Förra året vid den här tiden...

Förra året vid den här tiden fylldes min blogg av ledsna, uppgivna och arga
inlägg. Jag hade gått ned dryga tio kilo under graviditeten och kräktes från vecka sju
tills den morgon de föddes. Jag angreps av ångest, gallanfall, migrän, foglossning, hosta
och KRÄKNINGAR. Livet var allt annat än hipp hurra! Men så, den 25:e april skrev jag detta
inlägg:

-----------------------------------------

I flera dagar har solen välsignat oss med milda, ljumma dagar.
Jag har parkerat i min nya, röda solstol (som jag fått i present av maken)
och slumrat till fågelsång och skällande vovve. För Rolf är det viktigt att såväl
pippifåglar som grannbarn och pensionärer vet sin plats och inte ämnar beträda
vår gård, dess utkanter eller ens ses från hans utkikspost.

Idag har jag ätit chilicheese med bröderna och deras fina sambos.
Igår köpte vi oss vår första bil med ett värde över 7.000kr. Säkrare för oss
och bebbar och lite mera bekvämt när bilen inte ser ut att kunna falla sönder
när som helst.

Idag har jag också konstaterat att fötterna börjat svälla och samla vätska. Något
jag varit nöjd med att slippa ganska länge. Men nu är elefanttassarna här och mina fötter
är förvisade till foppatofflor och stödstrumpor.



----------------------------------------------

Men så kom den 26:e, ett år sedan imorgon och då stod detta:

---------------------------------------------------

Hej! Detta är en gästblogg som jag Samuel, Julias make, skriver. Som alla läsare av den här bloggen vet är vi spänt förväntansfulla över att få träffa våra två tvillingar som växer i Julias mage. Nu höll det på att bli ett förtida möte. I måndags eftermiddag började Julia plötsligt blöda kraftigt så vi fick åka akut till förlossningen i Skellefteå. Där konstaterade man att bebisarna mådde bra och att blödningen troligtvis kom från en skadad del av moderkakan. Efter medicinering upphörde blödningen men istället hade Julia börjat känna av en del värkar. Detta ledde till en ny färd till Umeå där man bättre kan ta emot bebisar på 28 veckor. Så nu är vi i Umeå och Julia har fått ett dropp under de senaste 48 timmarna som ska stoppa värkarbetet och det verkar fungera. Den närmaste tiden är dock väldigt oviss och Julia har, till sin stora försmädelse, blivit beordrad sängläge för en icke tidsbestämd period framöver. Något som hon inte alls uppskattar, hon hade mycket hellre påtat på i sakta mak hemma på gården. Nu har hon via ombud förmedlat lite av de senaste dygnens dramatik och hoppas att ni fortsatt läser hennes blogg. PS. Ursäkta den povra formatteringen av detta inlägg men det är gjort från min mobil som inte erbjuder samma översikt som en dator. DS Med bästa hälsningar / Samuel & Julia

----------------------------------------------------------------

Joo. Det var en hemsk kväll. Jag låg på toagolvet och blödde när ambulansen kom.
Rolf, vår lilla (dåvarande) vovve ylade i panik, maken hojtade åt mig att inte svimma och min mamma lade en handduk över min blodiga underkropp. Jag hade hostat och sedan gått för att kräkas. När jag kräktes kände jag något varm som rann längst mina ben och trodde att jag
kissat ner mig utan att märka det. Men det slutade ju aldrig...

Precis som maken skrev så trodde man att det var en bit av moderkakan som lossnat och sedan satte värkarna igång. I efterhand förstår jag att läkaren hade ett lurigt beslut att ta:
Låta mig föda i Skellefteå med alla risker det medför. Sjukhuset vill inte att någon föder här före vecka 33. Eller skicka mig till Umeå och riskera att jag födde på vägen i ambulansen.
Nu vet vi oxå att det hade varit omöjligt. Moderkakan var inte trasig utan låg för födselkanalen samt ett gäng med rejäla blodkärl. Vi skulle troligen aldrig ha överlevt om det hänt i ambulansen.
Men även utan den vetskapen var ambulanspersonalen sjukt nervösa hela vägen till Umeå, en resa som tog en och en halv timme. Väl i Umeå fick de ju stopp på värkarna och pojkarna stannade inne till vecka 32. Fram till den 25 Maj hade jag flera blödningar innan en stor blödning skyndade på snittet. Usch, jag mår fortfarande illa vid tanken på hela förloppet. Men nu närmar vi oss årsdagen och det är dags att lämna eländet bakom oss. Terapi har gett mig mycket hjälp på vägen.
Tänk: ett helt år har gått och nu ligger två små gossar och sussar medan jag plitar ner detta inlägg.
Fantastiskt!

Jenny skriver idag om sina, otrevliga (och trevliga) upplevelser kring att föda barn. Det är skönt att veta att man inte är ensam om jobbigheter samtidigt värker hjärtat för hennes hemska upplevelse.
Att vara gravid och föda barn behöver inte vara rosa och lull-lulligt. Förhoppningsvis är det så men det kan oxå vara vidrigt. Det är viktigt att man får ha sin egen upplevelse och inte blir pressad att hålla upp en fasad som är allt annat än sann.



Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Åh gudrun, jag kommer ihåg hur jag tänkte på dig där då när du börjat blöda. Jag bara väntade å väntade på att ett inlägg skulle komma.



Det är så häftigt att ha fått följa dig/er på hela den här resan. Genom befruktningar missfall, graviditet och nu växer barnen.



URL: http://ninaruthstrom.se


Hanna Ö

Vilken mardröm! Förstår det tar ett tag att komma över , huvvaligen. Är så glad att allt ändå slutade så bra.

Men så läskigt att veta i efterhand hur känsligt det faktiskt var.



URL:


Sofie

Uschh, vilken jobbig tid det var... ryser i hela kroppen när jag läser detta inlägg. Så otroligt skönt att mardrömmen tog slut och att Ni fick Världens finaste Gullungar! :)



URL: http://sofiesilwer.blogg.se/





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?