Då stänger jag av hjärnan och blir här och nu
Söndagar är svåra dagar. Svåra att fylla, svåra att njuta av och svåra
att ta tag i. Bäst är förstås om man redan har planer när söndagen börjar
men innan känns det så härligt med en helt obokad söndag. Tills den är här...
Då börjar det svåra. Ska man bara slappa och riskera att känna sig lat och
onödig eller ska man aktivera familjen och riskera att känna att man inte vilat
tillräckligt. Från det dilemmat kommer min söndagsångest: "Vad har jag gjort av helgen?"
För de går ju så fort. Jag känner ingen som tycker att helgerna är långsamma och
aldrig tar slut. Som längtar till Tisdagens fiskpinnar och vardagsbestyr.
Så vad hindrar mig från att njuta?
Luther är ju lätt att skylla på men för mig är det också en känsla i kroppen.
Det kryper, känns obekvämt. Man är trött men vet att det kommer att bli svårt att sova.
Jag blir djup, ifrågasätter mig själv och mina val. Jobbar som en bäver för att min grinighet
inte ska gå ut över den inte ont anande familjen. Lyckas hyggligt men är otillfredsställd av
outtryckt grälsjuka. Vill påbörja projekt men skjuter dem framför mig. Tröskeln är ju så djävla hög.
Men så kryper det upp ett par barn i famnen och är extra pussiga.
Make kommer med en stor kopp kaffe och en mumsmums.
Då stänger jag av hjärnan och blir här och nu. Ger mig själv ett break och
njuter av bebispussar och raffinerat socker. Sämre kan man ha det!
