Två bebisar för besväret...

Sitter och funderar över hur jag hade det förra året vid den här tiden.
(Jag var ju gravid i 11:e veckan med pojkarna då.)
Inser att det inte är så svårt att lista ut. Jag bloggade ju på rätt duktigt
mellan kräkningarna! Så jag kikar igenom inlägg från december förra året
och inser att de mardrömmar jag, fortfarande, drömmer om graviditeten
inte är överdrivna. Jag blir faktiskt lite illamående av den läsningen.

Men då och då dyker det upp något lite skojigt inlägg, fullproppat med galghumor.
Som det här från den 16:e December 2010:

De senaste dagarna har jag anfäktats av en synnerligen otrevlig tanke.
När jag står och kräks som värst får jag för mig att någon där uppe försöker
göra en poäng på min bekostnad. Att eftersom jag så länge önskat mig en
graviditet så ska jag minsann få smaka på de värsta tänkbara sidorna.

Att någon där uppe fnissar i mjugg och bara väntar på att jag ska vända blicken uppåt,
sträcka upp armarna och uppgivet tjuta:

"Okej, ni vinner!! Jag ångrar mig!!"

...och då, som i ett trollslag ska illamåendet, kräkningarna, gallanfallen (joo, jag var på akuten i helgen, efter att maken hittat mig på badrumsgolvet, för ett gallanfall!!) och den förbannade tröttheten genast ge vika. Jag får för mig att någon försöker att lära mig läxan
" Var försiktig med vad du önskar dig annars ska du få smaka ".
Men jag VET ju att det finns folk som har det värre, att jag ingalunda är unik eller speciellt förföljd av högre makter med pekpinnar. Ändå får jag för mig att någon vill att jag ska ge mig, önska detta ogjort eller åtminstone ge alla "förstå-sig-påare" rätt i att jag faktiskt inte visste vad jag gav mig in på.

Mensi då känner de inte Julia (aliaslillamy), envis som synden och tjurskalligare än satan själv.
(Sorry mormor, men ibland KRÄVER tillfället kraftuttryck)

Behöver jag meddela att min mor skrattade rått (joo, just rått) när jag lade fram denna teori för henne i morse. Kanske är det uttorkningen eller hormonerna som fuckar upp mitt i vanliga fall så blida sinnelag och gör mig paranoid och folkilsken....


Nu kan jag faktiskt flina åt mina egna tankar men framför allt tackar jag min lyckliga stjärna för att jag sitter med en sprattlande Otto i famnen och skriver till er. Allt gick ju bra till slut. Men föga anade jag, den 16:e December, att det skulle bli långt mer dramatiskt och smärtsamt. Men då hade jag kräkts otaliga gånger om dagen i fem veckor, varit inlagd för vätskebrist och besökt akuten flera gånger. Då trodde vi att det skulle ge sig vid vecka 12 men det fortsatte i 21 veckor till. Då hade jag hunnit GÅ NER 12 kilo, gå upp dem igen så när pojkarna föddes stod jag på samma vikt som när jag blev gravid. Då hade jag drygt 8 liter fostervatten och 3,7 kilo bebis i magen samt, vad läkarna kallade, världens största moderkaka. Tur att jag fick två bebisar för besväret :)





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?