Fjällämmeln
I fjällen har jag varit. Bott i stuga, ätit gott och vandrat.
Djuret har fått springa fritt och har stormtrivts. Under lördagen
vandrade vi upp på kalfjället. Utsikten var smärtsamt vacker.
Vad jag insett är att jag inte är någon skogs-mulle... eller fjälllämmel.
Jag undrar inte vad som finns över nästa kulle.
När jag vandrar så vandrar jag. Med näsan i backen
och blicken fäst på stigen. Jag missar allt det vackra.
Så fort vi kommit upp på kalfjället, efter någon timmes vandring,
kunde jag ha satt mig ned och betraktat. Druckit kaffe, ätit min smörgås
och bara insupit allt det kollosalt vackra. Vad som fanns över nästa
kulle är totalt ointressant. Åtminstone tills jag njutit mig full på den vy
jag hade framför mig. Å jag njuter i fulla drag.
Men jag anar att man inte får säga att man varit i fjällen då.
Ska man skryta över att ha varit till fjälls så ska man trava på till blåsor slår ut
och man knappt kan prata om hur vackert det är för man är för anfådd.
Men det var trevligt. Vi lagade mat tillsammans och sussade i våningssängar. Vi fnissade åt Rolf som fick vittring på en skogsmus men missade råttan som låg död mitt på stigen. Mina svärisar är omtänksamma och lätta att umgås med. Men de har betydligt mer fjällämmel i sig än jag och på något sätt är det svårt för mig att erkänna när jag är mitt uppe i det. Jag vill liksom oxå vara "duktig" fjällämmel och trava på utan att knota samtidigt som jag "attack-insuper" det vackra.
Kanske hade det känts lättare om jag mått bättre. Om jag fått sova gott och känt suget efter mat.
Men det gjorde mig gott. Jag kommer nog att få sova mardrömsfritt i natt och jag kommer att känna mig lycklig av att jag fått möjlighet att se något så vackert som fjällen i höstskrud igen. Ångesten gav vika korta stunder för att sedan dåna öronbedövande mitt bland allt det vackra.
Torkat renkött!
Djuret har fått springa fritt och har stormtrivts. Under lördagen
vandrade vi upp på kalfjället. Utsikten var smärtsamt vacker.
Vad jag insett är att jag inte är någon skogs-mulle... eller fjälllämmel.
Jag undrar inte vad som finns över nästa kulle.
När jag vandrar så vandrar jag. Med näsan i backen
och blicken fäst på stigen. Jag missar allt det vackra.
Så fort vi kommit upp på kalfjället, efter någon timmes vandring,
kunde jag ha satt mig ned och betraktat. Druckit kaffe, ätit min smörgås
och bara insupit allt det kollosalt vackra. Vad som fanns över nästa
kulle är totalt ointressant. Åtminstone tills jag njutit mig full på den vy
jag hade framför mig. Å jag njuter i fulla drag.
Men jag anar att man inte får säga att man varit i fjällen då.
Ska man skryta över att ha varit till fjälls så ska man trava på till blåsor slår ut
och man knappt kan prata om hur vackert det är för man är för anfådd.
Men det var trevligt. Vi lagade mat tillsammans och sussade i våningssängar. Vi fnissade åt Rolf som fick vittring på en skogsmus men missade råttan som låg död mitt på stigen. Mina svärisar är omtänksamma och lätta att umgås med. Men de har betydligt mer fjällämmel i sig än jag och på något sätt är det svårt för mig att erkänna när jag är mitt uppe i det. Jag vill liksom oxå vara "duktig" fjällämmel och trava på utan att knota samtidigt som jag "attack-insuper" det vackra.
Kanske hade det känts lättare om jag mått bättre. Om jag fått sova gott och känt suget efter mat.
Men det gjorde mig gott. Jag kommer nog att få sova mardrömsfritt i natt och jag kommer att känna mig lycklig av att jag fått möjlighet att se något så vackert som fjällen i höstskrud igen. Ångesten gav vika korta stunder för att sedan dåna öronbedövande mitt bland allt det vackra.
Torkat renkött!
Jag älskar att du är så ärlig. Jag älskar verkligen att läsa dina inlägg.
Matilda
TORKAT RENKÖTT! Så fruktansvärt avundsjuk jag blir!
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan