Ge faan i min glädje!
De senaste dagarna har jag funderat kring mitt ansvar för andras känsloliv.
Jag blir så sjukt trött på att (främst) jag själv men även andra tycker att jag/vi alla, ska ta ansvar för andras känslor. Självklart ska man ta ansvar, så till vida, att man inte är elak, klumpig eller oansvarig med andras känslor. Men när det kommer till SNÄLLHET, där drar jag faan gränsen.
Ex.
Jag: Titta så fin julklapp jag köpte till Lisa, nu blir hon nog överraskad!
Glädjedödare: Ååå, du är en så´n där jobbig person som ger andra dåligt samvete, när de inte
har någon julklapp att ge tillbaka.
Om jag försöker vara snäll och köper en present till dig så kan jag väl, för höge farao, inte behöva ta ansvar för ditt eventuella dåliga samvete!! Så länge jag inte köper med baktanken att jag ska få något tillbaka så är väl ditt dåliga samvete knappast mitt problem...
(Djävla, glädjedödande Grinch! Ge faan i min glädje!)
Jag älskar att handla julklappar och spontana presenter.
Hur ska vi någonsin få ett mer humant, snällt och trevligt samhälle om ingen vågar vara snäll. Man kan ju för bövelen inte hjälpa tant Agda över gatan utan att vara rädd för att hon ska må dåligt... över att stå i tacksamhetes skuld!! ...eller säga att någon är smart, för den personen kan ju känna press att vara smarta då!! Eller säga att man tycker om någon. Tänk om den personen känner sig pressad att tycka om mig... eller ännu värre, alla de som jag inte säger det till just den dagen, hur ska de känna??! Ve och fasa!!
Förrutom att jag ska se till att inte trampa i klaveret, och göra någon ledsen, ska jag också låta bli att vara för snäll! Herre Jösses så mycket det blir att hålla reda på... och så tråkigt!
Det måste väl ändå vara så att mitt ansvar är:
*Att inte vara elak, nedlåtande eller dryg.
*Att tänka innan jag pratar så jag inte gör
någon ledsen utan att mena det.
*Att vara lyhörd för andras känslor och, om
jag kan, hjälpa och stötta.
*Att vara så snäll, generös och positiv jag
kan/orkar/har råd med.
*Att ta hand om mina egna känslor och rädslor
och söka stöd för dem, inte lägga dem på andra.
*Be om ursäkt om jag sårat någon med flit
eller genom klumpighet.
Men här går gränsen! Om jag genom snällhet och glädje ger någon dåligt samvete eller får dem att känna sig pressade så är det inte mitt problem. Gör jag det till mitt problem kan jag ju lika gärna dra täcket över huvudet och inte stiga upp. Livet blir ju omöjligt att leva om man inte vill gå runt som en zombie!
Kan det bli för mycket snällhet i världen?
Jag hävdar att det inte kan det.
Den dag vi säger att, "Näe, nu är det för mycket kärlek och vänlighet i världen. Bäst att vi slutar med det där med SNÄLLHET", vill jag inte vá mé längre.
Jag blir så sjukt trött på att (främst) jag själv men även andra tycker att jag/vi alla, ska ta ansvar för andras känslor. Självklart ska man ta ansvar, så till vida, att man inte är elak, klumpig eller oansvarig med andras känslor. Men när det kommer till SNÄLLHET, där drar jag faan gränsen.
Ex.
Jag: Titta så fin julklapp jag köpte till Lisa, nu blir hon nog överraskad!
Glädjedödare: Ååå, du är en så´n där jobbig person som ger andra dåligt samvete, när de inte
har någon julklapp att ge tillbaka.
Om jag försöker vara snäll och köper en present till dig så kan jag väl, för höge farao, inte behöva ta ansvar för ditt eventuella dåliga samvete!! Så länge jag inte köper med baktanken att jag ska få något tillbaka så är väl ditt dåliga samvete knappast mitt problem...
(Djävla, glädjedödande Grinch! Ge faan i min glädje!)
Jag älskar att handla julklappar och spontana presenter.
Hur ska vi någonsin få ett mer humant, snällt och trevligt samhälle om ingen vågar vara snäll. Man kan ju för bövelen inte hjälpa tant Agda över gatan utan att vara rädd för att hon ska må dåligt... över att stå i tacksamhetes skuld!! ...eller säga att någon är smart, för den personen kan ju känna press att vara smarta då!! Eller säga att man tycker om någon. Tänk om den personen känner sig pressad att tycka om mig... eller ännu värre, alla de som jag inte säger det till just den dagen, hur ska de känna??! Ve och fasa!!
Förrutom att jag ska se till att inte trampa i klaveret, och göra någon ledsen, ska jag också låta bli att vara för snäll! Herre Jösses så mycket det blir att hålla reda på... och så tråkigt!
Det måste väl ändå vara så att mitt ansvar är:
*Att inte vara elak, nedlåtande eller dryg.
*Att tänka innan jag pratar så jag inte gör
någon ledsen utan att mena det.
*Att vara lyhörd för andras känslor och, om
jag kan, hjälpa och stötta.
*Att vara så snäll, generös och positiv jag
kan/orkar/har råd med.
*Att ta hand om mina egna känslor och rädslor
och söka stöd för dem, inte lägga dem på andra.
*Be om ursäkt om jag sårat någon med flit
eller genom klumpighet.
Men här går gränsen! Om jag genom snällhet och glädje ger någon dåligt samvete eller får dem att känna sig pressade så är det inte mitt problem. Gör jag det till mitt problem kan jag ju lika gärna dra täcket över huvudet och inte stiga upp. Livet blir ju omöjligt att leva om man inte vill gå runt som en zombie!
Kan det bli för mycket snällhet i världen?
Jag hävdar att det inte kan det.
Den dag vi säger att, "Näe, nu är det för mycket kärlek och vänlighet i världen. Bäst att vi slutar med det där med SNÄLLHET", vill jag inte vá mé längre.
Ser att du har funderat lite på sånt som jag oxå funderat en hel del på den senaste tiden... Och vi har tydligen kommit fram till samma sak! Punktlistan du har skrivit, är precis de ord som jag försöker intala mig själv varje dag den senaste tiden... Andras känslor är inte mitt problem så länge som jag själv känner att jag gör rätt! Min hjärna har dock lite svårt att ta in det... men jag jobbar på det!
Längtar efter att få träffa dig snart förresten! Det känns som det var evigheter sedan vi sågs! Kamis
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan
WORD!
Jag håller verkligen em dej. Jag råkar också ut för det där ibland å det SUGER verkligen.
Sofie