Klockan har passerat sex och jag har varit uppe sedan halv fem.
Otto vaknade då och gick från sovande till full panik på en nanosekund.
En flaska senare sover han som en liten gris och vi det här laget har även
brodern fått sig en flaska till livs och sussar i kapp.

Himlen är oskyldigt blå och solen skiner men luften är sval och lätt att andas.
Mamman står inför ett dilemma. Ska hon koka kaffe och sätta sig på altanen
eller ska hon masa sig i säng? Kommer sömnen att infinna sig?

Dagen kommer att bjuda bakning och möhippa, förutom de obligatoriska
bebismatningarna, sångstunderna och blöjbytena. På söndag skulle mina
älskade födas men de har funnits utanför i över sju veckor. De har gått från
små spinkiga fågelungar till fullstora bebbar på dessa veckor.

I måndags vägde Otto 3,2kg och Vilgot 3,6! Snart kan de ha vanliga bebiskläder,
vara bland folk och följa med och handla utan stora risker. Just nu lutar det åt den
där hägrande kaffekoppen eftersom nästa matning bara är en timme bort...
En timme är ingen timme, eller hur var det? Bäst att inte chansa på sömn bara för att
tvingas upp igen.

Mina söner fiser i kör och en odör av död och förruttnelse sprider sig i köket.
Förbaskade järndroppar! De är dessa som förvandlat bebis-fisarna till kemiska
stridsmedel som skulle göra vilken terrorist som helst grön av avund...

Ha en härlig fredag hörrni!!