jag på. det är ju fredag. Dagen efter läkarbesöket och jag funderar på hur jag kan stabilisera mitt mående så att vi kan lita till varandra, kroppen och jag. Undvika sjukhusbesök och vila i god tid innan kroppen säger ohjälpligt "NEJ". För då har jag inget val. Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att bråka med kroppen kring utseende, vikt och annat ytligt. Nu är det kriget över, sedan länge. Vi har slutit fred och kampen är inte längre ytlig. Kanske är det dags att gilla läget och den kropp jag fått fullt ut?
 
Lite filosofi såhär på fredagseftermiddagen :D!!!!!
Hur ser er relation med er kropp ut?


Moster

Jag kan säga mkt om kroppen men ville mest säga att den nya layouten är snygg!!!

Svar: Jaa, visst är den. Blev så sjukt nöjd!!!! Kroppen är liksom det ständiga samtalsämnet och en outsinlig källa till självhat, men jag jobbar på det. Vi ska nog bli vänner! Puss moster-oster!!
aliaslillamy



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?