Patriarkatet bjuder upp
Min ambition med mitt bloggande är inte så stor.
I början var bloggen uteslutande arg. Min lilla klagomur
med, typ, tre läsare. Där spydde jag ur mig allt viktigt
och oviktigt som jag störde mig på utan funderingar
på vem som läste eller hur inläggen skulle tas emot.
Nu är ni fler. Inte så många att jag censurerar särskilt aktivt
men tillräckligt många för att jag ska tänka till lite. Med min
lilla men underbara läsarskara kom också önskan att vara
unik, bra, rolig och färgstark. Men också rädslan att få mothugg,
elaka kommentarer och att bli tråkig. För lull-lullig, för tillbakahållen
och att vara en sån´där bloggare som bara visar den ljusa sidan
av livet. Dessutom kom rädslan att kopiera, inspireras för mycket
och att omedvetet sno från andra med vettiga åsikter.
Förr var ju sådant inte en issue, men jag finner att jag bryr mig
vad ni tycker och hur jag framställer mig själv.
Jag har skrivit flera spetsiga inlägg de senaste månaderna, bara
för att surfa runt på samma ämne och inse att jag är föga unik.
Min retorik är lik mina idolers, mina ämnen är heta potatisar som
det skrivs metervis om och mina argument går att hitta i vilken
bra feministblogg som helst. Åsså lägger jag inläggen på is.
Trycker på" spara som utkast-knappen" istället för "spara och
publicera-knappen". Jag inser att många av er skulle klara sig
utan mina "feministinlägg" men JAG klarar mig inte utan dem.
Jag känner mig ensam med mina åsikter och behöver få ut dem till fler än maken och min trogna feministsyster. Jag vill att folk ska förstå mig och vikten av att kämpa för jämställdhet. För om Sverige är världens mest jämställda land så finns det ingenstans att ta vägen. Jag måste försöka förändra här, i mitt liv och i det samhälle jag lever i. Att jag lever i världens mest jämställda land är ingen ursäkt att ge sig utan en horribel tanke när man vet HUR ojämställda vi faktiskt är.
Eftersom vi nu inte lyckas få till förändringar på penga-och maktfronten trots att vi VET hur det ser ut säger mig att vi måste börja tidigare. Med barnen, med de könsroller vi lär dem och med de normer som håller oss i ett järngrepp. Normer syns ju inte för än någon bryter mot dem, då straffas man. Det måste vara dessa osynliga strukturer, normer, som styr och hindrar oss från att ändra på de orättvisor som vi ju VET existerar i världens mest jämställda land.
"Den fria viljan" är ett dåligt argument till att sluta kämpa och låta de som har det sämre "skylla sig själva". Många tycker att vi kvinnor visst kan få samma lön och samma maktpositioner om vi VÄLJER att ta för oss, tuffa till oss och, framför allt, bli mer som männen.
Det är ett larvigt argument om man någon gång provat bryta mot en norm.
Straffet är omedelbart och avskräckande. Dessutom är det inte lätt att gå emot allt ens uppfostran, och allt normerna, säger oss att vi borde vara och hur vi borde bete oss. Då krävs djävligt mycket (fri) vilja och villighet att utstå utanförskap. Dessutom när det normen att det är vi kvinnor som ska ändra på oss för att samhället ska ge oss det vi har rätt till.
Här kommer en tanke som många kanske tycker är science fiction:
Tänk om männen skulle ändra på sig, kräva mindre och se till andra människor mer?!?
Tänk om jag som kvinna skulle få samma lön och fördelar UTAN att buffla, kräva och trampa ner?!?
Jag vill ha min rosa klänning, vara omtänksam och ÄNDÅ respekteras lika högt som en man med hög röst, snopp och bufflig jargong. Att säga att tjejer kan tuffa till sig och VÄLJA är att följa en norm. DEN MANLIGA NORMEN som säger att vi tjejer ska ändra på oss för att få jämställdhet.
Ser man till detta "fantasy-scenario" så har vi fortfarande en helvetes massa kvar att göra även i sverige och jag tror att vi måste börja med könsrollerna och i synnerhet den manliga.
Att vi kvinnor ska ändra på oss för att få fördelar är inget annat än att patriarkatet bjuder upp till dans, vi får vara med och dansa, men de ska föra.
SÅ!
I början var bloggen uteslutande arg. Min lilla klagomur
med, typ, tre läsare. Där spydde jag ur mig allt viktigt
och oviktigt som jag störde mig på utan funderingar
på vem som läste eller hur inläggen skulle tas emot.
Nu är ni fler. Inte så många att jag censurerar särskilt aktivt
men tillräckligt många för att jag ska tänka till lite. Med min
lilla men underbara läsarskara kom också önskan att vara
unik, bra, rolig och färgstark. Men också rädslan att få mothugg,
elaka kommentarer och att bli tråkig. För lull-lullig, för tillbakahållen
och att vara en sån´där bloggare som bara visar den ljusa sidan
av livet. Dessutom kom rädslan att kopiera, inspireras för mycket
och att omedvetet sno från andra med vettiga åsikter.
Förr var ju sådant inte en issue, men jag finner att jag bryr mig
vad ni tycker och hur jag framställer mig själv.
Jag har skrivit flera spetsiga inlägg de senaste månaderna, bara
för att surfa runt på samma ämne och inse att jag är föga unik.
Min retorik är lik mina idolers, mina ämnen är heta potatisar som
det skrivs metervis om och mina argument går att hitta i vilken
bra feministblogg som helst. Åsså lägger jag inläggen på is.
Trycker på" spara som utkast-knappen" istället för "spara och
publicera-knappen". Jag inser att många av er skulle klara sig
utan mina "feministinlägg" men JAG klarar mig inte utan dem.
Jag känner mig ensam med mina åsikter och behöver få ut dem till fler än maken och min trogna feministsyster. Jag vill att folk ska förstå mig och vikten av att kämpa för jämställdhet. För om Sverige är världens mest jämställda land så finns det ingenstans att ta vägen. Jag måste försöka förändra här, i mitt liv och i det samhälle jag lever i. Att jag lever i världens mest jämställda land är ingen ursäkt att ge sig utan en horribel tanke när man vet HUR ojämställda vi faktiskt är.
Eftersom vi nu inte lyckas få till förändringar på penga-och maktfronten trots att vi VET hur det ser ut säger mig att vi måste börja tidigare. Med barnen, med de könsroller vi lär dem och med de normer som håller oss i ett järngrepp. Normer syns ju inte för än någon bryter mot dem, då straffas man. Det måste vara dessa osynliga strukturer, normer, som styr och hindrar oss från att ändra på de orättvisor som vi ju VET existerar i världens mest jämställda land.
"Den fria viljan" är ett dåligt argument till att sluta kämpa och låta de som har det sämre "skylla sig själva". Många tycker att vi kvinnor visst kan få samma lön och samma maktpositioner om vi VÄLJER att ta för oss, tuffa till oss och, framför allt, bli mer som männen.
Det är ett larvigt argument om man någon gång provat bryta mot en norm.
Straffet är omedelbart och avskräckande. Dessutom är det inte lätt att gå emot allt ens uppfostran, och allt normerna, säger oss att vi borde vara och hur vi borde bete oss. Då krävs djävligt mycket (fri) vilja och villighet att utstå utanförskap. Dessutom när det normen att det är vi kvinnor som ska ändra på oss för att samhället ska ge oss det vi har rätt till.
Här kommer en tanke som många kanske tycker är science fiction:
Tänk om männen skulle ändra på sig, kräva mindre och se till andra människor mer?!?
Tänk om jag som kvinna skulle få samma lön och fördelar UTAN att buffla, kräva och trampa ner?!?
Jag vill ha min rosa klänning, vara omtänksam och ÄNDÅ respekteras lika högt som en man med hög röst, snopp och bufflig jargong. Att säga att tjejer kan tuffa till sig och VÄLJA är att följa en norm. DEN MANLIGA NORMEN som säger att vi tjejer ska ändra på oss för att få jämställdhet.
Ser man till detta "fantasy-scenario" så har vi fortfarande en helvetes massa kvar att göra även i sverige och jag tror att vi måste börja med könsrollerna och i synnerhet den manliga.
Att vi kvinnor ska ändra på oss för att få fördelar är inget annat än att patriarkatet bjuder upp till dans, vi får vara med och dansa, men de ska föra.
SÅ!
YES!
jenny p