Blir man någonsin till sig?
Blir man någonsin normal igen? Frågeställningen dyker upp lite då och då
men aldrig så frekvent som när bajs står på agendan. Innan jag fick barn var
jag en bajs-och pruttoFob. Ett egenpåhittat litet uttryck som innefattar att
man är sjukt obekväm, ja närmast panikslagen, kring allt som har med "den"
kroppsöppningen att göra.
Under våra, snart, tio år tillsammans har maken endast hört mig fisa när jag
sovit djupt och således inte kunnat förhindra det försmädliga från att inträffa.
Givetvis har han vid nämnda tillfällen passat på att reta mig så groteskt att min
bajs- och pruttFobi knappast lindats utan snarare ökat lavinartat. Det har tex inte
varit ovanligt att han låtsas kvävas av gasattack eller undrat om han fått uppleva
något så ovanligt som en jordbävning... Varpå jag vanligen upphävt ett tjut av
förödmjukelse och gömt mig under täcket. Det är då sällan under hans värdighet
att påpeka att "det knappast blir bättre där under" och att jag riskerar mitt liv.
INTE snällt!!
Anyhuuue... Sedan jag blev förälder, scratch that, sedan jag blev gravid har saker
och ting förändrats. My shit is changing. (Pun intended.) Livet kretsar numera kring
skit, prutt, bajs, fis och rap. Mina egna, makens och framförallt mina barns. Den lycka
jag kände i början av veckan när Otto bajsade själv, för första gången på en månad,
går inte att beskriva. Vanligtvis bajsar han bara om mamman eller pappan petar
honom i rumpan med en termometer och sedan draaar isär hans anus med en tops.
Den lille stackaren spänner varje muskel i kroppen när han vill bajsa vilket oxå
innebär att han spänner rumpan och, de facto, stänger in bajset istället för att släppa
ut skiten. Han är as-dålig på att bajsa. Att det gick vägen denna gång beror till största
delen på att mamman ätit antibiotika (för mjölkstockning) vilket förts vidare till sönerna
och tillfälligt löst förstoppningsproblematiken. Att min mage oxå kraschade totalt blev
liksom bara en liten biverkning. Åååååsså var vi tillbaka på mina fisar... DAMN IT!
Frågeställningen, huruvida denna uppluckring av mitt annars så pryda sinne, är tillfällig
kvarstår emellertid. Går denna bajs- och pruttFixering över?? Blir jag någonsin mitt vanliga,
pryda och finkänsliga, jag?? Eller ska jag se det som att jag blivit botad?? Att jag är fri
från fisförtrycket och numera kan släppa väder utan ångest eller kval??
Nackdelen är att i takt med att min prydhet tagit stryk har maken varit tvungen att öka
på tråkningarna eftersom de inte längre får önskad effekt. Numera kastar han sig ur sängen
och skriker " OH MY GOOD! En orkan blåste mig ur sängen!!"
men aldrig så frekvent som när bajs står på agendan. Innan jag fick barn var
jag en bajs-och pruttoFob. Ett egenpåhittat litet uttryck som innefattar att
man är sjukt obekväm, ja närmast panikslagen, kring allt som har med "den"
kroppsöppningen att göra.
Under våra, snart, tio år tillsammans har maken endast hört mig fisa när jag
sovit djupt och således inte kunnat förhindra det försmädliga från att inträffa.
Givetvis har han vid nämnda tillfällen passat på att reta mig så groteskt att min
bajs- och pruttFobi knappast lindats utan snarare ökat lavinartat. Det har tex inte
varit ovanligt att han låtsas kvävas av gasattack eller undrat om han fått uppleva
något så ovanligt som en jordbävning... Varpå jag vanligen upphävt ett tjut av
förödmjukelse och gömt mig under täcket. Det är då sällan under hans värdighet
att påpeka att "det knappast blir bättre där under" och att jag riskerar mitt liv.
INTE snällt!!
Anyhuuue... Sedan jag blev förälder, scratch that, sedan jag blev gravid har saker
och ting förändrats. My shit is changing. (Pun intended.) Livet kretsar numera kring
skit, prutt, bajs, fis och rap. Mina egna, makens och framförallt mina barns. Den lycka
jag kände i början av veckan när Otto bajsade själv, för första gången på en månad,
går inte att beskriva. Vanligtvis bajsar han bara om mamman eller pappan petar
honom i rumpan med en termometer och sedan draaar isär hans anus med en tops.
Den lille stackaren spänner varje muskel i kroppen när han vill bajsa vilket oxå
innebär att han spänner rumpan och, de facto, stänger in bajset istället för att släppa
ut skiten. Han är as-dålig på att bajsa. Att det gick vägen denna gång beror till största
delen på att mamman ätit antibiotika (för mjölkstockning) vilket förts vidare till sönerna
och tillfälligt löst förstoppningsproblematiken. Att min mage oxå kraschade totalt blev
liksom bara en liten biverkning. Åååååsså var vi tillbaka på mina fisar... DAMN IT!
Frågeställningen, huruvida denna uppluckring av mitt annars så pryda sinne, är tillfällig
kvarstår emellertid. Går denna bajs- och pruttFixering över?? Blir jag någonsin mitt vanliga,
pryda och finkänsliga, jag?? Eller ska jag se det som att jag blivit botad?? Att jag är fri
från fisförtrycket och numera kan släppa väder utan ångest eller kval??
Nackdelen är att i takt med att min prydhet tagit stryk har maken varit tvungen att öka
på tråkningarna eftersom de inte längre får önskad effekt. Numera kastar han sig ur sängen
och skriker " OH MY GOOD! En orkan blåste mig ur sängen!!"
Haaahaaahaaaa. Jag vrider mej! Snart kanske vi sitter och har fistävlingar och kliar oss på snippan (nej för fan, på fittan) som goda förebilder för både söner och döttrar. Puss på dej. Och minipussar på Otz och Vilx!
Sofie
Det var verkligen på tiden, Julia! Jag hoppas att din pruttfixering INTE går över. Hör av er om Ni vill ha fler deltagare i den ev. fistävlingen. Jag gillar nämligen tävlingar där jag har väldigt stor chans att vinna! :)
Alex