De borde förvänta sig mer av sig själva
När en diskuterar feminism med män som tycker sig kunna feminism blir jag ofta förbannad.
De må vara "intelektuella förstå-sig-påare" eller akademiker med erfarenhet av feminister eller
män som tror sig ha koll på jämställdhet. Gemensamt för dem är att de tidigt deklarerar att
de har koll. Att de har erfarenhet av feminism och att de är jämställdhetsivrare.
Sedan går de vidare till att tala om "problemet" med feminismen, vilka feminister som är
"bra" och "dåliga" (läs: arga och sorgsna) och hur feminismen skulle vara för att passa gemene
MAN och kvinnor som ännu inte hittat dit. Varje gång blir jag lika chockad.
Inte för att de tar upp de här sakerna. Oh, no! Det är jag alldeles för mycket feminist-veteran för att bli. För detta händer nämligen större delen av gångerna jag pratar feminism med män oavsett om de har erfarenhet eller inte. Sitter en på privilegier sprungna ur förtryckande strukturer och är (bara genom att vara) norm så förväntar jag mig inte tonvis med självinsikt när det kommer till feministiska frågor. Faktum är att jag mycket sällan upplever att någon man lämnar tolkningsföreträde till mig som kvinna när vi pratar feminism. Alla vill liksom rama in frågan, definiera problemen och forma diskussionen.
Nej, jag blir chockad för att dessa saker är DET FÖRSTA DE TAR UPP. Om de nu har erfarenhet, har umgåtts med olika "sorters" feminister och läst på. Hur kan detta vara det första de tar upp. De tar inte upp hur mycket våld män står för i samhället. Ej heller att den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet eller objektifieringen som vilar tungt och definierar varje kvinna på ett eller annat sätt. Neej, de tar upp vilken sorts feminism som tilltalat dem, vad feminismen skulle tjäna på och vad de tycker om enskilda kvinnliga feminister. Snacka om att hoppa ombord på sitt piratskepp och KAPA hela frågan. Ingen empati med kvinnor som fallit offer, ingen empati med en hel förtryckt grupp och inget individuellt ansvar what so ever!
Alla dessa som har erfarenhet av feminism (och därmed är experter) har de varit i feministiska sammanhang för att lära sig, för att de vill förändra och växa som människor eller för att skaffa ammunition mot feminismen??! Har de något allvarligt menad önskan om jämställdhet eller vill de ha "sin sorts jämställdhet" där individuella män aldrig behöver vara representanter för män som grupp??! Har de någon empati med kvinnor och deras roll/situation i samhället??! Eller vill de klappa sig själv på axeln och kvittera ut sin medalj för att de brytt sig i frågan genom att identifiera feminismen svagheter och problem. Dessa jämstäldhetsivrande män som vägrar kalla sig feminister men anser sig vara "goodguys" för att de inte pucklar på kvinnor (men inte heller gör något för att stoppa det eller ens förfasar sig över det fenomenet) eller utför "riktiga våldtäkter".
I alla fall där jag stött på den här sortens "goodguy" förundras jag över vad de väljer att fokusera på men framförallt vad de väljer att INTE fokusera på. Förfasa er och ta avstånd från våldsamma män, bry er om offren och sluta kräva medalj för att ni inte begår brott. (Jag förväntar mig heller ingen medalj för att jag inte ger alla män en välriktad pungspark.) Allt ert snack om vikten av jämställdhet vs feminism (som om de var motsatser) är bara en lent sätt att trycka ned oss som faktiskt bryr oss.
Om dessa män faktiskt brydde sig så skulle de fråga, vara intresserade och vilja veta hur jag ser på saken. Inte leta efter varje möjlighet att trycka ned feminismen i halsen på mig och hylla en jämställdhet som inte "gått för långt". Jag, som vit, heterosexuell, cis, medelklasskvinna måste lämna tolkningsföreträde till de grupper som "min" grupp förtrycker. Jag måste böja nacken en aning och lyssna. Jag måste inse att jag som bär de privilegierna inte kan tala om för andra grupper hur de ska föra sin kamp. Om en man till påpekar hur feministers ilska skrämmer dem, drar ned diskussionen på individnivå och sedan sätter ramar för diskussionen kommer jag att skjuta en säkring.
I min närhet finns, och det händer att jag träffar, män som inte väntar på sin medalj. Som lyssnar, förfäras och vill vara med i kampen mot patriarkatet. Då blir jag nästan gråtfärdig och vill ge dem medalj. Inte för att de förtjänar det utan för att det är så djävla sällsynt att det berör mig. Ger hopp.
Men världen förändras inte om vi ska ge alla män som beter sig mänskligt medalj. Det sänder ut mycket sjuka signaler. det är bara den där lättrörda känslan i mig som gör att jag vill lyfta dem till skyarna. Jag trycker undan den känsla för om jag vore man skulle jag bli kränkt av en medalj för vanligt sunt förnuft. Vi borde förvänta oss mer av män. De borde förvänta sig mer av sig själva.
Ja det är faktiskt lite chockerande att inte fler "vettiga" män tar avstånd från den destruktiva delen av manligheten. Eller rannsakar sig själva och funderar över på vilka sätt just DE upprätthåller normer och på vilka sätt de mest effektivt kan förändra (typ sina egna relationer, i sammanhang där det bara är män etc). Det är nog för jobbigt helt enkelt, kostar ju också en del smärta och sorg att dels inse sina privilegier (som förttrycker andra) och sen ge upp dem...
Över till något helt annat! Jättefin ny sida du har fått, kändes väldigt rätt på något sätt :)
Svar:
aliaslillamy
Sandra på Stökboet