Tvillingar blev till

Otto och Vilgot är solarna i mitt liv tack vare IVF-behandlingar.
Jag längtade så mycket efter dem så jag var beredd att utsätta
mig för vad som helst för att få träffa dem. Men innan dem var
det flera löften/embryon som jag aldrig fick veta vad de kunnat
bli. Vem de kunnat bli.

Under perioden vi gjorde IVF-försök, ca 1,5 år, gjorde jag så mycket våld på
min egen kropp att den strejkat mer än en gång och fortfarande betalar jag
priset för en barnlängtan som uppfylde hela mig och alla dagar.

Jenny frågade efter mer inlägg om hur de blev till och det är faktiskt en
fantastisk historia. I alla fall nu när de är här och jag kan ha lite perspektiv
på upplevelsen "att skaffa barn". När man genomgår IVF får man faktiskt
inte barn, då skulle ju behandlingen vara onödig. Nej man "skaffar" dem
genom att betala en herrans massa pengar och sedan utsätta sig och sin
kropp för något riktigt brutalt.

Så här började resan:

Vårt första IVF-försök började som sig bör med en nedreglering av hormoner.
All information sa oss att det skulle vara som att komma i klimakteriet. Jag
skrattade olyckskorparna i ansiktet. Kände inte av någonting. Tills jag trodde
att jag skulle dö. Huvudvärken kom från ingenstans och var så intensiv att jag
ringde lillebror för skjuts till sjukhuset. jag har migrän till och från men detta
var någor annat. Jag blev rädd. Det blev de på akuten också. Jag röntgades,
scannades och pumpades full med smärtstillande. Jag lades in och tänkte nog själv att
det var IVF-behandlingen som spökade. På sjukhuset visste man varken
ut eller in. Det pratades om allt frå stroke till svår migrän orsakad av  IVF-preparaten.
Jag ombads sluta ta dem men vägrade. Här skulle det göras barn. Det fick kosta
vad det ville. Jag ställde klockan och vaknade, ur morfindimmorna, för att ta
preparaten. Jag sa inget till någon. Förutom huvudvärken hade jag börjat spy
som en räv och fler tester gjordes. När huvudvärken lättade ersattes den av
huvudvärk pga att de tagit för mycket ryggmärgsvätska. Den är inte farlig, bara
jobbig eftersom man måste ligga plant i, typ, två veckor. Jag tjatade mig till att få åka hem
och ligga hemma.  Till stor del  för att jag då skulle börja ta hormonsprutor och
ville inte bli hindrad från att fortsätta behandlingen.

Jag grät de första dagarna när jag kom hem. Vi hade nämligen planerat vår
bröllopsresa som nu blev inställd. Fullproppad med hormoner var det ett
hårt bakslag. Men jag repade mig. Slutförde behandlingen och åkte för att plocka ut äggen.
Vid det laget har äggstockarna gått från att vara som en tumme till att vara lika stora som din knutna näve. Inte bekvämt. Sexton stycken plockade de ut och fem embryon kom till liv.
(Jag är såå för fri abort men för mig är embryon liv. Man kan inte tänka på något annat sätt
när man kämpar så för att ge dem liv. Ett embryo som inte lever kastas ju bort.)

När de gör en "äggplock" får man en lugnande tablett och ligger i en gynstol med en hand i sköterskans hand för att kunna signalera när det gör för ont. Du pumpar hon i en någon slags morfin. Jag kan inte detaljerna men de går in med en jättenål (och då menar jag JÄTTE) genom
snippan och sticker genom muskler osv och når slutligen äggstockarna för att suga ut äggen.

Det värsta är inte att det gör ont utan det värsta är känslan av att vara totalt utelämnad.

Två dagar senare satte de in guldägget och tio dagar senare blödde jag ut alltihop på jobbet. Jag åkte hem och satt i soffan och grät i en vecka.

Efter ett och ett halvt år, klinikbyte och fler misslyckanden var vi på en klinik i Uppsala och gjorde vårt femte försök. Vi såg det lilla embryot på skärmen medan det placerades i livmodern och åkte hem samma dag.

Två veckor senare var jag så less på att våndas att jag gjorde testet på vinst och förlust.
Innan jag hann lägga stickan plant, och börja den ångestfyllda väntan som obönhörligt följer ett graviditetstest, framträdde ett tydligt plus!

Jag ringde maken och han blev så uppjagad att han lade på. I ren förvirring. Några minuter senare ringde han upp och en ny resa började.


jenny p

Vilken jättefin berättelse! Och vad du kämpade! Det är lustigt hur olika det kan vara... Vårt första barn kom till under ett spontanligg med en främling (nu är vi ju dock gifta!) och var inte det minsta mödosamt. Däremot fick vi kämpa en hel del efteråt(när hon hade fötts) för att få ihop allting. För er är det tvärtom. Kämpa som satan för att få. Men tryggt och lugnt när barnen sedan fötts! Det är häftigt! Har du skrivit ner hela resan ordentligt sen så att barnen kan få läsa om den när de blivit större? Tack för att du berättade!



URL: http://brunheten.blogg.se/


Sofia Ekström

vilken mardröm fast ändå absolut inte!!



jag har aldrig vetat hur IVF går till. jag vet inte vad jag ska säga. jävlar vilken person du är!



URL: http://ekstromsofia.blogg.se/


Hanna

Vilken berättelse och vilka upplevelser! Kan inte tänka mig hur det var att gå igenom det där. Har en nära kompis som gjort ivf för första gången förra året och hennes son föddes i januari, är så glad för hennes skull att hon slapp missfall och komma fram med alla pengar. Hittade hit till din blogg alldeles nyss, och här lär jag stanna:) du verkar vara en stark person med rätt åsikter och sinne för ord



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?