Patina
När skrevs lagarna om vilken sorts patina som är vacker och
vilka föremål som FÅR ha patina??
Jag älskar patina i alla former.
Rostigt, slitet, avskavt och använt. Jag älskar den
patina vi får när vi blir gamla. Kråkfötter kring ögonen, grått hår
eller händer med ett nät av fina ådror under tunn hud.
Min mormorsmor hade patina. Krackelerad tunn hy på händer
som levt. Massor med fina (och mindre fina) linjer kring ögon
och mun. Hon hade snövitt hår som började bli tunt men med
rejäl längd. Hon kastade huvudet frammåt och borstade
det det vita, vita håret med kraftiga tag och fäste en knut i nacken
med ett spänne. Alltid samma spänne.
Under våra köksstolar står det namn. Nisse, Inga, Åsa och Olle.
Stolarna stod i svärfar Nisses barndomshem. Han och hans fyra syskon
skrev sina namn under dem som barn. När de satte sig för att äta
kikade de under syskonens stolar och om någon satt på deras
stol slogs de. Stolarna är använda, avskavda och har namn.
Kanske får de en annan färg någon gång men undersidan får vara orörd.
Vårt hus fyller snart ett hundra år. Pumpen som försörjde en exentrisk
man med vatten fram till 1999 står kvar och fungerar. Huset står på en liten
plätt av stan som fortfarande är landet. Gömt utom synhåll men mitt i stan.
Här har någon levt och skavt huset till det vi flyttade in i. Gården är vildvuxen
och smärtsam att tampas med men den bär mjuka, söta och kantstötta frukter.
Hit flyttade vi, människor med skador, skavanker och patina.
Vem bestämde vad som får vara slitet och ändå kallas vackert? Är något eller någon
vacker utan nötta kanter och sprickor i fasaden? Jag skulle gärna ha bott i ett nytt
hus men inte utan att fylla det med använda saker. Hur vet man annars att tiden gått?
Utan skavda ting med historia, och människor med patina, vore livet och tiden vi har
obegriplig, overklig och abstrakt.
vilka föremål som FÅR ha patina??
Jag älskar patina i alla former.
Rostigt, slitet, avskavt och använt. Jag älskar den
patina vi får när vi blir gamla. Kråkfötter kring ögonen, grått hår
eller händer med ett nät av fina ådror under tunn hud.
Min mormorsmor hade patina. Krackelerad tunn hy på händer
som levt. Massor med fina (och mindre fina) linjer kring ögon
och mun. Hon hade snövitt hår som började bli tunt men med
rejäl längd. Hon kastade huvudet frammåt och borstade
det det vita, vita håret med kraftiga tag och fäste en knut i nacken
med ett spänne. Alltid samma spänne.
Under våra köksstolar står det namn. Nisse, Inga, Åsa och Olle.
Stolarna stod i svärfar Nisses barndomshem. Han och hans fyra syskon
skrev sina namn under dem som barn. När de satte sig för att äta
kikade de under syskonens stolar och om någon satt på deras
stol slogs de. Stolarna är använda, avskavda och har namn.
Kanske får de en annan färg någon gång men undersidan får vara orörd.
Vårt hus fyller snart ett hundra år. Pumpen som försörjde en exentrisk
man med vatten fram till 1999 står kvar och fungerar. Huset står på en liten
plätt av stan som fortfarande är landet. Gömt utom synhåll men mitt i stan.
Här har någon levt och skavt huset till det vi flyttade in i. Gården är vildvuxen
och smärtsam att tampas med men den bär mjuka, söta och kantstötta frukter.
Hit flyttade vi, människor med skador, skavanker och patina.
Vem bestämde vad som får vara slitet och ändå kallas vackert? Är något eller någon
vacker utan nötta kanter och sprickor i fasaden? Jag skulle gärna ha bott i ett nytt
hus men inte utan att fylla det med använda saker. Hur vet man annars att tiden gått?
Utan skavda ting med historia, och människor med patina, vore livet och tiden vi har
obegriplig, overklig och abstrakt.
